Fredagen den 3 september 2010 - Slemkula

Här kommer ännu en historia om något som hände på ett ögonblick, men som hade effekt på världen under en stund efteråt, en stund som är längre än själva det nämnda ögonblicket. Fast lite äckligare än ett litet blopp.

Jag har den senaste veckan dragits med en trevlig liten infektion i halsen. Inget som smittar (eller gör ont heller för den delen), men min hostreflex är minst sagt överaktiv. Regionerna under epiglottis har väl varit lite svullna, antar jag. Det har i alla fall inte varit något slem som legat där och irriterat. Jag har ätit Nipaxon, som enligt uppgift dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt. Jag tror det har hjälpt en aning, till en del. Vid patientmöten och annat har hostreflexen satt in, och jag har lyckats stävja en hostattack som skulle te sig något olämplig just för den stunden, men inte utan ansträngning.

De senaste dagarna har slemmet gett sig till känna, och jag har gått över till Bisolvon, som enligt uppgift ”anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande och därmed lättare att hosta upp”. Det har också hjälpt. En kort hosträcka eller kraftig harkling, rensar. Men slemmet måste ta vägen någonstans. Svälja, eller spotta ut. Trevligt.

Idag shoppade jag loss på ICA Supermarket på Morön. Ost, bröd, fil och mjölk. Betalade med kort. Godkänn, klart, tack till kassören. Medan jag packade ner varorna i min väska började den där reflexen säga ”hej, här kommer jag” och involverade muskler i hals, bröst och mage började vilja dra ihop sig. Slem på gång. Men nu var jag inte på någon patientmöte där man bör avhålla sig från otillbörliga läten som misstänkliggör mig som smittspridare på en vårdinrättning, utan på ICA Supermarket på Morön, och om man inte är på någon känslig avdelning där, till exempel i frukt och grönt-avdelningen, utan vid kassabandet, så tyckte åtminstone jag att det skulle vara ok att släppa på hosttrycket.

Så jag gör det. Det kan nästan vara skönt. Jag sträcker på halsen, låter diafragman ta sats och så släpper jag. En hostning, och en till direkt efter. Och det framkallande slemmet lösgöres från sitt ställe. Det är nu det händer. Det som gör ögonblicket eventuellt lite längre, det som eventuellt har någon slags inverkan på framtida skeenden.

Det är fri väg från glottis, där någonstans detta slem suttit, genom svalg, munhåla, tänder och läppar. Av den medföljande luftmassan formas den till en liten slemkula som går i en fin flygbana och landar på den halvan av varuband där inte mina varor finns. Just då finns inga varor där, men dom är på väg. Kunden (av manligt kön tror jag) efter mig har köpt ett par chipsdippåsar, lite frukt, ett smörpaket och andra mejerivaror. Vi kan kan kalla honom för min kassagranne.

Min slemkula, som i sin något mörkvita uppenbarelse avtecknar sig tydligt mot det mörkgråa varubandet, har alltså landad en bit före hans varor. Jag hinner tänka att ”uhbluäh… men det var ju tur, då hinner slemkulan åka ner på undersidan innan varorna kommer till slutet av bandet”. Som alla vet så finns där, på undersidan av bandet, en avlång borste som ligger an mot bandet och som är tänkt att borsta bort alla främmande ting som eventuellt fastnat sig fast på bandet. Borsten kommer att borsta bort det värsta av slemkulan innan det kommer runt, upp i början igen.

Men slemkulan är tillräckligt hållfast för att undgå att åka igen den där springan som utgör slutet av varubandet. Den ligger där och gosar. Och chipsdippåsarna och allt det andra närmar sig med hög fart. Det sista jag ser av slemkulan är när min kassagrannes varor landar ovanpå den och ramlar runt som varor gör i slutet av varuband.

Vid det laget har jag lastat min väska klart med varor, lyfter upp den och går. Jag vill inte stå kvar och ta konsekvenserna. Jag vill inte stå kvar och skämmas över att min kassagrannes varor har blivit nedsmetade av mitt hostslem. Vad kunde jag har gjort. Det som skett hade skett. Det är klart att jag kunde ha räddat hans varor från slemkulan genom att kast mig över dem och sopa undan dem från bandet, rädda dem från inslemning. Men så kvicktänkt är jag inte, och det är inte säkert att han såg slemkulan överhuvudtaget. I så fall hade mitt beteende tett sig än mer underligt.

Vad lär vi oss av detta? Jo, håll för munnen när du hostar. Även vid varuband.


Söndagen den 27 februari 2011 - Lillfinger

I någonstans i början av januari skottade jag vår parkeringsficka på Getberget, Skellefteå. Vid ett av spadtagen så tog jag visst i lite för mycket, ty det högg till i vänster lillfinger. Aj, tänkte jag, och skottade vidare tills rutan var så rengjord från snö som den kunde bli. En stukning tänkte jag, en liten och lätt, eftersom det inte svullnade upp. Full rörlighet. Smärta vid spänning, till exempel när jag sträcker ut fingret eller formar en knytnäve. Jag tänkte att det säkert går över.

