Torsdagen den 6 januari 2011 - Trudelutt #7

Med en dags försening presenteras härmed den hittills kortaste trudelutten. En gång i tiden arbetade jag på en firma som producerade s k telefonspel. Det var en slags interaktiv radioteater i vilken man kunde styra handlingen med hjälp av knapparna på telefonen. Utöver redigering och viss medverkan som ”skådespelare” i dessa små historier så komponerade jag mycket av musiken till dessa. Här är ett gulligt litet exempel. Trudelutten ska illustrera några hjältar (en hob, en alv och en dvärg) smygandes omkring i något slags katakomber, grottor, kloaker, jag minns inte exakt vad det var, där det bor läskiga spindlar, råttor och vattenmonster av okänd art.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Snooking-around.mp3|titles=Snooking around]

Den är 17 sekunder lång. Tryck på play.

Nästa veckas trudelutt blir längre. Kanske rentav mycket längre.


Måndagen den 10 januari 2011 - Näst sista

Idag var näst sista gången jag åkte buss ToR Skellefteå – Umeå med anledning av utbildningen jag går på. En till synes vanlig dag med väldigt typiska skeenden i bussåkarsammanhang:

  • Morgonbussen 07.50 var som vanligt full så en extrabuss sattes in. Den kom överraskande nog redan ett par minuter efter att den fulla hade avgått men det dröjde ytterligare 20 minuter innan den kunde avgå eftersom varenda kotte i kön skulle köpa nytt månadskort av den stackars busschauffören.
  • En tjej hade bränt tillbaka sitt säte framför den fönsterplats som jag först hade tänkt sitta på, men det gjorde egentligen inget eftersom det gick att sitta vid fönstergången istället. En kvinna kom och ville sitta bredvid mig, vid fönstret. Inga problem tyckte jag, hon var ganska kort så det var fysiskt möjligt för henne att göra detta. Jag började läsa dagens uppsatser som skulle försvaras. Sen lite Svenska Dialektmysterier på datorn. Vid en väldigt godtycklig tidpunkt började hon prata med mig, mitt i filmen, så jag var tvungen att pausa och dra ut hörlurarna och artigt svara på hennes kommentarer om den farliga busschauffören som vingligt pratade i mobiltelefon medan han körde. Lite lustigt beteende, såg hon inte att jag tittade på film? Men det är ju förstås trevligt att småprata. Jodå.
  • Hemfärden ägnades åt filmtittande, från början till slut. The Truman Show, den gamla pärlan. Så skönt.

I morgon är sista gången.


Tisdagen den 11 januari 2011 - Sista

Och så kom sista dagen. En angenäm bussresa söderut, full av sömn. Individuell fotografering, ty dom vill ha dokumenterat hur logopedstudenterna såg ut när de började, samt när de var färdigutbildade. Lyssning till den sista uppsatsredovisningen och opponeringen. Kursutvärdering på nytt sätt – inte det traditionella sättet att skriva utvärderingen på papper utan genom att knappa på en mojäng som var trådlöst uppkopplad mot en dator. Det blev idel höga betyg på de sista formella kurserna. Autografskrivning på pinnstolarna som vi nött i fyra års tid. Sista-dagen-lunch på nian (fiket på sjukhusets nionde våning). Sista bussresan hem, lite dialektmysterier, lite sömn, lite sällskap av S, vår vän.

Vemodet satt där, inte påtagligt, men lite smygande, i ryggen. Det blir nog mer av den varan på fredag. Examenshögtid då.


Onsdagen den 12 januari 2011 - Längtan

Som jag har längtat. Igår var sista dagen med pendling till Umeå. I övermorgon äger examenshögtiden rum, med tillhörande stilig lunch och finmiddag på lokal i Umeå. Idag och imorgon utgörs således av ett slags vacuum, ett tomrum då jag aktivt njuter av färdigheten. Vad man kan göra då är att ta bilen till Campus Skellefteå och ägna sig åt förstklassig glassande. Tänk så många gånger man (jag) har gått här, med tunnelseende inför en tenta eller inte minst färdigställandet av en magisteruppsats, och kastat längtande blickar åt allt det andra som den här platsen erbjuder; intressanta tidskrifter och böcker om allt intressant mellan himmel och jord, ljusa lokaler med stora fönster och underbar utsikt och massor av sköna läsplatser. Jag har alltså längtat efter att gå här, utan tidspress, ta en Illusterad vetenskap eller Dagens nyheter, bänka mig i en fotölj här, och bara låta tiden rinna iväg. Det kan jag göra nu. Och jag gör det.

Lämpligt nog sitter Kerstin och har bokloppis. Gamla ”uttjänta” böcker till vrakpriser. Jag köper ett par, sätter mig och börjar bläddra. Tack Kerstin för den här tiden. Du anar inte vilket stöd du varit.

image


Onsdagen den 12 januari 2011 - Trudelutt #8

Om förra veckans trudelutt var den hittills kortaste så är denna den hittills längsta. En gång i tiden (cirka tidigt nittiotal) förfogade jag över en Roland D-50 och jag behövde något att somna alternativt vakna till. Så jag valde valde ett schysst spejsigt ljud på ovan nämnda synthesizer, slog an ett ackord med hyfsat många toner (jag vet dock inte vilka), lät den ligga kvar med sustainpedalen nere, loopade en kort upp-pitchning ungefär var femte sekund och lade på en mustig reverbeffekt med en långsam s k sweeping phaser. Resultatet blev en ljudmatta som jag (ialla fall då) tyckte var väldigt meditativ. Som både passade att ha som soundtrack när jag skulle somna på kvällen och som lagom o-aggressiv väckningssignal på morgonen.

Detta ”verk” spelade jag då in i dryga tio minuter. Som brukligt är i New age-musiksammanhang fick stycket också ett rätt flummigt men ”fyndigt” namn: Univearth. Jag kom på det alldeles själv.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Univearth2.mp3|titles=Univearth]

Ljudmattan är 10:58 lång. Tryck på play. Ha överseende med den tvivelaktiga ljudkvalitén som jag tror beror på bland annat kassettbandstrassel.


Lördagen den 15 januari 2011 - Mumbo-jumbo

Nedanstående mumbo-jumbo är den text som återfann på det fejkdiplom var och en av oss nybakade logopeder fick under examenshögtidsceremonin igår:

Till för denna förträfflighet över att klara logopedins utvecklas i alltså påtagligt socialstyrelsens rekommendationer. Logopeder, nationellt och vuxna, utredningen av blad de anställda liksom vid Umeå Universitet anges en logopeder, nationerad. Logopeder till år etablerade verksamheter bl.a. skolan finns numera många sedan till nybesök inom barn upp till dessa vårdverksamhet och anhöriga riket saknar Västerbottens län en folkmängd på personer, vilket ungefär motsvarar ett examensarbetar avseende några av de ovan nämnda området i Umeå gäller nyckeltalet en logopedmottagningar enskilda vårdgivare, patientföreningar en logopedins utveckling för barn upp till nybesök inom viss kompetens län en folkmängd på personer, vilket ger möjlighet till år, vilket ungefär motsvarar ett examensarbete vid specialisttjänster invånare. Dessa vårdgivare, patienter och kommuner samarbetande primärvård bör det finns numera många sedan till nybesök inom vid logopeder anställda liksom övriga norra regionen många sedan till nybesök i.

Det är okej om du inte orkade läsa allt. Jag skulle anta att textens beskaffenhet kommer av att diplomet just är fejk – själva examensbeviset och sedermera yrkeslegitimationen får man formellt söka själv när samtliga kurserna är registrerade. Det går dock att förstå vad texten går ut på. Och på sätt och vis speglas textens rörighet hur det står till på ett annat plan – sorg över en avslutad epok, glädjen över att vara klar, på andra sidan, nervositeten inför nya jobbet som börjar på måndag, och gruvsamheten inför att i och med detta behöva vara borta, hemifrån, i en annan stad, större delen av veckan. En röra som ska hanteras. Det ska gå. Det kommer gå bra.


Onsdagen den 19 januari 2011 - Tredje

Och det går bra. Tredje arbetsdagen. Den förvirrade känslan från helgen har lagt sig lite, men det nya livet gör mig sjukt trött. Det är inte så konstigt. Från den skyddade verkstaden som man som student åtnjuter, till ett arbete till vilket jag har studerat, på annan ort, med så mycket nya saker att lära sig och komma in i. Samtidigt är jag beslutsam att hantera detta så bra som möjligt, att tycka att det är ok att veckopendla trettiofem mil för jag är van bussåkare och känner andra som pendlar åtminstone tre fjärdedelar så långt, att skapa sig ett trivsamt liv häruppe även om jag ständigt kommer längta hem till Den Långa Rödhåriga Med Storpudeln, att göra ett bra jobb där jag lyckas visa mig från min mest kvalitativa och kompetenta sida.

Förutsättningarna är goda; boendet är bra, mina grannar i huset är trevliga och det blir säkert läge för sociala aktiviteter framöver, när jag väl landat (och inte är så fasansfullt trött på kvällarna). Min nya kollegor är väldigt omtänksamma och måna om att jag ska få en så bra start som möjligt. Och är jag glad över att ha förhandlat till mig en 75%-tjänst så jag har normallånga helger på hemmaplan. Och längdskidspåret går alldeles utanför knuten. Whohooo.

För den som undrar så har jag sedan i måndags ett halvårsvikariat som logoped på mottagningen i Gällivare. Snabba ryck.

Och för den som undrar vidare så tar vi veckans trudelutt imorgon istället.


Fredagen den 21 januari 2011 - Trudelutt #9

Veckans trudelutt tillägnas alla som förmår sätta sig emot dagens mediekaos (det som normalt kallas mediebrus) i bara några minuter. Det går inte undan, men det tar inte heller särskilt många minuter i anspråk. Bara lyssna, surfa inte runt någon annanstans under tiden.

För en jättemassa år sedan gjorde jag ett musikaliskt verk i tre satser om Titanic (vilket var innan Leonardo DiCaprio räddade Kate Winslet från att dö drunkningsdöden i James Camerons film). Inte speciellt bra egentligen, men den sista satsen stack ut litegrann, och för ett par år sedan provade jag att göra en bättre ljudande version av just sista satsen. Den ska illustrera skeendet fartygets färd efter att det lämnat ytan, genom den kalla mörka massan, genom ökat tryck, tills det når botten och stannar där för evigt.

Den är 3:26 lång. Tryck på play, släpp ner axlarna, slut ögonen.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Nästa vecka går vi vidare.


Tisdagen den 25 januari 2011 - Spår

Den gigantiskt stora massan läsare undrar säkert hur livet ter sig för en nyexad logoped i Gällivare-exil. Och det är klart jag ska berätta. Jag vet bara inte vilken form denna berättelse ska ha – små lustiga nedslag i den lappländska vardagen i personalbostaden på lasarettsgatan eller rent gnäll över saker jag är ovan vid?

Det löser sig. Jag kan i alla fall berätta att stan – för visst räknas Gällivare som en stad? –  har riktigt välpreparerade längdskidspår, mitt bland husen. Bland annat ett stenkast från mitt rum. Efter ett fåtal kilometers stakning så är man vid tågstationen och köper en energidryck på Pressbyrån där. Åker man någon mil till så är man huxflux i den sorgligt fascinerande tvillingorten Malmberget med det svåruttalade Koskullskulle. Ytterligare en mil till så är man tillbaka i Gällivare. Har man flås kvar så saxar man vidare till Dundret, där man kan byta pjäxor, köpa ett liftkort och lägga tyngden på dalskidan i backarna där. Därefter har åtminstone inte jag orken att skida mig tillbaka hem, så i det fallet blir det förmodligen taxi hem. Eller skjuts. Whatever fits.


Onsdagen den 26 januari 2011 - Trudelutt #10

Nu går vi vidare, som sagt. Veckans trudelutt tror jag kommer från samma s k telefonspel i vilket Trudelutt #7 illustrerade hoben, alven och dvärgen smygandes omkring i en läskig grotta. Den här gången verkar de vara på marsch någonstans, jag vet inte vart, men de är på väg till ett mycket bestämt mål och det är sådär halvbråttom, fast inte så bråttom att de måste springa. De går mer raskt framåt. Stycket heter Trot along! (Trava på!) Liksom för #7 så är denna från 1993. Musikprogrammet heter Music-X för Amiga (för samtliga Trudelutter från 90-talet) och musikinstrumenten är en Roland D-50 och en D-10.

Den är 1:16 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Trot-Along.mp3|titles=Trot Along!]

Nästa vecka: En smått hysterisk Tjajkovskij.


