Onsdagen den 22 december 2010 - Rudolf

Märklig dag idag. Och inte.

Den började inte så märkligt – jag steg upp i ottan för att ta mig till bussen till Umeå. Snön fortsatte att falla, vilket den gjort i princip oavbrutet sedan i fredags. Bussresan gick bra. Det var inte så märkligt att jag tände lampan ovanför min stolsgranne som i mörkret försökte läsa en bok och inte själv tände den för att hon – och det här är spekulationer – inte våga störa min skönhetssömn. Det var inte så märkligt att jag satt och läste julmusiknoter eller en uppsats om åtgärdsprogram för barn med läs- och skrivsvårigheter i årskurs tre till sex.

Det som var märkligt var att som opponent sitta och inför publik komma med beröm och kritik av ovan nämnda uppsats. E & H (2010) hade i alla fall gjort ett hästjobb, riktigt viktigt och med bra och engagerande innehåll.

Det var inte märkligt att 14:25-bussen norrut från hållplats Umeå NUS var 15 minuter försenad. Den kom ju ända från Sundsvall och det var inte vad man kan kalla det mest optimala vägföret längs norrlandskusten idag. Det var egentligen inte heller så märkligt att den nästan var fullsatt, så endast två av de dryga 40 som stod och huttrande väntade på bussen fick stå och vänta på en extrainsatt buss som enligt uppgift skulle komma ”snart”. Länstrafiken har gjort om tidtabellen en smula från den 12:e december, vilket innebär något färre avgångar norrut från Umeå på eftermiddagarna. Det som är märkligt i sammanhanget var att de inte tänkt att kompensera för de förre avgångarna med fler bussar för varje avgång. Antalet resenärer är ju ändå lika högt. Och ökar.

Den extrainsatta bussen avgick ca 15:25. Ytterligare en märklig sak var att bussen ifråga var en s k konferensbuss, med komplett konferensbord i aktern. Där satt mina medpassagerare och besvärades över skandalen kring busseriet och spelade kort. Implikationen av denna försening var att det inte skulle bli någon inspelning av kvällens julkonsert med kammarkören, eftersom jag därmed inte skulle hinna samla ihop och rigga inspelningsutrustningen i god tid före. Om det nu är så att inspelningarna uppskattas av mina koristvänner och deras släkt och vänner kring julfirandet så är det bara att beklaga. (Utöver att vi inte har någon dokumentation av konserten.) Det är tack vare länstrafikens slarv.

Ytterligare en märklig sak var att stå i Anderstorpsalen med renhorn och clownnäsa och sjunga om Rudolf med röda nosen. Jag lovar att det inte var min idé.


Måndagen den 10 januari 2011 - Näst sista

Idag var näst sista gången jag åkte buss ToR Skellefteå – Umeå med anledning av utbildningen jag går på. En till synes vanlig dag med väldigt typiska skeenden i bussåkarsammanhang:

  • Morgonbussen 07.50 var som vanligt full så en extrabuss sattes in. Den kom överraskande nog redan ett par minuter efter att den fulla hade avgått men det dröjde ytterligare 20 minuter innan den kunde avgå eftersom varenda kotte i kön skulle köpa nytt månadskort av den stackars busschauffören.
  • En tjej hade bränt tillbaka sitt säte framför den fönsterplats som jag först hade tänkt sitta på, men det gjorde egentligen inget eftersom det gick att sitta vid fönstergången istället. En kvinna kom och ville sitta bredvid mig, vid fönstret. Inga problem tyckte jag, hon var ganska kort så det var fysiskt möjligt för henne att göra detta. Jag började läsa dagens uppsatser som skulle försvaras. Sen lite Svenska Dialektmysterier på datorn. Vid en väldigt godtycklig tidpunkt började hon prata med mig, mitt i filmen, så jag var tvungen att pausa och dra ut hörlurarna och artigt svara på hennes kommentarer om den farliga busschauffören som vingligt pratade i mobiltelefon medan han körde. Lite lustigt beteende, såg hon inte att jag tittade på film? Men det är ju förstås trevligt att småprata. Jodå.
  • Hemfärden ägnades åt filmtittande, från början till slut. The Truman Show, den gamla pärlan. Så skönt.