Men det har inte gått över. Det har inte blivit värre, inte heller sämre. Samma smärta runt knogområdet när jag anstränger fingret. Lite störande, lite besvärande. Jag vill kunna krama ur en disktrasa utan att det ska göra ont. Häromveckan ville en strokedrabbad patient visa att han minsann hade styrka kvar i vänster hand genom att krama min hand. Oaj. Det gjorde överdrivet ont. Inte våldsamt ont, men överdrivet. Min misstanke är att någonting, en bit ben, brosk eller sena, kommit i kläm och är i vägen för mekaniken i första lillfingerleden.

Så när man har en krämpa som man förväntar sig gå över men inte gör det, då är det kanske dags att kontakta sjukvården för att höra om det går att göra någonting åt det. Även för en sådan trivial sak som ett ont lillfinger. Och som vi alla vet så är inte gången vid kontakt med sjukvården den mest straightforwarda. (Det borde jag veta som nyanställd inom den sidan av den offentliga sektorn.) Här redovisar jag i punktform turerna mot ett läkt lillfinger. Det börjar tisdagen den 22 februari 2011:

  1. Tisdag – På morgonen ska jag för norrbottens läns landstings räkning ta prover på Björkens vårdcentral i Gällivare. Jag har fått order om att jag måste ha fastat i 12 timmar innan, så jag är sjukt hungrig. När jag ändå är där tänker jag passa på att boka tid för läkarbesök för mitt lillfinger. No, no, säger kvinnan i receptionen, i sådana fall får du ringa oss så får vi göra en bedömning och gå den vägen. Okej, säger jag.
    Jag glömmer ringa på förmiddagen. Jag skyller på den påtvingade 12-timmarsfastan och vad den gjorde med min hjärna den dagen. När jag ringer på vid ettiden så visar det sig att de har en sån där finurlig tjänst att man får knappa in sitt telefonnummer och så ringer dom upp mig och jag slipper sitta i telefonkö. Jag knappar in telefonnummer och personnummer och det sista jag får veta är att de inte har tid att ringa mig idag – var god prova igen nästa vardag. Okej, säger jag.
  2. Onsdag – Jag ringer samma vårdcentral på morgonen och får knappa in telefonnummer och personnummer och ser fram emot att de ringer mig klockan15:20. Klockan 15:20 ringer en kvinna från Malmbergets vårdcentral och meddelar att personalen på Björkens vårdcentral har ”personaldag” idag och det är bäst jag provar igen imorgon. Okej, säger jag.
  3. Torsdag – Jag kommer inte ihåg att ringa Björkens vårdcentral förrän ganska sent på dagen. Men skräck i halsen ringer jag dit och förväntar mig samma besked som i tisdags. Men jag verkar ha tur (eller i alla fall inte otur) – de meddelar att de kommer ringa upp mig klockan 14:10. När en kvinna ringer upp mig berättar jag om mitt triviala besvär med mitt lillfinger. Hon meddelar att det vore enklast för alla (förmodligen henne) om jag kontaktar vårdcentralen där jag bor, i mitt eget landsting (Västerbotten), och ordnar det där, om jag nu ändå är hemma i Skellefteå åtminstone en dag i veckan (fredagar). Okej, säger jag.
  4. Fredag – Jag är hemma i Skellefteå och ringer Kåge/Morö backe vårdcentral. De har samma finurliga tjänst att de ringer upp patienten – bara ännu finurligare eftersom Kåge/Morö backe vårdcentral automatiskt känner igen mitt nummer och jag behöver inte själv knappa in det.
    När jag är mitt uppe i värsta flåset uppe på Nööpelbergets skidspår så ringer en kvinna från vårdcentralen. Trots att jag beskriver mina besvär på så enkel journalsvenska jag kan så behöver hon hjälp med att knappa in rätt saker i datorn. Hon undrar om jag inte har någon sjukgymnast jag kan kontakta, ty det är väl den yrkeskompetensen som verkar krävas för att komma tillrätta med problemet så effektivt som möjligt. Okej, säger jag. Det tycker jag låter rimligt. Jag ringer Arwid på måndag, träffade honom för mitt knä senast för ett halvår sedan.

Fortsättning följer.


Onsdagen den 2 mars 2011 - RE-KO

Mot ett läkt lillfinger: I måndags ringde jag REhabiliteringsKOnsulterna i Skellefteå och pratade med mannen som hjälpte mitt vänstra knä att hålla hela vägen från Sulitelma till Silvervägen i somras. Nu i ärendet Trasigt Lillfinger. Inget krångel, inga konstigheter, vi bokade en tid på fredag. Det blir spännande.


