Lördagen den 25 september 2010 - Femtiotalet

Måste säga att Enar gör ett bra jobb att uppmärksamma det som finns och går att njuta av idag, istället för att bara gå och sörja sånt som fanns förr. Och se, är det inte Kikki som kommer och serverar kaffe på mitt lokala kondis? (som jag såklart besöker alldeles för sällan)

Men varför envisas reportern med att säga ”skelleftå”?


Söndagen den 10 oktober 2010 - En evinnerlig tid

Texter från förr – En lågstadielärares omdöme av Thomas Saeys i slutet av vårterminen 1981 (årskurs två):

Allmänt: Thomas är positiv och glad. Gör saker och ting ordentligt – men det tar en evinnerlig tid. Han har svårt att koncentrera sig och uppträder spänt i grupp. Man får en helt annan kontakt med honom när man är ensam.
Svenska: Kan skriva väldigt fint – då han vill.
Matte: Har inte haft svårt för sig men man får ständigt ”puffa” på honom.
Oä: Visar intresse, men har något svårt med koncentrationen.
Ritar underbara teckningar!

Den som känner mig får avgöra om någon av dessa karakteristika följt med trettio år senare.


Lördagen den 14 april 2012 - Hundra

För hundra år sedan håller hon en konstant hög fart genom Atlantens vatten. Hennes telegrafister har mottagit fler högst relevanta isvarningar, men dom läggs på hög eftersom telegrafister är fullt sysselsatta med skicka hälsningar från passagerarna med det nya sättet att kommunicera med omvärlden. Om en timme kör hon på ett isberg och två timmar och fyrtio minuter senare lämnar hon vattenytan. Drygt 1500 människor dör. Hennes sista färd ned genom 3800 meter kompakt mörker illustreras här, och då hon landar på botten, illustreras här:

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Det finns en part I och II också, men det är bara part III som jag gjort en remake på och därmed vågar lägga upp här.

Sedan slutet av 80-talet har jag varit besatt av den där båten, människorna, skeenden, historia och öden före, under och efter. Jag var på vippen att gå med i Titanic Historical Society, men tyvärr blev det inte av. Att det allmänna intresset har ökat enormt de senaste åren, inte minst tack vare James Camerons film från 1997, är ju bara glädjande – det innebär ju att det finns mer material, böcker och dokumentärer att njuta av idag.

För exakt tjugo år sedan stod jag på en balkong i Skogås och konstaterade att natten var lika klar och stilla som den natten åttio år tidigare. Jag hade liksom min egen lilla minnesstund där och då. Ikväll har vi vår egna minnesstund genom att titta på A Night to Remember, filmen om katastrofen från 1958. Samtidigt kikar vi på twitterflödet från TitanicRealtime.


Torsdagen den 14 juni 2012 - DeLorean

Nej. Inget barn igår heller. Dagens höjdpunkt blev – förutom en mil på rullskidorna, storstädning av bil, våfflor i Kåge och kubb på Kågevägen – en livs levande DeLorean som stod parkerad på Hyttlidgatan (exakt här). Mitt bredaste leende kunde inte släppa på en bra stund efter upptäckten. Denna fina pärla, tillverkad i Irland i 9200 exemplar åren 1981 och 1982, i rostfritt stål (plus 24-karats guldplätering på tre exemplar), som fick höjas och få sämre motoreffekt på grund av amerikanska stötfångarhöjds- respektive avgasreningskrav. Biltillverkaren gick i konkurs 1982, men bilen är naturligtvis mest känd för att vara Doc Browns tidsmaskin i Tillbaka till Framtiden. Från de tre gångerna jag såg filmen på bio 1985 och de oändligt många gångerna jag sett filmen efteråt, så har Martys replik etsat sig fast:

”Are you telling me that you built a time machine… out of a DeLorean?” Och nu har jag fått se en, på riktigt, på en rätt anonym bostadsgata i Skellefteå. Unikt!

Här har någon gjort ett hyllningsihopklipp om kärran i filmerna:


Söndagen den 8 februari 2015 - Mamma

Kära dagbok. Idag, den 8 februari, firar jag och Den Långa Rödhåriga ettårig bröllopsdag. Men istället för att skriva mer om det så vänder jag mig nu till mamma. Och tårarna kommer.

Mamma, maj 2004

Hej mamma. Det är idag precis 10 år sedan du dog. Under våra sista samtal där på Ersta Hospice sa jag till dig att allt kommer att bli bra. Det skulle bli det. Jag försökte lyfta något annat för dig än det där hemska som ägde rum just där och då, få tankarna mot en framtid och tillvaro, både din och min, bortom det okända men säkra slutet och ingentinget som du måste haft sådan ångest inför.