Torsdagen den 27 januari 2011 - Snickers

Jag köpte ingen energidryck, men jag köpte en Snickers. Jag må vara den enda i världen, men att ta skidorna ”hemifrån” och åka välpreparerade skidspår typ genom stan till tågstationen och pressbyrån där, och tillbaka, tycker jag var rätt coolt. Okej, stan är inte stor, men ändå. Det var allt jag ville säga idag.


Lördagen den 29 januari 2011 - Skrap

Nu har snart två veckor sedan jag tog bussen och tåget långt norr om polcirkeln och inledde mitt liv som leg log i exil. Omställningen är stor – nytt jobb, ny bostadssituation, ny tillvaro. Nya slags längtanden – Den Långa Rödhåriga är kvar på samma plats, i samma hus där jag fortfarande bor. Det gäller att göra det bästa av situationen. Jag tror inte jag har några problem med det, även om jag redan haft några kraftiga duster av hemlängtan. Jag är hyggligt bra på att skapa aktiviteter åt mig. Vad den här platsen – Gällivare – har att erbjuda utöver ett kvalificerat arbete återstår att se. Visserligen har jag varit här två praktikvändor tidigare, men då skrapade jag mest på ytan. Nu har jag chansen, och tid, att studera närmare. Och det kommer jag göra. Och rapportera här. Vi kan kalla det för…

Gäll – hell or heaven?

Vi går hårt ut:

Dom som sköter väghållningen efter snöfall i Gällivare verkar vara fruktansvärt dåliga på att skrapa gator och vägar från hårt packad snö. Ifall det har snöat en del och bilar och fotgängare har hunnit trycka ihop snön innan plogsvängen kommer så verkar man anse att biffen är gjord och plogning inte behöver ske. Resultatet blir gator och vägar med hårda och djupa spår. Jag som är cykelburen blir lite olycklig över detta. Det är ett äventyr att ge sig ut och man får ständigt och noga planera var man låter cykelhjulen rulla. Detta kan eventuellt verka gnälligt – ska man verkligen cykla på vintern? – men jag utgår från hur de lyckas i Skellefteå (som till och med har mer snö i år) – där kan i alla fall inte jag klaga på hur de skrapar gatorna.

Så. Skrapning av vägar och gator i Gällivare: Hell.


Söndagen den 30 januari 2011 - Whatever

Alla svenska (och helst norrländska) städer och samhällen av rang (och lite tur) har en alldeles egen skidanläggning. Skellefteå har sitt Vitberg, Burträsk har sitt Bygdsiljum, Piteå har sitt Vallsberg, Stockholm har sin Hammarbybacke. Gällivare har Dundret, bekant av många. Och dagens vackra väder måste utnyttjas, plus det faktum att jag nu tagit med mig slalomskidorna hit. Men ett problem som var tvunget att lösas var att ta sig dit. Ingen bil har jag här, bara min cykel, och inga bussar går dit. Taxi? Ja, det skulle ha kunna gå, det hade nog inte blivit så fasligt dyrt eftersom det bara är 4,5 km dit från där jag bor, men just idag hade Telias mobilnät bestämt sig för att klappa ihop så det gick icke att telefonledes få någon kontakt med omvärlden, Gällivare taxibolag inräknat.

Men jag ville inte ge upp så lätt. 4,5 kilometer är ju inte så värst långt, ens på cykel. (När jag bodde här senast, i maj 2009, så bodde här också en läkarstudent som tagit med sig sin bräda. Trots att skidbackarna hade stängt och den varma våren hade smält bort det mesta av Dundrets snö förutom några envisa snölegor på nordsidan, så vägrade han ge upp tanken att kunna glida nedför någon backe. Flera kvällar i rad packade han ihop sina pinaler och vandrade bort till Dundret, gjorde sina åk, och kom inte hem förrän väldigt sent samma kväll. Respekt. Inspiration.) Jag slängde pjäxorna i ryggan tillsammans med lite extra kläder, spände fast skidorna på ryggan, äntrade cykeln och trampade iväg. Det tvivelaktiga vägunderlaget (se gårdagens inlägg) och uppförsbacke gjorde mig rätt svettig. På vägen var det många passerande bilister som tittade långt på mig. Det är förmodligen inte varje dag de får se en långskånk på en brun damcykel med slalomskidorna på ryggen. Det bjuder jag på. Nåja, så småningom kom jag fram.

Hur är Dundret som skidanläggning då? Wow, jag tror minsann det är läge för en…

Gäll – hell or heaven?

Jag orkar inte ge mig in på detaljer angående min förstagångsupplevelse av Dundret. Jag måste erkänna att jag inte är så imponerad. Jag kanske trodde att pistsystemet skulle vara mer omfattande än så, att man kunde välja sina vägar i större utsträckning (här är Jokkmokks Kåbdalis snäppet bättre), och att backarna skulle kännas längre. Dundret är ju ändå ett s k lågfjäll, mer än 800 MöH. Och det ser ju så stort och fint ut på kvällen, då man från stan ser pärlbanden av ljus slingra sig nedför fjället.

Samtidigt hade jag ett par trevliga timmar för mig själv i backarna. Tog en varm choklad i den mysiga fjällstugan (komplett med fåtöljer och öppen spis). Beundrade utsikten över Gällivare/Malmberget i nordost och Kebnekaisetopparna (tror jag) i nordväst. Hyggligt många svarta backar, jämnbranta, men inte för branta, lagom utmanande, och några backar där man bara kunde slappna av och leisure-åka.

Så jag kan varken ge Dundret hell eller heaven, utan jag måste nog lägga till ett ”mittenomdöme”. Inte super, men tillräckligt bra för att det ska vara värt att återbesöka.

Så, det samlade omdömet. Dundret, skidanläggning i Gällivare: Whatever.


Onsdagen den 2 februari 2011 - Trudelutt #11

Det var en het sommardag i början av nittiotalet. Mamma stökade på en trappa ner, själv hade jag installerat mig i ett av rummen på övervåningen i huset Anneborg i Västerljung nära Vagnhärad i Sörmland. Min alldeles egna mycket primitiva musikstudio. Målet var att göra en högst trovärdig digital version av stycket Kinesisk te (<–Spotify-länk) ur Peter Tjajkovskijs Nötknäpparsvit. Jag hade partituret i min vänstra hand och musen till Amigan i min högra, MIDI-kabeln mellan datorn och D-10:an höll sig varm och mina ögon satt fast i monitorn, hela dagen, tills sommarfåglarna hade tystnat därute och de lokala fladdermössen tog över luftherraväldet runt stugan i den varma sommarnatten. Så här blev den…

…och den är endast 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Chinese-Tea.mp3|titles=Chinese Tea]

Nästa vecka får vi se vad det blir.


Onsdagen den 9 februari 2011 - Trudelutt #12

För sex år och en dag sedan förändrades mitt liv dramatiskt genom att min älskade mor försvann. Den dagen var ett slags klimax under en lång period i mitt liv, full med ångest och förvirring, då jag inte visste vad som var verkligt eller inte. Att förlora en ytterst älskad närstående är en upplevelse man inte önskar någon, men ändå är de flesta med om det under sina livstider. Och de flesta lär sig till slut hantera det också. Så även jag. Hon lever kvar, i mig, i min omgivning, i mina drömmar, i mitt beteende och mina känslor. Och jag förstår nu nästan vad som är verkligt och inte. Jag tror man aldrig lär sig.

Naturligtvis var jag tvungen att göra musik om henne. Hur jag uppfattar henne.

Jag vet inte hur låten uppfattas av en omgivning som inte känner mig så väl. Den kan tänkas vara lite förvirrad, åtminstone när det gäller strukturen; vers- och refrängupplägget, hur man kommer från intro till a till b till c till avslut. Att den kanske mest tuggar på utan att komma någon vart. Eller att det låter astöntigt när jag sätter till sång. Det struntar jag egentligen i, jag är ärlig och har försökt få in åtminstone en smula av mina känslor i text, melodi, stämmor, rytmer, instrument. Den som lyssnar noga (eller flera gånger) kan höra att det finns flera röda trådar låten igenom, och då inte bara textmässigt.

Den är 8:28 lång. Tryck på play. Inledningstonerna spelas på min mormorsbrors blåa knappdragspel.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Remember-your-way-128.mp3|titles=Remember your way]

Nästa vecka kanske jag tar till mer ton.


Torsdagen den 10 februari 2011 - 23

En kort kvällspromenad ToR personalbostaden – ICA Supermarket i 23 minusgrader gav vid handen det dumma att försöka njuta av en kvällspromenad under dessa förhållanden. Under den enkla sträckan på 500 meter så ökas gånghastigheten jämnt, liksom för att försöka springa ifrån kylan. Många tänker nu: ”Ja, det är ju klart det är kallt. Du befinner dig ju i Gällivare, ganska så långt norrut.” Okej. Dags för en…

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

Mot ovanstående hypotetiska påstående måste jag protestera en smula. Ja, det är klart det är kallt, men det är inte specifikt gällivarekyla. (Inte heller att 23 skulle vara i värsta laget.) 36 mil söderut, där min egentliga bostadsort är, är det precis lika kallt. Det är min generella uppfattning. (Ytterligare 77 mil söderut, i staden där jag växte upp, sjunker inte kvicksilvret lika mycket, men det känns likförbaskat lika kallt i och med fukten som tränger in i märg och ben och som inte går att stoppa hur man än klär sig.) Men det spelar ingen roll nu. Just nu. Det är i nuet vi lever. Och ser man till nuet, då till och med jag begränsas av kylan, vilken plats jag än befinner mig på, så måste domen bli:

Temperaturen i Gällivare den 10 februari: hell.

Detta omdöme kan såklart förefalla lite orättvist om det nu även skulle kunna gälla andra orter, men detta är min temporära upplevelse. Just nu. Och jag lovar – när det i maj kryper upp mot 20 plusgrader och man kan ta en sig en kvällsfjällspromenad upp på Dundret och solen knappt vill gå ned – då kommer jag ge Gällivare heaven.


Fredagen den 11 februari 2011 - Lili & Susie

Inatt drömde jag att jag hade Lili och Susie  som patienter. Det var ett något kaosartat besök på mitt rum på mottagningen, med en handledare som försökte ta över och göra ett dåligt jobb och fler i-samma-rum-auskulterande än jag hade kontroll över. Jag kom aldrig underfund med vad som var deras problem. Det kanske var tur?


Tisdagen den 15 februari 2011 - Transportsträcka

Okej, jag går i valet och kvalet att omvärdera förra veckans Gäll – hell or heaven? (or whatever), då jag gnällde över temperaturen just den dagen, den 10 februari. Är det inte så att allt beror på hur man anpassar sin klädsel? Om man klär sig mer skulle man rent teoretiskt kunna njuta. Det är ju ändå rätt vackert ute. Och det glömde jag ju bort i torsdags. Kanske läge att omvärdera Temperaturen i Gällivare den 10 februari till whatever. Inte minst i ljuset av omständigheterna just idag. Det var 36,5 minusgrader när jag gick till jobbet imorse och 30,6 när jag gick hem. Då blir den korta utestunden mellan sjukhuset och hemmet en ren och skär och så kort som möjligt transportsträcka. Nästan smått obehaglig i och med att jag känner att andningen påverkas. Trakea drar ihop sig. Då spelar det ingen roll att det är vackert ute. På med luftvärmeväxlaren.

Däremot är det ohyggligt trevligt att konstatera att man även i Gällivare kan hyvla gator och vägar från hårt packad snö. Heja!


Onsdagen den 16 februari 2011 - Trudelutt #13

Förra veckans trudeluttinlägg avslutades med en hint – att jag skulle ta mer ton den här veckan. Och jag var nära att ta tillbaka det. Jag har nämmeligen tagit med mig klaviaturet upp till Gällivare och köpt en USB-MIDI-kabel så att jag kan sitta här och plinka på kvällarna. Och det skulle firas den här veckan medelst en liten fanfar med stråkar och helvetesgitarr. Men det visade sig att den konstruerade fanfaren låter så illa att jag förmodligen aldrig kommer låta någon höra den. Så det blir lite skönsång ändå.

En ganska kort snutt, med lågt tempo. Från 2007. Och även om man knappt hör vad jag sjunger (på svengelska) så kan man säga att texten till stora delar har slagit in på gamla dar. Ljuva verklighet.

Den är 2:05 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/absent1.mp3|titles=Absent]

Nästa vecka kan vi alla fall hoppas på att det blir någonting nyproducerat.


