Tisdagen den 8 augusti 2000 - Cykelsemester
Jorå, det gick ju bra. Cyklade 34 mil på fyra dagar och kom fram en
dag för tidigt. Konstig känsla det där, att komma fram en dag
för tidigt. Som om jag emigrerade på 1800-talet och hade beräknat
komma fram till Minnesota i slutet av Augusti men råkade komma fram ett
par veckor för tidigt. I dagens samhälle ser man nog inte tiden på
det sättet. Nåja. Det här är vad som hände, dag för
dag:
På måndagen gav jag mig iväg, cyklade till Älvsjö och
tog pendeln till Södertälje. Fusk? Nja, det är mycket roligare
att cykla på landsväg istället för att sicksacka på
dåligt undehållna cykelvägar i Stockholms förorter. Det
skulle besannas på torsdagen; man får mer ont i ryggen att cykla en
mil i Stockholm än tio mil på landsväg. Det är alla stötar
man får av gupp och kanter och hål i asfalten som gör det.
Köpte ny vattenflaska och grejade nya hål i sandalspännet i Södertälje
centrum. När jag skulle ta mig ur Södertälje cyklade jag vilse
litegrann, dels på grund av att jag var feg och tyckte det var pinsam att
fråga om vägen. Efter ett tag hittade jag de där röda skyltarna
som det står "Mälardalsleden" på och som skulle leda
mig runt Mälaren. Jag började följa dem men vände efter ett
tag då jag insåg att jag var på väg åt fel håll…
Och att snurra runt i Södertäljes "förorter" (man kan
ju undra hur i h-e man lyckas cykla vilse där…) krävde sin kraft,
för resten av dagen gick rätt segt. Eller också berodde det på
att jag var otränad. Nåja, när jag blev hungrig stannade jag vid
dånet av E20 och käkade en bit kall Makaronipudding. Cyklade vidare,
observerade flådda kadaver av icke längre definierbara djur i diket
bredvid vägen, stannade utanför Mariefred och käkade glass och
frustrerades av frånfället av bensinmackar längs vägen. Måste
ha godis!!! Det, och att lyssna på radio, är någonting som underlättar
otroligt mycket när man är ute på långfärd, åtminstone
psykiskt.
En glad cyklist i 40-årsåldern med trendiga kläder med en cykel
som gnisslade en alldeles fruktansvärt, cyklade om mig och vi bytte några
ord. Trevligt, trevligt.
Kom fram till Strängnäs och beslutade mig för att övernatta.
Parken nere vid vattnet verkade alldeles utmärkt som lägerplats, men
jag vet inte om det skulle uppskattas av ortsborna om någon campade där.
Dessutom ville jag inte bo granne med Stängnäs a-lag. Jag hittade en
skogsdunge alldeles utanför staden, käkade burk-kalops (stormkök!)
och slocknade.
Den dagen cyklade jag 74 kilometer, satt på sadeln i fyra timmar och medelhastigheten
var 18.4 km/h.
På tisdagen gick det bättre. På vägen mellan Strängnäs
och Eskilstuna passerar jag med jämna mellanrum sammanlagt ett hundratal
pensionärer som tydligen är ute på en arrangerad motionsrunda.
Hurtiga killar och tjejer! Badar i Mälaren (långgrund och algrikt)
och solar lite. Handlar framtida frukost i Torshälla norr om Eskilstuna (cyklar
alltså inte in i Eskilstuna rädd för att upprepa samma misstag
som i Södertälje).
Bestämmer mig för att inte ta vägen bort till Köping
eftersom jag tror att det kommer att ta för lång tid, så jag
tar vägen över Kvicksund mot Västerås istället. Teoretiskt
sett har jag nu rundat Mälaren eftersom vattnet mellan Kvicksund och Köping,
Galten, räknas som en egen sjö.
Hälsar på vid slottet Fiholm, och hoppas att få träffa någon
som jag känner, men hittar bara folk som jag inte känner. Fast de bjuder
på saft i alla fall. Min kompis Ingers familj äger slottet. Eller om
det är en herrgård.
