Fredagen den 13 augusti 2010 - Död sill

En berättelse om en resa som inte blev av.

Jag hade motat bort nervositeten under de dryga åtta milen till Långnäs flygplats norr om Piteå. Jag hade kommit fram i god tid. Jag hade meckat klart, förberett varenda teknisk mojäng som behövs för en komplett och angenäm flygtur. Jag hade stoppat i mig en halvliter mjölk och ett antal skivor skogaholm med ost, och på det en Red Bull. Jag var pepp. Innan alla skulle iväg för den årliga flygningen längs med Alterälven just då människor samlas där och fiskar kräftor (och äter dem också tror jag), tyckte jag att jag var ute i god tid, att jag gott kunde ta ett litet flyg först och känna på luften en kort sväng. För jag var redo att sedan tillsammans med några av mina piteåflygvänner uppleva det man bara får en liten glimt av när man tittar på Carlsson på takets väldigt inspirerande flygfilm på youtube.

Koll på vinden, den höll sig (just nu i alla fall) ganska stadig, men lugn. Skärmen var utlagd bakom mig. Jag hade knäppt på mig alla spännen. Karbinhakarna var i. GPS:en var på. Tankat hade jag inte gjort för det tänkte jag göra innan vi drar iväg allihopa – till det här korta turen räckte det med den soppan som fanns i tanken. Armarna utåt sträck, håll hårt i remmarna, jag börjar springa. När linorna sträcks tar det lite stopp men det är helt normalt, fortsätt bara framåt i så hög hastighet det går, och det ska gå när bara skärmen kommit upp ovanför mitt huvud. Då börjar jag försöka sträcka på ryggen för när jag gasar upp så är tanken att jag ska springa så bakåtlutat som möjligt. Och jag trycker på gasen. Och motorn stannar. Direkt. Jaha. Och flåset har kommit som på beställning.

Jag stannar. Skärmen ploppar ner bakom mig som en död sill. Jag får hjälp; Dick lägger ut skärmen bakom mig och drar igång motorn så att jag slipper krångla mig ur allting och göra om det själv. Okej. Motorn går på tomgång. Jag är redo igen. Armarna utåt sträck, och jag springer. Skärmen kommer upp ovanför mitt huvud, jag sträcker på ryggen under löpningen och trycker på gasen. Som stryper igen. Död sill. Vid det här laget är jag blöt av svett.

Detta känner jag igen. Vid uppgasning så stannar motorn. Den har betett sig såhär tidigare, men det var mer än ett år sedan. Hela denna vår och sommar har den gått klockrent. Vad kan det vara då? Svårt att veta, men jag får tips om att öppna lågfartsskruven cirka tio minuter. Vilket verkar ha hjälpt, för det går inte att återskapa strypningen.

Skärmen, som vid det här laget är rätt tung av fukt, läggs ut. Häller några liter i tanken. Armarna utåt sträck, springer, men skärmen vill inte riktigt resa sig hela vägen. Jag pumpar på med gasen och försöker fortsätta springa men benen är den här gången inte riktigt med mig. Skärmen dunsar i backen. Jahopp, det här händer ibland, särskilt om man råkat starta i medvind.

Jag kränger av mig alla pinaler, lägger ut skärmen åt andra hållet, kränger på mig grejerna igen. Svetten rinner. Armarna utåt sträck, springer, samma beteende i skärm och ben. Bristen på ork är påtaglig.

Innan sista försöket säger jag åt mina rotekompisar att dra iväg utan mig om jag misslyckas med starten en femte gång. Annars sinkar jag ju hela grejen. Och jag provar igen, armarna utåt sträck. Och benen är spaghetti och skärmen är tung och har ingen spänst alls.

Jag kränger av mig grejorna och sätter mig på gräset och pustar. De andra drar iväg och deras motorljud försvinner. Själv tar jag en stunds vila och begrundar. Bestämmer mig för ett nytt försök, inte för att förfölja de som dragit mot Alterälven utan bara för att komma upp och känna luften under fötterna. Någonstans har jag hittat energi, för jag kommer upp direkt. Däremot blir flygturen rätt kort eftersom färden är lite för skumpig för att det ska vara trevligt att bara glida omkring.

