Fredagen den 3 augusti 2007 - IQ

Jag gjorde just ett IQ-test på Illustrerad Vetenskaps hemsida. Mitt IQ-resultat visade på 122 över ett medelvärde på 100. Vilket ju bekräftar vad jag alltid har vetat – att jag har en intelligens som katergoriseras som "hög". Så generöst av dem. Det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man nästan tillhör eliten. Att det är 9 steg kvar tills att jag får söka medlemskap i Mensa bekymrar mig en aning. Om jag häller i mig lite sportdryck och koffein och gör testet en gång så kanske det går bättre.

Nä, seriöst – ska man mäta och diskutera intelligens hos olika individer tycker jag att den där intelligenskvoten är alldeles för stel och ensidig. Det beror ju förstås på hur man definierar begreppet "intelligens", men jag tycker att den borde innefatta mer än bara förmågan att lösa logiska och matematiska problem. Jag kan ju vara otroligt språkbegåvad och prata tio språk flytande och samtidigt usel på matte. Är jag ointelligent i det fallet?

Då föredrar jag herr Howard Gardners teori om nio olika intelligenstyper, som ger alla som reflekterar över dem anledning att vara stolt över minst en intelligenstyp:

  • Lingvistisk, förmågan att nyttja det egna eller andra språk, läsa, skriva och argumentera.
  • Musikalisk, musikintresset, känsla för rytm, melodi och klanger.
  • Visuell/Spatial, förmågan föreställa sig abstrakta saker, lokalsinne, känsla för form och färg.
  • Kroppslig/Kinestetisk, känsla för idrott, dans, användandet av händer och kropp.
  • Social, förmågan att arbeta tillsammans med andra människor, att lyssna, vägleda och medla och känslighet för ansiktsuttryck och röstlägen.
  • Intuitiv, förmågan att vara och arbeta ensam, medvetenheten av de egna känslorna, reaktionerna och ens starka och svaga sidor.
  • Logisk – matematisk, logiskt, abstrakt tänkande, analyserande kalkylerande.
  • Naturintelligens, känsla för djur och natur, ekologisk förståelse och hur naturens sammanhang fungerar.
  • Existentiell, intresse av de existentiella frågorna, livet och döden, religion och filosofi.

Vilka är dina starka sidor?


Lördagen den 4 augusti 2007

Nu är natten här i Skellefte lika mörk som natten i resten av landet. På ett sätt sorgligt, men på ett annat sätt rätt så mysigt, särskilt då värmen håller sig kvar och man sitter ute och surrar med någon man inte ser riktigt tydligt (om man nu får tillfälle att göra det).

I motsats till Underbara Älskade, som trots det tunga temat (att komma tillbaka efter att ha förlorat halva familjen i en bilolycka) på nåt sätt var en av de ljusare filmer jag sett på länge. Inte bara på grund av att den utspelas runt midsommar i en skärgård, utan även genom att historien och karaktärerna förmedlade ett slags ljus, en framtid trots det de har i bagaget. När filmen var slut hade jag på nåt sätt svårt att sortera känslorna – det är ju ingen så kallad må bra-film, men samtidigt så var den det ändå, på samma gång.

Tur att filmen ligger högt uppe på topplistorna på grund av sitt rykte, för baksidestexten garanterar ingen höjdarupplevelse, åtminstone inte för den som inte går på klischéer som "den första kärleken, en bilolycka, en lanthandel, en pappa och hans son, en gisten (?) eka…". Det var nästan tur att jag inte lade märke till baksidestexternas Mother Of All Clichés, för då hade jag kanske ställt tillbaka filmen och valt något annat. Sug på den här:

Underbara Älskade är en hyllning till livet.

Jag som trodde baksidestextförfattarna visste bättre nuförtiden.


Måndagen den 6 augusti 2007

Storoffensiv har inletts mot Latissumus Dorsi. I ett par månader har jag vaknat med hygglig värk där, som om jag ägnat hela natten i sängen med att göra situps utan paus. I fredags vred Ostviks massageteams kiropraktor till min ryggrad på tre ställen, varefter jag åkte hem till J & F:s nya hem i Gummark och klagade och gnällde och vägrade bära tvättmaskin och annat tungt, för kiropraktorn hade minsann gett mig order att ta det lugnt. Inga tunga lyft för dig, mister. Igår lekte jag och herrskapet i Gummark Ska-vi-byta-sängbottnar-med-varann och i eftermiddags gjorde jag något så ovanligt som att vakna upp med en avslappnad ryggfilé, trots ett halvt kaosartat arbetspass på psyket under natten. En något mjukare säng gjorde tydligen susen. Åtminstone delvis. Jag fortsätter låta mig knådas av massageteamet. Och min arma fotled har så smått börjat tillåta lite mer extensive träning. Äntligen. Vilken tur att sommaren ännu inte är slut. Framtidstro.