Söndagen den 6 mars 2011 - Kläm

Den enligt min uppfattning mycket kompetente sjukgymnasten på RE-KO klämde och böjde på mitt lillfinger och frågade om det och det gjorde ont och går det där bra och kan du röra fingret? Han kunde inte se eller känna att något låg i vägen på något sätt utan förmodligen är det en sträckning som varit lite efterhängsen. Jag fick några tips på övningar jag borde göra i några veckors tid. Om det inte gett sig då så bör jag kontakta sjukvården igen. Jag hoppas jag slipper kontakta någon. Helst vill jag fixa allt själv.


Lördagen den 18 juni 2011 - Ryck

Man gör nya upptäckter nästan varje dag. Ibland är upptäckterna så små och subtila att man inte ens noterar dem. Ibland märker man dem:

Dagens upptäckt:

Man har muskler på näsroten. Då menar jag inte bekymmersrynkan, utan nedanför, precis utanför den där gropen som utgör början av näsryggen. Jag hade ingen aning om att man hade muskler där. Vad har man dem till?

Tidigare under våren under tillfällen då Thomas varit trött och lite stressad har han haft ryckningar i nedre ögonlocken, oftast höger men även på vänster sida (dock aldrig samtidigt). Små men tydligt kännbara, lite störande, men hanterbart. Jag tänker att det är några nervtrådar i motorkortex som kopplat lite fel och ger upphov till felsignaler till berörda muskler (men jag inser snabbt att den teorin inte håller eftersom det då skulle innebära att det skulle vara rubbning på exakt samma ställe på båda hjärnhalvorna).

Men nu verkar alltså ryckningarna ha flyttat ihop sig till näsroten. Rätt i mitten, mellan ögonen. Och den sammanlagda effekten blir ju dubbelt så stora ryckningar än på varsitt nedre ögonlock. Den Långa Rödhåriga tycker det ser roligt ut, och jag vill förstås inte förneka henne det nöjet. Jag bara hoppas att vi kan hitta något annan förnöjelse snart. Sluta rycka!


Onsdagen den 29 juni 2011 - Lättuttröttbar

Fatta hur många ‘t‘ det finns i lättuttröttbar! Sex stycken! Det är många!


Fredagen den 22 juli 2011 - Uppsvullnad

Höger öga, just nedanför, men ovanför kinden, en aning åt höger. En mygga har under natten fått för sig att suga sitt blod just där. Alltså myggbett. Liten uppsvullnad.

Om jag såg trött ut redan innan så ser jag följdaktligen ännu tröttare ut nu. Tack ska du ha.


Tisdagen den 29 november 2011 - Påsar

Dagens lysande replik från en patient, ~10 år:

– Du är trött.

Nästan lika mycket bekräftande som oväntad kommentar. Ja, jag var trött. Det syntes uppenbarligen. Manifesterades av påsar under ögonen.

Tröttheten har sitt ursprung på flera plan. Det ena – jag vaknade alldeles för tidigt imorse, och kunde inte somna om. Det andra – det försöker jag inte låtsas om. Det får vänta tills efter den sista januari.


Fredagen den 16 december 2011 - Bad person

Mina tänder värker. Fast det är snarare tandköttet. Tandläkaren tog sitt trubbiga nålverktyg och körde ner i tandköttet på varsin sida om varje tand. Aj. Aj. Aj. Aj. Aj tjugofyra gånger till. Vet inte om hon märkte att jag tyckte det gjorde ont. Hon frågade om det kan vara så att jag kanske tar i lite väl mycket när jag borstar tänderna. Jo, så kan det vara, jag kommer på mig själv ibland. Ska ta det mer försiktigt i fortsättningen.

Innan dess hade hon konstaterat att jag inte hade några hål. Bara en gammal lagning som spruckit upp. Måste åtgärdas. Kostar extra. Jag försöker trösta mig med att det i alla fall inte är något som jag orsakat av försummelse. Thomas har varit en relativt god tandvårdare det senaste året, i alla fall vad gäller tandborstfrekvensen.

Relativt, ja. De rensar bort lite tandsten och ställer den obligatoriska frågan. Frågan som de som tandläkare och tandsköterskor och tandhygienister måste vara ohyggligt trötta på att ställa: Använder du tandtråd? Jag svarar naturligtvis nej, och tandläkaren tittar ner på mig med ett snett ansiktsuttryck. I’m a bad person who doesn’t use floss. Very, very bad person.

Jag tror inte det spelar någon roll hur duktig man än har varit när man kommer till tandläkaren, det finns alltid något man kunde ha gjort bättre, det finns alltid skäl för tandläkaren att ge patienten ett snett ansiktsuttryck. Man lämnar alltid tandläkaren med en skuldkänsla i maggropen och en tunnare plånbok. Och det är alltid ens eget fel. Man har inte varit tillräckligt bra.


