Onsdagen den 1 februari 2012 - Avslut

Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!


Fredagen den 3 februari 2012 - Kallast

Under dessa kalla dagar roar folk sig med att fotografera sina bilars instrumentpaneler som talar om hur kallt det är, och lägga upp dessa bilder på allehanda sociala medier. Det blir nästan som en tävling. Kallast vinner. Ju längre norrut desto bättre, förstås.


Lördagen den 4 februari 2012 - Hjältarna

Fler rapporter om hur hiskeligt kallt det är i form av bilder på folks bilars instrumentpaneler (plus en helt vanlig hemmatermometer), upplagda på allehanda sociala medier. (Och jag är medveten om att jag bryter mot lagen genom att lägga upp bilderna här – och brottsoffret är inte den som tog bilden utan det stora, nyss börsnoterade sociala medier som hävdar äganderätt på allt material som läggs upp där.)

Under tiden hade man huggit ett hål i skellefteälven och höll första SM i vintersim i den 28-gradiga kylan. Bakom arrangemanget stod Föreningen för Mörkrets och Kylans Glada Vänner, som jag antog var extra glada över kylan. Vi hade klätt på oss ett antal lager och stod och beundrade hjältarna som frustade sig igenom de 25 metrarna i de olika heaten. Tur dom simmade medströms. Allra mest hjälte var världsrekordhållerskan i vintersim som gjorde 18 längder (450 meter) till allas jubel.


Tisdagen den 7 februari 2012 - Fastan

Jag var väl förberedd. Hade vräkt i mig fyra knäckebrödmackor och en skitstor kopp välling alldeles före tolvslaget. Det stod ju så i lilla broschyren, att det är viktigt att jag fastar (nattfasta) minst åtta timmar före provtagningen. Jag fick bara dricka små mängder vatten under natten. För att fukta munnen. Allt för en god munvård.

Och jag vet ju hur ett sånt förfarande gick för ungefär ett år sedan, då jag som nyanställd i Norrbottens läns landsting anmodades att genomföra en hälsoundersökning. De ville väl ha stenkoll på alla sina arbetares hälsa. Även då skulle jag låta bli att äta något inför undersökningen, under minst åtta timmar innan. För mig som ofta är rätt hungrig på morgonen och har svårt att tänka mig en dag utan frukost, blev den dagen en pärs. Själva undersökningen gick bra men att jobba resten av dagen… Hu. Trötthet, yrsel, rejäl huvudvärk, svårigheter att hålla tankarna i styr – den dagen var inget vidare produktiv vill jag minnas.

Så jag ville undvika detta fenomen denna dag då Västerbottens läns landsting också vill ha stenkoll på sina medborgares hälsa, åtminstone för de som fyller 40 i krokarna (vilket för mig sker om några veckor). Effekterna av fastan mildrades väl av de där fyra knäckebrödmackorna och den skitstora koppen välling – plus de två och en halv decilitrarna sockerdricka jag fick hälla i mig varpå jag skickades ut i väntrummet för att sitta där och titta på tevefyras morgonprogram och fylla i en hälsoenkät under ett par timmar. Jag undrar om jag inte hade känt mig ännu konstigare om inte jag där fått sällskap av en pratsam gammal svåger och en ungefär lika, fast på ett annat sätt, pratsam fd hyresvärd till Den Långa Rödhåriga. Jag fick helt enkelt inte tid att bara sitta och känna efter.

Sessionen på Morö Backe vårdcentral avslutades med litet blodstick i fingret och sen var det intag av medhavd panik-”frukost” i bilen innan jag rattade mig in till stan för att… (fortsättning följer imorgon)


Onsdagen den 8 februari 2012 - Skärpan

(fortsättning från igår) …lämna bort en kär ägodel för några veckors tid. En sak som jag använder flitigt varje dag. Jag talar naturligtvis om min ”smarta” telefon, vars kamera började bete sig lite märkligt en vackert mörk decemberkväll 2011. När jag skulle ta en bild på premiären på Hellnerstadions upplysta spår verkade den envisas med att lägga fokus på någonting annat än motivet. Jag vet att det normalt skulle fungera felfritt – kameran hade dittills presterat finfint även i mörka miljöer. Alltid fina bilder. Men nu vägrade den visa skärpa, åtminstone på motiv som var längre bort än ungefär en meter. En bild från en vacker dag (förra årets ”mörkaste” dag) vid Kiruna kyrka och fjällbjörkskogen bakom får illustrera. Klicka så förstår du:

Det mesta hamnar ur fokus. Bästa skärpan återfås uppe i vänstra hörnet. Just den här bilden får nästan en slags tilt-shift-effekt av fenomenet. Intressant, men inte bra. På ett forum frågar någon om jag har rätt fokusläge och motivläge på. Naturligtvis har jag kollat det. Någon annan påstår att det inte är fel på kameran, utan att det är den hårda bildkomprimeringen som ställer till det. Visst kör dom med en rätt hård JPG-komprimering, men nja.

