Det här har jag gjort de senaste veckorna:

• Slitit bort boasering i köket, slängt ut genom köksfönstret och tapetserat hall och kök.
• Slitit upp gammalt fult plastgolv, slängt ut genom köksfönstret och lagt nytt i hall och kök.
• Sågat upp nya lister, betsat och spikat fast i hall och kök.
• Sytt gardiner som visade sig vara av en färg som inte var bra. Dessutom skymde de ljuset och utsikten.
• Gråtit och svurit över min dator som efter ett par långa vändor på service visade sig ha ett trasigt moderkort (därav de långa glappen i inläggandet här).
• Gråtit och svurit ännu mer då även skärmen visade sig vara defekt. Dubbelotur.
• Gråtit och svurit över annat.
• Skrattat över det faktum att moderkortet inte alls var trasigt.
• Målat skåpstomme i köket.
• Sågat till och monterat upp ett fläktöverskåp. Tänk, nu slipper kryddburkarna ligga i en skokartong.
• Delvis demonterat en kökssoffa för att den ska kunna komma in i köket.
• Snickrat ihop en ny sits till samma kökssoffa. Den blev röd – matchar de blå köksgardinerna perfekt. :)
• På Solkraft hittat tre matchande köksstolar till kökssoffan.
• Somnat i vardagsrumssoffan i Klemensnäs strax före tolvslaget.
• Fotograferat en komet.
• Åkt norrut ett par gånger:
• Skidat på skoterspår för en stunds pimpling – fem minuter för att vara exakt. Fick inget. De andra fick massor. Sen gick ena staven sönder, det var två kilometer hem och det började mörkna.
• Åkt skidor nedför Galtispouda. Dimman var tät. Någonstans därbakom fanns utsikten mot fjällen.
• Skottat fram en brevlåda, helt begraven i upplogad snö. Från början var jag inte säker på var exakt den befann sig.
• Skottat fram en skoter som gång på gång kör ned sig i snön. Frågan är om det är en skoter värd namnet. Ungefär som en badvakt allergisk mot vatten.
• Beundrat min bil som kallstartar utan gnäll i tjugofem minusgrader.
• Fotograferat.
• Tolkat på skidor bakom Zorro. Freja hakade på.
• Invigt pannlampan genom att glida ner genom den snötyngda skogen ut på Storavans is. Knäpptyst, kolmörkt, månfritt, stjärnklart och fantastiskt mäktigt.
• Gjort samma tur under dagtid. Hyggligt snöfall och frisk vind. Snö i skägg och ögonbuskar. Uppfriskande och fortfarande fantastiskt mäktigt.
• Fått uppleva ryggmassagefunktionen i passagerarsätet på en 1 000 000-kronors Bentley Continental Flying Spur. En bisarr sak är att den kan accelerera fortare än den kan bromsa (och vad ska det vara bra för?). Pratglade tyske biltestaren Markus demonstrerade hur. Ryggmassage kunde man även få om man satt i baksätet. Markus må vara duktig ingenjör, men han kunde då inte spela kort.
• Åkt ifrån biltestare, lappar och andra, samtliga backsittande brädåkare på Galtis ännu en gång. Denna gång begränsade sig dimman till 5-10 meters höjd – fantastiskt vackert att uppifrån se skogarna och öarna sticka upp ur den vita dimman.
  
• Varit med och förlöst ett lamm som fick namnet Felicia – dagen till ära.
• Inväntat ambulansen som hämtade en influensasjuk man som inte riktigt orkade ta sig upp från golvet. Allt gick bra.
• Tvingats koppla av ännu mer under strömavbrotten som ofta kommer när det har snöat mycket.
• Spelat munspel. Zorro sjunger med.
• Laddat inför kursstarten.

Fredagen den 19 januari 2007

Sweden.se (the official gateway to Sweden) promotar Sverige med ett antal inköpta bilder. Och att se Anneborg bland de hundratvå utvalda känns extra bra i hjärtegropen.

Lördagen den 20 januari 2007

Sitter ner. Lyssnar. Läser texten. Låter hela mig fyllas av ljudvågorna. Allt som går att resa på sig på mina underarmar gör det – huden knoppar sig. Kroppen spänner sig på ett behagligt vis. Ansiktet ryggar tillbaka, kindmusklerna reser sig, ögonen dras mot en lätt kisning, hela bakhuvudet fylls av en rysande känsla, och allt i mig som tar emot rösten, tonerna, harmonin, svängningarna, känslorna, vill liksom lyfta, dra mig ur stolen och upp.

Det är en fantastisk känsla det där, något som då och då inträffar när jag stöter på något i musikväg som är så där riktigt exceptionellt bra och som på ett trevligt sätt rör om i ådrorna. (Nästan som sex. :)

Imogen Heap – Hide and seek. (Länken går till videon på YouTube – men låten kommer nästan mest till sin rätt utan rörliga bilder till.) Återigen tack till Radio Paradise som introducerat mig denna sköna artist.