Tisdagen den 7 februari 2012 - Fastan

Jag var väl förberedd. Hade vräkt i mig fyra knäckebrödmackor och en skitstor kopp välling alldeles före tolvslaget. Det stod ju så i lilla broschyren, att det är viktigt att jag fastar (nattfasta) minst åtta timmar före provtagningen. Jag fick bara dricka små mängder vatten under natten. För att fukta munnen. Allt för en god munvård.

Och jag vet ju hur ett sånt förfarande gick för ungefär ett år sedan, då jag som nyanställd i Norrbottens läns landsting anmodades att genomföra en hälsoundersökning. De ville väl ha stenkoll på alla sina arbetares hälsa. Även då skulle jag låta bli att äta något inför undersökningen, under minst åtta timmar innan. För mig som ofta är rätt hungrig på morgonen och har svårt att tänka mig en dag utan frukost, blev den dagen en pärs. Själva undersökningen gick bra men att jobba resten av dagen… Hu. Trötthet, yrsel, rejäl huvudvärk, svårigheter att hålla tankarna i styr – den dagen var inget vidare produktiv vill jag minnas.

Så jag ville undvika detta fenomen denna dag då Västerbottens läns landsting också vill ha stenkoll på sina medborgares hälsa, åtminstone för de som fyller 40 i krokarna (vilket för mig sker om några veckor). Effekterna av fastan mildrades väl av de där fyra knäckebrödmackorna och den skitstora koppen välling – plus de två och en halv decilitrarna sockerdricka jag fick hälla i mig varpå jag skickades ut i väntrummet för att sitta där och titta på tevefyras morgonprogram och fylla i en hälsoenkät under ett par timmar. Jag undrar om jag inte hade känt mig ännu konstigare om inte jag där fått sällskap av en pratsam gammal svåger och en ungefär lika, fast på ett annat sätt, pratsam fd hyresvärd till Den Långa Rödhåriga. Jag fick helt enkelt inte tid att bara sitta och känna efter.

Sessionen på Morö Backe vårdcentral avslutades med litet blodstick i fingret och sen var det intag av medhavd panik-”frukost” i bilen innan jag rattade mig in till stan för att… (fortsättning följer imorgon)


Torsdagen den 15 mars 2012 - Löptur

Av förekommen anledning, nämligen den att skidspåren såg ut som de gjorde efter helgens stormar, så tog jag igår på mig löparskorna och broddarna och gav mig ut på en löptur. Mina nya ambitioner för ett sundare liv som 40-åring med mindre intag av socker och fett (och därmed mindre sug efter detsamma) och mer fibrer och frukt och grönt (tuggar på en morot as we speak) samt ihållande motion får ju icke grusas av oförmågan till utövande av andra träningsformer än längdskidåkning. Jag stapplar ut på gatan och börjar kuta. Besväras över hur fort andfådd jag blir av just löpning. Roas av hur bra det går att springa på blankis med broddarna på. Springer bort till skidstadion för att inspektera spåren där. Det ser ut som om dom har skrapat bort det värsta skräpet, så att det åtminstone är åkbart. Bra. Springer hem igen. (Fast jag måste erkänna att jag mest går.)

Senare under dagen kommer Den Långa Rödhåriga hem med bil innehållande stavar och jag kan ge mig ut i vitbergsterrängen. Jämfört med löpning så är längdträning en fröjd. Flås, inte andfåddhet. Helkroppsträning, inte bara träning för sub-midje-kroppen.

Idag, vilodag, och skillnaden märks än mer. En obehaglig ostadighetskänsla i höger knä. Smärtor i benhinnorna i underbenen. Aj, för varje steg. Den Långa Rödhåriga gör direkt kopplingen till gårdagens löpning, inte minst den på stum asfalt. Stum asfalt eller inte, löpträning är icke för mig.

När skidsäsongen är över fortsätter den.


Lördagen den 15 september 2012 - Tre

Idag fyller hon tre. Månadsdagen till ära kämpar hon med sitt livs första förkylning. Dock övergående. Hon är vid överraskande gott mod. Man kan knappast kalla henne för gnällunge.

Annat är det med föräldrarna. Den Långa Rödhåriga genomled en miniflunsa förra veckan och klagade med rätta. Stackars.

Pappan är förskonad från förkylning. Men nånting är det ändå, har varit sedan drygt två veckor, det började en morgon i husvagnen med stelhet i nacke och en återkommande och hemskt varierande huvudvärk (ibland sprängande, ibland bara lite tunghuvad), lite värk i skelettet och yrsel och obalans och så har det hållt på mer eller mindre sedan dess. Men inget snor, ingen feber. Doktorn får titta närmare på mig på onsdag. Jag förväntar mig att han inte kommer fram till något, tittar på mig med alltså-nu-är-du-allt-lite-hypokondrisk-blick, skriver ut lite diklo och säger att det där ska nog gå över ska du se. Spänd förväntan.