Onsdagen den 23 februari 2011 - Trudelutt #14

Efter tretton trudelutter börjar det bli svårt att hålla reda på vilka av alla mina trudelutter jag har publicerat eller inte. Jag tror jag måste lägga till en etikettsfunktion här någonstans så att man kan sortera och se alla trudeluttsinlägg på ett någorlunda samlat sätt.

Men den här tror jag inte jag har lagt upp. (Och det är inte någon nyproduktion, vilket var förhoppningen förra veckan.) Den är från tidigare nämnda era på nittiotalet då jag gjorde små filmmusikkompositioner till telefonspel. Och jag tror det är från samma telefonspel, ifrån slutet av historien då man förhoppningsvis lyckats ta sig igenom hela äventyret och våra hjältar summerar och är glada och lyckliga över att ha överlevt alla hemskheter på vägen. Ett lyckligt avslut. Conclusion.

Den är 27 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Conclusion.mp3|titles=Conclusion]

Vågar vi hoppas på en nyproduktion nästa vecka då?


Söndagen den 27 februari 2011 - Lillfinger

I någonstans i början av januari skottade jag vår parkeringsficka på Getberget, Skellefteå. Vid ett av spadtagen så tog jag visst i lite för mycket, ty det högg till i vänster lillfinger. Aj, tänkte jag, och skottade vidare tills rutan var så rengjord från snö som den kunde bli. En stukning tänkte jag, en liten och lätt, eftersom det inte svullnade upp. Full rörlighet. Smärta vid spänning, till exempel när jag sträcker ut fingret eller formar en knytnäve. Jag tänkte att det säkert går över.

Men det har inte gått över. Det har inte blivit värre, inte heller sämre. Samma smärta runt knogområdet när jag anstränger fingret. Lite störande, lite besvärande. Jag vill kunna krama ur en disktrasa utan att det ska göra ont. Häromveckan ville en strokedrabbad patient visa att han minsann hade styrka kvar i vänster hand genom att krama min hand. Oaj. Det gjorde överdrivet ont. Inte våldsamt ont, men överdrivet. Min misstanke är att någonting, en bit ben, brosk eller sena, kommit i kläm och är i vägen för mekaniken i första lillfingerleden.

Så när man har en krämpa som man förväntar sig gå över men inte gör det, då är det kanske dags att kontakta sjukvården för att höra om det går att göra någonting åt det. Även för en sådan trivial sak som ett ont lillfinger. Och som vi alla vet så är inte gången vid kontakt med sjukvården den mest straightforwarda. (Det borde jag veta som nyanställd inom den sidan av den offentliga sektorn.) Här redovisar jag i punktform turerna mot ett läkt lillfinger. Det börjar tisdagen den 22 februari 2011:

  1. Tisdag – På morgonen ska jag för norrbottens läns landstings räkning ta prover på Björkens vårdcentral i Gällivare. Jag har fått order om att jag måste ha fastat i 12 timmar innan, så jag är sjukt hungrig. När jag ändå är där tänker jag passa på att boka tid för läkarbesök för mitt lillfinger. No, no, säger kvinnan i receptionen, i sådana fall får du ringa oss så får vi göra en bedömning och gå den vägen. Okej, säger jag.
    Jag glömmer ringa på förmiddagen. Jag skyller på den påtvingade 12-timmarsfastan och vad den gjorde med min hjärna den dagen. När jag ringer på vid ettiden så visar det sig att de har en sån där finurlig tjänst att man får knappa in sitt telefonnummer och så ringer dom upp mig och jag slipper sitta i telefonkö. Jag knappar in telefonnummer och personnummer och det sista jag får veta är att de inte har tid att ringa mig idag – var god prova igen nästa vardag. Okej, säger jag.
  2. Onsdag – Jag ringer samma vårdcentral på morgonen och får knappa in telefonnummer och personnummer och ser fram emot att de ringer mig klockan15:20. Klockan 15:20 ringer en kvinna från Malmbergets vårdcentral och meddelar att personalen på Björkens vårdcentral har ”personaldag” idag och det är bäst jag provar igen imorgon. Okej, säger jag.
  3. Torsdag – Jag kommer inte ihåg att ringa Björkens vårdcentral förrän ganska sent på dagen. Men skräck i halsen ringer jag dit och förväntar mig samma besked som i tisdags. Men jag verkar ha tur (eller i alla fall inte otur) – de meddelar att de kommer ringa upp mig klockan 14:10. När en kvinna ringer upp mig berättar jag om mitt triviala besvär med mitt lillfinger. Hon meddelar att det vore enklast för alla (förmodligen henne) om jag kontaktar vårdcentralen där jag bor, i mitt eget landsting (Västerbotten), och ordnar det där, om jag nu ändå är hemma i Skellefteå åtminstone en dag i veckan (fredagar). Okej, säger jag.
  4. Fredag – Jag är hemma i Skellefteå och ringer Kåge/Morö backe vårdcentral. De har samma finurliga tjänst att de ringer upp patienten – bara ännu finurligare eftersom Kåge/Morö backe vårdcentral automatiskt känner igen mitt nummer och jag behöver inte själv knappa in det.
    När jag är mitt uppe i värsta flåset uppe på Nööpelbergets skidspår så ringer en kvinna från vårdcentralen. Trots att jag beskriver mina besvär på så enkel journalsvenska jag kan så behöver hon hjälp med att knappa in rätt saker i datorn. Hon undrar om jag inte har någon sjukgymnast jag kan kontakta, ty det är väl den yrkeskompetensen som verkar krävas för att komma tillrätta med problemet så effektivt som möjligt. Okej, säger jag. Det tycker jag låter rimligt. Jag ringer Arwid på måndag, träffade honom för mitt knä senast för ett halvår sedan.

Fortsättning följer.


Tisdagen den 1 mars 2011 - Meningslös

Födelsedag idag:

  • – Haft en patient som tyckte det vi gjorde var meningslöst.
  • – Flexat ut lite tidigare. Man fyller bara år en gång om året.
  • – Bjudit tanterna på Öron-Näsa-Hals-avdelningen på hembakta semlor. Dom var tydligen rätt imponerade.
  • – Fått födelsedagsbakelse av tyska utflyttande bostadsgrannen S.
  • – Skidat 7 kilometer till Hellnerstadion vid Dundret och 7 kilometer tillbaka. Usel skyltning när man väl kom till motionsspårområdet. Irrade runt ett tag bland träden innan jag till slut hittade fram till skidstadion.
  • – Fått goda nyheter från bror.
  • – Hanterat grattishälsningar på fejjan.
  • – Hämtat nytt och förhoppningsvis fräscht datorbatteri på posten.
  • – Njutit av en lugn och skön tisdagskväll.

Onsdagen den 2 mars 2011 - RE-KO

Mot ett läkt lillfinger: I måndags ringde jag REhabiliteringsKOnsulterna i Skellefteå och pratade med mannen som hjälpte mitt vänstra knä att hålla hela vägen från Sulitelma till Silvervägen i somras. Nu i ärendet Trasigt Lillfinger. Inget krångel, inga konstigheter, vi bokade en tid på fredag. Det blir spännande.


Onsdagen den 2 mars 2011 - Trudelutt #15

Nu börjar det sina i förråden. Snart slut på trudelutter som jag med någorlunda stolthet kan visa upp här. Det skulle kunna vara ett rejält incitament att börja pilla ihop nya saker.

Så här kan det låta om jag har tid, inspiration och hjärna nog att kreera någonting spontant (vilket jag hade en vårkväll 2006). Om du tycker trudelutten slutar en aning löst utan något direkt ihopknytande av säck, så har du alldeles rätt. Det blir ofta så.  I alla fall då jag försöker skapa något med så få ramar som möjligt. Om det känns bättre kan man se/höra trudelutten som ett ofullbordat verk.

Odöpta trudelutter jag gör får en bokstav som arbetsnamn. Den här fick arbetsnamnet a. Den är exakt 2 minuter lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/a1.mp3|titles=a]

Nästa vecka: Spänningen stiger.


Söndagen den 6 mars 2011 - Kläm

Den enligt min uppfattning mycket kompetente sjukgymnasten på RE-KO klämde och böjde på mitt lillfinger och frågade om det och det gjorde ont och går det där bra och kan du röra fingret? Han kunde inte se eller känna att något låg i vägen på något sätt utan förmodligen är det en sträckning som varit lite efterhängsen. Jag fick några tips på övningar jag borde göra i några veckors tid. Om det inte gett sig då så bör jag kontakta sjukvården igen. Jag hoppas jag slipper kontakta någon. Helst vill jag fixa allt själv.


Måndagen den 7 mars 2011 - Blötsnö

För någon vecka sedan slutade jag ha ett vackert hav av orörd snö utanför mitt fönster. Då hade någon nämligen kommit med en traktor och skottat upp hela bakgården för att en annan maskin ska kunna komma dit och borsta av det mesta av snön som låg på taket. Och det var rätt mycket snö som låg där. Nu ligger den som snöhögar runt hela huset – den täcker till exempel upp en bra bit av mitt fönster. Jag funderar på att hämta en skyffel och röja och förstora utsikten en smula.

Runtom i Sverige – i alla fall i norra delen – skyfflas det snö från taken. Allt för att rädda taken från att ge vika av tyngden. Förra året blev halva tennishallen i Skellefteå totalförstörd och den nybyggda inomhusfotbollshallen på Norrvalla låg också illa till. Och detta har triggat en fråga som varit upp till diskussion på ÖNH-avdelningen på Gällivare sjukhus. Inte för att audionomer, logopeder, sjuksköterskor och öronöverläkare är direkta experter inom området, men mer för att det är intressant att diskutera:

Väger gammal, ihopsjunken snö mer än samma snö när den var nyfallen? Löper ett tak större risk att rasa när det börjar töa och snön på taket blir blötare?

Det verkar ligga något i det, eftersom man lägger ner resurser åt att skotta av tak dessa tider. Som om det är nu som det är dags att göra det, nu när vårvintern kommer och solen och plusgraderna kommer och värmer. Eller?

Nu har jag googlat i saken, och tror mig kommit fram till ett hyggligt långt sammanfattande svar: Den snö som faller börjar inte väga mer när den sjunker ihop av sin egen vikt, eller när den blir blötare av varmare temperaturer. Snövolymen av en snöbelagd yta – vare sig den är på marken eller på ett platt tak – minskar, densiteten ökar, men i regel tillkommer ingen materia som gör vikten högre. Den innehåller lika mycket vatten, antingen i fryst eller flytande form.

Det kan vara så att snön suger åt sig eventuell fukt i luften vid plusgrader, men den viktökningen torde i så fall vara marginell eller obefintlig eftersom plusgraderna gör att snön samtidigt börjar smälta och rinna bort. Om det börjar regna så kan snön däremot binda upp en hel del vatten. Sen kan töande snö, som inte varit någon fara för tak även i rikliga mängder, ställa till det för lutande tak om det sker spontana viktförskjutningar när det smälter, så att belastningen plötsligt ökar mer på vissa ställen. Så för den sakens skull kan det vara bra att skotta av smålutande tak inför den töande säsongen. Att vanliga villatak skadas är ytterst ovanligt.

Så var det med det. Besserwissern har talat. Har jag rätt eller fel? Kvarstår det frågor? Och har dom skottat upp den fina bakgården helt i onödan?

(Källor här, här och här.)


Torsdagen den 10 mars 2011 - Trudelutt #16

Ännu har inte förråden sinat. Ännu finns mycket kvar att hämta.

Den här ”poppiga dängan” gjordes i ett försök att återuppliva någon slags musikalisk kreativitet som då hamnat i dvala, nej, koma, under några år som yrkesslavande på Pressbyrån på nittiotalet. Eftersom ljuden i D10:an började låta lite slitna och out-of-date provade jag att komplettera med Amigans möjligheter att spela upp samplingar. Dessa möjligheter var ändå rätt begränsade, vilket kanske bidrar till det lite ”råa” ljudet här och var, som i och för sig bidrar till låtens karaktär en smula. Och för att vara lite egenkär så tycker jag nog att den har sina kvalitéer, sina små överraskningar. En lokal favorit. Ge den en chans.

Den heter Quarter past Six eftersom klockan var så mycket när projektet sparades på diskett (3,5″) första gången, en vanlig vårdag (tror jag), anno 1996. Den är 5:56 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Quarter-past-Six.mp3|titles=Quarter past Six]

Nästa vecka kanske man ska ta ton igen.


Måndagen den 14 mars 2011 - Tron

Man skulle kunna ha trott att jag glömt bort

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

men se det har jag inte. Det har bara inte hänt något som passar in under den rubriken sista tiden. Men plötsligt händer det. Och det har faktiskt hänt förut, fast då har jag inte haft ork att skriva om det. Men nu. Det handlar om skidåkning. Och musik. Jag skulle kunna vara kortfattad, och det är jag också nu: Att ha Daft Punks musik från filmen Tron: Legacy i öronen medan man i fantastiskt glid stakar sig fram längs Gällivare högkvalitativa spårsystem – den tillvaron kan jag inte ge något annat än högsta betyg i den här skalan:

Längdskidåkning i Gällivare med Daft Punks Tron: Legacy i öronen: Heaven.

Det är säkert så att jag en vacker dag har tröttnat på den musiken, men då har säkert snön smält bort för länge sen. Och när det gäller detta så lever jag i nuet.


Onsdagen den 16 mars 2011 - Trudelutt #17

Jäpp, den här veckan tar jag ton igen. Mitt eget omdöme om den här är lite splittrat; jag vet inte vad jag tycker om min egen lyriska och vokalistiska prestation, för att inte tala om svengelskan. Däremot är jag rätt nöjd med arret i övrigt – trumarrangemang, harmonier, instrumentval, låtstruktur, mellanspel, slutspel… Så mycket mer finns inte att säga just nu.

Avnjuts bäst medelst ett par bra hörlurar med schysst bas. Den är 7:02 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/still1.mp3|titles=Saeys – Still]

Nästa vecka kanske det blir en sån där kortis igen.


Torsdagen den 24 mars 2011 - Trudelutt #18

Som utlovats: en kortis. Ett typiskt jag-har-hittat-på-en-schysst-melodi-i-ett-snyggt-sound-men-jag-vet-inte-hur-jag-ska-gå-vidare-med-det-verk. Det här är definitivt något att spinna vidare på. Men hur? Till vad? En låt med sång? Något instrumentalt? Ett körarrangemang? Hmm… I höst ska Skellefteå kammarkör samarbeta med Skellefteåsymfonikerna. Hmmmm…

Tills vidare får verket förbli en mobiltelefonsignal. Framtiden får utvisa. Den är 44 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Color-drops.mp3|titles=Color drops]

Nästa vecka kanske det blir ännu en kortis.


Fredagen den 25 mars 2011 - Draken

Igår kväll vände jag i liftskortskassan vid Dundret när det visade sig att bara de två kortaste liftarna var öppna. Det blåste för mycket, och pistvakten riskerade inte låta några hjälmfotingar blåsa iväg. Idag styrde jag kosan på isiga vägar till Junosuando i Tornedalen, där ett antal flygare från olika håll samlats för att leka flygplan tillsammans. Men även i Junosuando blåser det för mycket, till och med för de mest inbitna galningarna. Men jag bor i samma stuga som en kille som flugit både Viggen och Draken. Det tycker i alla fall jag är rätt coolt.


Måndagen den 28 mars 2011 - Luften

Även på lördagen blåste det alldeles för mycket för att jag skulle våga mig upp i luften. På kvällen veckans andra bastubesök med tillhörande utomhusbubbelpool plus världens godaste potatisgratäng i Kangos. På söndagen var åtminstone vindstyrkan lägre och jag kunde göra mina stapplande första flyg på ett halvår. Skönt att vara igång. Jag tackar pitegänget för allt stöd och fruktansvärt trevligt sällskap!


Fredagen den 1 april 2011 - Trudelutt #19

Japp, ännu en kortis. De fakto den kortaste hittills. Jag brukar inte lyssna på mina egna alster speciellt ofta, men den här hör jag vanligtvis flera gång per dag. Oftast är det Den Långa Rödhåriga som vill mig något, om Kommur´n har nypreppat spåren på vitberget, om jag sätter telefonen på laddning, eller om någon annan skickar mig ett sms.

Alltså. Min sms-signal. En extremt kort version av Min Svala Älskade. Den är bara några sekunder lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-älskade-smsar.mp3|titles=Min svala älskade smsar]

Nästa vecka blir det garanterat någonting längre.


Onsdagen den 6 april 2011 - Trudelutt #20

Den här är gammal som gatan. Den har en rätt primitiv ljudbild, med ungefär ett enda otroligt syntigt instrument plus några slagverk och ett par fåniga ljudeffekter. Som arrangemang känns det som det fattas en hel del, att den skulle kunna tjäna på några vändor genomarbetning. Ändå skäms jag inte för att lägga upp den. Med lite fantasi skulle den kunna föra tankarna gammal Jean Michel Jarre från åttiotalet.

Kanske något att bearbeta och göra en upphottad remix av? Den är 3:05 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Grid.mp3|titles=The Grid]

Nästa vecka ligger världen öppen.


Fredagen den 8 april 2011 - Coca-Cola

Det Långa Rödhåriga har köpt en ny krukväxt. Om man gnuggar lite försiktigt på ett av bladen så börjar det lukta Coca-Cola. Jag har inte bestämt mig för om det häftigt eller läskigt.


Torsdagen den 14 april 2011 - Trudelutt #21

Tre tidigare trudelutter (#7, #10 och #14) har kommit från ett och samma telefonspel som jag var med och producerade på det glada nittiotalet (se #7 för en förklaring vad ett telefonspel är). Och här kommer ytterligare en liten trudelutt till detta spel. Våra hjältar hamnar i värsta handgemänget med en gigantisk skräckspindel á lá Stephen Kings Det. Jag var ålagd att skriva actionmusik till episoden. Kort, rentav mycket kort, mycket enkel och illustrerande. Monster. Hu.

Handgemänget är blott 22 sekunder långt. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Monster.mp3|titles=Monster]

Nästa vecka: Spänningen stiger, kvalitén i det kvarvarande materialet sjunker…


Torsdagen den 21 april 2011 - Trudelutt #22

Ännu en trudelutt från tidigare nämnda telefonspel. Våra hjältar har kommit fram till en dittills helt oupptäckt mystisk sjö i underjorden. Väggarna glimmar av allsköns mineral och ovanför vattnet svärmar en massa självlysande små varelser, som trollsländor men ändå inte. Det är oerhört vackert och magiskt.

Dom var därinne i 41 sekunder. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Underground-Lake.mp3|titles=The Underground Lake]

Nästa vecka ligger världen öppen igen. Det börjar bli tjatigt.


Tisdagen den 26 april 2011 - Åke

Har jag glömt hur man gör för att skriva om annat än en massa dammiga trudelutter på den här sidan? Den luttrade kanske tror det, den mindre luttrade läsaren har säkert tröttnat för länge sedan.

Då gör jag en försiktig comeback genom att sammafatta den senaste tidens händelser (inklusive påskhelgen):

  • Jag har skaffat en ny ”mobiltelefon”. Ack så stor den här. Men snabb. Jag lessnade på minins laggande. (Ett resultat av eviga programvaruuppdateringar bortom dess egentliga kapacitet?)
  • Körens nya hemsida har äntligen färdigställd. Jag har lyft bort en tyngd från mitt bröst.
  • Den långa rödhåriga (utan pudel) gjorde mig sällskap i Gäll-hell i en hel vecka innan påsken inträdde.
  • Jag beträdde Åke på toppen, ett av årets få skidmål.
  • Jag glömde bort L:s födelsedag. Fy på mig.
  • Jesu lidande på långfredagen firades meddelst grisgrillning hos en grisfarmare.
  • På påskaftonen krälade jag i byggleran utanför nybyggda Lakkapää på solbacken.
  • Påskdagen avslutades med tidernas kortaste flygtur ovanför en lägda i Ostvik. Kvällslurv i luften och för mycket obehagskänsla. Take off, en åtta och så landning.
  • Vid sidan om Geocachingen så har jag börjat testa Turf.

Fredagen den 29 april 2011 - Trudelutt #23

Nu har jag publicerat ett antal trudelutter från ett av de telefonspel jag var med och producerade på det glada nittiotalet. Alltså – små snuttar som fungerade som ”filmmusik” till storyn som man fick höra och styra med telefonknapparna när man ringde in (och gjorde att föräldrarna slet sina hår när telefonräkningen kom). Nu går jag hela vägen ut. Innan jag slutade på firman klippte jag nämligen ihop ett av våra andra telefonspelsäventyr till en dryga kvart lång sammanhållen liten historia – en slags radioteater om man så vill.

Den handlar om en man som vaknar upp i en djungel men som inte kommer ihåg hur han hamnat där. Han träffar på en galen papegoja som verkar veta någonting om hur han hamnade där, om ett gäng kannibaler och en skatt nedgrävd någonstans i djungeln. Det är jag som står för det mesta av musiken och ljudeffekterna. Jag tyckte själv att jag lyckades hyggligt bra med att integrera ett musikaliskt tema med röd tråd in i händelseförloppet. Däremot – mina smått katastrofala skådespelartalanger visar sig tyvärr även här i form av både papegojan och kannibalhövdingen. Huvudpersonen spelas av den mer skådespelarmässigt talangfulle Martin (vars sökbara efternamn jag låter bli att nämna här pga den upphovsrättsliga risken jag tar genom att publicera detta).

Pjäsen heter Ha en bra liv, pucko! och är dryga 16 minuter lång. Tryck på play och ursäkta den usla ljudkvalitén.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Ha-ett-bra-liv-lowres.mp3|titles=Ha ett bra liv, pucko!]

Nästa vecka blir det förmodligen mer telefonspelsmusik, om nu nån orkar höra mer…


Söndagen den 1 maj 2011 - Styckmördare

Jag åker tåg. Första klass. Det är det värt. Ont i knät. Och tyst i kupén.

På andra sidan gången sitter en man och tittar ut genom mitt fönster. Förmodligen för att han inte har något eget fönster att titta ut genom. Så jag förstår honom. Jag kanske skulle ha gjort likadant. Det är bara det att det hela tiden känns som om han tittar på mig.

Han kanske ska gå av i Gällivare och följa efter mig till personalboendet och bryta sig in i mitt rum på natten och styckmörda mig.

Nej usch. Nu måste jag tänka på annat. Kanske sätta igång en film lagom till att internettäckningen försvinner. Vi hörs. Hej.


Onsdagen den 4 maj 2011 - Vår ett

Nu går vi bakåt i tiden en smula. Men inte så långt, bara en dryg vecka, nämmeligen den 25 april. På ett givet ställe såg det ut som följer på ett givet ställe i Skellefteå:

Platsen heter N 64° 45.064′, E 20° 55.699′. Det har varit varmt i flera dagar. Nästan all gammal snö är borta, och allt vi väntar på nu är explosionen. Det hänger i luften.

Dessutom har jag gett den här blo… förlåt nätdagboken möjligheten att visa de bilder man lägger upp i en hyfsat snygg lightbox. Bara för att slippa vara utelämnad till de ynkligt små 390 pixlar breda bilderna, bara för att jag har bestämt mig för att vara så sjukt konservativ när det gäller den här blo… förlåt nätdagbokens utformning. Klicka på bilden så får du se.


Torsdagen den 5 maj 2011 - Trudelutt #24

Som jag skrev förra veckan – det kanske inte är nån som orkar höra något mer. Men det spelar ingen roll, jag har fortfarande gamla egenproducerade trudelutter, they keep coming… (En vild gissning är att det var ganska få som orkade lyssna igenom förra veckans sjukt långdragna trudelutt.) Här kommer en som passar dagens flyktiga internetbeteende mycket bättre, och ännu en som agerar filmmusik till det där telefonspelet från vilken många andra trudelutter (den här och den här och den här och den här) är hämtade från.

Den här gången råkar huvudpersonerna ut för en massa illasinnade småkryp, små äckliga ihopmuterade spindelråttor som i mängd attackerar våra hjältar, som försvarar sig med pilar, svärd och fackla. Hur det gick kommer jag inte ihåg alls, men nog tror jag det gick bra till slut. Det låter så på trudelutten tycker jag.

Den är 37 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Creatures.mp3|titles=Creatures]

Nästa vecka blir det definitivt inget från något jämrans telefonspel.


Fredagen den 6 maj 2011 - Vår två

Och så går vi framåt i tiden. Ungefär en vecka. På samma plats den första maj har det börjat hända saker. Grönt börjar krypa fram ur marken, besegrar det torra, gula, det lite misslyckade övervintrade. Och i ändarna kryper det fram, även där. Snart kommer det. (Och klicka på bilden!)


Fredagen den 6 maj 2011 - Sist

Det var fyra månader sedan sist, men allt verkade vara sig likt. Restaurang Älvy serverade god och rejäl lunchmat. Jag fick säga till i kassan att jag inte var student längre. I campusbiblioteket var stämningen också precis som vanligt, ett lagom mummel, studenter lite här och var, fullbokade grupprum bibliotekarier som stod och var behjälpliga eller gick omkring med bokvagnar bland hyllorna. Till och med den bedårande utsikten över älven var kvar.