Kommer fram till Västerås och övernattar hos Sara och Johan, som
bor där. Den här dagen tillryggalade jag 97 kilometer under 4 timmar
och 41 minuter med en medelhastighet på 20.4 km/h.
På onsdagen ger jag mig av tidigt, för Sara och Johan åker tidigt
till Göteborg. Cyklar österut. Det börjar göra ont i fötterna
vilket beror på att det har gått hål på sandalerna. Gör
en avstickare till Enköping för att köpa nya sandaler.
Regn. Står under ett tag vid en mack och väntar ut regnet. Ger mig
i väg när det svåra gått över och lyckas återigen
cykla vilse i en småstad. Blir tvungen att ta mig in i staden igen för
att kunna ta mig ut igen och passar på att tillaga frystorkad kycklingrisotto
på en asfalterad fotbollsplan. Ger mig ut ur den förbannade staden
och känner att jag börjar tröttna på att cykla… Tar ett
bad i Bålsta. Överväger att campa på en gräsplätt
vid vattnet i Bålsta, vilket jag inte gjorde och senare ångrar djupt
när regnet börjar vräka ner. Kul…
Kommer fram till Upplands-Bro, ger mig iväg till ett friluftsområde
där och slår upp tältet. I regnet. Tillagar frystorkad tomatkyckling
och slocknar utan att diska.
Sträcka 104 km, cykeltid fem timmar, medelhastighet 20.4 kilometer i timmen.
På torsdagen tar jag sovmorgon. Vaknar halv åtta, käkar varm
nyponsoppa, packar ihop tältet och kommer iväg halv tio.
Jag är mentalt förberedd för det här med att cykla tvärsöver
Stockholms norra förorter och att cyklar fel ett antal gånger eftersom
cykelvägarna sällan leder en dit man själv vill. Men det går
faktiskt bra, förutom att jag inte hittar de där pizzeriorna som jag
hade räknat med att passera en massa gånger under dagen, så det
fick bli hamburgare i Arninge istället. Dessförinnan hade jag hunnit
med att smörja kedjan hos bilprovningen i Sollentuna.
Trampar till Vaxholm, tar färja ett och två över till Värmdö
där jag känner mig förföljd av en massa gröna små
tomtar som springer runt i skogarna runtomkring mig. Det visar sig vara slutövning
för de stackars värnpliktiga. Bara en par kilometer kvar till mitt slutmål
passerar jag ett led soldater som tydligen ska uppmuntras med glada skyltar längs
vägen som säger "Håll ut!", "Snart framme!"
och "Nästan där!". Haha.
Och så når jag mitt mål. Vi Ungas Riksläger i Lillsved,
längst ut på Värmdöns nordöstra del. Jag förvandlas
ganska snart från hårt kämpande långfärdscyklist till
förtvivlad funktionär på lägret, där mina uppgifter
bland andra är att diska ur matrester ur bleckpannor i storköket, skura
rent toaletter och tömma bajamajor.
Varför tog jag inte omvägen runt Köping för?
(79 km, 3 tim 52 min, 20.3 km/h)
Torsdagen den 10 augusti 2000
Vad gjorde jag på Rikslägret då? Tja, skurade toaletter, diskade
i storköket och spolade bajamajor. Nä, inte riktigt, men nästan,
fast att beskriva vad man gör på ett Riksläger tar upp alldeles
för mycket bytes här, så vill man veta får man fråga
någon som vet.
Den här veckan är det stor-röj som gäller. Imorrn ska vi ha
utflyttningsfest och på söndag har vi hyrt ett bord på loppis
i Skärholmen. Allt detta jobb bara för att man ska emigrera till Norrland.
Undrar om Karl-Oskar hade det så här jobbigt. Säkert.