Du lever kvar inom oss, mig och min bror och alla andra, genom våra egenheter, kvalitéer, tankar och värderingar och det är jag enormt tacksam för. Tack för att du blev jag, för att jag blev du. Jag föreställer mig att du på nåt sätt håller koll på vad som har hänt och händer i mitt liv, men jag vill ändå berätta.

Att jag och M var på väg mot separation var inget vi yppade om innan du försvann, du hade tillräckligt med ditt, men jag misstänker att du hade det på känn. Jag hade goda vänner och sysselsättning här i norr som fick mig att stanna kvar och leva vidare och se framåt. Jag blev bonuspappa i en relation som visade sig vara alltför komplex för mamman och sedermera även för mig. Alla dessa förluster – en förälder, en lång relation, en ny relation med barn – gav psykisk kris och jag fick medicin för att klara det.

Men sen började det ljusna. Jag blev gudfar åt en tjej jag tyvärr träffar alltför sällan nuförtiden. Jag fick en närmare kontakt med pappa än jag haft tidigare, en närhet som tyvärr inte höll i sig. Min halvsyster M har jag dock en stadig kontakt med än idag och jag tror du hade tyckt om henne, en varm person i en varm familj.

Sysselsättningen nådde en slags vägs ände och jag högskoleprovade in mig på en lång utbildning för att kunna praktisera som legitimerad logoped. Det har jag nu gjort i fyra år och det har varit både upp och ner med det. Mest upp.

Jag har lärt mig flyga. Jag har blivit en uppskattad kugge i kören som sjöng Dagen är nära på din begravning. Jag har byggt upp nya vänkretsar som jag värdesätter högt.

Jag träffade Den Långa Rödhåriga, Ida, och vi hörde ihop direkt, vi var och är ett men samtidigt två, vi köpte ett hus intill en liten sjö på landet, vi gifte oss på isen i skenet av eld och snö och hundra släkt och vänner. Och nu är vi tre, vi har Mona, ditt tredje barnbarn och första sondotter. Hon vet vem du är och var du är. Vi säger att du är uppe i himlen, även om du kanske inte hade föreställningen att det är där man hamnar.

Så det har blivit bra. Jag bara sörjer att inte ha kunnat dela detta med dig i levande livet. Älskar och saknar dig oerhört.

t


Torsdagen den 18 juni 2015 - Android

”Du har minnen att se tillbaka på”-funktionen på facebook påminner om att det är fem år sedan jag blev med Android. Jag hade då ett tag varit nyfiken på att äga en smartphone men tyckte alla verkade så klumpiga och stora, ingenting man kunde ha i fickan direkt. Sen var frågan vilken plattform jag ville ha. iPhone’s var så hiskeligt dyra och all hype gjorde mig skeptisk. Nokia hade sitt Symbian, men utbudet av appar verkade lite begränsat och det verkade lite som att det var ett mobilt operativsystem som inte skulle hålla så länge (vilket ju stämde). Det tredje OS:et var Android som däremot kändes fräscht och flexibelt och verkade ha utvecklingspotential. Så dök Sony Ericsson Xperia X10 mini upp och jag slog till. Sen var jag fast, både vid Android och vid Sony. Det blev en Sony Ericsson Xperia Arc, en Sony Xperia Tablet Z och min nuvarande Sony Xperia Z1 compact. Därtill Den Långa Rödhårigas Sony Xperia mini och Sony Xperia M2 aqua.

Och så gillar jag Androids slogan. En hint mot det stora konkurrerande äpplet. Det är bra med variation och öppenhet. Det finns många modeller att välja på och även om de inte ser likadana ut, varken på på utsidan eller insidan, så känner man igen sig.


Lördagen den 31 oktober 2015 - Värmen

Ljus

Mona fick bestämma var ljuset skulle stå. Bland ljungbladen, i lagom avstånd till, men ändå tillsammans med, andra ljus, andra älskade bortgångna.

Sen kunde hon inte hålla sig längre, benen sprattlade och hon ville springa, eller i alla fall röra på sig. Mitt i springet anade jag små ögonblick då hon faktiskt sög i sig det stjärnlika landskapet av tända ljus på Alhems sluttningar, som är en av de vackraste kyrkogårdarna jag känner till. Mitt i bland pelarliknande tallstammar ägnade hon en bra stund åt att klättra upp och ner på en mur, jag var stora björn och hon var lilla. Men jag fick inte prata med den där rösten, jag skulle prata vanligt.

Hemma, innan vi for dit, fick hon titta extra noga på det där porträttet av farmor som sitter uppe i vardagsrummet. Hon bor här sa hon. Ja, på sätt och vis, men hon bor också väldigt, väldigt långt bort. Och hon älskar dig, sa jag. Jag älskar henne också, sa hon.

Värmen i bröstet och gråten i halsen.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!