Onsdagen den 8 augusti 2007

En förnyelse har skett. Eller… förnyelse sker förstås ständigt, överallt, i samhället, i världen, inom varje liten människa, hela tiden. Men det var inte riktigt det jag menade med förnyelse den här gången. Vad jag vill få fram nu är att jag just förnyat mitt portfolio på den här sajten. Jag tyckte att det gamla flashiga flash-portfoliot inte riktigt gick i linje med det jag ägnar mig åt just nu, det jag strävar efter när det gäller mitt kreativa liv. Jag är inte längre intresserad av att lägga ner massor av tid och kraft åt att försöka göra häftiga 3D-animeringar eller liknande som liksom odlar nån slags dröm om att bli cool kille som har ett coolt arbete och jobbar med coola projekt. Sånt lämnar jag till andra som (seriöst) gör det bättre och som har den riktiga driven till det. Jag ska bli logoped. Jag vill jobba med människor och deras utveckling på ett sätt som jag tror jag är mycket bättre på och som är jätteintressant och som ger mig mycket mer tillbaka än en massa pixlar på en skärm. Samtidigt i en takt som passar mig mer.

Så jag har skalat av portfoliot rejält och visar bara upp ett litet urval. Dessutom är den lättare att uppdatera med nya små saker som trots allt dyker upp då och då, för jag har ju inte direkt tappat bort min kreativa ådra helt. Förr handlade det mycket om att jag kreerade för att se vad jag egentligen kunde åstadkomma, hur jag hanterade det tekniska hand i hand med det konstnärliga, för att ta reda på hur bra det blev i slutändan. Nu tror jag det mer handlar om att jag gör det för min egen skull, som ett slags terapiarbete, något att få ur sig, bara gör det, tiden är enda hindret. Jag antar att det är därför jag börjar tänka mer musik nu, för den driven finns verkligen kvar. Musiken är aningen mer personlig än en 3D-modellerad Sturmgeschütz med så få polygoner som möjligt.


Lördagen den 12 augusti 2007

Man skulle kunna tänka sig en lördagkväll hemma på getbergsvägen, där man kan beställa pizza från Domina och hyra en film och sitta och mysa för sig själv, eller med en vän. Eller gå på bio, efter ett besök på någon restaurang. Eller bli bjuden på middag hemma hos några och sedan spela en massa sällskapsspel. Man skulle kunna göra något av ovanstående, eller liknande. Själv eller i goda vänners lag. Inget besvär. Rätt bekvämt. Och behagligt.

Det är inte bekvämt att sitta på ett blött ihoprullat liggunderlag, klockan två på natten, det är ganska mörkt, vattnet finns överallt, till exempel rakt framför mig i form av en forsande Laisälven, och ovanför mig i form av regn. Och på mig också, för den delen. Jag sitter och försöker, i skenet från min pannlampa, rena ut oredan och trasslet som uppkom efter senaste öringens våldsamma försök att komma loss från en krok på mitt drag, vilket resulterade inte bara i att kroken fastnade ännu hårdare i hans (eller hennes) mun, utan också att en av de andra två krokarna som sitter på samma drag hamnade strax nedanför hans (eller hennes) öga och att den tunna nylontråden skar in i hans (eller hennes) gälar med blodutgjutelse som följd. Aj.

Eftersom öringen var mindre än trettio centimeter lång var jag skyldig att släppa tillbaka honom (eller henne) i älven, det gjorde jag, och det verkade som om han (eller hon) förskräckt men med energi, trots skador, simmade iväg. Kvar stod jag på stenarna, ett antal meter från stranden, och undrade om det verkligen hade varit bäst att släppa honom (eller henne) eller om det mest humana hade varit att göra slut på lidandet så fort som möjligt.

Men trots dragoreda, med vilken jag fick sitta i minst en halvtimma, och trots regn och ryggont, så kändes det ganska harmoniskt att sitta där, torr under regnkläderna, trasslet och jag, med en brusande älv framför mig och mitt tält bakom mig. I tältet intill låg de redan och sov, halvt missbelåtna över att en hel dags flugfiske bara hade gett en drygt trettio centimeter lång öring, lika stor som den jag hade fått medelst kastspö med plastkula, men ändå halvt jättenöjda med att ha spenderat en hel dag att bara stå ute i en älv och veva med ett spö. Där satt jag, mitt i natten, inte särskilt kall, ovanligt tillfreds med mig själv. En av de mysigaste nätterna på mycket länge. Behagligt var ordet.

