Lördagen den 1 november 2008 - Spioneri

På biblioteket på Skeria (som numera har det något mer själlösa namnet Campus Skellefteå) finns en kikare med ganska stor förstoringsgrad, med vilken man kan zooma in på människor och ting som finns runt älven mellan Viktoriabron och Parkbron, och beyond. Man kan spionera på lunchätare på brinkenrestaurangen, man kan kolla om jag glömt stänga min balkongdörr till mitt penthouse på Getberget, man kan studera den fina grafittikonsten under Viktoriabron, man kan, utan att skämmas, se om man känner igen någon av de som promenerar längs älven eller Strandgatan. Man kan till och med kolla in om det pågår något suspekt i något av Scandics hotellrum som vetter mot älven.

Om det nu är av intresse för den som kikar. Vilket det egentligen inte borde vara. Men möjligheten att man kan göra det gör det till en annan sak. Eller också rör det sig mest om en välbehövlig pausaktivitet under upploppet inför tentan imorgon.


Lördagen den 3 november 2007

Det slog mig just – jag undrar om det är integritetsmässigt korrekt att sätta upp en sån där kikare på biblioteket? För om jag själv gick där, längs älvens norra strand, skulle det kännas lite konstigt om jag visste att någon glodde på mig med kikare, en kikare med hyggligt stor förstoringsgrad dessutom, genom vilken man kan urskilja ganska många detaljer, på flera hundra meters avstånd. Det gäller alltså att undvika att peta sig i näsan eller klia sig på vissa ställen på kroppen. Inte för att jag har något att dölja, och det man inte vet mår man kanske inte dåligt av. Men ändå. Det finns ju regler om att man av integritetsskäl inte får sätta upp kameror på allmän plats hur som helst. Varför skulle det vara annorlunda med en sån där kikare? Hm.


Idag kom första snön. När jag vaknade upp imorse, efter att ha sovit bort det överraskande ruset av ett enda litet glas vin på Kåffein igår kväll (jag blev störande yr i bollen), var världen utanför vit, och jag blev med ens ännu nöjdare med tillvaron. Som om vädret bjöd på ljusterapi som boostade till stämningen lite extra. För jag har, de senaste veckorna, känt en stabil förnöjsamhet med mig själv, utan att någonting speciellt och särskilt egentligen har hänt, vad jag vet. Bara en sinnesstämning som generellt har stigit till en behaglig nivå och stannat där (peppar, peppar). Så där utan vidare. Kanske har jag omedvetet upptäckt att det går att njuta av och uppskatta de små tingen och företeelserna (+) och inte låta eventuella negativa omständigheter (-) tynga ner mig. Go with the flow.

Som med snön. Även om det inte går att åka skidor på den och trots faktumet att den förmodligen kommer att slaska bort väldigt snart (-) så konstaterade jag att den var väldigt vacker (+). Vit och ny och ren och skinande och visuellt njutbar.


Tisdagen den 6 november 2007

Hemkomst efter en heldag i Ume. Slår på datorn, kör igång webbläsaren, som genast och direkt kloggar igen min gamla dator (jo, den börjar bli till åren, nämligen två…) i sökandet efter nya mejl i inboxen. Och den finner inga. Inga nya mejl till mig idag. Inte ens ett litet spam. Ingenting.

Och jag överraskas av hur skönt jag tycker att det är.


Torsdagen den 8 november 2007

Jisses. Utifrån förgårdagens inlägg kan man ju tro att jag är världens introverta människa, som inte vill ha något att göra med någon annan. Hör inte av er, ring inte, sms:a inte, skriv inga mejl.

Men den rätta bilden får man om man utgår från dess rätta kontext, som kanske inte var så tydlig. Ibland är man bara så trött att det enda man vill är att krypa in under soffkuddarna och stanna där och sköta om sitt eget primära liv. Med så få krav utifrån som möjligt, engagera sig så lite som möjligt i sånt som måste göras. I tisdags, när jag kom hem, hade jag en halvtimma på mig att trycka i mig någon slags middag innan kraven (eller engagemanget) hopade sig igen, i form av möten som på ett eller annat sätt hade med kören att göra (och dessa möten handlade inte i första hand om att sjunga).

Så i det sammanhanget hoppas jag att det är lätt att förstå att jag tyckte det var skönt att inte bli mejl-pokad för en gångs skull, ty dessa skulle most likely innebära mer krav.

Men poka mig gärna på andra sätt.