Fast idag har vi inte gjort så mycket nytta. Vi åkte till landet imorse
och höll mor sällskap litegrann, badade i Sillen och plockade hallon
och röda vinbär. Sen åkte vi tillbaka till stan (i Malins Volvo
144 -73) , bytte kläder, cyklade in till stan och gick på bio med David.
X-Men. Typisk serietidningsfilm som jag tror man uppskattar mer om man läser
serien. Fast det var hyggliga skådisar. Ian McKellen och Patrick Stewart
är gubbar som inte går av för hackor. Tjejen som spelade Storm
(som kunde framkalla stormvindar) var skitsnygg.
Sen träffade vi Inger och cyklade ut till Gärdet för att träffa
Walle och Björn och Niklas och Daniel och Sabina och lyssna på Marie
Fredriksson som spelade på Sjöhistoriska. Trevligt, trevligt.
Sen åkte vi hem för att dricka te och käka scones. Och kanske
titta på ett nyinspelat avsnitt Star Trek Voyager? Snälla Malin!!
Söndagen den 13 augusti 2000
Nu klibbar armvecken ihop sig igen. Svettigt.
Och nu börjar det likna nåt. Nu börjar det bli dags att vara noga
med vad man kommer att vilja använda för hushållsprylar de närmaste
tre dagarna. För när man plockat ner de flesta köksredskapen i
lådor är man inte fri att laga vilken mat som helst. Nu kan vi till
exempel inte göra wok, eftersom wokpannan är nerpackad. Ha ha ha…
Idag var vi även på loppmarknaden i Skärholmen och sålde
grejer. Vi fick ihop ungefär åtta hundra minus hyra av bord för
en dryg hundralapp. Hälften av våra grejer fick vi sålt innan
dom ens slog upp portarna för allmänheten. Det driver nämligen
runt "affärsmän" och köper upp böcker och elektroniska
prylar och möbler av såna som oss; first-timers som vill sälja
snabb och säkert och tyvärr blir tvunga att sälja grejerna till
under-under-underpriser. Och det tar en stund innan man själv kommer in i
den rätta förhandlar-andan. Det var därför jag till exempel
sålde min jättefina blåa fågelbur men ALLA tillbehör
för 120:- fastän jag annonserat om den i gula tidningen för 350:-…
Det gäller verkligen att inte gräma sig och tycka att man har gjort
dåliga affärer (vilket man faktiskt gör…). Det är bara
att glömma att man överhuvudtaget hade den där prylen alldeles
nyss och i stället glädja sig över att man är en slant rikare.
Det vi inte fick sålt (inklusive Björns gamla mahognyhylla) ska vi
skänka till myrorna. Så går de i alla fall till välgörande
ändamål istället för till folk som krälar i skräpkontainern
utanför loppmarknaden efter att de har stängt. Sådeså.
Tisdagen den 15 augusti 2000
Igår, när jag cyklade in till stan för att gå på bio,
ägnade jag mig samtidigt åt min trevliga vana att bita på fingrarna.
Och ibland gör jag det så att jag börjar blöda. -Ojdå,
tänker jag, och fortsätter bita, med förhoppningar att det ska
sluta blöda om jag rensar upp lite. Nåväl, jag kände av blodsmaken
i alla fall och fick känna en helt ny smakupplevelse. Jag hade nämligen,
innan jag cyklade iväg, suttit lite framför teven och käkat lite
ut Familjeguf-påsen som låg där. Lakrits. Och den smaken fanns
kvar när jag kände smaken av blod från mitt finger.
Sensation! Varför gör dom inte lakritsgodis med blodsmak. Blodsmaken
har ju den där lilla salta kryddan man ibland saknar, eller hur? Tänk
dig en bit ur en Salt-och-Blandat-påse, en svart liten plupp täckt
av lite salt. Man suger litegranna på den, och när man kommer in till
mitten fullbordas smakupplevelsen av den ljuva, salta blodsmaken.
Eller kanske inte…
Vi såg Patrioten. Väldigt snarlik Braveheart men med mer amerikansk
nationalism och sämre musik. John Williams börjar bli gammal.