Söndagen den 21 januari 2007

Idag är sista dagen i en lång period då jag egentligen inte har behövt bry mig om vilken veckodag det är. Idag är sista dagen då jag sover tills jag vaknar, stiger upp i slowmotion, äter frukost strax före de flesta ska äta lunch, grunnar över vad som ska göras idag, kanske har jag en uppbokad tid någonstans, med någon, eventuellt är det något som måste göras hemma. Inte riktigt veta hur dagen kommer att kunna summeras, men förmodligen på samma sätt som de flesta dagar hittills. Idag är sista dagen då jag utan dåligt samvete kan stirra in i väggen (eller en skärm) och låta tankarna gå på tomgång, runt, runt, utan mening och mål.

Imorgon börjar en ny tid. Och det ska bli fantastiskt roligt att få någonting att engagera sig i. Träffa nya människor – och träffa dem i vardagen. Få en rutin som ändock förändrar sig. Äntligen!

Måndagen den 22 januari 2007

Idag är första dagen i en lång period då jag verkligen behöver bry mig om vilken veckodag det är.

Jag ringlade mig upp genom sjukhusets trånga korridorer till logopedmottagningen, fram till och in i föreläsningssal 1. Den var halvfylld med folk, och det var inte tyst. Jag som trodde att alla skulle sitta med minst en stolsbredd mellan varandra och stirra rakt fram i väntan på… någon. Men nej. Här kände man sig inte främmande för varann.

Jag var den ende killen. Jag fick en klump i magen. Tänk om det skulle visa sig att jag var den enda mannen i en klass på trettio? Hur skulle det kännas? Lyckligtvis hade det anlänt tre killar till innan salen var full. Men jag frågar mig förstås – varför är det så? Varför drar logopedyrket så få män? Av någon anledning förstår jag varför sjuksköterskeprogrammet har ungefär samma könsfördelning men en vän som är läkare säger att läkarlinjen har en mer jämlik fördelning. Kommer jag ägna hela utbildningstiden åt att fundera på varför? Kommer jag nånsin komma nära en lösning? I så fall kanske den kommer att publiceras i en blogg Nära Dig om fyra år. Vänta bara.

Torsdagen den 25 januari 2007

Mjukstart. Kursen, som enligt äldre-äldre-kursarna (som gick ut förra veckan) var den tuffaste under hela utbildningen, har de flyttat från att vara den första kursen första terminen till att åtminstone vara den sista kursen första terminen. Snällt.

Nu ägnar vi två veckor åt introduktionsföreläsningar, observera observationer, lyssna och fråga. Igår hade vi tre föreläsningar om tre stora områden inom logopedin: barn- och ungdomshabilitering, röststörningar och stamning. Allt väldigt intressant och roligt, fastän den om habiliteringen var lite jobbig rent känslomässigt. Det kanske går över.

Det tuffaste just nu är insikten att jag inte kommer vara färdig med detta förrän om fyra år. Det är lång tid. Det var en besvärlig känsla att komma hem igår, till en mörk och tom längenhet, trött och hungrig, kika på busstidtabellen och inse att jag kanske kommer att kika på samma busstidtabell väldigt många gånger framöver. Jag hoppas jag vänjer mig. Det är som sagt en lång tid. Man vänjer sig. Mycket kan hända på vägen. Och jag kanske läser det här om fyra år och skrattar lätt åt det.

Söndagen den 28 januari 2007

Tills för en stund sedan kunde man höra välmående läten inifrån toaletten i en lägenhet på Getberget i Skellefteå. Jag tror jag aldrig stått i en dusch så länge som jag gjort nu. Jag undrar hur många liter som gick åt. Jag stod där och vaggade fram och tillbaka och lät värmen strila nerför hjässan, nacken, ryggen, magen, benen och lät den tränga in i märgen som sakta men säkert värmdes och mjukades upp. Mmmmmmmmmm lät det.

Det började igår eftermiddag. Iklädd smokingbyxor utan tillhörande långkalsonger på väg till bilen som skulle ta mig till bussen som skulle ta mig till insparkssittningen på läkarvillan i Umeå. Under den korta promenaden fylldes min märg av fysisk kyla och den bet sig fast där tills nu. Visserligen kunde kölden mycket lätt ignoreras under kvällen (då det var både fysiskt och stämningsmässigt varmt) men den har gjort sig kraftigt påmind under resten av tiden. Som om kylan och huttret kom inifrån, en källa från det allra innersta. Inte blev det bättre av att jag, efter att ha slarvläst busstidtabellen, missade bussen med två minuter och förstod det inte förrän bussen mot Lycksele tjugo minuter senare angjorde bryggan. Promenadvägen Västerslätt – Umeå busstation ToR är inte heller den speciellt het.

Men den där duschen tog kål på märgkylan.

Jag undrar om det är möjligt att installera ett badkar i min lilla toalett, och vad det i så fall kostar. Eller en bastu (som visserligen numera finns i huset men den måste man boka och värma upp). Och om det är tillåtet att installera en öppen spis i vardagsrummet. Det är väl bara att borra ett hål i taket så att röken kommer ut. Jag bor ju ändå högst upp.