Fredagen den 9 november 2007

Det var en nätt märklig känsla att komma till Pinkerton ikväll och konstatera att jag var yngst i lokalen. Det är inte varje dag det händer.

Men icke desto mindre satt jag där och gungade lite försiktigt till Robert Normarks saxofon som ringlade sig runt trummornas, basens och gitarrens virvlar. Vi pratar inte jobbig struljazz här, även om jag inser att begreppet kan vara nog så objektivt. Jazz går inte hem hos alla. Och jag är ingen van lyssnare heller, men det har var lätt att ta in och njuta av. Jag satt där och trivdes.

Kvällen nådde inte sin ände med själva konsertens slut, utan fortsatte i sällskapets lägenhet på Älvsbacka med mer behaglig och kanske än mer lättsmält musik (nu med skönsång) (fast på skiva), vin och ost. Där satt man och blev varm och gosig av vinet, och musiken. Visst slog det mig att jag hellre ser något mer mänskligt än vin göra mig varm och gosig, men det fick väl duga för tillfället. Sällskapet var nog så trevligt. För att inte tala om avsnittet av den klassiska barnserien Tårtan, innan det var dags att trampa uppför Getberget, upp till mitt eget penthouse.

Och inte har jag jazzat klart nu heller. På lördagseftermiddagarna är det tydligen jazzkafé med lajvmusik i Johanna i parken. Perfekt att varva ned med en lunch där efter att ha vevat med ett badmintonracket i ett par timmar innan.


Tisdagen den 13 november 2007

Månadens överraskning: Gårdagens offentliggjorda tentaresultat.

För ett halvår sedan var jag bombsäker över att jag låg långt under godkänt-gränsen på utvecklingspsykologi-I-tentan, och skulle få göra omtenta. Och jag hade gjort en korrekt bedömning av hur många poäng jag rimligtvis kunde få – några veckor senare satt jag där, i östra paviljongen, och gjorde omtenta i ett ämne som faktiskt var ganska intressant.

Den här gången – utvecklingspsykologi II mot social och emotionell utveckling – var jag inte lika säker, men det var mer för att min "korrekta" bedömning gav mig ett resultat som låg precis på gränsen. Vad betyder det då att jag fick 37,5 procent fler poäng än de förväntade? Dåligt självförtroende?

Pustar ut.


Onsdagen den 14 november 2007

En till. Fjortisenkät. Att bita i. Fast det var faktiskt inte så hemskt mycket fjortis med den här:

Senaste impulsköp: En bok: "Ju – ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige", akademibokhandeln, när jag inte hittade kurslitteratur jag letade efter. Det var kanske lite dumt, för jag har egentligen inte inte råd. Men den är rolig att läsa.
Bästa fikat:
En stor och dyr chailatte med en söt, saftig bulle. Och en god vän, gärna lika söt och saftig som bullen.
Färg jag hatar:
Finns inte. Finns bara färgkombinationer som man kanske kan tycka lite illa om.
Någon som gör mig förbannad:
Alla de som tror sig har makt att stå över människor och naturresurser och göra som de vill utifrån sina egna egoistiska behov.
Så får jag motion:
Springa lite, veva med badmintonracket, staka sig fram på skidor (snart!). Cykla till och från busstation.
Om jag var en blomma:
Vore jag en ros som aldrig vissnar så länge du andas på mig.
Det dyraste jag äger:
Det torde vara min lägenhet. Inte ens banken äger den.
Tidigaste barndomsminnet:
Morgonsamling, gröna avdelningen på Svalans dagis i Skogås. Vi ramsar dagens datum: Fjortonde september nittonhundrasjuttisex! Eventuellt kan man bestrida det genom att åberopa infantile amnesia och att det där inte är ett specifikt minne från ett specifikt tillfälle, då det var rutin att ramsa dagens datum på morgonsamlingarna. I så fall säger jag att jag minns att jag grät efter att ha sett sista avsnittet av Tårtan, då de dumma myndigheterna kom och stängde butiken på grund av hygieniska skäl.
Första frågan jag ställer till ny bekantskap:
Hej. Trevligt. Jaha. Mmmm. Joråsatteee… Men en fråga? Vad jobbar du med? Var kommer du ifrån?
Samlar på:
Damm då och då. Samlade på instrumental filmmusik förr.
Underskattad grönsak:
Morot. Finns det nåt bättre än att gnaga på en riktigt söt liten orange rotsak?
En bil är en:
Praktisk grej som man använder för mycket.
Pryl jag inte kan vara utan:
Föga surprising: min DATA.
Mitt livs aha-upplevelse:
När de spelade på fryshuset för några år sedan. Inte bara åttitalshits.
Lyx är:
Mörk choklad och tid över.
Tidningar jag prenumererar på:
Inga, förutom de jag får hem för att jag är medlem i något – Amnesty Press, Kår-Puss, Logopednytt, DIK Forum, Öppet hus, Körsång.
Jag gör med 100 upphittade kronor:
Stoppar i plånboken och glömmer bort att göra något speciellt med just den hundralappen.
Nån jag saknar:
Mamma.
När grät du senast: För inte så länge sedan skrattade jag så att tårarna sprutade. Smaskigare än så är det inte.
Jag tycker det är gubbvarning:
Att fundera på vad som är gubbvarning.
När jag är gammal:
Är jag visare än idag.


