|
Lördagen den 2 juli 2005 Termometern visar 31 och en halv. Något fel är det, för balderväder visar bara 24 komma tre. Sitter på balkongen och läser om en mås. En svettdroppe på magen. Och en till. Ett päron mellan tänderna. En sked krossad chokladglass. Kall mjölk. Och absolut inga krav. Kunde semestern börja bättre? Härlig förväntan om en god fortsättning. Söndagen den 3 juli 2005
Axels tivoli, Skellefteå, dagen efter. Någon har lämnat honom där uppe. Klart han är arg. Måndagen den 4 juli 2005 Igår gjorde jag, något försenat, årets första tur med mina inlines. Torsgatan fram och tillbaka. Inte så långt. Plus tjugofem grader plus (det vill säga säkert mer än så). Svetten rann. Hjulen rullade. Bromsen bromsade då och då. Benen stapplade till ibland. Stavarna hjälpte till att hålla balansen. Hjälmen täppte till. Knäskydden likaså. Men bröstmusklerna växte. Idag. För en stund sedan på väg i mina vanliga skor, uppför getbergsbacken. Mot mig rullar en lång man i 25-årsåldern på sina inlines, blond (blonderad?), ärmlös vit t-shirt och beiga piratshorts med svarta stripes, vältränad och vältrimmad. När han kommer närmare ser jag att han har ett par coola inlines, vita med orangea hjul, utan någon fånig bromskloss. Han ser ut att vara på väg mot samma mål som jag, port nummer 5, men han verkar ångra sig, stannar i luften, gör en 540-graders piruett och flyter avslappnat tillbaka mot ett annat mål. Gör skarpa kurvor, seglar vidare i zick-zack, flyger fram, gör kvicka skär från höger till vänster och tillbaka. Han är ett med sina gyllene hjul. De är som en andra kroppsdel, vi vanliga går fram med våra skor utan problem, han flyger fram likt guden Hermes med sina bevingade. Jaja. Jag är säkert bättre än honom på andra saker. Sverige, världen. En professor slår larm. Sverige består av färre svenskar än vi tror. Med ens känner jag mig liten. Och dyr. Och George åker till Skottland, fast besluten att göra allt för sin egen bakgård och skita i (och på) grannen. Föga överraskande. En grå SAAB ska de närmaste dagarna spotta ur sig gaserna från hundratals liter förbränd bensin, på dess väg genom Sverige. Sundsvall, Gävle, Stockholm, Vagnhärad, Skåne och Göteborg tar tacksamt emot. Torsdagen den 7 juli 2005 Turnén fortsätter. Skön kväll hos D i Sundsvall i förrgår. Ännu skönare kväll i A-H och H:s paradis i Gävleskogarna, där J stod för underhållningen. En annan J med nya pojkvännen M (?), dök upp upp där också, under deras bilsemester. B och I med nykomlingen A har tagit emot mig i sitt hem på Vanadisvägen, Stockholm. Favorit i repris på libanesisk restaurang i Stockholm med W, C, D och M (och D och M:s gigantiska lurvhund A). Imorgon kör jag ut till stugan A och ska vara T alldeles för mig själv. Hoppas det går bra. Kanske vilar mammmas ande över A för mycket för att det ska kännas bra. Kanske känns det helt okej att hon gör det. I vilket fall kommer B och I (och förhoppningsvis W) ut och håller mig sällskap. Även mammas väninnor I och G kommer på visit. (Alltså läge att stanna vid Kungens Kurva på vägen och inhandla fikabröd i form av söta holländska rutiga rån.) Sedan bär det iväg ännu längre söderut. Till Landskrona för att vara med P och Å och F och E. Förmodligen träffar jag C och M från Malmö och återigen D och M (och gigantiska lurvhunden A), som ska vara i Båstad på semester. En sväng därefter till Göteborg där jag får återse U-B, T-B, D och J, som jag och P umgicks mycket med när vi var små. Efter en sista övernattning i Sundsvall, en gång till hos D, och rendez-vous på IKEA, blir det hemfärd. Då kommer T förhoppningsvis vara helnöjd. Och lycklig. Söndagen den 10 juli 2005 Lyckoproblemet. All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till samma sak: Det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. Det är det som händer under tiden, mellan raderna. Att städa ett skåp ger större lycka än att åka till en paradisö. Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet, så har man i alla fall ett städat skåp. Bodil Malmsten, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper Måndagen den 11 juli 2005 Kommentar till lyckoproblemet: Om man tror på det, så kan det vara värt besväret. Om man inte tror på det, så kanske det inte är värt att försöka. Tisdagen den 12 juli 2005 Det gick bra att vara i Anneborg, Västerljung. Om mammas ande fanns där så sa hon: Bara var här. Känn dig som hemma. Jag ska inte störa. Inte pocka på din sorg. Kanske mer ta fram glädjen att få njuta av allt det gröna, stillheten, solen, åskan, det som varit, det som är och det som kommer. Hela fredagen ägnade jag mig åt att slå med lien, mecka med gräsklipparen, klippa gräs, såga av en antal grenar av alla de träd som bara växer och växer, hugga ner en fem meter hög björk som inte fanns där förra året (?), studera myrstacken som också bara växer och växer eftersom byggmaterialet finns två meter bort (en en), upptäcka en stackars död mus bakom papperskorgen under diskhon, som hade fastnat med en tassen i en musfälla och inte kommit loss, laga ett hål i taket, rensa hängrännorna, rensa mer, rensa mer, snygga till, räfsa. Och ta ett dopp i Sillen. (Och var och en av dessa aktiviteter ger större lycka än att åka till en paradisö. Och garanterat mindre besvär. :) På fredagen kom tantmaffian i form av mammas gamla väninnor, G, G-I, A och I. Ett stojigt gäng, väldigt olika persolnligheter alla fyra men med samlade egenskaper som kändes igen. De proppade i sig fika och pratade om gångna tider. De avlöstes av B, I och A som stannade hela dagen. Under en halvtimmas tid svävade ett åskmoln förbi. Helt regnfritt, men mullrande. När det passerade över oss kastade molnet ner en blixt ett par hundra meter bort. Jag såg blixten. Häftigt. Grannen höll på att trilla av taket, och lille A, i full färd med att äta, gnällde till lite. Sen lunkade molnet vidare, och det blev varmt igen. En lite märklig påhälsning. När det var dags att åka kände jag mig inte riktigt färdig. Hade velat vara kvar en dag till. (Kommer jag komma tillbaka? När i så fall? Och i vilket ärende? Praktiskt eller själsligt?) När nu turneringen nu börjar lida mot sitt slut inser jag att jag inte har satt av så mycket tid till att bara vara, gå omkring, tänka, plocka navelludd, titta på molnen (vilka moln?), iaktta. Känna lite hemlängtan. Ska pyssla mer med det idag, här i Landskrona, och i morgon, när jag kommer till Göteborg. Måste inte träffa en massa människor stup i kvarten. Behöver kanske ägna mig åt mig själv en stund. Och åt lite annat som får ta upp plats här en annan dag. Fredagen den 15 juli 2005 Efter ett p-botsavtäckande (mitt fel!) i Landskrona, och en sväng upp till Kullaberg fortsatte färden till Göteborg på E6:an. Men så värst mycket pillande i naveln blev det där icke. T-B och U-B (och deras busbarnbarn) tog emot mig med öppna armar och jag har sällan sett maken till gästfrihet. Att både vara med dem och vara i deras hus brang fram många glada gamla minnen från förr. De bjöd på middag och vi avhandlade mycket gammalt och nytt. Efter ett besök hos J med familj åkte vi och doppade oss i havet. Det blåste rejält men det var till och med varmare än i vattnet i Landskrona! Och i går startade resan