Det här blo… förlåt nätdagboken är inte död. Den tar bara lite paus. Bear with me. I’ll be back soon.

Jag behövde en paus.

Den trogna och uppmärksamma har noterat att jag under hösten mer och mer ofta låtit bli att uppdatera den här blo… förlåt dagliga nätdagboken, som ju de senaste 18 månaderna annars haft den bästa uppdateringsfrekvensen under dess 18-åriga historia. Många gånger har jag helt enkelt glömt göra inlägg. Eller så har jag aktivt låtit bli, för jag inte orkat just den dagen, eller hunnit. Till slut var det hyfsat tydligt att det var nåt som satt i vägen. Det rann över till ett aktivt val att ta en paus. Att låta det gå en tid utan att behöva/vilja/ha orsak till/måsta lägga upp en bild från någon av dagens aktiviteter och klämma fram en lustig/underfundig/klok/narrativ text om bilden.

Och den här pausen var välbehövlig. Min allra, allra närmaste, det vill säga min fru, har noterat jag verkat stressad under hösten. Och visst, med lite perspektiv så köper jag det. Jag har liksom gått in i mig själv en smula, skärmat av mig, haft svårt med minnet, svårt att lyssna, varit extra irritabel, varit ovanligt disträ och har haft svårt att koncentrera mig. Orsakerna känner jag inte för att konkretisera, i alla fall inte här, just nu. Det är väl ”sånt som händer”, eller?  Däremot försöker jag ändra mitt tänk till mer här och nu, att se till det som händer runtomkring, att försöka slappna av mentalt. Läsa en bok. Ägna mer icke inramad tid till nära och kära. Fokusera på jobbet när jag är på jobbet. Ta en skidtur, solo eller med sällskap. Försöka fjärma mig från sociala medier.

Att jag nu lägger ut detta på just sociala medier kan ju verka motsägelsefullt, men det ser jag mest som en påminnelse till världen om att jag börjat om. Basånivet. Ty skillnaden mellan att lägga upp en bild här varje dag (såsom jag gjort fram till pausen) och att lägga upp en bild på Instagram varje dag är att den som är intresserad går till den här sidan, aktivt, och tittar och läser. Så har det varit ända sen jag började med den här blo… förlåt nätdagboken (inte heller layouten har förändrats nämnvärt sen dess heller). På den tiden, detta årtusendes första skälvande år, tyckte folk i allmänhet att det var lite skrämmande att jag fläkte ut mig på det här viset och skrev om mitt liv och lade ut det för vem som helst att läsa. Att du vågar, sa de. (Och då var det inte fråga om att lägga upp några bilder – det var enbart text som gällde.) Men nuförtin’ gör alla det. Nu är alla exhibitionister. Okej, inte alla, men ”alla”.

Men skillnaden är fortfarande att sociala medier är ”allas” ställe, där ”alla” tränger sig på. Eller fram. Jag vill inte tränga mig fram, inte särskilt ofta i alla fall. Den som inte är intresserad av mitt liv ska få slippa ta del av det. Det räcker för mig att lägga upp en bild och text på ett ställe som är mitt, där jag äger mitt material och där jag inte känner mig beroende av mängden uppåttummar och hjärtan för att dela en bild nästa dag.

—

Vad har hänt under den här absenten då?

Jo, jag skrapade ju upp en skridskobana på tjärnen i slutet av november. Först en i formen av en åtta just utanför bryggan men då det visade sig att jag gillade att skotta upp skridskobanor på is med begränsad mängd snö så förlängde jag banan längs med hela ena långsidan av tjärnen, inklusive ögla, och vips hade jag ca 150 meter skridskobana att sköta om. Sen visade sig denna decembermånad vara extra snörik… Men att skotta snö är utmärkt konditionsträning och jag satte prestige i att upprätthålla en 100% handgjord naturisbana tillgänglig för allmänheten. Och allmänheten kom faktiskt – både bekanta och obekanta bybor tog sig några varv på isen!

Till slut blev det myckna snöandet även mig övermäktigt, så en bit in på det nya året tog jag den sista skridskoturen. Men hej, jag vann minsann en termos av kommunen för att vara den första att hashtagga deras tävling #mingrejskellefteå.

—

Vi klädde en spinkig, egenodlad gran:

—

Nån gång efter lucia fyllde Skellefteå kammarkör pampiga landskyrkan med folk som ville höra en varm och traditionell julkonsert. För min del går det mesta med kören mer på rutin än passion nuförtiden (och det sägs utan ett uns av förmätenhet). Ändå ska Leif, körledare sedan 30 år, efteråt ordagrant ha sagt att ”så här bra har Skellefteå kammarkör aldrig låtit på trettio år”. Bra betyg. Mycket är den nybyggda basstämmans förtjänst.

—

Vi for till Mickelbo Gård och gosade med alpackor, åsnor, lamor och hundratals smådjur. Och kameler:

—

Mitt liv som egenföretagare börjar stå och stampa lite, vilket säkert delvis kan förklaras med ovan nämnda mentala status. (Något som lärda och olärda skulle tvista om är att stampandet även skulle kunna bero på undertecknads brist på härligt äkta entreprenörskap.) Boo säljer helt okej i Sverige tack vare ett ganska kompakt nätverk och vad jag tror är ett gott rykte. Men förutsättningarna på marknaden är helt annorlunda när det gäller engelsktalande Boo, så där går det riktigt trögt med att få fart på nedladdningar. (Att få en fin recension på en av världens största katalogsajter för skolappar har till exempel inte alls speglat sig i försäljningen.) Så under våren måste förändringar till för min del, till exempel att komplettera med en annan sysselsättning. (Och samtidigt fokusera på nuet…) (Någon som kan erbjuda ett halvtidsjobb utan krav på utbildning åt en högutbildad soon 46-åring?)

—

Inom ramen för #subarcticsunday bestegs vid två tillfällen tre av Skellefteås sju högsta punkter – Järpkullen (481 m.ö.h.), Storklinten (516 m.ö.h.) och Granberget (474 m.ö.h.):

—

Jag summerade även året på cykelsadeln. 57 turer gav 758 kilometer på 47 timmar. Mycket terrängcykling blev det. Nästa år siktar jag på att cykla lite längre hemifrån.

—

Och vardagen utanför husets väggar präglas av snömängden. Snötäcket på gräsmattan har nu nått över metern. Jag har ännu inte kommit till att säga ”nu räcker det”.

—

Inte riktigt på banan. Men jag jobbar på det. Ses imorrn.

Blev just intervjuad via Skype av en doktorerande logoped i Kalifornien om talappsutveckling, som en del av ett forskningsprojekt hon leder. Intressant men sjukt svårt att prata formellt och professionellt på engelska i en dryg timme.

Till er som skäms litegranna över att fortfarande ha lite julsaker framme.

När jag klev ur bilen sade det sssssssss. Rackarns osis.

Vid entrén på Jula står den här mannen. Förritiden hade han en Chaplin/Hitler-mustasch. Den täckte hela, men inte mera av, näsfåran, men nu, sedan några år, är den bortrakad. Jag undrar varför.

I väntan på att Jonsson ska laga ett däck så läser jag ett magasin.

Ibland känner jag mig som den där till höger. Fast utan något glas i halsen.

Det är ju ett tag kvar. Även då vi kommer framföra denna. Men det gör det inte mindre vacker.

När det var halva kvar utbrast Mona: ”Men ska du bara ha en halv?” Hon var tydligen inte riktigt med.

Där, bakom händerna och halvt inne i munnen, gömmer hon en tortilla. Efter några dagar med feber är hon nu redo och peppad på morgondagens resa till Jokkmokk imorgon. Se film i bilen, gå på marknad, titta på renar och gå på konsert med Sofia Jannok. Och eventuellt klättra i en snöhög. Alla tiders!

Enligt uppgift skulle det bli ännu trängre imorgon lördag. Men det här räckte, ändock på ett rätt mysigt vis. Femton minusgrader, en marknad med en lite högre kvalitet än den vanliga sommarplastmarknaden i var och vartannat samhälle, samt folk i kolt. Jokkmokks marknad, för 413:e året i rad.

Det tar cirka 30 sekunder att i lugn och ro åka från toppen av backen till liftstationen längst ner. Men de har fantastisk gott fika.

Bästa kompisen L med pappa C kom för bland annat lite pulkaåkning i midvinterkylan. Den Långa Rödhåriga har här just med berått mod kastat sig utför backen. Vi andra tittade på.

Nu var det länge sedan jag gjorde en sån här. Säg hej till Saru, tf befälhavare på U.S.S. Discovery. Är en kelpian, som har en unik biologisk förmåga att känna av fara. Star Trek: Discovery (2017-).

Vi noterade att takreglarna i av den förra husägaren hemmasnickrade altanen sviktade lite. Jag noterade närmare en meter djup snö ovanpå taket. Bort.

Jamen det här var ju en najs liten lunchtur.

När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.

Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.

Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)

Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.

Efter att ha sett en före dettas svägerskas föreställning for jag hem och så såg vi The Cloverfield Paradox. Skönt med en rymdskräckis utan otäcka djur… Eller…

Här står hon, på toppen av Storklinten. Det är blandade känslor. Mest pepp inför nedfärden och hänförd över utsiken. Strax skulle hon dock bli varse en ny känsla i livet – höjdskräck – vilket hon hanterade så bra som hon kunde. Ner kom vi ju. Och hon hade lärt sig ohyggligt mycket idag. Stolt pappa.

Jag har en Spotifylista till vilken jag lägger till musik då och då som jag (i alla fall just då) tror skulle vara roligt att arrangera till kör (om det inte redan finns förstås). I mitt fall handlar det i så fall om att ta in musikverket i det utmärkta (men något dyra) musikskaparprogrammet Reason och börja knåpa. Vi får se om det kommer ut något verkligt från det här. Det var nio år sedan jag arrangerade något för kör.

Efter förslag från hyfsat ”närstående” logoped (som ofta använder Boo i sitt arbete) jobbar jag nu med att få Boo lite mer överraskat levande, för att få barnen att stanna kvar ännu längre i det appen gör, nämligen träna uttal och koartikulation. Så här kan en kodsnutt för animation se ut. ”Jamen det här går ju jättebra!”, säger Boo.

Det är den där dagen idag. Jag åt två. Givetvis som hetvägg.

När ett hål, vari vi skyfflar ner den snö som fallit på vår garageuppfart, blir fullt, ja då får man gräva ett nytt hål. Och få en massa konditionsträning på köpet.

När vi nu går mot ljusare tider attackerar solen plötsligt min arbetsmiljö. Rutinen brukar vara att dra igen gardinerna, men idag hanterar jag det på ett lite trevligare sätt:

Efter lite skärmputs och lunch ger jag mig ut för en liten lunchtur. Anammar attacken. Inte dumt alls.

Efter en heldag nere i källaren var det mysigt att krypa ner i soffan med sin älskade och njuta av lite… rymdslakt. Alien: Covenant.

För x:e året gick vi idag ett folktåg under det som slutat heta Snow Pride. Under en bra stund såg jag bara regnbågsfärger.

I väntan på att S & N skulle komma och hälsa på arrangerade hon en skattjakt runtom i huset.

Prosit.

Idag gick jag högre. Skalade av ungefär två tredjedelar, resten fick utgöra tryckutjämning vid gång med skor på ömtåligt (?) tak samt halkbekämpning. Att gå på plåttak kan vara rätt halt. Jag skulle i och för sig landa rätt mjukt ifall jag halkade ner, snödjupet därnere är nu nästan två meter (tack vare nedskottad snö), men jag kände mig inte så värst äventyrlig just idag.

Den här individen vet hur man sträcker och vrider sin kropp 180 grader i vilande tillstånd.

Jamen då var man uppe på ett tak och skottade igen då. Denna gång med säkerhetslina runt midjan.

Imorgon tänkte jag åka skidor från Skellefteå till Skelleftehamn. 17 kilometer ungefär. Det gäller att klä sig.

Ett gäng tappra gör sig redo för dryga en och halva milen till Skelleftehamn. Det låter inte så långt, men när termometern kryper under tjugistrecket glider inte skidorna så värst bra, vilket jag hörde flera medåkare kommentera. Kärvt, var ordet. Men jag kom i mål, bland de sista som vanligt, med den exakta tiden 1:32:37. Det tog elva minuter längre tid än sist. Men jag vann minsann ett par skidhållare i målgången!

Vi skidade till en grusgrop fylld med snö att åka madrass i.

Ikväll var vi – kors i taket – inte sugna på någon form av Star Trek så vi rattade in en dokumentärserie om sidenvägen på UR Play. Sevärt.

Man har en rätt bra tillvaro när man kan följa med familjen och spontanäta lunch i byns kioskcaféloppis.

De ”väckte” mig på sängen med sång och mitt livs största chokladboll.

Innan jag toppade det med en liten filtallrik fick jag pyssla lite.

Men ge mig ut på skidor, det fick jag göra själv.

Okej. Dagens skärmbild från BingDailyImage är ruskigt snygg, men det är inte den evigt åkande progressbaren som försöker uppdatera Spotify. Den vill inte sluta. Det luktar inkompetens lång väg.

Det här är ungefär tredje gången hon passerar mållinjen. Nästa år kör hon långloppet, 2,7 kilometer.

Jag åt upp en chokladbollsbit (från tidigare i veckan). När den var uppäten satt hennes lejonunge där och stirrade besviket på fatet likt en suktande pudel.

Idag skolkade jag från körrepetitionen för att kunna gå på teater. T bjöd, eller snarare energibolaget hon jobbar på. Pjäsen Masjävlar var omskriven till västerbottniska förhållanden. En av de bättre pjäserna jag sett på Västerbottensteatern, trots vissa skådespelares överartikulation som förtar en del av det uttryck som jag tror är tänkt att de ska förmedla.

Jag har hört eller läst om att mobilljus i sängen påverkar sömnen. Men det är ju så förbaskat svårt att låta bli. Särskilt när man har ”all tid i världen” att ligga och scrolla, scrolla, scrolla…

Så var en här igen. Vy söderut från Stor-Klintens topp.

Jag tog ledigt från jobbet och lyckades dra med hela familjen till Storklinta idag. Det är ju ändå sportlov. Den här gången var det skidträning mera i Monas takt. Svänga, ploga och åka lift själv. Och få köldskador på kinden.

Sitta i en korg och prata i telefon med mormor, det är grejer det!

Kusinen var hyggligt nöjd med sin egen tårta.

Det har varit några veckor med lite nederbörd, men nu äntligen kom det mer snö. Vår lokala väderstatistiksida påpekar snällt att vi faktiskt inte har snörekord detta år, men det är i alla fall ett råge-rekord för oss som boende i eget hus. Vi forsätter skotta, och än så länge har vi ställen att lämpa av snömassorna.

Ett terapiarbete jag uppskattar är att klippa och klistra olika typer av papercraft. Här klipper jag och min partner-in-crime ut delar till en Rainbow Dash från My Little Pony: Friendship is Magic.

Jag fick för mig att sticka ner en tumstock i snön.

Okej, i hagen är snödjupet bara cirka 85 centimeter men det räcker för att kunna gräva tunnlar.

Ännu en lunchtur i ”vildmarken” runt hörnet.

Medan jag körde omkring på stan och letade dörrtrösklar så gick hon och hon på teater. På vägen in i Underlandet fick publiken passera en tunnel med allköns ljus och färger. Coolt.

Nu hälsar en gubbe alla drängsmarksbesökare välkomna. (Nu, knappt 24 timmar senare, har han tyvärr tappat en bit av munnen, lite hår och några knappar på magen. Och näsan är på gång…)

Konsten att göra en katt av en lila ballong, en tuschpenna och lite rött snöre.

Jag har plockat fram en bandspelare och en banankartong fylld med gamla kassettband från förritin (och då pratar vi tidigt åttiotal och framåt). Tidsresor hela dagarna!

Jag bara visar den här. Jag berättar inte vad den är till för. Det kommer att visa sig. När vi har ett resultat.

Ett sent firande av födelsedag ägde rum på Pinchos, där man inte behöver skämmas över att sitta med mobilen, i alla fall inte den som beställer maten. Och en massa saker för en femåring att titta på.

Igår köpte vi en tröja. Idag smällde vi dit en Power Rainbow Dash. Skitnöjd tjej.

Igår tjyvvstartade vi påsken med lite äggkonst. Här kombinerat med andra typer av kultur.

E är härmed, efter några veckors lågintensiv träning, Sveriges tionde bäste manliga alpinrodelåkare. Stort.

And it has already begun. Det är valår, och memes och bilder och källor utan sammanhang sprids för att förvränga verkligheten och riktiga fakta och för att det ska ut som om de politiska motståndarna tycker eller säger dumma saker som de egentligen inte tycker eller har sagt. Det är smutsigt och ohederligt. Det verkar gälla åt båda håll, men med en övervikt på högersidan (vilket sägs med full medvetenhet om var jag står i skalan).

Här är ett exempel. En bild och ett resultat som spreds på the internets under helgen. Det handlar om en omröstning i riksdagen om att förbjuda barnäktenskap:

Genom denna spridning verkar det som om de rödgröna är emot ett förbud mot barnäktenskap. Kolla, alla de rödgröna (utom en) röstade ju nej! Stefan Löfvén är alltså för barnäktenskap – äckligt! Det är snabb och effektiv valpropaganda. Folk vill ha snabba svar och bekräftelser. Det är jobbigt att ta reda på hela kontexten, vilken för övrigt för denna sak är som följer:

Barnäktenskap är redan förbjudet i Sverige. Det de röstade om var ett av oppositionen utformat betänkande om att regeringen snarast bör återkomma med lagförslag som handlar om barnäktenskap ingångna utomlands – att täppa igen kryphål, med andra ord. Saken är den att regeringen redan för ett år sedan tillsatte en ”snabbutredning” kring detta och nu är processen att utforma en stabil och säker lag utan luckor nästan klar – kommer till sommaren. Regeringen röstar inte för att de själva ska göra något de själva redan gör. Något man kan tänka att utformarna av betänkandet visste om. Jaha.

Spelet lär fortsätta.

Man skulle kunna tro att de som sköter om spåren kring Vitberget vore slutkörda efter en intensiv SM-vecka, men icket. Dagen efter SM-veckans sista dag var spåren nydragna och i tipp-topp-skick! Tack för det Fritid Skellefteå!

En klibbig skidtur ut till Ostträsket. Stillheten här var total. Bara en läderrem störde.

Efter en dag i skidans tecken for vi hemåt igen. Det var ett par kilometer kvar, och jag hade redan en mil i benen. Hon hade 2,5 kilometer i sina ben, och var faktiskt supernöjd med att få åka pulka.

Med några käcka tulpaner av hemodlat grönt, plommontomater och kryddad filadelfiaost säger vi glaaad påsk!

”Jag ser en snöman! En jak! En struts! Jultomten! Lennart!”

Inget av ovanstående sade hon. Istället beundrade hon Ostträskets storhet, samt studerade vasstrån på nära håll (10 meter).

Ett skymningsåk.

Det behövdes tydligen inget lim till den här. Tejp skulle egentligen inte heller behövas, men det krävdes för att den skulle hålla ihop. Och för att den skulle få fika.

Idag var en stor dag. Först två timmars dubbelbarnkalas på Drängsmarks Folkets Hus. Direkt efteråt startade nästa kalas hemma hos bästa kompisen som fyllde sju. När det var avklarat visste hon vad hon skulle önska sig till sin födelsedag.

Detta må ha varit den mest urbana subarktiska expedition någonsin, men även den tuffaste. Nära hundra meters stigning på 300 meters fågelväg i icke-bärande drygt meterdjup snö var en fysisk utmaning, inte minst dagen efter full förkylning med feberkänningar. Då är Cirkle-K-wrap, vatten-Oboy och bullens korv med goda vänner i en snögrop fruktansvärt njutbart.

När det våras börjar det bli dags att piffa till lekstugan vi köpte ifjol. Problemet är bara att den är bakom en del snö. Så då börjar man gräva sig fram. Ett arbete som måste ske etappvis. Så här såg det ut efter etapp ett.

Etapp två.

Det var ju inte mitt fel att de förlade SM-veckan samma vecka som kammarkören skulle ha konsert. Inte heller kunde de inte ha tävlingarna i Drängsmark heller. Annars hade jag definitivt ställt upp i alpinrodelmästerskapet, till vilket alla som ville var direktkvalade. Det hindrade mig dock inte att vara med på efterträningar och prova på. Huj vilken fart!

Etapp tre. Med lite hjälp av en femåring så har vi nu nått halvvägs!

Säsongspremiären. Ännu en tid kvar tills det är möjligt att köra i terräng.

På fjärde etappen nådde vi målet. På vägen konstaterades även att en bit av staketet halvvägs mellan grinden och lekstugan nu har tittat fram ur snömassorna. Våren är verkligen här!

Idag var det barn- och vuxenkalas hemma hos en korist. Och det blåstes såpbubblor inomhus, minsann.

Slängde ut lite snö på uppfartsasfalten i ett försök att påskynda processen.

Åtta timmar senare. Jodå!

En kör repar. Svårt, men bra.

För att kunna äta potatis- & purjolökssoppa ordentligt behöver man ett par egengjorda papperstassar, en på vardera hand.

Senaste veckan har det varit uppemot femton plusgrader på dagarna. Då är det en sällsam känsla att ändå plumsa fram i knädjup snö. Hela snövolymen är dock förändrad – allt är så kallad sockersnö och man sjunker igenom hela vägen ner till marken vilket man inte gör när snön inte är påverkad av alla dessa plusgrader.

Bonusbild, tarvar ingen förklaring:

Man kan fira vårens antågande antingen genom att byta till sommardäck, eller vifta med vimplar, en i vardera hand och stövel.

Vi for till Umeå för att gå på en trädgårdsmässa imorgon. Men först äta indisk mat. Sjukt gott.

Här sitter Stefan Sundström och snackar tomater och andra ovärldsliga ting.

…”du vaknar upp med Umeå för dina fötter”… Ja, i alla fall umeälven och ett mulet Teg på andra sidan.

En framtinad och -skottad hög. En av två och en halv. Plus den där stora däruppe. Det måste bort, nån gång, på ett bra och enkelt sätt. A work in progress.