Fredagen den 16 november 2007

Det är nåt visst med älvsvattnet så här års. Krusningarna är nästan borta. Som om vinden inte rår på ytan. Den är mer utjämnad än någonsin. Och rörelsen är liksom odefinierbar – man ser den förflytta sig nedåt i stadig mak, men ändå, på samma gång, ligger den där, orörlig, stilla. Redo att ta sig an en blank ishinna, förvandlas till en fast kropp som inte flyr. Äntligen har den ljusa, stilla vintern förskjutit den mörka, hårda hösten.

Peppar, peppar.


Lördagen den 17 november 2007

Nedanstående bild är saxad ut den genialiska Avigsidan som i sin tur saxat den ur en av våra kvällstidningar. "Expressen har bilden klar för sig. Enda skälet till att inte ragga varje helg är för att man är upptagen:"

Jag är inte upptagen. Och jag tycker om att röra mig bland människor. Men eftersom de talar om en verksamhet jag inte ägnar mig så värst mycket åt (jag trivs rätt bra ändå, och dessutom tror jag inte på raggning som den ultimata lösningen på människors ensamhet), så vet jag inte riktigt var jag ska klicka någonstans. Hjälp mig.


Måndagen den 19 november 2007

Jag lyfter på locket. Lyfter på duken som skyddar. Lyfter upp instrumentet ur väskan. Det är tungt och åbäkigt, men jag lyckas dra på mig den. Skinnremmarna över axlarna. Som en stor och klumpig ryggsäck, fast den här har man på magen istället. Min vänstra hand glider under basremmen, och där sitter den fast. Det är någonting som skramlar inuti, när jag vickar på hela paketet. Men det är inte skramlet som ger anledning till panik, för när jag drar ut basdelen med min vänsterhand samtidigt som min fingrar spelar över de halvt obegripligt organiserade knapparna på diskantdelen på min vänstra sida, oroar jag mig över vad grannarna ska tycka. För det låter högt, och det är sent, och det låter lite illa, men det är för att jag inte kan improvisera lika bra på ett knappdragspelsdiskantklaviatur som på ett vanligt piano.

Jag kränger av mig instrumentet, lägger tillbaka det i lådan och hoppas att jag en vacker dag ska få tid över att lära mig mer.


Torsdagen den 22 november 2007

Jennie, nio veckor, sitter i sin babysitter. Pappa kommer hem.
Pappa: Hej Jennie, heej
Jennie: aaaah
Pappa: aaaah.
Jennie: aachuuu
Pappa: achuuu. Ja, så fint du pratar!

Läs ovanstående dialog några gånger till. Jag blir bara gladare och gladare för varje gång jag läser den. Detta, en del av kurslitteraturen.


Fredagen den 23 november 2007

I går kväll höll jag på att sätta ärtsoppan i halsen när jag insåg att Håkansson och hennes forskarkollegor i Lund faktiskt förser oss logopedstudenter med poesi. För visst låter detta nästan som en dikt:

Mamma: Där är ugglan
Martin: Flyga
Mamma: som kan FLYGA
Martin: Ja
Mamma: Ja
Martin: Kan nä det
Mamma: Kan du flyga
Martin:

 


Lördagen den 24 november 2007

Rent spontant tänker man väl att det enda Mupparna har gemensamt med Johnny Cash är att de båda verkar (eller verkade) i underhållningsbranschen. Mupparna har sin otroligt sköna humor – Johnny Cashs kvalitet är inte direkt sin humor. Han har sin röst, den bär allt. Och mupparna är å andra sidan inte direkt kända för sin skönsång. Det kanske är därför jag blir så glad i knoppen när jag ser den här:

Och varför visar inte svensk teve mupparna i repris? I min naivitet är jag alldeles övertygad om att de skulle klå Idols tittarsiffror med hästlängder.