Efter det var det sista kvällen med gänget. Buhuuuu…
Söndagen den 20 augusti 2000
Jaha. Då var man Schelleftebo. Jag känner mig väldigt vilsen.
På onsdagen kom vi iväg med släp och allt cirka klockan två.
Fast iväg kom vi inte förränn efter en timme. Det var en
något traumatisk eftermiddag. Vi hade lastat släpet på tok för
framtungt så vi svajade upp och ner hela tiden. Så kunde vi inte ha
det så i Sollentuna på en mack paniklastade vi om, flyttade allt det
tunga bak och allt det lätta fram. Inte vart det bättre. Jag har, efter
en olycka orsakad av just detta fenomen, svajskräck. Är ett släp
alldeles för baktungt kan man inte köra över en viss hastighet
(i vårt fall 50 km/h) utan att släpet började svaja, vobbla, från
höger till vänster till höger till vänster. Kul på en
trefilig motorväg norr om Stockholm. Så på en långtradarparkering
(snacka om att känna sig iakttagen av stora, tuffa, långtradarchaufförer
runt omkring en) öppnade vi släpet och flyttade den tyngsta lådan
från aktern till fören och vips! kunde vi köra i åtti utan
problem.
Vi körde ända till Hudiksvall där vi övernattade bakom en
möbelaffär. Fortsatte norrut tidigt på torsdagsmorgonen, käkade
lunch hos Frasses Hamburgare i Umeå. När vi kom fram till Skellefteå
var det bara att åka till Skelleftebostäder och hämta nycklar
och packa ur. Resten är historia. Kan bara konstatera att det tar lika lång
tid att packa upp och inreda sitt hem som det är att packa ihop och avveckla
ett.
Och som sagt, jag känner mig väldigt vilsen. Jag, en inbiten stockholmare,
uppväxt förortsgrabb, har aldrig bott i ett annan stad än Stockholm.
(Jo, jag är ju född i Amsterdam och kom till Sverige när jag var
två år, men det räknas inte riktigt.) Och nu har jag flyttat
till en småstad i norra Sverige. Inga vänner, bara en massa bekanta
(Malins kompisar). Hur ska det gå, hur ska det gå… Nu ska vi se
om jag kommer att lida av hemlängtan eller inte.
Måndagen den 21 augusti 2000
En vecka kvar tills plugget börjar. Spännande. Vi börjar få
ordning på lägenheten nu. Man snubblar inte längre över kartonglådor
överallt och alla rummen har blivit riktigt mysiga. Enda felet nu är
att kökselementet inte fungerar och att det överhuvudtaget är fel
område. Det ligger nära skolan, visst, men tristare, nästan motbjudande,
område finns inte. Det känns ungefär som en risig, billig campingplats
fast med riktiga hus istället. Låga flerfamiljshus med vinklat tak,
några villor, en väldig massa radhus och lite fler flerfamiljshus,
allt i en till synes oordnad och oplanerad blandning utslängda på en
åker. Spännande.
Onsdagen den 23 augusti 2000
Och snart är drönartiden över. Ända sen tionde juli har jag
haft semester och/eller bara varit ledig från jobbet. Sju veckors ledighet.
Meningsfullt? Nja, om man haft en väldigt jobbig vår kanske man behöver
vila upp sig lite, men jag har inte haft en jobbig vår. Suttit hemma och
spela meningslösa datorspel, typ…
Så det här är sista drönarveckan. Nästa vecka börjar
allvaret, fast det är ett kul och spännande allvar som jag ser fram
emot. Så nu gäller det att ligga i och hårddröna in i det
sista. Vi har hyrt en film. Om man räknar bort mackarna så finns det
bara en videobutik i Skellefteå. Nyheterna där kostar 49:-, alltså
nästan lika mycket som en biofilm. Det är nästan för mycket.
Bara nästan, för man är tvungen att hyra film ändå.