Jag landar. Packar ihop. Väntar snällt på att expeditionen ska komma surrande tillbaka. Vilket de gör, då mörkret gjort sitt intåg på allvar. De är helt lyriska över upplevelsen och jag är besviken på mig själv, eller på någonting, raden av händelser och omständigheter som förhindrade att jag var med på äventyret.

Det blir till att vänta till nästa år. Fram tills dess får jag nöja mig med kräftlösa flygningar.


Måndagen den 23 augusti 2010 - Revansch

Sen kom en kylig vindpust och lade sig över norra sverige, och med den en stadig frisk luft med hög bärighet och jag gav mig av ut på ett fält och drog igång motorn och sprang och fick upp skärmen och steg till skyn och upplevde en jämn och fin flygtur. Som en slags revansch på det som inte hade blivit som jag tänkt mig några dagar tidigare.

Några dagar senare drog jag iväg till Norge för att vandra genom fjällen in i Sverige. Genom närmast arktiska landskap, över toppar, frivandring längs hedarna, sicksackat över nationsgränsen,
genom fjällbjörkskogar, längs en två kilometer lång sandstrand, vadat, sovit djupt i tält, sett renar, lämlar, en järv, ripor och rovfåglar. Åtta mil på mindre än fyra dagar jämt. En rask promenad.


Söndagen den 14 november 2010 - Snö

Jag säger hej och välkommen tillbaka till mig själv som upprätthållare av den här bl… nätdagboken.

Vi säger också hej och välkommen till snön som i veckan trillade ner över Sverige. Jag vet inte hur det är med södra halvan av Sverige, men i staden där jag bor så ligger den i alla fall kvar, till mångas glädje men även till mångas förtret. Även om kommunens snöröjningsorganisation som vanligt togs på sängen när snön kom, så verkar de, mer än en halv vecka senare, fortfarande tagna på sängen, ty en stor del av stadens gator verkar fortfarande oplogade, om än förbara, men det är ju bara för att bilarna har kört där och packat ihop snön. Och fotgängarna tvingas ut bland bilarna. Upprörande. Jag är farligt nära att skriva en insändare nu.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt vackert ute, inte minst utanför köksfönstret, med en fond av grantoppar på Getberget i höjd med sjätte våningen. Och längdskidspåren säger också hej och välkommen tillbaka. Igår ägde skidpremiären högtidligen rum, med ynka 2,85 kilometer på konstsnöspåret uppe på Vitberget. Min åtta månaders motionsfrånvaro gjorde sig fruktansvärt påmind. Bortsett från det hade jag nästan glömt bort hur roligt det var att dundra fram i spåret. Så idag blev det dubbla sträckan, trots smärta i ljumskarna.

Ett annat aber för dock snön med sig. Det är nu över sex veckor sedan jag tog mig en flygtur senast. Det börjar klia i vingarna. jag vill komma upp, jag behöver komma upp. Men när det ligger två decimeter snö eller mer på marken där man hade tänkt att starta, så är det inte så himla lätt att kuta iväg under take off. Frustrerande. Men jag har inte gett upp hoppet ännu för lite förvinterflyg. Försök skall göras inom kort, innan det kommer mer snö.


Onsdagen den 17 november 2010 - Inkasso

Jag ser mig inte som en person som slarvar med räkningarna. Det händer väl en enstaka gång vartannat år att en udda räkning kommer på villovägar och en påminnelse dyker upp, men annars ser jag till att betala det som ska betalas. I tid. Idag, för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv, har jag fått ett inkassokrav, med hot om att gå till kronofogdemyndigheten och utfärda en betalningsanmärkning. Att jag fått en sådan beror dock på något helt annat än slarv.

Jag ägnar mig åt en sport som kallas paramotor. Det är det mest mobila sättet att ta sig upp i luften som finns – man har en skärm, en slags fallskärm som har formen av en flygplansvinge, och en propellermotor (paramotorn) som man hänger på ryggen som en ryggsäck. Man springer iväg på en stor äng eller liknande och dras upp av skärmen när den får lyftkraft av den framåtdrivande kragkraften som alstras av propellern. Det är en rätt cool sport, utrustningen får plats i bilen och man kan ta sig upp i luften var som helst från en hyggligt stor öppen yta om bara väderförhållandena och tillstånden (luftrum etc) är de rätta.