Dagen efter, idag alltså, hade mina fiskerättigheter gått ut men det gjorde ingenting eftersom jag inte är någon fiskefanatiker. Det dög för mig att gå de fem kilometrarna upp till det numera obebodda nybygget Delliknäs, dit Anton och Amanda och deras barn flyttade från Norsjö 1892. Nybygget har en väldigt intressant kulturhistoria. Tänk, vissa bröt upp från sin hembygd och flyttade till amerikat – Anton och Amanda skaffade sig ett nybygge längre norrut ovanför odlingsgränsen. Visserligen blev de halvt blåsta, eftersom han som sålde marken inte ägde den själv och dessutom var det olagligt att bryta nybyggen ovanför odlingsgränsen. Men de slapp sota för sina "brott" efter ett tag. Vilken tur, för det är verkligen en vacker plats, väl värd sin vandring dit. (Bilder kommer nog så småningom i ett fotoalbum nära dig. Ska bara till Norge först.)

Det tyckte säkert också björnhonan och ungen som jag såg spår av under vandringen upp till Delliknäs, för de hade säkert också varit där, inte så hemskt långt före mig. Spåren var färskare än många andra spår av stövlar och fyrhjulingar. Nu vet jag hur björnfrosssa känns. Hurv. Medan jag gick framåt målade jag för mig själv upp de stora rubrikerna i lokaltidningarna: "Skelleftebo riven av björnhona" eller "Jag såg ungen på tio meters håll". Och jag försökte ängsligt identifiera alla upprivna rötter och stora mosstäckta stenar långt bort mellan träden som någonting annat än en bamse.


Måndagen den 20 augusti 2007

Det här är någonting helt annat än en öring i Laisälven:


Onsdagen den 22 augusti 2007

Något eller någon tyckte tydligen det var olustigt att jag skulle komma hem redan igår kväll efter en dryg vecka med fantastiska upplevelser. Ty när jag, trekvart innan säsongens första körövning, hade kört bil i tre timmar, parkerat utanför min port, packat hissen full med packning med slutdestination sjätte våningen på Getbergsvägen tre och tryckt på siffran 6 inuti hissen, så lyfte hissen exakt två decimeter innan den stannade tvärt. Och stod stilla. Och där stod jag. Jaha. Det var första gången jag stod i en fastnad hiss. En rem på min ena ryggsäck hade stannat kvar utanför hissdörren och hade vägrat lämna våningsplanet. Och den gick verkligen inte att dra loss. Så det återstod bara att ringa journumret till vaktbolaget och sätta sig ner på den nedfällbara stolen i hissen och vänta. Och vinka till alla de som kom och också ville åka hiss men som fick ta trapporna, för hissen var minsann upptagen.

Och jag som lever på upplevelser kunde räkna till ännu en i raden. Reparatör var på väg, och det var bara att vänta. Någon nöd gick det inte på mig. Jag hade ju allt jag behövde för att klara mig ett tag. Sovsäck, liggunderlag, tält, mat, stormkök (fast inget bränsle), dator, kläder och böcker. Till och med ett gammalt pendelur (made in China). Jag tog en knäckebrödmacka för jag var hungrig och gick igenom några inköpta barnböcker från Lerviks loppmarknad, däribland Bajsboken av Pernilla Stafelt. Genialisk.

Efter trekvart kom räddningen och jag kunde åka upp, kasta in packningen i lägenheten och sedan ned till musikskolan och halvt nedsvettad och halvt uppstressad svära mig igenom franska kärlekshymner. Äntligen vardag. Eller?


Torsdagen den 23 augusti 2007

För en vecka sedan satt jag på en pub i Svolvær och drack juice, utan brus. Det var nämligen jag som hade ansvaret att oss tillbaka till stugan vi hyrt för natten i Kabelvåg.

(Ja, det är alldeles uppenbart att jag och en kompis varit och irrat runt på Lofoten och Vesterålen (som öarna norr om Lofoten heter) och tittat på berg och hav, norrmän och italienare, kattfisk och steinbit, sälar och uttrar, porslinsdockor och Hitlers förstoringsglas, kaskelotter och måsar. Bilder på allt sånt där kommer nog så småningom på ett Fotoalbum Nära Dig.)

Imorgon vid den här tiden kanske jag sitter på en pub i Dublin och är förmodligen helt enkelt tvungen att sitta och smutta på en Guiness. Man vill ju smälta in. Spänningen är olidlig – kommer jag lyckas?

Och hur var det nu egentligen med det där med vardag, någon?