Det bästa av allt var att sitta här och inte ha en tenta eller uppsatsdeadline hängande över en som ett mörkt fuktigt moln.

Bara ett frågetecken: Var är Kerstin?


Söndagen den 8 maj 2011 - Vår tre

Vi hoppar fram en vecka, nämligen till idag. På samma plats som förra veckan och förrförra veckan så signalerar nu Det Gröna att det tar över. Det är nu mer grönt än brunt. Det finns fortfarande en hel del gammalt dött övervintrat torrgräs, men nu är skeendet mer än tydligt – det tas över av det friska levande nya. Och häggknopparna har gjort entré. Jihoo.

Dessutom: Den observante återkommaren noterar att det tillkommit en funktion på den här blo… förlåt nätdagboken. Numera får varje inlägg (i alla fall sedan 13 augusti 2009) ett eller flera etiketter, vilket syns under och till höger varje dito. Och så har jag lagt till ett etikettmoln längst ner, vid arkivlänkarna. Så nu kan man visa sidor med bara en viss etikett. Typ om man vill läsa vad jag skrivit om väder. Eller fenomen. Eller samla alla trudeluttinlägg på en sida. Mycket, mycket praktiskt. Utveckling, utveckling. Nästan revolutionerande. Woaow.


Måndagen den 9 maj 2011 - Spökjakt

Jag har just varit på en stor kyrkogård i Gällivare och jagat spöken.

Nämen, seriöst, det är sant.

Nu när skidsäsongen för länge sedan är över så måste man ju hitta någon annan motionsform. Gym? Nä, så trist, så trist. Ut och springa? Ja, okej, det är ju förstås den mest lättillgängliga och billiga motionsformen, men även det är lite trist, särskilt då det inte går så fort som man skulle önska. Vad man gör då är att lägga till ett utmanande element till motionsformen. Eller lek, om man så vill. I min Android finns ett litet spel som går ut på att jaga virtuella spöken i den riktiga världen. Man har 15 (eller 45 eller 180) minuter på sig att inom ett visst område söka upp och fånga in ett antal spöken som gömmer sig. Ju fortare desto bättre. Spelet håller koll på var man befinner sig och om man närmar sig ett spöke (som man ser på kartan på skärmen) lyfter man telefonen, ser verkligheten genom mobilkameran, och se! Där har vi ett vitt lakan som försöker flyga undan. Sikta och skjut! Ghostbusters!

Så det kan hända att någon sett stämmer att en lång skäggig man i träningskläder har kutat kors och tvärs på en stor kyrkogård i Gällivare och verkat ta bilder rätt ut i luften. Undrar vad denne någon tänkte.

En utmärkt motionsform, i vilket fall. Jag blev dugligt svettig. Och man får statistik på hur långt man har sprungit och hur många kalorier man har bränt. Har man en android finns SpecTrek på Market här.

De lättlurade stackare som betalat överpris för en iPhone (trots att det finns billigare, minst lika snygga och kompetenta alternativ) kan jag glädja med att säga att SpecTrek även finns på App store.


Onsdagen den 11 maj 2011 - Trudelutt #25

Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)

Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.

Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Nattkvitter.mp3|titles=Nattkvitter]

Nästa vecka: A capella?


Söndagen den 15 maj 2011 - Vår fyra

Ännu en vecka senare (idag). En mulen och lite kall vårdag. Björkarna verkar lite sega, men häggen kör sitt eget rejs. Snart är denna del av strandpromenaden mycket nära en gröndoftande grotta. Klicka på bilden.


Torsdagen den 19 maj 2011 - Trudelutt #26

Nej, inget a capella den här veckan. Istället ännu en gammal nittiotalare. En rätt tung inledning, och en fortsättning med en några till höres rätt meningslösa element. Ändå tyckte jag (då och fortfarande lite nu) att den flyter på rätt bra, jag var nöjd med det ambienta stuket och avslutningen tycker jag är ganska fin. Och trots, eller kanske just för att jag gillar soundet håller jag just nu på att göra en remake på denna. Kommer som veckans trudelutt om inte alltför många veckor.

Den är 7:12 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Night-Vision.mp3|titles=Night Vision]

Nästa vecka blir det kanske en kortis igen. Telefonspel någon?


Fredagen den 20 maj 2011 - Pillar

När jag nu driver omkring i Stockholms kollektiva transportsystem (läs tunnelbanan och bussarna) så iakttar jag några förändringar sedan jag var här senast, nämligen för 18 månader sedan:

  • En mycket större andel resenärer nu än då sitter och pillar på sin smartphone. Skönt för de flesta reflekterar Ida, så slipper man ju sitta och titta på varandra. En absolut övervägande majoritet pillar på en iPhone. Självklart: iPhone är för storstadsfolk, Android är för lantisar.
  • På många tunnelbanestadioner har dom installerat lampor på perrongen som blinkar gult när ett tåg är på ingående. Praktiskt, mycket praktiskt. Stockholmspraktiskt. (Jag noterar även att om man tittar bort från dem när dom blinkar blir det gula varierat grönt
  • Ny trend: Gigantiska glasbyggnader i Stockholms centrals närhet.
  • Att jag inte längre automatiskt vet vilket tåg jag ska ta om jag ska västerut, söderut, norrut. Det har alltid gått på automatik. Inte nu längre. Varför inte?

Lördagen den 21 maj 2011 - Strössel

Som jag har längtat. Mmmm.


Söndagen den 22 maj 2011 - Segway

På vägen förbi Skinnarviksberget möttes vi av en Segwaykurs. Med tanke på att uppfinnaren körde ihjäl sig på en sån är det väl bra att de tagit lärdomen till sig och satsat på kurser med hjälmtvång.

EDIT:  Det var visst inte uppfinnaren som kärde ihjäl sig, utan ledaren för det konsortium som äger Segway.


Måndagen den 23 maj 2011 - Björken

Igår åkte jag från det här:

Till det här:

Jag blundar och minns med njutning det nyss upplevda sommarklimatet i Svealand med vetskapen om att den även så småningom kommer till norraste Sverige. Jag vet att det är så, för annars hade den där stackars kala björken inte stått där. Och gräset är ju faktiskt sådärnågorlunda grönt.


Fredagen den 27 maj 2011 - Trudelutt #27

Veckans sena trudelutt blir ännu en liten tun från vad jag tills alldeles nyss trodde var ett telefonspel i värsta film noir-andan, men det var bara ett påbörjat sound som jag hittade på och lekte med på den tiden. Som jag kanske kunde ha användning av i något framtida projekt. Och som så ofta händer så blir det en intressant början, ett trevligt litet tema, som ganska snabbt liksom rinner ut i sanden (vilket i och för sig inte är helt ovanligt i filmmusiksammanhang). Icke desto mindre värt att lägga upp som en trudelutt, tycker jag.

Detective agent. Den är 56 sekunder lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Detective-Agent.mp3|titles=Detective Agent]

Nästa vecka får vi verkligen se vad det blir. Det börjar nämmeligen sina i förråden på respektabla trudelutter. På rikt. Jag lovar. Vad ska jag ta mig till?


Fredagen den 27 maj 2011 - Vår fem

(Klicka på bilden)
Bilderna för vår ett, två, tre och fyra togs med en veckas mellanrum (söndagar). Vår fem kunde inte tas förrän idag, några dagar för sent, ty jag var i södrare trakter i söndags. Men jag tror inte det gör någon större skillnad. Neonvåren är här. Ljust lysande grönt. Och Promenaden nedanför Bonnstan är indränkt i gräs, björk och hägg. Synd bara att det inte går att fotografera dofterna.

Lördagen den 4 juni 2011 - Trudelutt #28

När jag var yngre var jag ett stort fan av den franske kompositören Jean-Michel Jarre, som var en pionjär inom den elektroniska musiken på främst 70- och 80-talen. Jag blev särskilt imponerad av albumet Waiting for Cousteau, vars titelspår är ett 46 minuter långt ambientstycke med hänvisning till Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot. Det var samtidigt en hyllning till undervattensforskaren Jacques-Yves Cousteau, som fyllde 80 år samma dag som plattan släpptes 11 juni 1990. Den finns tyvärr inte på Spotify, men någon har varit snäll och lagt upp utdrag yr stycket på YouTube.

Veckans trudelutt är en pastisch till Waiting for Cousteau. Den heter istället Waiting for Clouseau, och jag gjorde den våren 1991. Inget verk att direkt hetsa upp sig över. Jag minns att jag försökte efterlikna Jarres Waiting-spår lagom mycket de första fem minutrarna, därefter följer några dåligt spelade strofer ur någon annan mer känd Jarre-klassiker, och från minut 6 till slutet får vi genom några melodisvängar med klockor eventuellt veta att den där vi väntar på faktiskt dyker upp till slut…

Den är alltså 10:06 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Waiting-for-Clouseau.mp3|titles=Saeys – Waiting for Clouseau]

Nästa vecka: En fruktansvärd klasslåt.


Måndagen den 6 juni 2011 - 6 juni

Idag är det nationaldag. Jag har en spellista på Spotify som jag endast och enbart spelar idag.


Tisdagen den 7 juni 2011 - Fem

Efter fem dagar är jag tillbaka. Och nedräkningen har tydligen börjat för alla utom jag. Om audionomerna, sjuksköterskorna, överläkarna, sekreterarna eller de övriga logopeder inte redan gått på semester så ägnar de fikarasterna åt att belysa hur få dagar eller veckor de har till semestern. För min del har jag sex veckor kvar. Det är nära nu.

Men jag ska inte klaga efter den gångna helgen. Fem dagar:

Dag ett hade jag, Den långa Rödhåriga och pudeln, E och M ett ärofyllt uppdrag upp på Vithatten, landskapet Västerbottens näst högsta topp. Uppdraget innefattade bland annat en jättestor blyertspenna, ett par Hälgesockar, en mjuk varning-för-älgar-skylt och en LP-skiva.

Dag två tog jag farväl till Den Långa Rödhåriga som skulle iväg till Småland för en kort bröllopsvisit. Själv drog jag med Skellefteå kammarkör till Pite havsbad för att inför dryga 1800 personer framföra allehanda verk av Simon Åkesson, som dagen till ära skulle motta ett fint musikstipendium.

Dag tre sov jag länge, för att sedan underhålla och underhållas av F och tre kids i Gummark.

Dag fyra sov jag också länge, för att sedan ägna ett par svettiga timmar på en beachvolleyplan i Hökmark och därefter häng och spontanövernattning i lilla gula huset där.

Dag fem inleddes med en skjuts av W till flygplatsen och hämtning av Den Långa Rödhåriga på samma plats. Eventuellt tog vi det lite väl coolt i och med att vi visste att planet var försenat. Sånt tar tydligen inte inchecknings- och säkerhetskontrollspersonalen hänsyn till. Efter en kort titt på nationaldagsfirande med hög medelålder i Bonnstan rattade jag en nybesiktad ELLan norrut. Imponerades av Storforsens mäktighet på vägen. Kanske kommer det en film på det imorgon, eller någon annan dag.

Men inget flyg. För blåsigt.


Onsdagen den 8 juni 2011 - Trudelutt #29

När man hör ordet ”klasslåt”, vad tänker man på då? Bra musik? Dålig musik? Rolig musik? Det är oklart vilken av dessa epiteter som denna veckas trudelutt kvalar in under, det får den med ett öppet sinne avgöra (för nu börjar verkligen det kvalitativa materialet sina). Om man har ett sådant bjuds man på putslustig och nästintill obegriplig smurfrap, en smula enformig falsksång och pampig panflöjtsmellanspel. Den extremt kortlivade popgruppen hette GRUS (Gårder, vRenning, Ungermark och Saeys) och bestod av fyra lagom misslyckade gymnasiestudenter på väg att gå ut 3-årig naturvetenskaplig linje, Huddingegymnasiet, våren 1991. Mycket nöje?

Den är 2:32 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/N3b-rap.mp3|titles=N3b rap]

Nästa vecka: Krafsandet efter fler medelkvalitativa trudelutter fortsätter.


Onsdagen den 8 juni 2011 - Layout

Jag har börjat notera att den här bl… förlåt dagbokens layout ser så smått überkatastrofal ut om man använder MS Internet Explorer som webbläsare. (Google Chrome, Opera och Firefox såväl som webbläsaren i min Android visar alla (hyfsat) rätt layout.) Även om jag verkligen inte rekommenderar någon att använda Internet Explorer så ägnas dagarna åt att fundera vad man kan göra åt problemet. Bara så att ni som oroar er vet att jag vet, och att åtgärd ligger i pipelinen.