Men jag fruktar att det kommer att ruinera mig. Fast å andra sidan kommer
jag inte kunna gå på bio lika ofta nu så det jämnar väl
ut sig.
Sen cyklade vi hem, längs Skellefteälven. Den översvämmade
Skellefteälven, så delar av cykelvägen täckt med vatten.
Jag har tills idag aldrig cyklat med levande fiskar simmandes runt hjulen. Annorlunda
upplevelse.
Jag skrev tidigare (5 juli) om Stockholms kassa cykelvägar. Här i Schellefte
är dom precis lika dåliga, kanske sämre. Men det beror inte på
dåligt underhåll utan på naturens krafter. Tjällossningen
gör att asfalten spricker, vägen höjer sig på var sin sida
om sprickan och vips har man en djup kant där. Du-DUNK låter det när
man cyklar över.
Lördagen den 26 augusti 2000
Snart börjar det snart börjar det snart börjar det snart börjar
det snart börjar det snart börjar det!!!
Och jag behöver en ny dator. Den här hemsidan är gjord på
Malins dator, en 233-mhz:are med 1MB grafikminne. Jag och Malin sitter skift här
när jag suttit här tillräckligt vill Malin komma och arbeta. Hur
blir det sen, när både hon och jag behöver en dator för skolarbetet?
Jag behöver en ny dator! Och behöver mer pengar. Jag har varit inne
på www.freefund.com:s hemsida och sökt fyra företagsstipendier,
men när man läser de andra motiveringarna, från de som verkligen
fått stipendier, drar jag snabbt slutsatsen att jag inte har en chans. Suck.
Hoppas man kan sitta på skolan länge på kvällarna istället
(om jag nu inte kan lösa det här med en ny, egen dator).
Och igår gick jag lös med högtryckssprutan på Malins gröna
Volvo 144 från 1973. Sen gick jag lös med såpan och sen gick
vi lös med vaxet och polersnurran. Nu skiner pärlan. Nästa vecka
ska Malin ställa av bilen. :-( Nåja, jag har ändå inget
körkort, jag får lita till min kära franska racer från 1990.
Dessutom behöver Pärlan vila efter ett sådant äventyr som
den varit med om de senaste veckorna. Det förtjänar hon. Vilken annan
åldring skulle orka att dra två personers bohag 800 kilometer?
Måndagen den 28 augusti 2000
…fast egentligen är det den 29:e, klockan är 01:50 på natten.
Var det uppror… nej, upprop. Det var lite information från chefen för
institutionen och sjuksköterskan och läraren och vi fick gå och
titta på vår alldeles egna datasal som innehåller en för
varje elev rätt så utrustad dator. Tjugo stycken. Åtta av dem
var s k Silicon Graphics-datorer som var snäppet bättre än de andra,
och åtta lyckliga kommer att få arbeta vid dem (först till kvarn
sa de). (Var och en kommer att få förfoga över 30 GB hårddiskutrymme.
Skärmarna var minst 19 tum stora. Sen hade de såna där
pennor som man har istället för mus. Fett.) Sen var det registrering
och fotografering vid expeditionen och så fick vi varsin tygkasse med information
från kommunen. Efter det var det bara att fortsätta drönarlivet
(hittills 51 dagar) tills på onsdag, då vi ska till Scenografiskolan
och bekanta oss med deras grejor. Det ser bara bättre och bättre ut.
Nu har klockan hunnit bli 02:02. Jag har just kommit hem från Frögatan
40, ett par stenkast härifrån där en av mina klasskamrater bor.