För att få flyga måste man vara med i en klubb ansluten till SSFF, Svenska Skärmflygarförbundet. När jag tog min licens gick jag med i Piteå flygklubb för det var på deras flygfält – Piteå-Långnäs flygplats, utanför Piteå, som jag tog min slutliga PM1-licens. Ganska naturligt att vara med i klubben där allting började. Ganska exakt hälften av medlemmarna i klubben flyger paramotor, resten flyger flygplan. Klubben förfogar över klubbstuga, några hangarer och ett antal sportflygplan. Och det är ju roligt för dem som har möjligheten och intresse att utnyttja dem. Men det är resurser som just paramotorflygare inte har någon användning av, för oss duger garaget som hangar och lägdan bakifuse som startfält. Fine, tänker jag ändå, jag betalar medlemsavgiften till klubben för att det är ett krav för licensen och försäkring. Dessutom är de paramotorflygare som bor i Piteå ena riktigt trevliga prickar, även om man i och för sig inte behöver vara med i samma klubb. Och de få gånger jag har varit i Piteå och flugit så har det oftast varit på andra platser än just Piteå-Långnäs flygplats.

Vart kommer vi då med det här inkassokravet då? Jo, när jag skrev under för att gå med i klubben så stod det på ansökningshandlingen att man bör hjälpa till för att hålla klubbens anläggning och utrustning i skick. Mycket rimligt, tänker jag, och skriver under. Jag har mycket erfarenhet av föreningsarbete och inser vikten av att praktiskt hjälpa till för att verksamheten ska gå ihop. De har speciella arbetsdagar då man tillsammans hjälper till, men jag tänker att de väl inte förväntar sig att de som bor långväga ifrån ska vallfärda dit och bidra med handkraft. Det skulle jag själv inte drömma om ifall jag styrde en förening. (Hade jag bott i Piteå hade jag definitivt hjälpt till.) Ett och ett halvt år senare dimper det ner en räkning från klubben på 1000 kronor. På specifikationen står det ”Frånvaro arbetsdagar 2009”. Jag blir alltså debiterad tusen kronor för att jag inte kör 19 mil (fram och tillbaka) för att klippa gräs eller spika på ett staket. De lutar sig mot ett årsmötesbeslut som säger att man ska betala detta belopp om man inte deltar i dessa arbetsdagar eller på annat sätt bidrar med arbetsinsats. De kallar det för ”att köpa sig fri”. Jag kallar det för straffavgift för att man som medlem inte hjälper till.

Jag skrev ett argt mejl till hela klubben med argument för det sjuka med dessa regler, att jag inte ämnar betala och att jag önskar utträda ur klubben (tillhör numera en annan skärmflygarklubb). Det kom en påminnelse, jag blev något överraskad, och arg. Det kom ännu en påminnelse och jag skrev ett ännu argare mejl. Efter det kollade jag upp hur gången lagligen ska gå innan man får en betalningsanmärkning, ty om de går så långt att de hotar med det så ska jag naturligtvis betala. Och nu gick de så långt, och jag betalar. Betalningsanmärkningar är läskiga saker.

Gå inte med i en förening som kräver medlemmar på pengar specificerade utebliven arbetsinsats.


Fredagen den 25 mars 2011 - Draken

Igår kväll vände jag i liftskortskassan vid Dundret när det visade sig att bara de två kortaste liftarna var öppna. Det blåste för mycket, och pistvakten riskerade inte låta några hjälmfotingar blåsa iväg. Idag styrde jag kosan på isiga vägar till Junosuando i Tornedalen, där ett antal flygare från olika håll samlats för att leka flygplan tillsammans. Men även i Junosuando blåser det för mycket, till och med för de mest inbitna galningarna. Men jag bor i samma stuga som en kille som flugit både Viggen och Draken. Det tycker i alla fall jag är rätt coolt.


Måndagen den 28 mars 2011 - Luften

Även på lördagen blåste det alldeles för mycket för att jag skulle våga mig upp i luften. På kvällen veckans andra bastubesök med tillhörande utomhusbubbelpool plus världens godaste potatisgratäng i Kangos. På söndagen var åtminstone vindstyrkan lägre och jag kunde göra mina stapplande första flyg på ett halvår. Skönt att vara igång. Jag tackar pitegänget för allt stöd och fruktansvärt trevligt sällskap!


Tisdagen den 26 april 2011 - Åke

Har jag glömt hur man gör för att skriva om annat än en massa dammiga trudelutter på den här sidan? Den luttrade kanske tror det, den mindre luttrade läsaren har säkert tröttnat för länge sedan.