Efter den där mörka decemberkvällen försökte jag leva med det ett tag för att se om det gick över, men icke. Luddigheten höll i sig. Det oundvikliga började närma sig: att lämna in på reparation, medans det fortfarande var garanti kvar. Och man drar sig ju alltid för att lämna in en teknisk pryl på reparation – vare det är en bil, en telefon, en teve – man vet aldrig riktigt vad man får tillbaka. Kalla mig skrockfull, men efter att man lämnat prylen i händerna på någon reparatör kan det likagärna vara så att prylen fått någon annan defekt på köpet, även om felet man lämnade in den för är reparerat. Jag målar gärna fan på väggen i sådana här fall.

Jag får se det som en utmaning att plötsligt och under de två-tre veckorna som reparationen beräknas ta vara utan ficklampan, anteckningsblocket, spelen, tevetablån, filmtipset, mailen, webbläsaren, youtuben, timern, banken, twitterflödet, RSS-kanalerna, videospelaren, kartan, GPS:en och träningscoachen under skidpassen, spotify, ljudinspelaren, MIDI-keyboardet, vädret, språktolken, kameran, radion. Visst, med min ersättningstelefon inköpt 2004 kan jag faktiskt skicka sms och ringa och lite mer men det är helt och hållet utan förtjusning. Internet på den är knappt användbart. Måtte dessa två-tre veckor verkligen ta två-tre veckor och inte fler, och måtte det gå fort. Och måtte jag få tillbaka den hel och ren.


Torsdagen den 16 februari 2012 - Trådarna

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Det är skönt att vara hemma (i samma stad) på heltid, men det är lite småjobbigt att inte kunna jobba. Trådarna och möjligheterna finns ute, och nya läggs ut (för information för eventuella snokande a-kassehandläggare och presumtiva arbetsgivare). Det kommer att ordna sig, men i stunden känns det frustrerande. Det tar tid, det måste få ta sin tid. Frustrationen späs på genom brist på leksak (se föregeånde inlägg). Lättas meddelst skidåkning och flygning. Flygpremiären ägde rum i förrgår. Det var jobbigt, kort, inte så högt (26 meter) men härligt och peppande.


Söndagen den 19 februari 2012 - Malmstråk

Tävlingslopp idag på längdskidor. Klassisk stil. Malmstråket, från Boliden ner till Skellefteå, 45 kilometer. Men eftersom jag inte har något seedningsbehov för Vasaloppet plus att jag är lat så väljer jag att åka den lite mindre prestigefyllda sträckningen från Åliden, 25 kilometer. Den Långa Rödhåriga skjutsar E till Boliden, varifrån han ska åka för att bli seedad till Vasan, sen skjutsar hon mig till min start. Min tilldelade nummerväst har siffran 69 och känns lite kort (tar slut strax under bröstet) men inte trång fast vad gör det, detta är ett skidlopp och ingen modevisning. Innan ”masstarten” (trettiotre startande) blir jag ombedd att inte starta före de nio tävlande tjejerna, vilket jag lätt aceepterar. Jag lägger mig längst bak, avancerar något efter några kilometer. Jag är inställd på en lugn och trivsam tur.  Tar det ganska lugnt, hela sträckan. Vid vätskekontrollerna serveras varm sportdryck och varmt vatten. Otroligt skönt för halsen. Jag är mestadels ensam i spåren. Någon enstaka gång kommer jag ifatt någon, åker om när chans ges. Här och var passeras vägar och hus där det står folk och hejar på. Heja! Heja! Jag är osäker på vad man ska svara när någon hejar på en, man kanske bör ge lite feedback så jag ler och mumlar glatt ett ”hej” eller ”tack” tillbaka. Efter de lömska uppförsbackarna de sista kilometrarna känns benen en smula matta men enligt speakern vid Skellefteå skidstadion stakar mig beslutsamt i mål, påhejad av  den lilla publiken där. Jag är nöjd och glad och får en plakett och en hamburgare och Den Långa Rödhåriga kommer och gratulerar. Tiden blev två timmar och två minuter och sträckan visade sig inte alls vara 25 kilometer utan 22 enligt GPS:en, vilket gav en medelhastighet på 11 km/h. Hade jag åkte hela sträckan hade det tagit över fyra timmar. Hade jag åkt vasaloppet så hade det tagit över nio timmar. Tio minuter efter min målgång svischar de första som åkt alla 45 (42?) kilometrarna i mål, vilket gör mig än mer nöjd. Hade förmodligen känts lite jobbigt att bli omåkt av dem just före målgång.