I morgon är sista gången.


Fredagen den 20 maj 2011 - Pillar

När jag nu driver omkring i Stockholms kollektiva transportsystem (läs tunnelbanan och bussarna) så iakttar jag några förändringar sedan jag var här senast, nämligen för 18 månader sedan:

  • En mycket större andel resenärer nu än då sitter och pillar på sin smartphone. Skönt för de flesta reflekterar Ida, så slipper man ju sitta och titta på varandra. En absolut övervägande majoritet pillar på en iPhone. Självklart: iPhone är för storstadsfolk, Android är för lantisar.
  • På många tunnelbanestadioner har dom installerat lampor på perrongen som blinkar gult när ett tåg är på ingående. Praktiskt, mycket praktiskt. Stockholmspraktiskt. (Jag noterar även att om man tittar bort från dem när dom blinkar blir det gula varierat grönt
  • Ny trend: Gigantiska glasbyggnader i Stockholms centrals närhet.
  • Att jag inte längre automatiskt vet vilket tåg jag ska ta om jag ska västerut, söderut, norrut. Det har alltid gått på automatik. Inte nu längre. Varför inte?

Torsdagen den 1 september 2011 - Extrahörlurar

Ända sedan jag köpte en laptop i slutet av 2006 (inför studierna och pendling 13 mil ToR till Umeå) har jag tagit för vana att sitta med den i knät på en buss och kolla på en film. Det förkortar den upplevda restiden avsevärt. Jag ska inte påstå att det var hemskt ovanligt i början, att dom som hade en bärbar dator satt på bussen och kollade film, men det var i alla fall inte lika vanligt som det är idag. Så även på tåg. Hemskt vanligt. Var och varannan gör så. (Och gärna samtidigt pillandes på en iPhone.)

Jag har börjat notera en parallell trend här. Fler och fler sitter på bussen eller tåget och tittar på en film eller serie, med högtalarna på. Dessa människor har inte varit förutseende nog att införskaffa ett par hörlurar, så att omkringsittande passagerare slipper höra ljudet av en film på dåliga laptophögtalare. Hur tänker man då? Bryr man sig alls om att det eventuellt kan vara störande?

Idag lånade jag ut ett par extrahörlurar till en tjej på bussen mellan Luleå och Skellefteå, som satt två rader snett bakom och tittade på en massa Vänner-avsnitt. Kändes bättre och mer konstruktivt att göra så än att bara säga till. Jag inbillar mig att övriga passagerare uppskattade min gest till henne. Frågan är: Ska jag göra det till en rutin? Det kommer ju inträffa igen.


Torsdagen den 10 november 2011 - Lögn

Jag har säkert tidigare berättat om linje 100-bussarna som trafikerar norrlandskusten från Sundsvall till Haparanda, som åtminstone tidigare kallade sig för Expressbussar, som man numera inte längre behöver betala en 10-krona extra för att åka med för att det jobbar en bussvärd ombord. Bussarna är nya men bussvärden/värdinnan är kvar, liksom affärsklasstolarna längst bak, bussvärdens/värdinnans fjäskande till de få som åker affärsklass (men som förmodligen sällan betalar resan själv), soptömning under pågående färd, filmvisning som ibland slås på efter att dvd:ns startmeny hållit på att rulla i en timme, försäljning av fika och karameller till överpriser till oss övriga, toalett som numera har en spolningsknapp istället för en pedal på toalettstolens framsida. Numera har 100-bussarna även trådlöst Internet vilket säkert välkomnas av många. Min erfarenhet säger dock att om man har mobilt bredband så har man mer genomgående täckning hela resan i alla fall. Nå.

Nu kommer ytterligare en historia (eller egentligen två) att lägga till minnet. Ännu ett par erfarenheter som är bra att ha för framtida resor.