Då gör jag en försiktig comeback genom att sammafatta den senaste tidens händelser (inklusive påskhelgen):

  • Jag har skaffat en ny ”mobiltelefon”. Ack så stor den här. Men snabb. Jag lessnade på minins laggande. (Ett resultat av eviga programvaruuppdateringar bortom dess egentliga kapacitet?)
  • Körens nya hemsida har äntligen färdigställd. Jag har lyft bort en tyngd från mitt bröst.
  • Den långa rödhåriga (utan pudel) gjorde mig sällskap i Gäll-hell i en hel vecka innan påsken inträdde.
  • Jag beträdde Åke på toppen, ett av årets få skidmål.
  • Jag glömde bort L:s födelsedag. Fy på mig.
  • Jesu lidande på långfredagen firades meddelst grisgrillning hos en grisfarmare.
  • På påskaftonen krälade jag i byggleran utanför nybyggda Lakkapää på solbacken.
  • Påskdagen avslutades med tidernas kortaste flygtur ovanför en lägda i Ostvik. Kvällslurv i luften och för mycket obehagskänsla. Take off, en åtta och så landning.
  • Vid sidan om Geocachingen så har jag börjat testa Turf.

Söndagen den 23 oktober 2011 - Behändigt

Imorgon drar jag Den Långa Rödhåriga till Barcelona. Stannar några dagar. Flyget går direkt från Skellefteå till en sån där lagomlångbortflygplats i närheten av Barcelona. Så behändigt. Slippa göra turen via Stockholm Arlanda. Naturligtvis är det Ryanair som flyger oss ner, och vi kan på sätt och vis inte låta bli att skämmas över att vi väljer ett sådant flygbolag. Vem eller vad får sota för att vi reser med Ryanair? Miljön? (Såklart, alltid.) Kabinpersonalen? Vi själva? Vi förväntar oss att få bli nedtransporterade, inte att det blir någon form av lyxresa med uppassning på planet, rymligt knäutrymme och trevlig personal. Jag förväntar mig inte ens att få tillåtelse använda telefonen i flygplansläge, även om jag förstås tänker fråga.


Söndagen den 20 november 2011 - Snön

Nu kommer snön. Många jublar. Skidåkare, alla barn och alla som tröttnat på det kompakta mörkret hälsar snön välkommen. Även jag välkomnar den hit, snart kan jag spänna på mig skidorna och dra iväg längs spåren. Men det är en ambivalent känsla för mig, ty snön innebär även ett hinder för flyg. När snötäcket mäter ett par decimeter eller mer är det alltför besvärligt att plumsa-skutta iväg på åkern bakom Kåge och lyfta iväg.

Så det var väl i sista stund som jag idag, i lysande lite vind gjorde några repor över åkrarna, längs E4:an och Lillån just norr om Kåge. Så befriande. Frihet under några linor.


Fredagen den 25 november 2011 - Innan snön

Jag upprepar – i lysande lite vind sprang jag upp i luften och snurrade några varv över åkrarna just norr om Kåge. Detta var i söndags. Som jag och alla trodde – just innan snön skulle falla, ty SMHI hade utfärdat en klass 1-varning för ”kraftigt” snöfall (10 centimeter) efter helgen. Klart man passar på innan det blir försent. (Och snöovädret uteblev.)

Självklart satt hjärmen eller kameran snett. Fast det förtog inte upplevelsen.


Onsdagen den 11 januari 2012 - Längre

I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.

Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.


Fredagen den 24 februari 2012 - Ordentliga

Årets första ordentliga.

Första flyget skedde för tio dagar sedan. Sprang omkring på isen utanför Skelleftehamn och svor över en motor som ägnade sig åt motorstopp vid uppgasning. När jag väl fick ordning på det var jag alldeles för less för att känna någon tjusning över att glida över isen. Gjorde en åtta och landade. Tre minuter flyg då.

Andra flyget för sju dagar sedan. Samma is. Kom upp utan bekymmer men luften var väldigt turbulent så det var svårt att känna någon tjusning då heller. Gjorde en åtta och landade. Två och en halv minut.