Fredagen den 10 juni 2011 - VA

Sitter vid brunchbordet och läser om Stadsfesten i Skellefteå. I stycket som handlar om att Skellefteå kommun sponsrar med VA och sophämtning dyker det upp en spontan tanke i mig; Hur ska de lösa det här med att vattnet i Skellefteå är otjänligt att dricka, utan måste kokas? Men lika fort som frågan dök upp så kom det självklara svaret; folk dricker inte vatten på Stadsfesten.

Slut på meddelandet.


Onsdagen den 15 juni 2011 - Trudelutt #30

Okej, när jag i slutet av november förra året började publicera en egenhändigt komponerad trudelutt i veckan och skrev att jag så gör tills materialet sinar så hade jag egentligen ingen känsla av hur länge det skulle räcka. Det räckte längre än jag trodde – ett drygt halvår, trettio stycken musikverk hittills. Och som det stora ego jag är så ger jag mig själv en klapp på axeln och viskar att det är en ansenlig mängd musik jag kreerat genom åren, bra jobbat, Thomas. Jag kan – också. Dessutom. Eller?

Men nu har det verkligen börjat sina. Det börjar på allvar bli slut på material, hög- eller lågkvalitativt, värt och inte alltför pinsamt att publicera, så jag måste släppa på regeln att publicera en trudelutt i veckan. Nu blir det kanske en trudelutt varannan vecka eller så. Eller inget alls. Allt har ett slut.

Den jubilerande trettionde trudelutten är inget lågkvalitativt, trots att den är mycket tidig och mycket enkel, både vad gäller uppbyggnad, struktur och instrumentalisering (inte mer än ett instrument…). Något som kämpar på, och några tröstande melodier över det. The Caravan, tidigt nittiotal.

Den är 3:15 långt. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Caravan.mp3|titles=The Caravan]

Nästa vecka blir det förmodligen ingenting. Men misströsta icke, alla trudelutterna går att få på en sida genom att klicka här. Klicka och lyssna.


Lördagen den 18 juni 2011 - Ryck

Man gör nya upptäckter nästan varje dag. Ibland är upptäckterna så små och subtila att man inte ens noterar dem. Ibland märker man dem:

Dagens upptäckt:

Man har muskler på näsroten. Då menar jag inte bekymmersrynkan, utan nedanför, precis utanför den där gropen som utgör början av näsryggen. Jag hade ingen aning om att man hade muskler där. Vad har man dem till?

Tidigare under våren under tillfällen då Thomas varit trött och lite stressad har han haft ryckningar i nedre ögonlocken, oftast höger men även på vänster sida (dock aldrig samtidigt). Små men tydligt kännbara, lite störande, men hanterbart. Jag tänker att det är några nervtrådar i motorkortex som kopplat lite fel och ger upphov till felsignaler till berörda muskler (men jag inser snabbt att den teorin inte håller eftersom det då skulle innebära att det skulle vara rubbning på exakt samma ställe på båda hjärnhalvorna).

Men nu verkar alltså ryckningarna ha flyttat ihop sig till näsroten. Rätt i mitten, mellan ögonen. Och den sammanlagda effekten blir ju dubbelt så stora ryckningar än på varsitt nedre ögonlock. Den Långa Rödhåriga tycker det ser roligt ut, och jag vill förstås inte förneka henne det nöjet. Jag bara hoppas att vi kan hitta något annan förnöjelse snart. Sluta rycka!


Tisdagen den 21 juni 2011 - En elftedel

Som alla vet så är det idag sommarsolståndet idag (eller sommarstolståndet som jag brukar säga). Norra halvklotets längsta dag, eller i alla fall söder om polcirkeln, ty här, en schysst bit norr om polcirkeln har det varit dag sedan 12 juni, och kommer så vara några veckor till. Uppifrån Dundret har man en fantastisk vy över en elftedel av Sverige, och i midnattssolen kan jag tänka mig att den vyn ter sig ännu fantastiskare. (De snobbar som varit upp på Kebnekaise säger nu – men hallå, hur kan man se en elftedel av Sverige från lilla Dundret när man kan se lika stor portion Sverige från Keb, som ju är 1283 meter högre, och jag svarar jag vet inte, men en teori kan vara att det är en massa berg i vägen som skymmer sikten?)

Och självklart ger man sig upp på Dundret denna kväll. Mest av principskäl, för regnet strilar ner och har så gjort de senaste två dygnen. Jag knäpper en bild, och njuter av den fantastiska utsikten jag vet vinns bakom alla regndropparna.


Tisdagen den 28 juni 2011 - 400

Till helgen är det partaj i staan. Men slår upp en massa tält, fyller baren med öl och plastmuggar och bjuder in käcka underhållare, och så innevånare och hemvändare och förhoppningsvis besökare komma och njuta av varandra. Jag och Den Långa Rödhåriga har, med viss initial tveksamhet, köpt biljett till fredagens evenemang, främst för att Robyn kommer och spelar då. Vore skojigt att se. Priset är naturligtvis alldeles för högt – 370 kr plus den alltid obligatoriska serviceavgiften på 30 kr = 400 kronor. Det är med viss försiktighet jag ser fram emot att försöka medverka till göra upplevelsen värd pengarna.


Onsdagen den 29 juni 2011 - Lättuttröttbar

Fatta hur många ‘t‘ det finns i lättuttröttbar! Sex stycken! Det är många!


Fredagen den 1 juli 2011 - Michael Bolton

”Semestern” närmar sig med stormsteg. Bara tre veckor kvar. Men varje helg är en semester. Och när stämningen verkar vara svår att rubba kan man försöka göra Den Långa Rödhåriga vansinnig genom att spela Michael Bolton på hög volym. Jag lyckas inte synligen, även om hon säger att hon vrider sig inombords. Och det gör ju i och för sig jag också, men allt detta är bara en lek, att fira minisemestern. Och en kontrast, ty ikväll slänger Robyn ut Michael Bolton ur ur medvetandet. Med all rätt.

Det finns än så länge bara en sak att klaga på när det gäller kvällens begivenhet. Den Långa Rödhåriga säger att man borde kunna kräva nåågot snyggare biljetter om dom nu ska kosta 400 kronor.


Onsdagen den 6 juli 2011 - Trudeluttlösa

Och idag är det onsdag – tredje trudeluttlösa onsdagen i rad. Så sorgerligt. Men misströsta icke, en remake på en gammal trudelutt är under produktion. Det är svårt att säga om den verkligen blir bättre med maffigare ljud, jag är splittrad på den punkten. Ett verk grundat på ett syntljud behöver inte alltid bli bättre med fejk-orkesterljud.

Nå, jag talar inte om vilken gammal trudelutt jag gör en remake på. Det får bli en överraskning. Om nu någon bryr sig.


Tisdagen den 12 juli 2011 - Sludder

Det börjar märkas. Jag har cirka fem arbetsdagar kvar innan sommarledigheten sätter in. Vad är det mot sex månaders intensivitet, en startsträcka där det känns som om jag lärt mig lika mycket som under föregående fyra år. Klart man är slut. Jag välkomnas av de trevliga sjukgymnasterna på personalbostaden och de (och jag) roas av allt trötthetssludder en logoped kan vräka ur sig. Jag har sagt det till patienterna, och jag säger det till mig själv; även om man inte har afasi så kan man drabbas av fel språkljud på fel ställe, sludder, tankevurpor och andra lustiga fenomen när en lång och krävande (men givande) arbetsperiod tar ut sin rätt.

Men snart kan jag andas ut. Snart börjar vilan.


Söndagen den 17 juli 2011 - Vila

Nu har jag varit Leg log i exakt ett halvår. Nu väntar en sista resa norrut (självklart i 1:a klass) samt en bonusvecka på några dagar, sen åker Thomas och ELL söderut för en månads i mitt tycke välförtjänt vila. Jag rider på känslan. Snart slutar det. Snart börjar det.


Torsdagen den 21 juli 2011 - Årstid

Igår företog jag resan medelst bil från långt norr om polcirkel till ungefär lika långt söder om polcirkeln. Ledighetskänslan infann sig icke bakom ratten, ty i så fall hade jag väl kört av vägen. Inte heller när jag äntligen var hemma, ty då var jag trött och kände mig låst till sängplats. Idag har jag övat att inte ha några omedelbara planer för dagen, att inte ha några tider att passa. Åtminstone inte förrän sent på eftermiddagen, då Syket inledde årets 20-åring, Trästockfestivalen. Den Långa Rödhårigas barndomskamrat C (som aldrig missar en Trästock trots att hon numera bor i en helt annan del av Sverige) kommenterade att Trästock är som en helt egen årstid. Det är vinter, vårvinter, vår, sommar, Trästock, sen sommar igen, höst och så vidare. Det kan jag skriva under på.

Imorgon fortsätter inte-hålla-koll-på-klockan-träningen. Den äger rum under fyra timmar i en gummibåt på en älv nära mig. Färden avslutas med surströmmingsfest i en nybyggd veranda. Jag äter fortfarande inte surströmming, men som tur är jag inte ensam om det i sällskapet.


Fredagen den 22 juli 2011 - Uppsvullnad

Höger öga, just nedanför, men ovanför kinden, en aning åt höger. En mygga har under natten fått för sig att suga sitt blod just där. Alltså myggbett. Liten uppsvullnad.

Om jag såg trött ut redan innan så ser jag följdaktligen ännu tröttare ut nu. Tack ska du ha.


Söndagen den 24 juli 2011 - Murjek

I skrivande stund (20:32) stannar tåget till i Murjek på sin väg upp till Gällivare och Kiruna. I vagn 61 plats 48 (naturligtvis 1:a klass eftersom benutrymmena i 2:a klass är knädödande) sitter kanske en man på väg till sitt jobb på sjukhuset i Gällivare. Han kanske tittar på en film eller läser en bok. Kanske sitter han och äter en keso men müsli eftersom han inte hann köpa något mer ordentligt i Luleå eftersom den anslutande bussen söderifrån var försenad.

Han skulle kunna vara jag. Men det är det inte. För jag är ledig. Hemma. I Skellefteå. Njuter av ledigheten tillsammans med Den Lång Rödhåriga. Och nedräkningen har inte ens börjat.


Tisdagen den 26 juli 2011 - Efter ett

Jag tror man lyckats ta semester om man lyckas med konststycket att sova till efter klockan ett på eftermiddagen (efter att ha varit uppe till ca halv två föregående natt). Nu när jag klivit upp ur sängen återstår bara den ytterst svåra frågan: Vilken strumpa ska jag välja?

Eller också blir detta ännu en barfotadag.


Torsdagen den 28 juli 2011 - Krossat glas

Dröm:

Jag plockar upp krossat vasst glas från gatan i den stora svenska staden, men jag hittar ingen glasåtervinning fastän jag söker information om var en sådan kan finnas. Hittar ingen, fortsätter söka.

Men det är det minsta bekymret. För min mamma lever men är dödsjuk och ligger på samma sjukhus som jag jobbar på. På samma avdelning till och med. Hon har en massa slangar, nej, sladdar som går in i hennes huvud. Dom har rakat bort hennes hår för att kunna göra ordentliga och rena anslutningar. Hon är för det mesta vaken och nästan helt adekvat, fast hon verkar inte acceptera och förstå att hon är så sjuk. Hon är arg och vill hem och tycker inte att det är något fel på henne. Hon är arg på sin kropp, på mig, på den övriga sjukhuspersonalen, på sin sista käresta Tommy som hon (i drömmen) inte vill ha något att göra med. Hon har sagt åt honom att gå därifrån men han står envist på avstånd och ser på. Samtidigt försöker jag utöva min tjänstgöring som logoped på avdelningen. Göra språkbedömningar på patienter som i sina sjukdomar i olika grad tappat förmågorna att kommunicera med sin omgivning, för att vidare kunna avgöra vilken hjälp de kan få. Personalen, som representeras av en odefinierbar, diffus gröt av människor och jag är osäker på om de uppskattar och värderar mitt arbete, de tycker att min mamma tappat språkförmågan till stora delar men jag förstår inte vad dom menar, hon uttrycker sig väl, åtminstone i sin ilska. Jag vill inte göra någon bedömning själv, hon är ju min mamma, det går inte, nå, den diffusa personalen skickar sjukgymnasten Sara att göra det istället. Det blir väl bra, en språkbedömning kan väl vem som helst göra.

