Lördagen den 2 november 2013 - Slang II

Fortsättningen (på Slang I):

Hål

Först var det ett hål i väggen. Två slangändar tittar in.

Håret

Sen kom Stefan och Nisse och rullade in dyrgripen i källaren. Hyggligt små men säkra marginaler när den skulle vältas på plats.

Värme

Sen var det dags att börja fylla slangen med kollektorvätska. Spritångorna gjorde hantverkarna glada och lössläppta i det icke väl ventilerade pannrummet. De klarade trots det att laga och sätta igång värmeaggregatet som skulle skicka ut 40-gradig värme i slangen så att den skulle börja smälta sig igenom isen.

Slang

Och där låg den. Slangen. Slingrade sig som en orm på den ömsom torra, ömsom blöta isen. Efter några dagar frågade vi oss – händer det något? Sjunker den igenom? Den 40-gradiga värmen kyls förvisso ned av omgivningen, men ändå. Och jo… Visst händer det något. Delar av slangen sjönk ner och hängde under isen. På vissa håll såg det ut som om ett sjöodjur hade fastnat därute.

Sjöodjur

Det var som att titta på en timvisare. Inte ens två time-lapse filmer på totalt 6 timmar gjorde särskilt mycket väsen av sig.

Eller…? Den observante kanske skönjar en förändring i första halvan av filmen, den närmre slangen, mellan vikt nr 2 och 3 från vänster.

Kwäll

Men väntan fortsätter.

Is

Så plötsligt en morgon. Jag går ner till bryggan och känner på isen. Den är fortfarande några centimeter tjock, men den har mjuknat betydligt. Jag börjar smida planer att ge mig ut med bryggan och slå sönder isen med snösläden och låta slangen sjunka till botten. Borde gå ganska bra. Måste dock ske i mörker, efter arbetstid. Men jag har ju en kraftig pannlampa.

Kanot

Men samma dag kommer svärfar med kanoten i högsta hugg och ger sig ut med Den Långa Rödhåriga som medelst en ishacka drar kanoten upp på isen, går igenom isen, och låter slangen sjunka ner. I’m so sorry I missed it.

Flak

Men runt tog de sig. Slangen låg där den skulle. På botten, i dyn.

Kaos

Nu återstod att koppla in värmepumpssystemet, samt att försöka återställa naturen. Det är så sankt nere vid sjön så att Stefans multitonsgrävmaskin fick ersättas av en minigrävare som i mörkret grävde igen diket i vilket slangen ligger. Det ser ju inte så värst trevligt ut efter det, men snart kommer vintern och döljer allt det fula och till våren blir det gräsplantering. Och under tiden har vi billig och ren värme.

Pump

Här står den och brummar svagt. Jag brukar stå nere i källaren, tätt intill värmepumpen och mysa.


Onsdagen den 6 november 2013 - Smart

Kommer till jobbet. Loggar in på datorn. Öppnar webbläsaren och stämplar in. På arbetstid går jag sedan in på dn.se och hittar en webbfråga som ställs i samband med en artikel om IQ och mensa – klubben för inbördes beundran: ”Är du smartare än genomsnittet?” Konstig fråga egentligen. Jag har svårt att hitta ett sammanhang där jag tycker att den frågan är relevant, för nånting. (Jag kanske har dålig fantasi, eller ännu värre – inte tillräckligt smart.) Men eftersom det bara går att svara ”ja” eller ”nej” så väljer jag ”nej”.

Genast kommer en ruta upp som redovisar hur många som svarat, och vad de har svarat.

Smart

75% av alla dn-läsare tycker att de är smartare än resten. (Utan att vara det minsta fördomsfull noterar jag för mig själv att en majoritet av dn-läsarna är stockholmare, dessutom har en tredjedel av dem fel.) Först blir jag förvånad, sen skrattar jag till lite nervöst, sen blir jag mest lite obekväm och vill helst glömma det jag sett.

Vad ska vi göra med alla dessa fantastiskt ödmjuka människor (7285 stycken and counting) som aktivt svarat att de är smartare än genomsnittet?


Fredagen den 22 november 2013 - Refererar

Det är fredag och vi är lediga, allihop, hela familjen. Den Långa Rödhåriga är drabbats av nån slags infektion och hon är på väg att tappa rösten. Logopeden säger – Röstvila… men han är samtidigt medveten om att det är ett hopplöst kommando. Så Mona och jag går ut och sparkar boll istället. Det är skymning ute och det blir snart riktigt mörkt, men gårdsplanen är upplyst av gatljusen och ljusslingorna som jag har satt upp på det halvdöda körsbärsträdet. Mona roas av att ömsom sparka bollen framåt, ömsom plocka upp den och ”kasta” den åt nåt håll. Och jag sparkar tillbaka. Men till slut blir hon less, vi går till postlådan som är tom idag, och sen går vi in. När vi kommit in, klätt av oss och varit inne några minuter så frågar Den Långa Rödhåriga Mona:

– Har du varit ute, Mona?

Mona svarar direkt:

– Boll.

Och våra hjärtan värms. Det är första gången vi hör att hon verbalt refererar till något som hänt för en relativt god stund innan, innan vi klädde av oss, innan vi gick in, innan vi gick och kollade postlådan. Mys.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!