Idag var förhållandena gynnsamma. Svag vind, uppehåll, slipad is på Kågefjärden. Det höll ändå på att sluta i brustna flygdrömmar i och med mer motorstrul och slarv vid start i nollvind. Fjärde gången gillt, lagom trött och svettig, gjorde jag en start enligt bokens alla regler och kom upp. Finfin luft, nollvind gör att man flyger lika fort åt alla håll och man guppar inte omkring i obehaglig turbulens. Full kontroll ger utrymme till njutning. Svängde runt, upp och ner och till höger och vänster, runt en ö ett par gånger, sniffade över en vandrande Lång Rödhårig med Pudel. Till slut tvingade ett fruset pekfinger ner mig. Det eviga bekymret – frusna fingrar, men den här gången endast gasfingret. Måste gå att göra någonting åt (utan att det ska kosta skjortan med allehanda värmehandskar).

Skönt att ha landat och längta till nästa gång! Upp!


Söndagen den 10 juni 2012 - Luften

Exklusivt för dig (kloka människa) som inte har facebook publiceras härmed en bild från fredagkvällens säsongspremiär i luften ovan åkrarna vid Kåge.

Bilden illustrerar fint den frihetskänsla och naturupplevelse som faktiskt fick erfaras då och däruppe.


Måndagen den 13 augusti 2012 - Livsfarlig

Den här texten är för de som oroar sig för att jag ägnar mig åt en livsfarlig hobby.

Det har skett två paramotorolyckor med dödlig utgång i helgen. Den ena i Kisa, Östergötland och den andra i Boden, Norrbotten. Mig veterligen (och jag borde ju rimligtvis ha någon form av koll, tror jag) så är det första gången någon förolyckas i samband med paramotorflygning överhuvudtaget i Sverige. Och det är såklart mycket anmärkningsvärt att två personer drabbas på olika håll under samma helg. Ett klischéartat ord är tragiskt. En svart helg för oss som ägnar oss åt den långsammaste och det mest mobila sättet att flyga på. Tankarna går till de som var där och anhöriga. Känns extra obehagligt eftersom de som drabbats är nära min ålder och i Bodenfallet nära geografiskt. Samma intresse. Jag känner säkert någon som känner honom.

Varför skulle då detta inte kunna hända mig?

Jo, det kan det. På samma sätt som vem som helst kan råka ut för en bilolycka eller liknande. (Borde det inte vara vansinnigt farligt att i en plåtlåda störta fram i 110 kilometer i timmen, tätt intill andra potentiellt nyckfulla förare av liknande fordon?) Allt handlar om säkerhetstänk, förberedelser, koll på utrustning och förhållanden.

Av respekt för de berörda tänker jag inte spekulera i vad som hänt, vad som orsakade olyckorna. Jag kan bara nämna vad jag gör för att flygningen ska fortsätta vara en säker sport för mig. Och jag tror att en grundläggande respekt, nästan rädsla, för vad som kan hända är en bra utgångspunkt.

  • * Jag ger mig aldrig upp i väderförhållanden som är i närheten av vad jag inte kan hantera. Jag strävar efter så lite vind möjligt, ty det är då som turerna är som mest njutfulla. Jag flyger aldrig soliga sommardagar med termik som ger turbulent och byig vind. Även om jag säkert skulle kunna hantera en flygtur med hyggligt ”lurvig” vind så skulle upplevelsen inte vara speciellt njutbar. På somrarna är det stilla ljusa sommarkvällar och nätter som gäller. Soliga vinterdagar går bra om vinden är svag och jämn (laminär). Det är dumt att försöka starta i någon annan riktning än mot vindriktningen.
  • * Jag kollar alltid utrustningen innan jag ger mig av. Motor, sele, linor, skärm. Allt ska vara helt. Är linorna trassliga kommer man oftast inte upp överhuvudtaget. Skärmen får alltid torka till knastertorrhet inomhus direkt när jag kommit hem. Jag vårdar den ömt. Packar ihop den enligt boken. Många frågar också vad som händer om motorn stannar. Svar: Inget särskilt. Det är omöjligt att störta ner till följd av att motorn lägger av – man landar då som vanligt. Och jag ser alltid till att vara över öppen mark ifall det skulle hända. (Det har hänt en gång – för tre och ett halvt år sedan. Jag landade på samma is som jag startade ifrån.)
  • * Jag ser alltid till att det finns överdrivet mycket svängrum för start. Byggnader, kraftledningar eller träd får inte vara i närheten av i vägen.
  • * Jag är alltid beredd att avbryta en start eller flygning om det inte känns bra. Jag har gjort otaliga bra starter, bara för att vända om direkt och landa bara för att känslan inte varit bra däruppe.
  • * Jag gör aldrig några hastiga eller för hårda manövrar. När jag till exempel ska svänga så gör jag det försiktigt – inga tvära kast här inte. Min svängradie är till exempel dubbelt så stor som mina flygarvänners i Piteå. Jag är ett kontrollfreak – jag gör ingenting utan att riskera att tappa kontrollen. Jag flyger för det mesta rakt fram. Inga akrobatkonster här inte.