Torsdagen den 20 september 2012 - Huvudvärken

Eftersom jag hade det lite väl kämpigt med den där huvudvärken under helgen, dock något lindrigare under söndagen, så stannade jag hemma från jobbet i måndags och såg till att träffa en doktor redan då. Han gjorde en regelrätt på-plats-hälsoundersökning. Lyssnade på hjärtat, tog blodtryck, tittade i ögon, öron, hals, kontrollerade balansen, nacke. Fick ligga på brits, blunda och hålla upp armarna samt peka på näsan. Och så ett par blodprover.

Allt var tipp-topp förutom mitt gnällande över huvudvärk och yrsel under denna treveckorsperiod, tills provsvaren kom efter någon timma. Snabbsänkan var lite off och doktorn lade pannan i veck. Han frågade några gånger om jag verkligen inte hade haft feber. Nej. Jag fick ta lite nya prov som skulle ta ett par dagar att få resultatet från. Och igår ringde doktorn; lymfocytnivån var även den lite off vilket bekräftade att jag faktiskt inte är ovanligt gnällig – det rör sig ganska klart om en infektion och mycket troligen en viral sådan. T4-nivån var också något hög vilket tyder på lite hög ämnesomsättning. (Och han frågade än en gång om jag inte hade haft feber.)

Han skrev ut en burk inflammationsdämpande och tyckte att jag gott kunde stanna hemma från jobbet en vecka. Lite svårt att acceptera att jag skulle stanna hemma ifall jag skulle må bra en vacker dag, men jag får väl luta mig på doktorn. Till helgen skulle jag sluta ta dom där pillren och känna efter. Jag hoppas.


Lördagen den 29 september 2012 - Vila

Detta har hänt:

Huvudvärken och de andra symtomen lättade med den där medicinen jag åt. När jag slutade äta den kom huvudvärken inte tillbaka. Så i måndags var jag tillbaka till jobbet igen. Läkaren skulle ringa och följa upp i början av veckan vilket han inte gjorde. Det gjorde mig inte något eftersom jag kände mig frisk. Däremot behövde jag ett sjukintyg som man tydligen behöver från den åttonde sjukskrivningsdagen (jag har aldrig tidigare varit formellt sjukskriven från ett arbete så här länge). Jag ringde till vårdcentralen för att be om ett sådant. Tydligen var jag tvungen att träffa läkaren för att få ett sådant (och jag citerar en sjuksköterska: ”Det är inte vi som har hittat på det, det är försäkringskassan”). Kändes hemskt onödigt att betala för ett läkarbesök bara för att få ett sjukintyg, men vad hade jag för val? Tur jag är ledig på onsdagar, annars hade jag varit tvungen att ta ledigt från jobbet en hel dag för att kunna träffa läkare i ett rent administrativt ärende. Väl där framförde jag mina funderingar, läkaren bad om ursäkt för att han inte ringt och skickade mig till labbet för en ny snabbsänka som visade att jag var frisk som en nötkärna.

Det officiella sjukdomsförloppet och aktivitetsbegränsningen var Ca. 2 v. svår huvudvärk med allmänpåverkan, temp.stegring. CRP förhöjning med viss frossa. Akut infektion med besvärande huvudvärk som stör konc. förmåga och uthållighet. Åtgärd: vila hemma. Men han tittade på mig, lade huvudet på sned och menade att stress skulle kunna vara en stor kombinerande orsak.

Okej. Jag köper det. Ska ta det försiktigt.


Lördagen den 22 december 2012 - 90,0

Klockan är cirka nio på morgonen före dan före dopparedagen. Jag är relativt nyvaken, tom i magen och jag har just gjort nummer två. På vägen in i duschen ställer jag mig på vågen. Den visar prick 90,0. Två dagar före julafton. Jag återkommer med nytt resultat på annandagen. Spännande!


Onsdagen den 26 december 2012 - 90,4

Imorse ställde jag mig på vågen igen. 90,4. Uppgång ett knappt halvkilo alltså. Knappast statistiskt säkerställd skillnad. För en säkrare bekräftelse på en eventuell uppåtgående trend behöver man se till en lite längre tidsperiod. Allt detta fett och socker som intas genom ett konstant småätande behöver mer än fem dagar för att manifestera sig på vågen.

Idag blir det skidlöparpremiär. Bättre sent än aldrig.


Onsdagen den 30 januari 2013 - Kal

Nej, jag har inte dött.