Torsdagen den 23 februari 2012 - Ordningen

I måndags kväll kom det ett sms från Expert.

På tisdagen hängde jag på låset när de öppnade. Jag fick tillbaka min lilla pryl, och kameran fungerade fint. Skarpt och bra. Ordningen är återställd. Det ska firas med en EFIT någon dag här framöver.


Fredagen den 24 februari 2012 - Ordentliga

Årets första ordentliga.

Första flyget skedde för tio dagar sedan. Sprang omkring på isen utanför Skelleftehamn och svor över en motor som ägnade sig åt motorstopp vid uppgasning. När jag väl fick ordning på det var jag alldeles för less för att känna någon tjusning över att glida över isen. Gjorde en åtta och landade. Tre minuter flyg då.

Andra flyget för sju dagar sedan. Samma is. Kom upp utan bekymmer men luften var väldigt turbulent så det var svårt att känna någon tjusning då heller. Gjorde en åtta och landade. Två och en halv minut.

Idag var förhållandena gynnsamma. Svag vind, uppehåll, slipad is på Kågefjärden. Det höll ändå på att sluta i brustna flygdrömmar i och med mer motorstrul och slarv vid start i nollvind. Fjärde gången gillt, lagom trött och svettig, gjorde jag en start enligt bokens alla regler och kom upp. Finfin luft, nollvind gör att man flyger lika fort åt alla håll och man guppar inte omkring i obehaglig turbulens. Full kontroll ger utrymme till njutning. Svängde runt, upp och ner och till höger och vänster, runt en ö ett par gånger, sniffade över en vandrande Lång Rödhårig med Pudel. Till slut tvingade ett fruset pekfinger ner mig. Det eviga bekymret – frusna fingrar, men den här gången endast gasfingret. Måste gå att göra någonting åt (utan att det ska kosta skjortan med allehanda värmehandskar).

Skönt att ha landat och längta till nästa gång! Upp!


Söndagen den 26 februari 2012 - Pannan

Solen sken, termometern kröp upp mot 3 minus och parkeringarna vid Vitberget var fulla. Spåren likaså, både av snabba, vältränade och tajta åkare med den rätta tekniken och av söndagsåkare med varma chokladen och sittunderlaget i ryggan. Själv lade jag mig någonstans i mitten och med en kamera i pannan stakade jag mig ut i en aningens för mjuka spår för det optimala glidet. Med fokus på att hålla pannan stadigt rakt fram, för en så lite skakig film som möjligt:


Onsdagen den 29 februari 2012 - Sista vilan

Jag röjer lite inför födelsedagen.

Ute på balkongen står granen. Eftersom den hade blivit en sån kär familjemedlem så fick den stå inne en vecka till efter tjugondedag knut. När det därefter var dags att göra sig av med den så lyckades vi inte helt och hållet med det – den hamnade alltså på balkongen. Vi trodde den skulle ha dött torkfrysningsdöden ganska snabbt då, att den skulle tappa samtliga barr och bli brun och ful. Men nej, det var bara de fina skotten som bleknade och slokade, annars skulle åtminstone inte jag se någon skillnad.

Idag var det så dags. Den sista färden. Till sista vilan. Det förväntade totala barravfallet uteblev när jag slängde ut den från sjätte våningen, inte heller färden på biltaket tillsoptippen. Den vägrade byta skepnad. Och nu står den där, i en snödriva, tillsammans med andra halvt översnöade, i olika grad avbarrade föredettingar till julgranar. I väntan på att bli flis. Tack och adjö.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!