Och i drömmen fortsätter jag gå omkring med det krossade vassa glaset i handen och slits mellan mitt arbete och kaoset och sorgen över situationen som jag, mamma och alla hennes andra kära befinner sig i.


Fredagen den 29 juli 2011 - Trudelutt #31

Nyproduktion! Åtminstone såtillvida att det är en remake på ett verk jag gjorde för många, många år sedan. Den börjar som den mörkaste höststorm. Stormen lugnar sig och via ett par intermezzon rör den sig mot den ljuvaste sommardag. (Den skulle också kunna sammanfatta gårdagen genom dess smått obehagliga uppvaknande till ett skönt avslut på en grön veranda i Gummark.)

Och som alltid: små laptophögtalare duga icke till lyssning av detta stycke, åtminstone inte som kompositören hade tänkt det. För bästa upplevelse krävs ett par bra hörlurar eller ljudanläggning med bra bas.

Titeln ”nv” har ingenting att göra med en lokal nyhetstidning i norra västerbotten, det rör sig blott om en förkortning av den tidigare titeln. Den är 7:28 lång. Tryck på play och koncentrera dig på lyssningen.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/nv.mp3|titles=nv]

Tisdagen den 9 augusti 2011 - Dubbelformat

Men hej och hå, jag har tydligen en blo… ursäkta nätdagbok att underhålla. Inte lätt då goda vännen W varit på besök plus att jag och Den Långa Rödhåriga varit ute på roadtrip genom världens största vykort. Mer om det senare. Under tiden kan man avnjuta en liten flygfilm i dubbelformat:


Fredagen den 19 augusti 2011 - Semester

Jag har semester. Tydligen även härifrån. Återkommer med en fråga.


Söndagen den 28 augusti 2011 - Plastbit

I fem veckor har jag haft ett annat liv än de sex månaderna innan dess, ett liv då jag inte har behövt dela upp veckorna i två – en bortadel (jobb i Gällivare) och en hemmadel (ledig i Skellefteå). Om en stund bär det av, norrut igen. Tre nya månader med veckopendling. Jag har ingen ångest över att mina fem veckors hemmavarande är över. Det är som det är. Jag intalar mig själv att det rör sig om korta veckor och långa helger. Snart är jag hemma igen.

Och i och med den nya vardagen kommer skrivandet igång här igen. Vi börjar med en liten bildgåta. För några veckor sedan fick Den Långa Rödhåriga ett eggande reklambrev från en av dessa bokklubbar (som hon inte är medlem i men ändå får välkomnande semi-personliga brev ifrån). I brevet fanns följande föremål bifogat:

En orange, vinklad plastbit. Något tunnare utåt kanterna. Det fanns ingen förklaring till vad det var eller vad man ska ha den till. Vi spekulerade i att man kan ha den när man låser en pocketbok, att den hjälper till att hålla boken öppen när man håller den med en hand med tummen i mitten. Men det verkade inte speciellt praktiskt. Hm. Är det någon som kan tänkas veta svaret? Vi står i alla fall handfallna.


Måndagen den 29 augusti 2011 - Björklöv

När jag efter bara 4 timmar och 40 minuters sträckkörning (nästan) (innehållandes Rachmaninovs pianokonsert no.2 i C-moll och symfoniska dikt Stormen, sommarpratande Johan Wester och Cecilia Uddén, samt P3 dokumentär om folkmordet i Rwanda) kom fram till Gällivare igår så var det mörkt. Mörker i Gällivare hade jag inte upplevt sedan i början av maj. Och i och med mörkret såg jag inte heller att många av björkarna kommit ganska långt i sin höstbeklädnad – det noterade jag imorse. Huvva. Fullt med gula björklöv på motorhuven. Redan? Vi har inte ens kommit in i september ännu.

Och gårdagens mysterium med plastbiten löste sig ganska snabbt, tack Kicki och Walle. Det är ingen tepåsehållare, utan, som vi misstänkte, en bokupphållare – man har tummen i mitten och klämmer mot ett bokuppslag så håller sig boken öppen. Verkar ganska meningslöst, om jag får säga det själv. Det görs väl även utan plastbit. Å andra sidan har jag inte testat den i praktiken. Ska göras till helgen.


Torsdagen den 1 september 2011 - Extrahörlurar

Ända sedan jag köpte en laptop i slutet av 2006 (inför studierna och pendling 13 mil ToR till Umeå) har jag tagit för vana att sitta med den i knät på en buss och kolla på en film. Det förkortar den upplevda restiden avsevärt. Jag ska inte påstå att det var hemskt ovanligt i början, att dom som hade en bärbar dator satt på bussen och kollade film, men det var i alla fall inte lika vanligt som det är idag. Så även på tåg. Hemskt vanligt. Var och varannan gör så. (Och gärna samtidigt pillandes på en iPhone.)

Jag har börjat notera en parallell trend här. Fler och fler sitter på bussen eller tåget och tittar på en film eller serie, med högtalarna på. Dessa människor har inte varit förutseende nog att införskaffa ett par hörlurar, så att omkringsittande passagerare slipper höra ljudet av en film på dåliga laptophögtalare. Hur tänker man då? Bryr man sig alls om att det eventuellt kan vara störande?

Idag lånade jag ut ett par extrahörlurar till en tjej på bussen mellan Luleå och Skellefteå, som satt två rader snett bakom och tittade på en massa Vänner-avsnitt. Kändes bättre och mer konstruktivt att göra så än att bara säga till. Jag inbillar mig att övriga passagerare uppskattade min gest till henne. Frågan är: Ska jag göra det till en rutin? Det kommer ju inträffa igen.


Måndagen den 5 september 2011 - Dimma

Nu är jag inne på andra veckan efter en lång underbar ledighet där min tillvaro kretsade runt en enda plats – inte där livet och veckan delades upp i två delar; borta och hemma. Förra veckan var intressant – jag stressade runt i en slags dimma av patienter, bedömningar, diagnoser, rådgivning, ”expertutlåtanden” – allt i en snabb och salig röra. På nätterna upptäckte min hjärna att den inte riktigt hade hängt med att processa klart allt under dagen och kvällen, så det var vad den ägnade sig åt då, när allt var tyst och mörkt och lugn runtomkring den. Naturligtvis var det tvunget att ske i vaket tillstånd.

Att igår sätta sig på bussen inför en sextimmarsresa till andra arbetsveckan var allt annat än lockande, men det var ju tvunget att göras. Efter dagens nio arbetade timmar (vilket icke har varit någon ovanlighet hittills denna period) börjar mitt arbetssinne så smått synka ihop med verkligheten. Snart är mitt eget tempo ikapp. Den hårda vägen.


Onsdagen den 7 september 2011 - Motvind

Jag drog på mig mössan, kollade att backen låg i, och klev ut ur bilen. Bildörren fick jag hålla i så att den inte slängde igen på mig. Ty ovanför molnbasen på 750 meters höjd på Dundret blåste det rejält. Jag började springa uppför, längs vägen, men vände ganska snart eftersom det inte är så hemskt trevligt att springa i tät dimma. En bit nedanför, och medvinds, var det klarare. Tog mig ner till just ovanför trädgränsen, sedan vände jag uppåt igen. Vägen upp kändes dubbelt så lång som vägen ner, i och med konstant uppförsbacke multiplicerat med kraftig motvind. Bra träning. Alldeles för korta vadmuskler. Alldeles för korta lårmuskler. Mjölksyra. Var tvungen att gå ibland. Långa, tänjande steg. Undrar om jag får sendrag inatt.


Måndagen den 12 september 2011 - Vifta igång

Jag följer den något stapplande ”dokusåpan” Maestro där några väldigt spridda profiler ska lära sig dirigera Sveriges radios symfoniorkester. Jag måste erkänna att när jag såg första avsnittet gjorde det lite ont i mig. Inte för att det lät ganska konstigt när de skulle vifta igång orkestern, för det gjorde det, utan mera att jag hade känslan av att ha missat något. Jag minns en gång för väldigt länge sedan, då min mor tog mig till ett öppet hus i konserthuset vid Hötorget. Då fick några lyckligt lottade öppethusbesökare stå och dirigera Filharmonikerna. Sedan dess har det varit min dröm, att någon gång få stå och vifta igång en hel fullstor orkester. Helst Sveriges radios symfoniorkester i Berwaldhallen. Helst någonting av dom stora ryska tonsättarna.

Jag tror jag ska önska mig det till min femtioårsdag. Ni har drygt tio år på er att planera den presenten.


Tisdagen den 13 september 2011 - Äter

Efter kvällens grötmiddag drog jag iväg med bilen en mil norrut. Vad kan locka mer än en höstruskig promenad (jo, det är ordentligt med höst här) i ett villakvarter där 95% av husen står tomma och obebodda sedan något år tillbaka? Malmberget som stad är drygt hundra år gammal men är idag i en rejäl utförsbacke, med kraftig fallande befolkningsmängd, ända sedan sjuttiotalet, då Gropen började äta sig igenom samhället.

Den äter sig fram rakt söderut och man ser tydligt vilken del av samhället som står näst på tur att offras för gruvnäringens skull. Det är en paradox – malmen måste brytas för att samhället ska ska kunna leva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas (Ur ”Mannen från Malmberget” av Svante Lindqvist). Men husen står ännu kvar, redo att plockas bort, med tomma, gapande fönster, med frostbitna väggar och översnöade uppfarter på vintrarna och en aningens för oklippta gräsmattor på somrarna, även om LKAB säkert gör sitt bästa för det inte ska se alldeles för förfallet ut. Av hänsyn till de få som ännu inte flyttat ut?

Titta på bilderna nedan. Om du tycker att det ser ut som vanliga bilder på vanliga hus, så titta en gång till. (Klicka för förstoring.)

Not: Inget av de fotograferade husen är bebodda. Jag har varit noga med att inte få med något hus där det faktiskt bor någon. Någon måtta med ödesfrossa får det väl ändå vara. Bilderna är tagna i skymning med SonyEricsson Xperia Arc med Pro HDR Camera.


Måndagen den 19 september 2011 - ca 6 timmar

Måndag, tisdag onsdag – arbetsdag och vardagkväll i Gällivare. Kvällarna fylls med utpustande från dagens arbete, kanske ett löp i skogen (så länge det är ljust efter jobbet), fikonsurfning, handla, äta, sova.

Torsdag – utgörs till stor del av resande (ca 6 timmar) till staden där jag bor.

Fredag, lördag – hela helgdagar. Kopplar fullständigt bort livet under ovanstående dagar. Går i en skog, flyger lite, ser en film eller tre, hälsar på folk, bara hänger med Den Långa Rödhåriga och Pudeln.

Söndag – till stor del ledig dag hemma men tillika ungefär lika mycket resande (ca 6 timmar).

Slut på meddelandet.


Tisdagen den 18 oktober 2011 - Åter

Jag har tagit en paus.

Tror jag behövde det. En bit in på arbetsterminen efter semestern började skrivmotivationen tryta, och det hade sina naturliga förklaringar. Den viktigaste var det att jag inte kände något behov eller ork att sitta och författa texter efter arbetstid, under vilken jag redan gjorde det i tillräcklig mängd (journaler o dyl). Lägg därtill själva arbetsbördan som nådde/når ungefär upp till halsen, helt och fullt kontrollerbart men utan större marginaler, och som även innehöll/innehåller viss ångest gällande knepiga patientfall och en veckas arbetsrelaterad magont. Det är något jag håller på att lära mig hantera. Att jag sedan under de dagar jag har helg kopplar bort det mesta av måsten skulle man kunna tro är orsaken till att det inte heller då författas någonting här är egentligen bara en halvsanning. Att skriva här är inget måste, mer ett borde, och för det mesta positiva borden. Men ändå, en barriär har funnits. Tankarna finns där dock, och vill ut. Helst via någon annan kanal än genom Facebook.

Nu är jag åter.


Torsdagen den 20 oktober 2011 - Sanningen

Sanningen är en läskig sak. Om man säger något som förr eller senare visar sig vara en Osanning så kan man få på moppo. Då måste man ta tillbaka allt man sagt, om möjligt förklara sig och komma med den rätta Sanningen, och sen stå en bra stund i skamvrån.

För att säkerställa att det är Sanning man yttrar, och inte Lögn, så bör Sanningen genomgå en lusläsning och bearbetning och granskning och inte minst redigering på layout- och språknivå – Sanningen ska inte bara vara rätt utan bör helst också vara snygg.