Men jag har rakat mig. Med hyvel. På hela huvudet. Jag är kal. Det var ingen olyckshändelse. Jag ville testa. Den mest påtagliga känslan är den av kyla på mot bakhuvudet, tätt följt av känslan av vinddrag runt munnen då jag andas ut och in genom munnen eller näsan. Det mest besvärande är att tröjor fastnar på vägen när jag ska dra över dem huvudet. När jag har mössa på mig tenderar bakre mösskanten att krypa uppför bakhuvudet. En positiv sak är att inget skägg är i vägen när man ska pussa på krabaten.


Fredagen den 24 maj 2013 - Gråten

Trots härlig badpremiär och trots trevliga körrepetitioner och en konsert som enligt vår stjärndirigent Leif Åkesson var bland det bästa han hört så kunde jag tydligen inte riktigt vila ut förra helgen. Det ledde till en så pass trött måndag att jag i yrseln knappt kunde gå rakt i Piteå älvdals sjukhuskorridorer. Jag fick stanna på två ställen längs vägen söderut för att vila och när jag kom hem så grät jag av trötthet. På arbetet samlar dokumentationen ihop sig och hemma samlar alla hus-måsten ihop sig.

Men nu är det fredag kväll. Under veckan som gått har jag försökt vara disciplinerad kring sömnen. Jag har lyckats jobba undan en del skrivararbete på arbetet. Jag har börjat ställa om mina prioritering vad gäller hemmaarbetet. Inse att jag inte hinner med allt jag skulle vilja. Prio ett punkt noll är att vara del i faderskapet och fästmanskapet. Prio ett punkt ett är att klara av arbetet utan att stressa sönder.

När jag kom hem från jobbet stannade gråten kvar där inne. Den försvann helt efter en sillmiddag, en promenad till den lokala kiosken och årets andra dopp från egen brygga. Nu vankas ett avsnitt Game of Thrones på en tjock-teve nära oss.


Söndagen den 2 februari 2014 - Munspeglar

Häromdagen hade Mona fått ett vykort från Västerbottens Läns Landsting, i vilket de informerade henne att hon i år fyller två och det är dags att gå till tandläkaren. Det var ju trevligt. De vitklädda människorna på bilden är tydligen tandläkare eller tandsköterskor med munspeglar i högsta hugg. Utom en, som har en dubbelspegel inkörd rätt igenom munnen. Uää. Så olyckligt.

VLL


Måndagen den 26 januari 2015 - Penngrepp

Helgen gick i inställningarnas tecken. En massa körrepetitioner blev inställda (för min del), en discofest blev inställd, ett 40-årskalas blev inställt. Drängsmark 9 blev plötsligt satt i karantän då Mona blev superkrasslig. Spydde och hade sig. Feber och slapp och spak som en blöt liten trasa. Då vill man nästan inget annat än att sitta bredvid och sitta eller ligga bredvid och tycka synd om.

Sjuk

Idag är hon piggare. När jag kom hem från jobbet satte hon sig och ritade. Med ett i det närmaste perfekt penngrepp som en tvåochenhalvåring kan ha. Fantastiskt!

Penngrepp


Tisdagen den 1 december 2015 - Grejer

Hej ba. Två inlägg under november 2015. Händer det ingenting i livet?

Jo, det kanske är det som är grejen. Det händer grejer. Kanske en aningens lite för mycket grejer. Alltså, det inte nåt jag inte hanterar, men grejerna som händer är sånt som jag inte riktigt är van vid. Det rör sig nödvändigtvis inte om några negativa grejer. När jag tänker efter så är egentligen inget av grejerna som händer speciellt negativt, men grejerna kräver energi. Energi från tanke och det mentala. Spänningen som uppstår av denna energi, den är svår att släppa när jag behöver, och när jag väl lyckas blir jag trött, slut.

Och då får skrivandet stryka på foten.

Jag återkommer. Är det inte EFIT snart?


Torsdagen den 24 december 2015 - December

Ett litet inlägg på julafton måste man ju drista sig till. Det händer fortfarande mycket grejer och konstigt vore ju annat i en decembermånad. Det övervägande positiva vägde tyvärr över till att bli en smula mindre positivt – hela månaden hittills med start första lucköppningen har jag fått dras med halsont, lågenergi, svullen näsa och svalg, hosta from hell, lock i öronen, brusten röst, ögoninflammation och nu har inflammationen hittat in till bihålorna. Allt på en gång (förutom feber) och dessutom i flera veckors tid. Jobbigt men framförallt otroligt frustrerande och hindrande. Sånt här påverkar humöret. Jag blir sur. Jag får istället glädjas åt att Den Långa Rödhåriga för första gången på mycket, mycket länge känner sig frisk.

Utöver detta visade sig inte ”taxiprojektet” vara så lättsamt som jag trodde från början. När verkligheten kröp sig på. Många faktorer bidrar till detta men idag är det ju julafton så jag säger stopp till fortsatt negativism. Efter nyår tar jag tag i det här. Då kör vi Bosse med full gas.

God jul!


