Måndagen den 2 januari 2012 - 100%

Inte lyckades webbkameran fånga upp några fyrverkerier över Älvsbacka, inte. Antingen var det ingen som sköt några raketer över Älvsbacka under nyårsnatten eller också var det så att någon hade varit alldeles för dålig att konfigurera kamerans Motion Detection-funktion, så att den i lyckosamma fall automatiskt hade fått igång filminspelningen när fyrverkerierna satte igång. Jag tror på det senare. Skit bakom spakarna, alltså.

Det gör i och för sig inget, ty den 100% miljövänliga ljuslyktan inköpt på OKQ8 dög fint som nattens ljusshow, kompletterad av L & S:s grannar enkla smällare i Hökmark. Ljudlöst steg den till väders, steg, steg, tills den försvann. Det är oklart om den rent solida slocknade eller om den försvann in i molnen.

Under kvällen efterfrågades nyårslöften från min sida. Jag blev helt taget på sängen. Jag hade inte, och kunde inte komma på några rimliga nyårslöften som lät fina. Jag vill över huvud taget inte lova något jag inte är säker på att jag kan hålla. Däremot kan jag lova att sträva efter saker och ting, till exempel att vara mer öppen och  social detta år än vad jag var 2011. Det tror jag i och för sig kommer lösas automatiskt i och med att min gällivareturné är över från och med februari. Men trots trolig automatik ska jag till och med försöka tänka på det. Det är då man lyckas.

Mer om öppenhet framöver.


Fredagen den 6 januari 2012 - Skott

Förutom att upptäcka att det i Skellefteå nu finns dubbelt så mycket snö jämfört med Gällivare, så möts jag vid hemkomsten av en trevlig överraskning – vår älskade julgran, som vi tog in hela två veckor före jul, har skitit i att släppa alla sina barr lagom till trettondagen, utan istället börjat skjuta massor av små ljusgröna, fina skott! Åååå! Ett bevis på att vi skött den snyggt, vid tiden för intagandet sågat upp en ny färsk snittyta samt borrat några hål för att optimera vattenupptagningen, plus försökt se till att den aldrig blir torr i foten, ty då skulle enligt uppgift luftemboli uppstå och den skulle ha börjat må dåligt. Klart den barrar lite, men inte mer idag än dag ett. Barren sitter envist kvar om man försöker dra i dom.

Det vettetusan hur jag kommer att känna då det är dags att slänga ut den. Sorg? Den har ju blivit som en familjemedlem, här i vårt penthouse på Getberget. Glurg.


Onsdagen den 11 januari 2012 - Längre

I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.

Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.


Fredagen den 13 januari 2012 - Knut

Idag är det Tjugondedag knut. Det är då man ska ha tröttnat rejält och slänga ut julen. Det är även idag som man kallblodigt ska mörda sin julgran. Ut med skiten. Du har förgyllt vår vardag med doft och liv, men nu räcker det. Du ska dö. Du platsar inte längre i vårt liv, i vårt hem. Det spelar ingen roll hur många väldoftande neongröna skott du skjuter ut. Du ska slängas ut från balkongen och dö frystorkningsdöden. Långsamt men säkert.

Men neeeeeej! Du får inte dö!! Du måste stanna kvar här hemma! Jag vill fortsätta höra ditt glurgande, jag vill känna doften av dig varje gång jag går förbi, jag vill känna dina nya mjuka, nästan ludna barr som kommer i tusentals, överallt i kvisttopparna, framförallt högt upp. Jag känner och hör dina försök att övertyga oss att låta dig stanna kvar hos oss!


Tisdagen den 17 januari 2012 - Ett år

Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.

En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.


Måndagen den 23 januari 2012 - Halshögg

Nu har vi dödat den. En vecka och två dagar den senare än vad som är konventionellt åkte den ut. Nu står den ute på balkongen och dör uttorknings- och förfrysningsdöden. Till på köpet så halshögg vi den innan. För säkerhets skull, liksom. Och det bisarra slutar inte där – det halshuggna ”huvudet” har vi satt i en vas med vatten på vardagsrumsbordet. Allt för doftens och det neongrönas skull.


Torsdagen den 26 januari 2012 - Tittar inte upp

Kliver på bussen vid Gällivare sjukhus. Busschauffören tittar inte upp. Han säger:
– Och du ska till?
Jag säger:
– Hej, jag ska till Skellefte.
Han tittar fortfarande inte upp, frågar:
– Hur gammal är du?
– Jag fyller 40 i mars.
Busschauffören skrattar till generat.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!