Jag flyger inte för spänningens skull. Jag flyger för njutningens skull. Utsikten. Naturupplevelsen. Att långsamt kunna glida över trädtopparna och fåglarna. För min del är paramotor en lugn aktivitet, ingen extremsport.

EDIT: Svenska skärmflygförbundet (i vilken jag är medlem, lic nr 9328) skriver detta i samband med det inträffade.


Onsdagen den 5 december 2012 - Vit

I lördags kom det. Världen blev vit. Farväl till barmarken. Hej till 60 km/h på E4. Snörök utan framförvarande trafik. Träden gick från kalhet till fluff. 35 centimeter på ett par dagar.

Det bakvända var att komma till jobbet 13 norrut i förrgår morse. Några centimeter, på sin höjd. Kändes mesigt.

Men det mesiga är att 35 centimeter betyder svårigheter att få luft under vingen. Åtminstone från hemmaflygplatsen. Det krävs transport av utrustning till annan plats, exempel öppen is, där snön i regel är som bortblåst, för att lyckas bättre.

Det mindre mesiga är att man kan plocka fram laggarna och jobba upp konditionen och förbränningen. Kan behövas inför kommande svullartid. God jul.


Torsdagen den 12 september 2013 - Fågel, fisk

Fågel

Man skulle kunna tänka sig att 12 september är lite väl sent för en flygpremiär, men bättre sent än aldrig tänkte jag och begav mig till Spisen för att komma igång för säsongen. Jag har haft rätt mycket ångest över att inte komma till skott under hela våren och sommaren. Nu var ångesten nästan som bortblåst, kvällen var alltså kav lugn. Däremot lyfte jag precis då gick solen ner, inversionen var i full gång och flygningen var därmed inte så värst jämn och behaglig utan jag guppade och pendlade lite hit och dit innan jag fick nog och gick ner. Sex minuter i luften är inte så mycket att hurra för, men med tanke på att det var tio månader sedan sist får jag väl anse det duga. Men jag får verkligen öka takten om jag ska lyckas komma upp i tre timmars flygtid, vilket behövs för att få behålla licensen till nästa år.

Fisk

En säsong, min flygsäsong, börjar alltså, om än sent. En annan säsong, badsäsongen, är inte över, i alla fall inte för mig. Det görs tre hopp från egen brygga var och varannan dag. Jag vet inte när jag ska sluta. Idag var det 15,5 grader i vattnet och det blir sakta kallare för var dag. Jag tycks ha lärt mig hantera kylan, även om jag inte stannar i vattnet längre än nödvändigt. Men det piggar definitivt upp. Och ingen kruka här inte.

Fågel, fisk.


Fredagen den 11 september 2015 - Vän

I går berättade jag om något som hände näst sista arbetsdagen i Piteå i mars i våras.

Absolut sista dagen i Piteå, när jag traskade genom sjukhuset med famnen full med dokument på väg till dokumentförstöraren, stötte jag på dig. Senaste åren hade kontakten varit väldigt sporadisk, mest via facebook men tidigare desto mer i samband med paramotorflygning. Det var i sjukhusets foajé, du var på väg till en kontroll. Du undrade om jag kände igen dig. Ja, tveklöst, även om du nu inte hade något hår kvar och såg lite mindre ut. Vi hann inte prata så länge för du hade en tid att passa, men som alltid så visade du med din blick och dina alltid positiva ord i vårt korta samtal att du var en riktig vän, oaktat hur mycket eller lite vi faktiskt hade kontakt sista tiden.

Nu är du borta. Tack Pär för ditt mentorskap och vänskap. Nu får du flyga hur mycket du vill. Tankarna går till din familj och dina barn.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!