Måndagen den 26 november 2007

Jag måste delge ännu ett uppiggande inslag från kurslitteraturen. Den här gången handlar det inte om någon charmig dialog mellan pappa och spädbarn eller poesi – nu gäller det lite mer direkt humor. Konrad har lite svårt med grammatiken, och logopeden försöker förstå när han berättar om… ja… vad det nu är… inte ens logopeden förstår, utan hon avslutar tappert dialogen med en klockren kommentar:

Konrad:

Du!
Var hemma jag.

Logoped: Mm.
Konrad: (Öh öh) en hund springde (öh öh öh öh) min gård då.
Försökte fånga den jag då.
Logoped: Försökte du fånga den?
Konrad: Ja.
Bosse lämna den Bosse.
Logoped: Vad sa du lämna?
Konrad: Bosse den.
Logoped: Pussa den?
Konrad: Bossa.
Logoped: Bosse jaha.
Var de han som hade hunden?
Konrad: Nä. Lämna den.
Logoped: Lämna han den?
Eller hämta han den?
Konrad: Hämta den.
Sen lämna den.
Logoped: Ja.
De e kul med djur.

(Ur Ulrika Nettelbladt & Eva-Kristina Salameh: Språkutveckling coh språkstörningar hos barn 2007, Studentlitteratur, kap 6)


Onsdagen den 28 november 2007

Mitt i julstöket (ja, jag vet att det är tidigt, och jag vet inte ens om det är värt att kalla det för julstök, men jag måste ju fixa och dona lite inför fredag kväll då jag tänkte baka lussebullar och bjuda på glögg – se detta som en något underligt subtil men helt öppen och seriös inbjudan – väl kommen och välkommen!) dimper det ner ett mejl från flygbolaget Sterling. Först ser jag det som spam, men innan jag hinner ta bort det noterar jag att de faktiskt har skrivit dit mitt bokningsnummer för flygturen arlanda-malmö den 23:e december, då jag ska ner till min bror, så jag läser vidare. Det står att avgången är inställd. Say what? Hur kan de ställa in turer under en av de värsta resedagarna på året? Det står också att jag bör kontakta Sterling för att lösa problemet. Så jag ringer.

En tjej som pratar danska svarar. Och eftersom jag förstår ungefär hälften av vad hon säger så byter vi snabbt över till engelska. Hon vet inte varför flighten är inställd. Hon erbjuder mig pengarna tillbaka eller ombokning till en tre timmar tidigare avgång. Vilket blir svårt för mig eftersom jag kommer med ett sasplan från Skellefteå en timma tidigare. Hon frågar om jag skulle kunna leta efter ett annat flyg med sas. Jag säger att det ju inte är säkert att det finns plats någon annanstans, för det gäller ju faktiskt dagen före julafton, och frågar om de betalar ombokningsavgiften ifall jag hittar en passande avgång hos sas. Hon försvinner för en stund för att fråga någon och kommer tillbaka med beskedet att de ska göra jobbet åt mig – leta efter en ledig flygstol ungefär samma tid som då jag skulle ha åkt från början. Jag tvekar och frågar om de verkligen tror att de kan hitta någon ledig plats någonstans. Ja, det kommer de att göra, säger hon. Kan hon garantera det, frågar jag. Ja, det gör hon. De kommer att höra av sig när de hittat en annan flight. Senast två veckor före avgång.

Vem skulle inte känna sig lite obekväm i det här fallet?

Jag hoppas detta inte blir någon följetong. För jag ser verkligen fram emot att åka. Känner förväntansfullhet inför julen för första gången på fyra år. De senaste tre jularna har varit fulla av omständigheter som ingen vill uppleva en sån helg. Och det här året är läget ett helt annat. Mitt sinne är någon helt annanstans. Och det känns hur bra som helst.


Torsdagen den 29 november 2007

Nu har älven stannat. Nu kan man sitta på Skeribi och beundra en fast yta som ändå förändras, alltmedan töväder och kalldagar byter av varandra. Åtminstone tills snön lagt sig ordentligt.

För då förändras bara älvsvidden av de galningar som åker skoter på den. Vroom. Fort ska det gå.


Fredagen den 30 november 2007


Inga kommentarer...

Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!

Leave a comment


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!