Fredagen den 1 mars 2013 - Pompa

Idag damp följande mejl ner i min inbox:
 

Hej!

Vi vill önska dig en strålande födelsedag med ett rungande hipp hipp hurra! Hoppas du får en bra dag, kantad av pompa och ståt, en enkel tulipan, ballonger, en jättestor tårta och tusentals gratulationer.

Du är bäst!

Glada hälsningar från 


Martin VD, och alla andra på Avanza Bank

Avanza Bank är den bank jag råkar ha lite gamla aktier hos. Först och främst undrar jag om den där Martin verkligen heter VD i efternamn. Sen tycker jag väl det är liiite konstigt att få ett sådant familjärt mejl från en sådan institution. Det Långa Rödhåriga tycker rentav det kan kännas lite obehagligt. Dom tycker jag är bäst. Känner vi varandra? (förutom att jag råkar vara kund hos er)

Eller också tackar jag bara och tar emot. Trevligt att fylla år.

Och för att bekräfta: Ja, jag har en bra dag men utan så värst mycket pompa och ståt, jag har fått en enkel bukett tulpaner, inga ballonger, en prinsesstårta hos Nordviks igår och en dajmtårta idag, några sms och telefonsamtal och några dussin gratulationer på facebook.


Fredagen den 1 mars 2013 - Känner

Mejlet som Avanza Bank skrev (se föregående inlägg ovan) svarade jag med orden: ”Tack! Känner vi varandra?”. Jag fick ett snabbt svar:
 

Bäste kund!

Du har skickat e-mail till en e-mailadress som vi inte använder för inkommande meddelanden. Vill du kontakta oss ber vi dig därför använda kontaktcentret i stället. Klicka på länken nedan.

Kontaktcentret

Med vänliga hälsningar
Avanza

Jaha. Så mycket för det familjära förhållandet mellan mig och Avanza Bank. Tack ändå.


Lördagen den 2 mars 2013 - Håller

Vi håller i varandra, i händerna och i famnen och på andra sätt. Släpper inte taget i första hand. Frågan ställdes i målfållan på skidstadion efter avslutat 45-kilometerslopp och hon tyckte nog att frågan var lite dumt ställd, ”du vet att jag vill” blev svaret.

Händer

Tänk, plötsligt händer det. Utmärkt fäste, utmärkt glid.


Torsdagen den 7 mars 2013 - Warp-hastighet

Indoktrineringen har inletts. Mona tittar på vinjetten till Star Trek: The Next Generation och tycker det stundtals är olidligt spännande. Notera den förväntansfulla minen just innan Enterprise drar iväg i warp-hastighet.

Farsan är nöjd, mycket nöjd.


Lördagen den 9 mars 2013 - Musiktävlingen

Om en utomjordning, vi kan kalla honom/henne för Zork, hade besökt jorden och velat studera vad människorna underhålls av så hade denne noterat människornas fascination över någon som står på en scen framför en massa andra människor, sjunger in i en pinne framför munnen och kanske rör sig, dansar, gestikulerar, uttrycker mimik i samspel med musiken som sjungs och spelas.

I det lilla landet Sverige, bestående av en dryg promille av jordens befolkning, äger den i mångas ögon ultimata nationella musiktävlingen rum ikväll. Och Zork noterar för fullt. (Zork noterar även att allt dokumenteras genom flygande kameror som snurrar än hit, än dit, och bilderna skickas vidare till miljontals skärmar som svenskarna tittar på hemma i sina soffor. Zork blir åksjuk av allt snurrande, men svenskarna är härdade efter åratal av Fame Factory, Idol, Melodifestivaler och andra dylika tävlingar.) Finalen av en alldeles för lång rad av framträdanden, dueller och utröstningar. Jag är nästan övertygad om att ifall utomjordningen hängt med från början så hade han lämnat jorden vid det här laget, inte kanske på grund av musikens kvalitet, utan för programmens upplägg. Tjatigt blir det, riktigt tjatigt. Exempel:

1. I inledningen har vi åtta tävlande med varsitt bidrag.
2. Alla framför sitt bidrag.
3. Sen repriseras samtliga framföranden i små, små tiosekunderversioner.
4. Sen telefonröstar tittarna under stor spänning ut tre av de åtta.
5. Sen blir det skojigt spex med programledarna.
6. Sen repriseras de fem återstående framföranden i små, små tiosekundersversioner.
7. Sen telefonröstar tittarna under stor spänning ut en av de fem.
8. Två av de fyra återstående är riktiga kungar och vi får höra deras låt en till gång.

Detta upprepas med samma mönster flera lördagkvällar i rad, med en mindre avvikelse i tillvägagångssätt sista programmet innan finalen. Det är väl ett sätt att få folk att engagera sig, men för mig har det motsatt effekt. Orka. (Vilket gör detta inlägg till en motsägelse. Hoppsan.)

Nu ska jag i alla fall vara gammal och trög. Jag längtar tillbaka till förr i tiden, då kamerorna mest stod stilla och filmade, kanske på sin höjd rörde sig i sidled, då hela spektaklet ägde rum en endaste kväll, en helafton, med liveband eller orkester, allt på svenska, många fler artister som inte alls var kända sedan tidigare, och där alla låtarna hade olika låtskrivare.

Självklart ska jag titta ikväll. Och självklart ska jag innan dess återkomma med gubbiga åsikter om vilken låt som bör vinna.


Lördagen den 9 mars 2013 - Låt

Man kan argumentera om vilken låt man tycker är bäst, man kan argumentera om vilken låt man tror kommer vinna, och man kan argumentera om vilken låt som kommer ha störst chans i Eurovision Song Contest. Dessa låtar behöver inte alls vara en och samma. Att den låt jag gillar bäst kanske inte kommer att vinna får jag vara beredd på. Jag har två fina tjejer som kan trösta mig om jag blir alltför besviken.

Christer Björkman säger att årets startfält är ovanligt svårtippat. Hm. Säger han inte det varje år?

Nåja, av de tio så är Ralfs låt min favorit. Varför? Jo, den är lagom svulstig vilket jag gillar. Schlagerrockspampig utan att vara pretto. Han har en bra röst som passar låten. Han har skrivit text och musik själv. Låten i sig är bra, melodi och refräng passar bra ihop. Texten är enkel utan att vara banal, handlar om en sömnlös natt. Han spelar piano (precis som Salem Al-Fakir 2010) hela låten igenom. Låten levererar utan vare sig tonartshöjning eller att Ralf måste ställa sig upp och dansa.

Men om Ulriks låt vinner kommer jag inte bli besviken heller. Den känns äkta på nåt vis. Melodin i refrängen går inte av för hackor. Den utspelas delvis ute i rymden vilket är ett plus. Den för tankarna till välproducerad A-ha från 00-talet blandat med U2 från 90-talet.

Spaning: En lite tråkig trend är att man verkar börja producera många av låtarna nuförtiden utan ett ordentligt avslut. Det är som om man vet att publiken bara är intresserade av en bra inledning och hur refrängen går (och om artisten ser bra ut och dansar bra förstås), men när treminutersgränsen närmar sig så vet man som låtskrivare att publiken är på väg att tröttna och att man hellre kan använda de sista sekunderna att ösa på lite mer refräng istället för att förpacka låten med några takters outtro. Särskilt tydligt blir detta i David Lindgrens bidrag. När låten är slut undrar man lite vad som hände…


Söndagen den 10 mars 2013 - Robin

Okej, en gnutta besviken är jag allt. Eller inte. Eller jo. Eller… jag vet inte. Robins låt är inte dålig, den har en fin melodi och han framför den på ett rätt mäktigt sätt. Och nu håller svenska folket en kollektiv jättetumme att det kommer gå bra för Robin i eurofinalen. Svenskarna tenderar att vara lite för säkra på att svenska bidraget är så pass bra jämfört med alla utländska halvmesyrer. Det återstår att se. Lycka till!

 


Söndagen den 10 mars 2013 - Åk

Dagens åk.


Onsdagen den 13 mars 2013 - Blått

När man ska flytta upptäcker man saker som man nästan hade glömt att man ägde. Här har vi en inlineshjälm som kändes för liten redan innan jag köpte den, men jag blev kär i färgen. Men vad gör kärlek till blått för något om man ändå får ont i huvudet av att bära den? Inte heller på Mona verkade den passa ordentligt, men då hade hon ju inte heller knäppt den ordentligt.

Blått


Onsdagen den 13 mars 2013 - Kaka

Idag bakade jag en kaka. Receptet exakt efter Tottes instruktioner:

Utskrivet recept:
Ett ägg och en kopp socker – rör om. Tillsätt en kopp mjöl – rör om. Tillsätt tre stora skedar smält smör – rör om till en jämn smet. Smöra och mjöla en form. Grädda i ugn en lång, lång stund.

Det enda Totte inte specifikt specificerar är hur länge den ska gräddas och hur varm ugnen ska vara. Jag gissade på 175 grader i cirka 30 minuter – standard sockerkakstid och -värme. Resultatet:

Kaka

Avsaknaden av bakpulver gjorde den inte direkt fluffig men faktiskt inte jättekompakt heller. Ganska mjuk inuti och ett lite hårdare skal utanpå. Smakade… inget vidare. Som att äta en ugnsvarm massa bestående av ägg, smör och socker. Såklart. Blä. Jag var tvungen att skölja munnen med mjölk.

Men Mona tycker filmen är sjukt bra. Nästan bättre än Star Trek: The Next Generation.


Torsdagen den 14 mars 2013 - π


Lördagen den 16 mars 2013 - Åk

Dagens åk.


Måndagen den 18 mars 2013 - Sorgligt

Trumpet går bra. Stämgaffel likaså. Till och med en skränig kazoo tycker hon är rolig att lyssna på, men ett munspels mjuka toner låter bara sorgligt. Notera den lätta tårbildningen och den ostadiga underläppen:


Onsdagen den 20 mars 2013 - Förväntan

Vi fortsätter att upptäcka saker medan vi packar ner saker och ting i flyttlådor. Saker man hade glömt man hade, eller glömt bort att man glömt bort att man hade. Som till exempel en tidningsamlare med texter som mamma författat ihop. Dikter, tankar, en novell, ett och annat brev som hon tyckte var värd att spara till eftervärlden. Material från hennes tid på Skeppsholmens folkhögskola på åttiotalet, då hon gick någon en skrivarkurs av något slag. Som följande text. Hon filosoferar i en krönika om förväntningar. Läs och fundera. Har hon rätt?

Förväntan – en förutsättning för livets utveckling eller några funderingar kring dess betydelse för vår tillvaro.

(Huvudtanke: Jag är övertygad om att hela mänsklighetens historia består av omedvetna och medvetna förväntningar, stor och små, som infriats eller inte infriats.)

Ett barn blir fött. För det mesta blir det mottaget med glädje och för det mesta med ganska stora förväntningar. I den närmaste omgivningen har man förberett sig en ganska lång tid. Redan innan barnet är fött, föds många förväntningar, som utvecklas på flera nivåer och i många olika sammanhang. Föräldrar och anhöriga identifierar sig med det nya livet, som om man ville ta vara på en chans till. Ibland gör man det öppet och genom att mycket konkret ge uttryck för sina egna förhoppningar och önskedrömmar beträffande barnet och dess framtid. Och ibland för man det genom att förneka att man överhuvudtaget har några.

En idé föds och ett beslut fattas. Händelseförloppet styrs sedan av hoppet om vissa infriade förväntningar. På ett eller annat sätt gör man sedan efterhand en utvärdering för att kunna konstatera i vilken utsträckning förväntningarna på det skedda har förverkligats eller ej. Som vid livets slut, då man vid någon punkt slutligen befinner sig där, med vacit i hand. Utvärdering. Jämförelser med hur man tycker sig ha tänkt det hela från början. Tankar om förväntningar, infriade eller svikna.

Att vara mitt i livets vardag. Fatta tusentals beslut, stora och små, varje dag. Öppna en bok. Ta en promenad. Utföra ett arbete. Gå över en gata. Bestämma om ett möte med någon. Hinne med ett tåg. Ringa ett telefonsamtal. Allt detta sammankopplat med någon sort förväntan, som ofta glider över i ett annat händelseförlopp.

Nog är det väl så, att förmågan att kunna fatta ett beslut, alltid hänger samman med vissa förväntningar, negativa eller positiva. Är det inte så, att förväntningarna styr hela vår beslutsprocess?

Bara ordet förväntan bör en prägel a mänsklighet och sätts gärna in i ett psykologiskt sammanhang. Och positiv förväntan är för mig sammanknippat med fantasi och kreativitet. Och med progressivitet. Besjälade människor leds ju av en stark inre förmåga att kunna känna positiva förväntningar inför ett arbete eller en annan uppgift.

Det är därför som jag nästan dagligen skräms av vårt alltmer mekaniserade och specialiserade samhälle. De kommersiella krafterna tar i allt högre grad han om våra innersta önskningar. Vi blir manipulerade utifrån andras behov, man prackar på oss förväntningar, vi sväljer dem, tror så småningom att de är våra egna och går så på den ena niten efter den andra. Till slut vet vi inte vems som är vems, våra sinnen har snart inte en chans att nå upp till en egen förväntningsnivå, omgivna som vi är, av alla bedövande medel. Alltifrån en aldrig sinande störtflod av bilder och denna ständiga ljudkuliss som vi så bedrägligt bäddar in oss i, till alla droger i flytande och fast form. Vart är vi på väg? Kommer våra barn att kunna säga stopp och belägg en vacker dag?

Ett friskt och sunt barn styrs ohämmat av sina egna förväntningar. Kan vi inte lära oss en hel del av det? Att kunna vara i nivå med sig själv, att inte det att kunna reglera sin förväntningsnivå utifrån egna resurser och behov, inte andras. Att själv bli till ett redskap för kreativ fantasi och utveckling, för att kunna föra historien vidare med positiva förtecken.

Anita Saeys
11 jan 1984


Fredagen den 22 mars 2013 - Hår

Nytvättat hår.

Hår


Lördagen den 23 mars 2013 - Ojdå

Klockan är 20:41. Ojdå.

Ojdå.


Fredagen den 29 mars 2013 - Vandrade

En vacker påskdag dag så såg jag ut som en lagom sur och aggressiv pundare. Jag beslöt mig för att klippa till mig och snygga till mustaschen. (klicka på bilden)

Pundare

Så jag gjorde det. Sen begav vi oss ut i det vackra påskvädret. Solen sken från en klarblå himmel, och vi vandrade längs en av de tal(l)rika skoterspåren i Drängsmarks tallhedar. Det gick inte så fort, ty Mona har inte lärt sig gå ännu.

Sitta

Och istället för att krypa fram så intresserade hon sig mest för underlaget.

Underlag

Nåja. Vi tog henne i bärselen och gick vidare. Plötsligt skymtade vi ett rött hus mellan björk- och tallstammarna.

Stammar

Huset såg väldigt bekant ut. Vi gick närmare. Kan det vara det huset vi snart flytta in i?

IMG_20130329_145143

Men jo! Där ska vi bo! Snart! Vi kan knappt bärga oss! Det riktigt spritter i kartongbärararmarna!


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!