Åtta dagar sedan, söndag eftermiddag. Det är söndag och Logopeden ska åka norrut för en ny arbetsvecka. Den Långa Rödhåriga och Pudeln skjutsar mig till busstationen. Det brukar stå två bussar på väg norrut, den här dagen står bara en och det är fullt med folk som försöker komma på. Jag ber Den Långa Rödhåriga att inte köra iväg förrän hon ser att jag kommit på. Puss, hejdå, jag går till bussen, bussvärdinnan står i öppningen och ropar i en icke tillräckligt hög stämma att bussen är full och vi som står kvar får vänta på förstärkningsbussen som kommer om trekvart. No can do, tänker jag, då missar jag ju tåget i Luleå och de strokedrabbade patienterna i Gällivare får ingen logopedisk vård imorgon. Jag vänder på klacken och går och sätter mig i bilen igen och ber Den Långa Rödhåriga köra mig till Piteå (8 mil). Där kommer flera resenärer gå av bussen och jag kommer få plats. Efter en stund på väg norrut kommer vi på att chansa att någon av passagerarna ska gå av i Byske, så vi far och dit och inväntar bussen där. Tyvärr är det ytterligare tre i Byske som ska med – hur ska detta gå? Jag förklarar min belägenhet för chauffören – att jag måste hinna med tåget i Luleå och min sambo håller på att skjutsa mig eftersom bussen blev fullsatt i Skellefteå. Han säger: ”Ja, men då måste du ju åka med… Kliv på.” ”Jaha, öhm, verkligen?” tänker jag, ”var inte bussen full?” Bussvärdinnan har satt sig på chaufförens plats och tar betalt. Hon viskar, som i förtroende, att jag får sätta mig längst bak, på en av affärsklasstolarna, men säg det inte till någon, gör det diskret. Jag har ju inte betalat för att sitta på en sån lyxplats. Nåväl, jag går så diskret jag kan längst bak och vräker mig ner på en av de nio stolarna längst bak. Endast en av dem är upptagna av en stekare som högljutt pratar i mobilen om hur mycket han ska supa i helgen.

Jag minns många gånger under alla dessa år som stadig kund hos Veolia Transport/Connex/Länstrafiken att vi vanliga dödliga suttit som packade sillar på de ordinarie boskapsplatserna medan ytterst få har upptagit de nio stora stolarna längst bak. Klassindelningen i bussen har varit tydlig med ett svartgult staket mellan tredje klass och affärsklass. Och då tillämpades samma princip som dagens nästan-princip – att bussen räknas som fullsatt även om de nio stolarna längst bak är tomma och ingen av de som också vill få plats självmant utropar viljan att betala 90 kronor extra för extra benutrymme, gratis kaffe och macka, hörlurar och 220 volt i väggen. De som blev stående kvar fick vänta på förstärkningsbussen som oftast kom ungefär samtidigt som nästa ordinarie avgång. En gång i tiden erbjöd man dock taxi till de som inte fick plats, men den möjligheten har försvunnit.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många av de kvarvarande stackarna på Skellefteå busstation som inte hade lyxen att få skjuts till Byske, som missade tåganslutningen i Luleå. Just på grund av den rena lögnen att bussen var fullsatt?  Jag föreställer mig att jag inte är den enda som ska längre norrut än till Luleå (även om de flesta är studenter som ska till Piteå eller Luleå).

Just på grund av denna incident kände jag mig inte ett dugg skyldig när jag, en vecka senare, äntrade bussen med en nyköpt hamburgare i ryggan, och hann precis smaska i mig den på min sittplats innan bussvärdinnan (samma kvinna som veckan innan) kom upp och undrade vem det är som äter grillmat på bussen. För det luktade ju. Jag gav mig inte till känna, ty jag hade ju tekniskt sett avslutat måltiden. Jag vägrar få en utskällning när det i själva verket borde vara tvärtom.


Lördagen den 3 december 2011 - Norrtåg

När nu Norrtåg jämte SJ ska trafikera sträckan Luleå – Gällivare (-Kiruna) så kan man anta större möjligheter och flexibilitet att planera sin veckopendling från Skellefteå till hundåret i Gällivare. Men nej.

