Fredagen den 13 augusti 2010 - Död sill

En berättelse om en resa som inte blev av.

Jag hade motat bort nervositeten under de dryga åtta milen till Långnäs flygplats norr om Piteå. Jag hade kommit fram i god tid. Jag hade meckat klart, förberett varenda teknisk mojäng som behövs för en komplett och angenäm flygtur. Jag hade stoppat i mig en halvliter mjölk och ett antal skivor skogaholm med ost, och på det en Red Bull. Jag var pepp. Innan alla skulle iväg för den årliga flygningen längs med Alterälven just då människor samlas där och fiskar kräftor (och äter dem också tror jag), tyckte jag att jag var ute i god tid, att jag gott kunde ta ett litet flyg först och känna på luften en kort sväng. För jag var redo att sedan tillsammans med några av mina piteåflygvänner uppleva det man bara får en liten glimt av när man tittar på Carlsson på takets väldigt inspirerande flygfilm på youtube.

Koll på vinden, den höll sig (just nu i alla fall) ganska stadig, men lugn. Skärmen var utlagd bakom mig. Jag hade knäppt på mig alla spännen. Karbinhakarna var i. GPS:en var på. Tankat hade jag inte gjort för det tänkte jag göra innan vi drar iväg allihopa – till det här korta turen räckte det med den soppan som fanns i tanken. Armarna utåt sträck, håll hårt i remmarna, jag börjar springa. När linorna sträcks tar det lite stopp men det är helt normalt, fortsätt bara framåt i så hög hastighet det går, och det ska gå när bara skärmen kommit upp ovanför mitt huvud. Då börjar jag försöka sträcka på ryggen för när jag gasar upp så är tanken att jag ska springa så bakåtlutat som möjligt. Och jag trycker på gasen. Och motorn stannar. Direkt. Jaha. Och flåset har kommit som på beställning.

Jag stannar. Skärmen ploppar ner bakom mig som en död sill. Jag får hjälp; Dick lägger ut skärmen bakom mig och drar igång motorn så att jag slipper krångla mig ur allting och göra om det själv. Okej. Motorn går på tomgång. Jag är redo igen. Armarna utåt sträck, och jag springer. Skärmen kommer upp ovanför mitt huvud, jag sträcker på ryggen under löpningen och trycker på gasen. Som stryper igen. Död sill. Vid det här laget är jag blöt av svett.

Detta känner jag igen. Vid uppgasning så stannar motorn. Den har betett sig såhär tidigare, men det var mer än ett år sedan. Hela denna vår och sommar har den gått klockrent. Vad kan det vara då? Svårt att veta, men jag får tips om att öppna lågfartsskruven cirka tio minuter. Vilket verkar ha hjälpt, för det går inte att återskapa strypningen.

Skärmen, som vid det här laget är rätt tung av fukt, läggs ut. Häller några liter i tanken. Armarna utåt sträck, springer, men skärmen vill inte riktigt resa sig hela vägen. Jag pumpar på med gasen och försöker fortsätta springa men benen är den här gången inte riktigt med mig. Skärmen dunsar i backen. Jahopp, det här händer ibland, särskilt om man råkat starta i medvind.

Jag kränger av mig alla pinaler, lägger ut skärmen åt andra hållet, kränger på mig grejerna igen. Svetten rinner. Armarna utåt sträck, springer, samma beteende i skärm och ben. Bristen på ork är påtaglig.

Innan sista försöket säger jag åt mina rotekompisar att dra iväg utan mig om jag misslyckas med starten en femte gång. Annars sinkar jag ju hela grejen. Och jag provar igen, armarna utåt sträck. Och benen är spaghetti och skärmen är tung och har ingen spänst alls.

Jag kränger av mig grejorna och sätter mig på gräset och pustar. De andra drar iväg och deras motorljud försvinner. Själv tar jag en stunds vila och begrundar. Bestämmer mig för ett nytt försök, inte för att förfölja de som dragit mot Alterälven utan bara för att komma upp och känna luften under fötterna. Någonstans har jag hittat energi, för jag kommer upp direkt. Däremot blir flygturen rätt kort eftersom färden är lite för skumpig för att det ska vara trevligt att bara glida omkring.

Jag landar. Packar ihop. Väntar snällt på att expeditionen ska komma surrande tillbaka. Vilket de gör, då mörkret gjort sitt intåg på allvar. De är helt lyriska över upplevelsen och jag är besviken på mig själv, eller på någonting, raden av händelser och omständigheter som förhindrade att jag var med på äventyret.

Det blir till att vänta till nästa år. Fram tills dess får jag nöja mig med kräftlösa flygningar.


En kommentar:

  1. […] på den här blo… förlåt nätdagboken. Numera får varje inlägg (i alla fall sedan 13 augusti 2009) ett eller flera etiketter, vilket syns under och till höger varje dito. Och så har jag lagt till […]

    - Pingback av . . s a e y s . . dagboken » Vår tre — 2011-05-08 19:25


Leave a comment


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem