Tisdagen den 7 juli 2015 - Regn

Efter ett trevligt besök av semiskånsk bror och brorsdotter drar vi nu ut på husvagnssemester. Väderprogrosen säger regn, regn och åter regn men det ska inte hindra oss, ty målet denna gång är en resa i Dunderklumpens fotspår, från Öhn nära Strömsund, längs Ströms Vattudal, genom skogar, sjöar och vattenfall till fjällen. Jag hyser inte jättestora förhoppningar om att finna Enögas koja uppe på fjället, men vilken liten stuga som helst i närheten av Stekenjokk får duga som substitut.

Dunderklumpen

Skylten sitter på baksidan av vårt ekipage.


Onsdagen den 8 juli 2015 - Bågede

Mona peppade oerhört att få träffa Enöga vid Bågededammen, trots att vi upprepat poängterat för henne att varken han eller resten av dunderklumpsgänget troligen skulle vara kvar här. Icke desto mindre en historisk plats – det var här som Lejonel drabbade samman med Enöga, eller snarare med enögas sko, men Enöga vann tyvärr fajten genom att enkelt blåsa bort Lejonel och resten av Dunderklumpsgänget var alldeles för långsamma för att stoppa Enöga från att dra iväg därifrån med skattkistan. Han drog iväg mot nordväst, och dit är vi också på väg, på vår resa i Dunderklumpens spår.

Bågede

Bågede 1974


Fredagen den 10 juli 2015 - Blomhåret, Jens, Jorm, Brakkå, Enöga

Blomhåret var ju född ur ett vattenfall, och i ren inbillning att vattenfallet ifråga var Hällingsåfallet så drog vi dit för att titta. Helt klart en mäktig upplevelse att stå rakt ovanför dessa vattenmassor som efter dagarnas myckna regnande med ursinniga krafter kastade sig 42 meter ner i norra europas längsta vattenfyllda kanjon.

Hällingsåfallet

Klart inspirerade av detta drog vi vidare till Brakkå, det allvetande fallet som visste allt man frågade honom om, till exempel var Dunderklumpen och hans vänner befann sig. Mona kunde inte kasta sten lika långt som Jens, och inte heller hoppa jämfota lika högt, men var ändå ruskigt nöjd med en liten fin sten och en liten vacker blomma att lägga i egen skattkista.

Brakkå

Brakkå

Innan dess hade vi stannat vårt ekipage och kikat på Jätten Jorm. Han låg och sov med magen och näsan i vädret och det var knappt att man kunde skilja honom från bergen runtomkring.

Jätten Jorm

I närheten hittade vi Jorms egna förskola.

Jorms fsk

Sen var det dags för vila i Ankarvattnet, en skön plats, trots det idogna regnandet. Bilen och husvagnen var ordentligt nedskitade av många mils grusväg (vägarbeten pågår). Och tamejtusan – hade inte Jorm gått och lagt sig där på andra sidan sjön?

Ankarvattnet

Efter att ha suttit på en hästrygg för första gången i sitt liv somnade Mona nöjt i baksätet. När vi hade kommit upp på Stekenjokkplatån vaknade hon till tonerna av Elvira Fattigans sång, såg sig omkring och utbrast tämligen omgående: – Jaa, det är ju kalfjället! Vi är på kalfjället!

Tyvärr hittade vi inte Enögas koja däruppe på fjället, men Mona ville heller inte sluta leta. Vi studerade jokkar, renbajs?, snölegar och fjärran fjälltoppar. Mersmak…

Kalfjället

Där kunde man tro att vår resa i Dunderklumpens spår var över och att det bara var att styra hemåt. Och det gjorde (gör) vi också, men på vägen ner till Vilhelmina passerade vi Malgomaj(sjön). Vid dess västra ände bodde en gång en gammgubbe som kunde berätta hur Enöga förlorade sitt ena öga. Men det är en annan historia…

Malgomaj


Torsdagen den 16 juli 2015 - EFIT #25

När det begav sig senast för bara några dagar sedan började jag faktiskt att ta en bild i timmen, men kom aldrig till skott att ordna till ett inlägg med bilder, sen glömde jag fota nån timme eller så, sen blev det helt enkelt lite för stressigt, så då fick det vara. Men nu rackarns sätter jag igång med dagens EFIT redan dagen innan. Så nu är jag igång och tuffar på, utan återvändo. Here goes.


Måndagen den 20 juli 2015 - Familjestämning

Det var visserligen söndag, men semestertiden kunde inte vara mer påtaglig än så här. Dagen började helt planlöst. Den Långa Rödhåriga föreslog en loppis i Lillkågeträsk, men när vi kom dit visade det sig att loppisen inte skulle öppna förrän efter en dryg timme, så vi drog till Storkågeträsk och chillade, dels vid en båtbrygga vid storkågeträsket, dels vid den stängda lanthandeln, för att slå ihjäl lite tid. En liten lapp på en anslagstavla tipsade om en visning av konst i Södra Svedjan och Den Långa Rödhåriga erinrade sig om att det kanske är samma Södra Svedjan som tillverkar ost. Väl där möts vi av en lagom full gräsparkering. En skylt visade oss in i en lada och vips och hyfsat otippat var där en massa folk, i alla åldrar, konst på ladugårdsväggen och fårskinn till salu, fikaförsäljning, matning av levande kor och inte minst live folkmusik. Det var som att kliva in i en annan värld. Människorna där verkade känna varandra, men vi råkade också känna några stycken. Familjär stämning.

Södra Svedjan

När fika och socialiserande var avklarat körde vi snirklande skogsvägar till Lillkågeträsk där en 10-rumsvilla var knökfull av loppisgrejer och vi fyndade bl.a. barnbok, vintermössa, gardintyg och hängmatta.

Nästa söndag är det loppis i Stavaträsk.


Måndagen den 20 juli 2015 - Söta

Jag hade egentligen tänkt att skriva något om att Finnerödja minsann ligger 92 mil bort och att det är en faslig sträcka att resa för jordgubbarna man äter till midsommar, men så läser jag att bärindustrin där är så gott som avvecklad. På företaget Finnerödjas egen hemsida får man bara svävande ledtrådar om varifrån deras jordgubbar kommer. Det enda som är säkert är att de kommer från Sverige. Närmare bestämt från… Stockholm? Umeå? Luleå? Gästrikland? Hälsingland? Östersund? Olofström i Blekinge? Nåväl, Umeå respektive Luleå skulle i och för sig vara ohyggligt mycket lokalare och bättre än götaländska jordgubbar, men vill man äta så lokalt som möjligt i norra Västerbotten så tror jag att det är Skråmträskjordgubbar som gäller. Och dit är det bara 4½ mil.

Men!

Att äta stora, söta och köttiga jordgubbar odlade endast 15 meter från altanfönstret är tamejtusan magiskt!

Superlokalt!

Enligt mammas recept:


Tisdagen den 28 juli 2015 - Rumsrent

Den som följer den här blo… förlåt nätdagboken vet att namnet Mona till slut blev godkänt som rumsrent av Kellogg’s och att jag därmed kunde beställa en sked till henne. Den som inte följer den här bloggen kan läsa det här och det här inlägget.

Mona-skeden dök upp till slut och jag beklagar att jag inte rapporterat det. Det var kanske för en månad sedan. Det tog alltså nästan tre månader för Kellogg’s att ta emot beställning, skrapa fram en sked, gravera den och skicka den till en by i norra norrlands kustland.

Som minne av att Kellogg’s initialt tyckte att ”Mona” var ett stötande ord och föreslog att hon kanske skulle heta ”Monarvaxth” istället, så köpte jag tre nya Kellogg’s-paket och beställde en ny sked. Den kom förra veckan. Kuckelikuu.

Monarvaxth


Fredagen den 31 juli 2015 - Aldrig

Linbana

Det blev aldrig långtråkigt. Redan innan första linbanestolpen kände jag en viss stress över att hinna med att läsa den där historietidningen jag hade köpt dagen innan för detta ändamål. Ryktet hade ju gått om att färden med Världens Längsta Linbana skulle vara Världens Tråkigaste, men med käre W som sällskap, en renstek med potatissallad, en karta över omgivningarna och mötande kabiner på halva vägen så var det omöjligt att få det långtråkigt. (W födde tanken att moona mötande kabiner, men vi släppte den idén lagom innan mötet.) Dessutom blev det liksom aldrig tråkigt att studera kartan på kabinbordet och jämföra med verklighetens bäckar, grusvägar och myrstackar, kalhyggen, myrar, lav på tall och små spontana konstverk på vägen. Vi fick dock aldrig se någon älg. Eller gädda. Och jag hann aldrig med att läsa min tidning.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!