Tidigare kunde jag ta en buss från Skellefteå tjugo i fem på söndageftermiddagen och vara framme i mitt hundårsrum före tio. Nu har SJ ”anpassat” sina avångar till den nya världsordningen. Sista tåget från Luleå går nu 16.30 och det innebär att jag måste resa från Skellefteå redan tjugo över två.

Glöm det. Jag har redan offrat för mycket tid. Nu blir det till att kuska buss måndag förmiddag. Hejdå SJ.


Torsdagen den 1 november 2012 - Val

Sedan mitten av mars har jag varje måndag, tisdag, torsdag och fredag kört den 13 mil korta E4-sträckan mellan Skellefteå och Luleå (plus en liten, liten bit väg 97 till Södra Sunderbyn). Jag har gjort det eftersom det är ganska bra väg, 110 utom några 90-sträckor och det bara tar 88 minuter från parkering till parkering. Om jag har måst stanna på vägen för att undvika att somna bakom ratten under färd har det naturligtvis tagit lite längre tid. Buss har jag ratat eftersom jag räknade ut att det kostar lika mycket som bensinen men tar en timma längre.

I tisdags fick jag nog. Det var mörkt, det regnade, det blåste och ryckte i bilen och det kändes som hög risk för plötslig och förrädisk halka. Höll 80-90 och det började så smått sticka i armarna som krampade om ratten. Jag kom hem helskinnad men den körningen var ingen mysig upplevelse. Så imorse klockan halv sex tog jag cykeln ned på busstationen och bänkade mig i en mörk och varm buss. Det var ruskigt skönt att kunna färdas samma sträcka som tidigare utan att behöva hålla koll på vägbanan, den vita streckade linjen som oförtrutet blinkar förbi. Att släppa på koncentrationen. Att kunna blunda. Och sova.

I Piteå hade jag kunna sitta kvar i den så kallade expressbussen – linje 100, se inlägg 27 mars 2008 – mot Luleå, men istället bytte jag till en annan buss som ankommer Luleå stad en hel halvtimma före linje 100. Ett bussbyte till i Luleå och tjugo över åtta – nästan tre timmar efter resans start – stämplade jag in på jobbet. Att jämföra med en och en halv timmas bilkörning.

En snabb sammanräkning av enkelresekvittona gav summan 218 kronor. Att jämföra med ca 150:- för 13 mils bensinpengar. Troligen något billigare om man nyttjar någon form av rabattkort för resorna.

Så det är bara att välja:

88 min bilkörning:
*ca 150:- bensinkostnad
*kräver oavbruten koncentration
 
jag kan:
– lyssna på musik och radio
(inte så mycket mer)


150-185 min bussåkning:
*ca 200:- biljettkostnad
*kräver viss koncentration vid bussbyte, annars inte
jag kan:
– lyssna på musik och radio
– sova
– se på film
– läsa
– surfa på internet

Svåra val, svåra val.


Tisdagen den 11 december 2012 - Med

Jag åkte inte med bussen ifråga. Jag åkte med nästkommande tur.

(Tillägg: Jag har alltid bälte på mig och sitter i regel ganska långt bak.)


Onsdagen den 18 mars 2015 - Bussvärdinnor

När jag och S, båda skelleftebor, gick upp med vår magisteruppsats i december 2010 avlutade vi vårt försvar med att vi hade kuskat buss motsvarande 2,4 varv runt jorden eller en fjärdedel av sträckan till månen. Om jag får tid över ska jag räkna ut om jag nått fram till månen nu efter ytterligare drygt fyra års långpendlande.

På vissa av dessa bussar jobbar det bussvärdinnor som säljer biljetter, håller reda på och passar upp, och informerar passagerare, säljer fika och godis, samt gör säkert en massa annat som jag inte har koll på. När jag de senaste två åren klivit på linje 100 i Byske 06:05 eller i Piteå 15:55 har jag alltid mötts av Carinas eller Annikas glada humör, oavsett väder eller krångliga passagerarmassor. Det renderar naturligtvis ett tack.

Tack

Utdelning vid ankomst i Byske i onsdags (förra veckan) respektive i förrgår kl 16:35. Du kan tro att de blev förvånade och glada. Rent ut sagt skitroligt att överraska sådär. Det måste göras oftare.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!