Torsdagen den 1 september 2016 - Minne

Facebook är ju egentligen inte så himla roligt nuförtiden, i alla fall inte som en kanal för privat offentlig exhibitionism. Förr kanske det var roligt att offentliggöra vad jag skulle äta till middag, och läsa vad andra skulle äta till middag, men inte idag. Behållningarna idag är mer av nyttoslag och fikonsurfande (=surfa på internet utan mål och mening). Och så blir man påmind om inlägg man gjorde denna dag tidigare år.

Dagens bild är en skärmdump från dagens minne på facebook.

sjuuuuuk

Det var allt för idag.


Fredagen den 2 september 2016 - Hårddisken

Jämfört med veckans tidigare arbetsdagar så var denna tämligen usel. Jag har förvisso hunnit registrera en ny domän för firman samt jobba lite på utkastet till appen på Googles developersidor, men under tiden jag höll på med det så blev jag plågsamt varse om att allt inte stod rätt till med min dator. Tillfälliga frysningar, utforskarfönster som kraschar, filöverföringar som tar femtio gånger längre tid än normalt. Det började troligen redan igår, då jag och Den Långa Rödhåriga noterade att hårddisken på vilken alla dokument ligger lagrade, började arbeta frenetiskt. Utan egentlig anledning. 100% aktivitet. Känns skakigt.

Så idag har jag ägnat större delen av dagen åt felsökning och googlande till tusen. Som tur är har jag arbetsfilerna säkrade i ständig backup mot det s k molnet, men inte allt det andra, personliga. Så en panikbackup är på sin plats. Problemet är att det med nuvarande överföringshastighet så skulle det ta en dag eller så att kopiera över allt. Innan den är klar med det har jag en känsla av att hårddisken skulle lägga av helt. Så jag försöker hitta andra lösningar på problemet.

Nu är klockan är kvart i tio på kvällen.

Chkdsk


Måndagen den 5 september 2016 - Hopp

Det blev ingen EFOD-bild idag, men om jag skriver ett inlägg ändå så är ju alla fall hälften vunnet.

Körde in till stan med en trasig hårddisk i hopp om att ICD på något magiskt sätt skulle kunna gräva fram 660 gigabyte ur den. De skulle göra sitt bästa, sa de.

Sen studs iväg till en affär som man fick ont i huvudet av. Giftiga färgångor satte sig i bakhuvudet direkt, men jag lyckades i alla fall beställa en bättringslack till bilen av en hjälpsam man inne på lagret, som dock hade misstänkt lång latens i kommunikationen.

Efteråt lunch med gamla goda ex-kollegan tillika bröllopsfotografen C.

En stund senare ringer ICD med sorgligt besked. Dom har inte lyckats gräva fram något. Det blir till att skicka den till ett labb. Det blir dyrt. Mjaha. Inget att diskutera, bara att skicka in. Gaaah.


Tisdagen den 6 september 2016 - Halvrepris

SKELLEFTEA

Mitt livs första VAB-dag som egenföretagare… Trots att vabbaren egentligen var sjukare än barnet så drog vi in till stan för en slags halvrepris från igår. Imorgon tar vi omtag, på många plan.


Onsdagen den 7 september 2016 - NAS

NAS

Nu har jag skaffat en NAS. För backupper. På bilden syns själva NASen, med RAID-disk nr 2 på väg ner. Ungefär en vecka för sent. Samtidigt som jag hämtade NASen på posten så skickade jag iväg den havererade disken till Ibas. Ibas själva intar såklart en väldigt hoppfull inställning på sin hemsida. Vi håller tummarna i vilket fall.


Tisdagen den 1 november 2016 - Besök

Fika

Mormor och morfar och kusinerna på besök. Kanske precis vad en förkyld, hostig och febrig Mona behövde.


Söndagen den 25 december 2016 - Sjukt

Sjuk

Det är ju lite tveksamt att lägga upp en bild på ett sjukt barn på akuten. Men EFOD måste upprätthållas, och den här bilden tog inte ens jag. En stackars krake med magont och feber. Sjukvårdsupplysningen och vårdgivarna på lassa tog inga risker utan lassamänniskorna gjorde en full undersökning inklusive kiss- och blodprov för att utesluta allvarliga saker. Som väntat konstaterades en liten virusinfektion som gav upphov till åkommorna och vi fick åka hem.


Lördagen den 28 januari 2017 - Lördagsgodis

Godis

Även om vi åt lördagsgodis redan igår måste vi tillåta oss att fylla en liiiten liiiten skål även idag. Är hela familjen sjuk så är hela familjen sjuk. Något måste man ju trösta sig med.


Söndagen den 29 januari 2017 - Hostar

DSC_6429-01

Hela familjen hostar ikapp. Hade jag orkat så hade jag varit på repetitionshelg med Skellefteå kammarkör och Gammbyssa och repeterat ABBA som gästspelande bas – ty min tenorstämma har tillfälligt tagit semester, långt, långt borta. Men jag hade förmodligen förstört stämningen med mitt hostande.