Hon har haft en liten fest. Mycket trevligt. Vi är ju en ganska liten grupp,
15-17 personer, så det dröjer inte så länge innan man lär
känna alla hyfsat mycket. Vi är fyra (tror jag) Stockholmare, fyra (tror
jag) Göteborgare, en handfull kommer härifrån (Umeå, Skellefteå,
Piteå, Luleå) och resten från spridda delar av landet. I början
sitter allihopa i en ring och tittar ner på marken eller upp i luften, men
så småningom lossnar det. Det lossnar ännu mer när klasskamraten
man saknat hittills dyker upp, lagom packad och roar oss andra med sitt snack
om hur bra han dansar, hur han bara äter micromat och att hans föräldrar
har en båt med ett hål i durken så att man kan titta ner under
vattnet. Han är förmodligen en helt annan människa när han
är nykter…
Fredagen den 1 september 2000
Åsså bara rinner tiden iväg. Första veckan i skolan var
inte speciellt stressande. Vi har i princip bara haft introduktioner och presentationer
och rundvandringar. Ändå är allt inte fixat så att det bara
är att tuta och köra. Vi skulle få passerkort så vi fick
tillgång till vår egen datasal, men när gubben (den ansvarige
för passerkorten) grejat dem idag hade de flesta gått hem och passerkorten
fungerar inte till datasalen i alla fall, bara in i själva skolan. Sen så
har man i alla fall rätt begränsad tillgång till datorerna. Det
går inte att installera något program som man hämtar från
nätet, inte ens ICQ. Dom ska fixa det, sa en kille som gick omkring där,
men enligt honom ska dom göra det själva, inte vi. Restrictions, restrictions…
Nä, usch… Jag är bara sur. Ska cykla över till en i klassen som
ska ha fest, så kanske jag blir gladare…
Måndagen den 4 september 2000
Ok, nu är jag gladare. Och jag inser att jag måste skriva lite oftare
här om någon ska vara intresserad att komma tillbaka och läsa.
Var och såg Shanghai Noon alldeles nyss med ett par av klasspolarna. Den
var OK, Jackie Chan är som vanligt lite så där snällt våldsunderhållande.
En vanlig axelryckningsunderhållningsvåldsfilm alltså som man
ska ta som den är. Lucy Liu, bitchen från Ally McBeal, spelar hjälplös
kidnappad kinesisk prinsessa. Varje gång jag såg henne förväntade
jag mig att hon skulle komma med en bitchig kommentar om något någon
säger eller skjuta iväg en av sina onda dödande blickar, men hon
gjorde mig besviken där.
Vad som också gjort mig besviken idag är att vi inte har så mycket
frigeter vad gäller datorerna i skolan. Var och en i klassen sitter framför
varsin burk och kommer att använda sig av den väldigt mycket (även
om andra elever ska ha nån lektion i datasalen, vilket aldrig tidigare har
hänt ändå), men vi får inte installera program som inte
har med skolan att göra. Det är ju egentligen helt logiskt, men inte
mänskligt. Jag skulle till exempel vilja ladda ner Winamp för att kunna
lyssna på nätradio när jag sitter och jobbar men det får
jag inte. I och för sig gick det att installera det ändå, men
ICQ går inte. Access denied. Synd…
Sen pluggade jag in hörlurar bak på datorn (var tvungen att stänga
ner den och dra ut sladdar för att komma åt på baksidan) och
blev shockerad över det dåliga ljudet. Total avsaknad av bas, av några
lägre frekvenser överhuvudtaget! Bara bara bara diskant hördes
vilket riktigt skar i öronen. Kan det vara fel på ljudkortet? Frustrerandeeee!
Lördagen den 9 september 2000
Hej. Jag är stockholmare. Nollåtta. Jag har bott i en förort till Stockholm i
hela mitt liv. Jag har aldrig flyttat längre än en mil åt gången de fyra första
gångerna. Och jag är 28 år. Bidrar det till att jag har bristande insyn i hur
det är att bo i en mindre stad? Är jag insnöad?
Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag ganska frekvent rest upp till Västerbotten
för att hälsa på flickvännens familj (tillsammans med henne, naturligtvis). Ett
antal gånger har jag då av hela hennes tjocka släkt fått frågan hur det känns
att vara uppe i norrland. Fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, i alla
fall. De har frågat: – Tyck du det int är kallt? – Jer he int hemskt att vara
här? Och så vidare.
