För sex år och en dag sedan förändrades mitt liv dramatiskt genom att min älskade mor försvann. Den dagen var ett slags klimax under en lång period i mitt liv, full med ångest och förvirring, då jag inte visste vad som var verkligt eller inte. Att förlora en ytterst älskad närstående är en upplevelse man inte önskar någon, men ändå är de flesta med om det under sina livstider. Och de flesta lär sig till slut hantera det också. Så även jag. Hon lever kvar, i mig, i min omgivning, i mina drömmar, i mitt beteende och mina känslor. Och jag förstår nu nästan vad som är verkligt och inte. Jag tror man aldrig lär sig.

Naturligtvis var jag tvungen att göra musik om henne. Hur jag uppfattar henne.

Jag vet inte hur låten uppfattas av en omgivning som inte känner mig så väl. Den kan tänkas vara lite förvirrad, åtminstone när det gäller strukturen; vers- och refrängupplägget, hur man kommer från intro till a till b till c till avslut. Att den kanske mest tuggar på utan att komma någon vart. Eller att det låter astöntigt när jag sätter till sång. Det struntar jag egentligen i, jag är ärlig och har försökt få in åtminstone en smula av mina känslor i text, melodi, stämmor, rytmer, instrument. Den som lyssnar noga (eller flera gånger) kan höra att det finns flera röda trådar låten igenom, och då inte bara textmässigt.

Den är 8:28 lång. Tryck på play. Inledningstonerna spelas på min mormorsbrors blåa knappdragspel.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/Remember-your-way-128.mp3|titles=Remember your way]

Nästa vecka kanske jag tar till mer ton.