Vi såg bondfilmen Spectre igår. Den började bra men var sen rätt tunn i jämförelse med de andra senaste bondfilmerna. Men ändå. Mycket hot och död och våld och världen och arga män.

Inatt drömde jag att jag var ensam hemma en kväll, eller i alla fall vaken, Mona kanske låg och sov. Det var mörkt ute. Jag upptäckte att det stod ett par bilar med folk i på vår garageuppfart. Jag blev såklart nyfiken. Jag gick ut för att kolla vilka det var, just när det såg ut som om de skulle köra iväg. Ut ur en av bilarna kliver en kvinna i medelåldern, börjar prata engelska. Hon visade mig en bunt kort, typ kreditkort och visitkort med lite skrivet på. Hon undrade om jag kände igen någon av namnen som var skrivna på korten. Det gjorde jag inte först, det stod ”Lindvall” och något annat svenskklingande efternamn, men sen dök det upp ett kort med mitt gamla namn ”Thomas Saeys” på, och sen ett till. I samband med det klev en man ut ur den andra bilen, en stor man med rysk dörrvaktsuppenbarelse. Jag tittade på korten, och blev rädd. Jag tror jag sade att jag inte kände igen namnen, och de for iväg. Efteråt tilltog rädslan och grubblerierna. Var jag och min familj i fara? Skulle jag ha sagt att det var jag som var ”Thomas Saeys”? Vad hade hänt då? Eller var det lika farligt att göra som jag gjorde, ljuga och säga att det inte var jag? Det är ju inte så svårt att luska ut att jag bytt namn.

Tydlig koppling dröm och filmupplevelse. Tur det inte händer oftare.