Fredagen den 31 augusti 2007

Hemkomst igen – och den här gången fastnade mitt bagage i någonting helt annat än en hiss.

I morse konstaterade jag att en enkelbiljett i Londons tunnelbana kostar precis lika mycket oavsett hur långt eller kort man tänker åka. Hemskt billigt om man ska ta tuben till Heathrow men hemskt dyrt om man bara vill åka ett par stationer från Southwark till marknaden i Covent Garden för att se om man kan hitta någon skojig pryl på marknaden där, att ta med hem. Så jag bestämde mig för att ta en morgonpromenad istället, med min lätta packning – över Themsen på Blackfriars Bridge, längs floden fram till Waterloo Bridge och så till höger, rätt in i gröten, trånga gator. Handlarna i Covent Garden höll på för fullt att packa upp, och jag kände mig väl lite för stressad (och svettig) för att stanna upp och titta lite närmare. Had a plane to catch, förvisso inte förränn om cirka tre timmar, men ändå. Lite mer irrande längs smågatorna ledde mig till ett kvarter med temat tryck-alla-möjliga-bilder-på-allt-möjligt-material. T-tröjan med en siluettbild av en man som slår med ett basebollträ på en stryckbräda fick duga. Den amerikanska expediten informerade mig att det jobbade två svenskor i hennes affär, samt försökte beskriva bästa vägen till närmaste tubstation, i det här fallet Leicester Square. Vilket gick sådär – jag träffade inte helt rätt, men så småningom uppenbarade sig Trafalgar Squares fontäner för mina ögon, och jag sade ajö till staden medan jag stegade ned i underjorden, för att köpa nämnda enkelbiljett till Heathrow för fyra quid.

På flygplatsen steg spänningen. Jag fick veta att mitt flyg (13:45) var inställt på grund av någon slags incident som tydligen gjort den ena av Heathrows två startbanor obrukbar, och jag hamnade hyggligt långt fram i en några hundra meter lång kö till biljettförsäljningsdisken, där alla dessa köande människor skulle få sina flyg ombokade. (Oförglömliga äro alla dessa människors miner, när de inser hur lång kön är, i vilken de måste ställa sig sist.) Jag hade nog tur, för jag hamnade på ett flyg som enligt tidtabell skulle komma fram en knapp timme före mitt anslutningsflyg från Arlanda (ARN) hem till Skellefteå (SFT). Tjejen i baggagedroppen meddelade glatt att hon kunde checka in mitt bagage hela vägen till SFT, så att jag bara skulle behöva bry mig om att ta mig mig själv till SFT-flyget i ARN. Vilket gjorde mig lite förvånad – det har inte kunnat gå tidigare – men hon försäkrade att det skulle gå. Så skönt.

Väl framme visade det sig att mitt besök på ARN skulle bli mitt livs kortaste. Tjugo minuter ägnade jag genom att stressköa genom passkontrollen (som lade beslag på mitt temporära pass som jag hade fått köpa för dyra pengar förra veckan eftersom jag glömt mitt vanliga hemma), och att kuta som en gasell från terminal ett till terminal fyra. Mina kommande medpassagerare tittade konstigt på mig när jag ankom gate 34 i inrikesterminalen, flåsande och högröd i ansiktet.

Ingen välkomstkommitté infann sig i SFT. Inget bagage heller. Vilket var en aning väntat. Jag tänkte att tjugo minuter från ett flyg till ett annat är ganska optimistiskt, i alla fall för en grå liten resväska med hjul. Men den riktiga anledningen är enligt personalen på SFT denna: Allt bagage från utlandet måste förtullas när det kommer till ARN. Förtullning. Vilket för mig i praktiken skulle innebära att man står vid bagageutlämningsbandet i ARN en halvtimme, tar sin väska, går igenom porten med skylten Inget att förtulla, och i mitt fall rusa vidare till rätt terminal bara för att konstatera att jag missat mitt flyg hem. Visserligen skulle jag säkert fått åtnjuta en helt gratis hotellvistelse på ARN, men med följden att jag missar en stor del av körinternatet imorgon. Nu missar jag bara en liten bit eftersom jag måste ut till SFT imorgon eftermiddag för att hämta mitt bagage.

Innan jag var helt hemma vid min port på Getbergsvägen så tog jag bilen till 24-timmarsöppna Statoil för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Det var is på bilen. Och vid Statoil stod raggargrabbarna med sänkta volvobilar och en dunkande baslåda som gjorde att skallret från den av dunket vibrerande registreringsskylten hade ungefär samma volym som själva basen. Äntligen hemma.


Inga kommentarer...

Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!

Leave a comment


» Senaste!




  • Hem