hem. Avskedet från U-B och T-B tog fram en igenkännande känsla som jag upplevt (alltför?) ofta under hela turen. Viljan att stanna och vemodet att lämna. Det är ingen känsla man vill lära sig att hantera heller. Lämna A-H, H och J i Gävle, säga vi ses till C i Stockholm, lämna B, I och A efter deras visit i Anneborg, Västerljung, lämna Anneborg i sig, säga adjö till C efter några timmar i Landskrona, D och M efter några timmar på stranden vid Bjärehalvön, min familj efter några dagar i Landskrona. Nu får det räcka med avsked ett tag. Nu är jag hemma. Kanske inte riktigt helnöjd men ändå lycklig, trots allt. Söndagen den 17 juli 2005 Vardagen börjar sjunka in, men ändå inte. Makaroner, köttbullar, sommargrönsaker, ketchup och mammas svarta vinbärssaft till lunch. Femton kalsonger på rad i torkrummet. Diskret ny inredning i lägenheten som ändå känns för stor och tom. Behöver någonting mer att fylla den med. Ny blomjord, kanske? Ingen bruksanvisning i de nya påslakanen från IKEA. Hur dammsuger man en dammsugare om man bara har en? Efter trehundrafemtio mil har sprickan i vindrutan vuxit ännu ett par centimeter. Halvmulet väder på en trist balkong, tre trappor upp. Nya krystade inlägg i dagboken. Planlös semester. Torsdagen den 21 juli 2005 Visa mig ditt plåster och ska säga dig vem du är. Om jag behåller det på, vad skulle jag visa upp för karaktäristika hos mig? För de som lägger märke till plåstret, vill säga. Och för de som bryr sig. Tänker de: Ah, han håller på att sluta röka och tar nikotinplåster till hjälp. Vilken viljestark man som inte är rädd för att visa att han tar till hjälpmedel! Eller finns det de som förstår att det är fel ställe på kroppen att ha nikotinplåster på och förstår vidare att det är en spruta. Hur tänker de då? Åh, han har vaccinerat sig mot elaka utrikiska virus. Vilken metropolit! Eller: Stackars lilla hypokondriker. Det är väl det sista som är det mest rätta. Efter förra årets traumatiska fästingupplevelse vill jag inte ta några risker när jag rör mig i östra sörmlands gräshav. Borrelia går att bota, men inte mot hjärnhinneinflammation orsakad av TBE-virus när den väl har brutit ut. Nojig, jag? Rapporter om nya explosioner i London. Johanna och Bhavesh meddelar att de är ok. Det måste vara väldigt nervöst där nu. Lördagen den 23 juli 2005 Skellefteås musikfestival Trästockfestivalen
är ännu inte över, men jag tyckte det räckte efter ett par
sånger av Eldkvarn.
Vältrimmade gubbar, men jag bestämde mig för att jag inte berördes
så hemskt mycket. Övriga artister som mer eller mindre passerat mina
ögon och öron:
Söndagen den 24 juli 2005 Jag observerar årets alla inlägg i den här nätdagboken och noterar hur min sinnestämning har gått ner, ner, ner och sedan upp, upp, upp. När jag började skriva igen i mars blev jag plötsligt mer personlig än någonsin tidigare. Varför? Varför skriver man en blogg överhuvudtaget? Varför kan man inte bara skriva ett worddokument, spara den på hårddisken och sedan låta den ligga där? Varför vill man att det man skriver ska kunna läsas av vem som helst? Det kan man diskutera längre än jag har lust att skriva idag men vad gäller vårens texter har det handlat om komplement. Har jag mått dåligt har jag behövt prata, både verbalt och genom det skrivna. Dagboken har blivit ett komplement så man når ut till alla de andra man inte pratat med innan. Och ett sätt att fylla i luckor, ifall det är någonting man missat. Under våren har det varit jag och mina kolmörka känslor, och de har måst ventileras, släppas ut. Just nu mår jag så otroligt mycket bättre. Och jag känner att det räcker