Ibland har jag känt mig som en exotisk individ som får komma och fika i den innersta
kretsen. Åååh, en stockholmare, undrar om han fryser, liksom, eller kvävs av den
rena luften…
Nu har jag flyttat igen, och slagit rekord i antal flyttade mil en sådär åttio
gånger. Nu bor jag i Skellefteå, Västerbotten. Nästan alla stockholmare har tittat
konstigt på mig och frågat: – Hur kan du flytta till Norrland? Glöm inte mössan!
Och den av infödingarna här uppe upprepade frågan hur det känns att vara i norrland
har utbytts till hur det känns att vara norrlänning. Och precis lika frekvent
ställd.
Fortfarande vet jag aldrig direkt hur jag ska svara på den frågan. Det känns väldigt
bra, men det låter som en kuggfråga. Och jag kämpar för att behålla min stockholmsdialekt.
Sajjan Thomasowich
Måndagen den 18 september 2000
Vem påstår att det blir kallt tidigt i Norrland? Vi har just suttit
ute på en filt i fräset och sovit… Björn är här och
hälsar på. Han tyckte det var bättre att dröna omkring här
hos oss istället för att göra detsamma hemma i Stockholm en hel
helg. Nice.
(Eftersom jag märker att jag skriver alltmer sällan här måste
jag motverka att tendensen blir värre och värre genom att skriva kort
oftare istället för långt mer sällan.)
Onsdagen den 20 september 2000
Usch, det här beteendet börjar kännas igen… Istället för
att sitta i köket och plugga Elementär Linjär Algebra sitter jag
i datarummet och joxar med dattan. Måste nog rycka mig i kragen och se till
att jag får nog riktigt gjort, typ cykla bort till skolan och sitta
där och surfa runt istället.
Söndagen den 24 september 2000
Ett gäng konstateranden:
vore otroligt) kommer jag få vänta mycket längre.
alla fyra sätena för mig själv.
Onsdagen den 27 september 2000
Så kul kan det vara att åka tåg ett halvt dygn. Jag
blev väldigt förvånad när jag var hemma, för det kändes
som att jag hade förväntat mig att det skulle ta längre, mycket
längre tid. Men jag var hemma i ett huj. Kanske börjar jag vänja
mig vid stora avstånd, och inte göra så mycket väsen av
dem, precis som de är här uppe i glesbygden.
Det blev bara en enda film. Snyft. Och jag som hade tänkt mig att se minst
en biofilm, helst minst två, men Fantasia 2000 slutade gå dagen
innan jag kom ner, och sen fanns det faktiskt inte så mycket nere i Stockholm
att se som jag inte redan har sett eller som inte går att se häruppe
i Skellefteå. Kanske var filmen jag såg med mamma, "Hur som
helst är han jävligt död", en bidragande orsak till att
jag inte såg nåt mer, eftersom jag tyckte den var så dålig.
(Fast jag är liten kluven numera, nu när jag kommit på vad den
egentligen handlade om. Regissören Kjell Sundvall hade en
tanke bakom Peter Habers och Dan Ekborgs skränande och skrönande…)
Sen lyckades jag fixa punktering på Björns jättedyra racercykel
vilket gjorde att jag fick cykla tamdem istället, vilket var sämre,
inte. Kändes bara lite läskit att vingla fram för första
gången på en tandemcykel mitt inne i storstan.
Och det var med ett visst vemod som jag lämnade Stockholm på söndagkvällen
(om man bortser från Pizza Hut). Inte för att lämna staden som
sådan, utan för att jag lämnade det sociala umgänge som
man glömt att man hade kvar därnere… Snyft. Inte ett öga torrt.
Att lämna staden som sådan kändes nästan bara bra. Jag
hade ju bara varit besökare i min egen hemstad och jag hade inte varit
ett dugg imponerad.
Säger en framtida… öh… landsortsbo…?
Äh, jag tycker vi lämnar det där öppet.
Hem
Inga kommentarer...
Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!
Leave a comment