Sen räcker det med att går ut på balkongen och andas in lite nollgradig frisk luft för att rören ska dra ihop sig och riva upp några hostattacker till. Det är från balkongen jag tagit denna bild. Lokala snöskoterförare – motorburen ungdom? – har gjort ett försök till konstverk på tjärnens is. Därmed var det kört att ge sig på min holländska systers förslag att göra något kreativt av en stor yta snö.


Tisdagen den 31 januari 2017 - Skåda

Skåda vår blivande nya hall:

Hall

Skåda fotvärmen:

Värme

Skåda febern:

Febern


Onsdagen den 1 februari 2017 - Pallar

K&M

När febern inte direkt avtar så är köttbullar och makaroner, ur arbetsmässig synpunkt, nätt och jämnt vad man pallar att laga.


Torsdagen den 2 februari 2017 - Ångan

Katt

Nu är det bara två dagar kvar till dagen Katt. För att hålla ångan uppe så har GPs skickat ett litet Playmobilkit med katter och lite annat småplock som hon älskar att leka med.

Min feber började ge sig idag, under eftermiddagen var tempen nere på 37,0, men med efterhörande led- och huvudvärk och pulsdunk i hjärnan vid minsta ansträngning. Jag har dock goda förhoppningar om att kunna göra någon form av nytta imorgon, även om en härlig kvällsfebertopp gör sig påmind i skrivande stund.


Tisdagen den 14 februari 2017 - Gränsen

Rep

Jag hade missat två repkvällar, en rephelg och en körfest på grund av den här osedvanligt sega förkylningen som ett tag aldrig tycktes vilja gå över. Men att vara tillbaka var nästan som att aldrig ha varit borta. Vi tragglade samma gamla fraser i ABBA-låtarna. Och rösten höll, även om det var på gränsen.


Måndagen den 13 mars 2017 - Hen

Hen


Fredagen den 12 maj 2017 - Tre

Bara för att jag missat EFOD två dagar i rad blir det tre bilder idag:

SKELLEFTEA

En hyfsat stor och duktig kör ska åka på kort ”turné” i Amsterdam och kommunen sponsrar med t-tröjor.

Krage

Nu har vi förvägrat henne fortplantningsförmågan. Och som tack för detta måste hon ha plastkrage i tio dagar. Den riktiga belöningen blir efter dessa tio dagar, då en helt ny värld (utomhusvärlden) ska öppnas för hennes ögon.

Stege

Äntligen kan hon klättra upp på egen hand. Nu måste vi måla fanskapet.

 


Lördagen den 26 augusti 2017 - Prickig

Rygg

Jag har sträckt ryggen en smula. Stelt och smärtsamt. Den Långa Rödhåriga presenterar ett verktyg som kan göra smärtan mer uthärdlig: En spikmatta. Den skalade märkligt nog bort själva muskelsmärtan (genom att tillföra en annan typ av smärta) och den gjorde min rygg prickig.


Måndagen den 28 augusti 2017 - Rinner

Rinna

Är man sjuk i feber, hosta och snuva så sitter man inte bara stilla på en enda plats framför teven, nej, det kryper i kroppen, krälandet vet inga gränser och då och då rinner man av soffan både till höger och vänster.


Tisdagen den 29 augusti 2017 - Väntan

Raket

Idag är det jag som är däckad. Och att vara däckad innebär en evig väntan på att bli bättre. Rastlöshet. Kolla fejsbok, twitter, instagram. Läsa svtnyheter och lokala nyheter. Läsa riktig bok. Och glo på en massa youtubeklipp. Om raketer, tåg, båtar, flygplan, Game of Thrones, The Slo Mo Guys, WatchMojo, Monty Python, Star Trek samt allt som kan tänkas filtreras fram i mellan allt det där. Allt för att få tiden att gå. Här är en bild från en film från uppskjutningen av den första rymdstationen Skylab 1973. Hur intressant som helst. I alla fall i det här tillståndet.


Fredagen den 1 september 2017 - Tilltäppt

Mick

Produktionen fortsätter… En massa vokal-konsonant-stavelser är färdiganimerade, men många behöver spelas in på nytt (med efterföljande tajmingjusteringar). Det är bara att invänta normal röstklang. Just nu låter den lite tilltäppt.


Onsdagen den 25 oktober 2017 - Jämrans

Arm

Den där jämrans tennisarmbågen vill inte ge sig.

Jag har fått övningar av en sjukgymnast och jag är flitig och gör dem när jag ska, men icket att en förbättring är i sikte. Hon tipsade även om ett band man kunde köpa och sätta över armen, som ska stödja och lindra. Och nu sitter det ett där. Vi ser väl.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!