med att säga så. Har inte samma behov att släppa ut, även om man gärna berättar roliga saker. En handfull vet redan varför, och jag låter det vara så, så länge. Jag, jag, jag. Ordet 'jag' måste vara det absolut vanligaste ordet på den här sidan. Nu ska jag åka och tugga kex åt alla duvor. Onsdagen den 27 juli 2005 Hm. Mindre frekventa inlägg i dagboken. Förlåt. Lovar bättring. Men först en spontantur norröver. Fjällen drar. Och det där berget (Stuor-Graddis, Riksröse 232A) som jag inte lyckades gå upp på för tre år sedan. Nu j*vlar. Men jag lovar att vara försiktig. Och ta många bilder. Fredagen den 29 juli 2005 I onsdags svor jag igen här. Såhär i efterhand tänker jag: Lugna dig, Thomas. Spara på krutet. Väl framme vid gränsparkeringen Sverige-Norge och foten av det gäckande fjället började jag göra mig iordning. Det regnade, men jag försökte att inte låtsas om det. Började gå. Ingen led att följa. Genom sly, snår och sumpmark. Efter några hundra meter var jag redan blöt av svett, regnet verkade inte vilja avta och motivationen hade dykt ner till noll komma noll. Jag tittade upp och det såg plötsligt oöverstigligt besvärligt att ta sig upp. Jag undrade vad jag egentligen höll på med... Så jag gick tillbaka till bilen. Det kändes på något vis snopet att sitta där och fundera över var jag skulle ta vägen nu. Hade god lust att bara köra hem igen. Efter kort men intensivt tänkande satte jag mig bakom ratten, körde in i Norge, nerför Junkerdalen. Efter några mils färd söderut på E6:an kom jag fram till en led som går till Nasa silvergruva och Nasafjäll på svenska sidan. Det är alltså dit jag gick istället. Målet för min vandring förra året, då jag skadade knät på halva vägen och fick åka helikopter tillbaka till Vuoggatjålme och bussen hem. Den här vägen är inte lika lång (dock brantare), 15 kilometer tur och retur. En lagom kort tvådagarstur, med gott om tid för spatserande runt det karga och kulturhistoriskt intressanta området. Bilder är på väg. Lördagen den 30 juli 2005 Bilder från bilturen genom Sverige ligger uppe nu. Söndagen den 31 juli 2005 Sista dagen på en en månad lång semester. Har inte haft så många reguljära semestrar på senare år, men denna har varit dunderskön. Den bästa någonsin? Jag gör nog bäst i att mäta och jämföra med andra semestrar, men skön och alldeles... alldeles... un... har den i alla fall varit. Imorgon börjar allvaret om, som man säger. Mötte en kollega på klubb häromdagen och han hade tydlig ångest över att börja jobba igen imorgon. Vad hade han gjort under sin semester? Ingenting, sade han. Det kanske är det som är problemet. Själv ser jag halvt om halvt fram emot att gå tillbaka och kavla upp ärmarna och utföra ett riktigt arbete igen. Göra möda för lönen.
Vad gäller min kollega: Han kanske sitter och trycker hemma i soffan och räkna minuterna tills att det är dags att göra sängdags och sluta ögonen och konstatera att när han öppnar ögonen igen så är den alltför välbekanta gråstressiga vardagen igång igen. Slut på friheten. Kanske var det det alla gjorde sista dagen på industrisemestern - alla de som man tycker ha befunnit sig en havsstrand - som vi gjorde. Istället satt vi där, ensamma, och svettades i solen och studerade måsbråk och myrbök. |
Simons
bror Daniel såg ett fyrkantigt plåster på min högra överarm,
ställde huvudet på sned och undrade om jag hade slutat drogat mig.
Njae, svarade jag, jag har ju inte ens börjat. Plåstret
är från sprutan med TBE-vaccin jag fick igår men han associerade
tydligen det till någon form av nikotinplåster. Vilket förmodligen
många skulle göra nuförtiden.