När vi utvecklade vår Sanning under förra hösten granskades den fortlöpande av två handledare och slutligen av en examinator som tyckte att den var tillräckligt sann för att kunna komma ut i verkligen. Därefter lämnade vi vidare vår Sanning för vidare bearbetning till ett lite snyggare, behändigare och anpassat format. Detta arbete sköttes av våra två handledare som utgjordes av en lingvist och en logopedprofessor, plus några neurologer och en foniater. Deras arbete med vår Sanning granskades vidare av ett antal diffusa personligheter utomlands. Dessa utomlandspersoner gav, efter ett stort antal vändor, grönt ljus till vår Sanning att bli Den Slutliga Sanningen, nära obestridbar, i alla fall tills någon bevisar en Motsats-sanning som gått igenom samma nagelfareri som vår.

Vår Sanning, Den Slutliga, finns publicerad i den kända tidskriften Parkinson’s Disease och finns att lusläsa i sin helhet här.


Söndagen den 23 oktober 2011 - Behändigt

Imorgon drar jag Den Långa Rödhåriga till Barcelona. Stannar några dagar. Flyget går direkt från Skellefteå till en sån där lagomlångbortflygplats i närheten av Barcelona. Så behändigt. Slippa göra turen via Stockholm Arlanda. Naturligtvis är det Ryanair som flyger oss ner, och vi kan på sätt och vis inte låta bli att skämmas över att vi väljer ett sådant flygbolag. Vem eller vad får sota för att vi reser med Ryanair? Miljön? (Såklart, alltid.) Kabinpersonalen? Vi själva? Vi förväntar oss att få bli nedtransporterade, inte att det blir någon form av lyxresa med uppassning på planet, rymligt knäutrymme och trevlig personal. Jag förväntar mig inte ens att få tillåtelse använda telefonen i flygplansläge, även om jag förstås tänker fråga.


Lördagen den 29 oktober 2011 - Turister

Som den hemskt beresta man jag är så hade jag naturligtvis varit i Barcelona tidigare. Men då som turnerande med kören med ”fullspäckat” schema. Man skrapade mest lite på ytan.

Igår kom jag och Den Långa Rödhåriga hem från samma stad, denna gång som rena turister. Åtskilliga mil har vandrats och åkts i turistbuss och tunnelbana. Även ett par kilometer på cykel. (Vilket är ett värdefullt tips: Det är både billigt och smidigt att hyra och ta sig fram med cykel i Barcelona. Vi ångrar att vi inte hyrde mer än under två timmar.) Bilder från dagarna kommer vilken dag som helst på ett Google+-album nära dig.

Och från 20-gradig sommarvärme och inträdeskö runt hela Sagrada Familia till ett dimgrått norrland åkte vi med Ryanair. Knäutrymmet var inte det bästa, men flygvärdinnorna var trevliga och lät mig till och med använda mobilen i flygplansläge. Plus!

(Nähä. Jag åkte inte dit för att ge er mina pengar.)


Måndagen den 31 oktober 2011 - Bärga

Igår beskådade en av de saker jag fått försaka i och med min vardagsexil sedan i januari. Skellefteå kammarkör, vilken jag på grund av min exil är tjänstledig ifrån, höll konsert tillsammans med Skellefteå symfoniorkester. Men det var inte själva konserten jag bevistade, nej, ty vid tidpunkten för konserten skulle jag sitta på en buss på väg norrut. Då får man gå på genrep. Några ur orkestern stirrade på mig och Den Röda Rödhåriga då vi satte oss, tämligen ensamma, på läktaren i Anderstorpssalen. Jag kände tankarna från de stirrande: Jaha, smiter dom undan att betala för att gå på konsert genom att gå på genrep, mjaha, mjaha…

Nåväl. Det är alltid häftigt att höra en symfoniorkester live, hur liten den än är, men den här gången kunde jag inte låta bli att tänka ”ostämd musikskoleorkester” när de tog sin ton. På det sättet överträffade kören orkestern med notlängder. Sopranerna lät ovanligt unisona, altarna är alltid bra, basarna utgjorde en körgrund jag sällan hört tidigare. Det var bara tenorerna som lät lite blyga och försynta. Och det är mitt fel. Jag måste tillbaka och dra upp dem. Jag kan inte bärga mig.

Tre månader kvar.


Fredagen den 4 november 2011 - Påse

Den Långa Rödhåriga brukar misslyckas, men inte jag. Jag brukar kunna göra ett kontrollerat ryck och låta perforeringen göra sitt jobb, utan att någon annan del av plasten (eller vad nu materialet består av) påverkas. Är det någonting Den Långa Rödhåriga svär över, och hon svär inte högljutt över mycket, så är det att det ska vara så oändligt svårt att kunna riva loss en påse från rullen utan att varken påsen hon vill ha fram eller den som sitter kvar på rullen på något sätt förstörs. Svårt som tusan. Allt går sönder. Även om en bara en liten reva i plasten (eller vad nu materialet består av) uppstått så är den försakad och oanvändbar, och ofta näst kommande påse också. Och det räcker att bara titta på revan så växer den.

Det handlar alltså om dessa biopåsar som man ska slänga matavfall i och som Skellefteå kommun vill att man använder. Och som sagt – jag brukar inte misslyckas. Men idag verkade påsarna vara på extra dåligt humör. Eller så har jag tappat greppet. Tappat konsten. Konsten att rycka rätt. Tre påsar gick sönder och åt innan jag försiktigt, millimeter för millimeter, lyckades dra loss en påse utan att ha sönder två samtidigt. Efter slutfört uppdrag lämnades jag i en känsla av misslyckande, otillräcklighet, jag har skapat, om än marginellt, en liten extra belastning på vår miljö genom att inte använda tre påsar till det de var tänkta till.


Söndagen den 6 november 2011 - Ljus

Förra årets snötäckta kyrkogård med alla dessa ljus var vackrare. Men i år fick mamma vara med. I en vacker minneslund på Alhems kyrkogård, intill en gärdsgård och en skog som jag tror hon hade gillat att gå i. Hon brinner än.


Torsdagen den 10 november 2011 - Lögn

Jag har säkert tidigare berättat om linje 100-bussarna som trafikerar norrlandskusten från Sundsvall till Haparanda, som åtminstone tidigare kallade sig för Expressbussar, som man numera inte längre behöver betala en 10-krona extra för att åka med för att det jobbar en bussvärd ombord. Bussarna är nya men bussvärden/värdinnan är kvar, liksom affärsklasstolarna längst bak, bussvärdens/värdinnans fjäskande till de få som åker affärsklass (men som förmodligen sällan betalar resan själv), soptömning under pågående färd, filmvisning som ibland slås på efter att dvd:ns startmeny hållit på att rulla i en timme, försäljning av fika och karameller till överpriser till oss övriga, toalett som numera har en spolningsknapp istället för en pedal på toalettstolens framsida. Numera har 100-bussarna även trådlöst Internet vilket säkert välkomnas av många. Min erfarenhet säger dock att om man har mobilt bredband så har man mer genomgående täckning hela resan i alla fall. Nå.

Nu kommer ytterligare en historia (eller egentligen två) att lägga till minnet. Ännu ett par erfarenheter som är bra att ha för framtida resor.

Åtta dagar sedan, söndag eftermiddag. Det är söndag och Logopeden ska åka norrut för en ny arbetsvecka. Den Långa Rödhåriga och Pudeln skjutsar mig till busstationen. Det brukar stå två bussar på väg norrut, den här dagen står bara en och det är fullt med folk som försöker komma på. Jag ber Den Långa Rödhåriga att inte köra iväg förrän hon ser att jag kommit på. Puss, hejdå, jag går till bussen, bussvärdinnan står i öppningen och ropar i en icke tillräckligt hög stämma att bussen är full och vi som står kvar får vänta på förstärkningsbussen som kommer om trekvart. No can do, tänker jag, då missar jag ju tåget i Luleå och de strokedrabbade patienterna i Gällivare får ingen logopedisk vård imorgon. Jag vänder på klacken och går och sätter mig i bilen igen och ber Den Långa Rödhåriga köra mig till Piteå (8 mil). Där kommer flera resenärer gå av bussen och jag kommer få plats. Efter en stund på väg norrut kommer vi på att chansa att någon av passagerarna ska gå av i Byske, så vi far och dit och inväntar bussen där. Tyvärr är det ytterligare tre i Byske som ska med – hur ska detta gå? Jag förklarar min belägenhet för chauffören – att jag måste hinna med tåget i Luleå och min sambo håller på att skjutsa mig eftersom bussen blev fullsatt i Skellefteå. Han säger: ”Ja, men då måste du ju åka med… Kliv på.” ”Jaha, öhm, verkligen?” tänker jag, ”var inte bussen full?” Bussvärdinnan har satt sig på chaufförens plats och tar betalt. Hon viskar, som i förtroende, att jag får sätta mig längst bak, på en av affärsklasstolarna, men säg det inte till någon, gör det diskret. Jag har ju inte betalat för att sitta på en sån lyxplats. Nåväl, jag går så diskret jag kan längst bak och vräker mig ner på en av de nio stolarna längst bak. Endast en av dem är upptagna av en stekare som högljutt pratar i mobilen om hur mycket han ska supa i helgen.

Jag minns många gånger under alla dessa år som stadig kund hos Veolia Transport/Connex/Länstrafiken att vi vanliga dödliga suttit som packade sillar på de ordinarie boskapsplatserna medan ytterst få har upptagit de nio stora stolarna längst bak. Klassindelningen i bussen har varit tydlig med ett svartgult staket mellan tredje klass och affärsklass. Och då tillämpades samma princip som dagens nästan-princip – att bussen räknas som fullsatt även om de nio stolarna längst bak är tomma och ingen av de som också vill få plats självmant utropar viljan att betala 90 kronor extra för extra benutrymme, gratis kaffe och macka, hörlurar och 220 volt i väggen. De som blev stående kvar fick vänta på förstärkningsbussen som oftast kom ungefär samtidigt som nästa ordinarie avgång. En gång i tiden erbjöd man dock taxi till de som inte fick plats, men den möjligheten har försvunnit.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många av de kvarvarande stackarna på Skellefteå busstation som inte hade lyxen att få skjuts till Byske, som missade tåganslutningen i Luleå. Just på grund av den rena lögnen att bussen var fullsatt?  Jag föreställer mig att jag inte är den enda som ska längre norrut än till Luleå (även om de flesta är studenter som ska till Piteå eller Luleå).

Just på grund av denna incident kände jag mig inte ett dugg skyldig när jag, en vecka senare, äntrade bussen med en nyköpt hamburgare i ryggan, och hann precis smaska i mig den på min sittplats innan bussvärdinnan (samma kvinna som veckan innan) kom upp och undrade vem det är som äter grillmat på bussen. För det luktade ju. Jag gav mig inte till känna, ty jag hade ju tekniskt sett avslutat måltiden. Jag vägrar få en utskällning när det i själva verket borde vara tvärtom.


Måndagen den 14 november 2011 - Gymzombies

Det finns ett gym på sjukhuset i Gällivare, dit jag då och då beger mig för en 20-minuterstur på motionscykeln. Detta efter en kort löp tur i kylan och mörkret. (Jag väntar på att snön ska falla och att det äntligen ska gå att spänna på sig skidorna och glida iväg på ett par spår.) Ofta är det folk på gymet samtidigt som jag. Dom lyfter vikter, gör krunchar (eller hur det nu stavas), cyklar (som jag), tar en promenad på trampmaskinen, lyfter ett ben eller två med hjälp av en maskin som göra det svårare. Eller något annat.

Jag är lite fascinerad över mina mina medmotionärers stil när de befinner sig på ett gym. Dom sitter vid en maskin, gör tio rörelser, sen går dom i otroligt sakta mak till nästa maskin på andra änden av rummet. Det är vandringen mellan maskinerna som får mig att fundera. Vad gör de här egentligen? Har dom roligt? Det verkar inte så. Vandringen verkar ytterst planlös, utan mål, utan framtidsvision, som om de släpper en maskin och börjar lunka omkring en stund i rummet, bland maskinerna, tills de råkar hamna tillräckligt nära en ny maskin att göra tio rörelser i/på.

Själv vevar jag på på mitt intervallprogram. Svetten rinner. Nu jädrar ska konditionen upp. Och jag iakttar gymzombiesarna i smyg


Torsdagen den 17 november 2011 - Nej tack

Luleå, lagom sen eftermiddag, strosar längs gågatan i väntan på att en buss ska ta mig ännu längre söderut, hem, ljuva hem, ljuva helg. M83 dundrar på i lurarna, jag hör inget annat än det. Det är skön musik, och jag låter dem på bästa sätt ackompanjera den knappa timme som jag måste tillbringa i mellanlandningsstaden Luleå. Jag ser människor röra på sig längs gatan, jag ser reklam, affärer, jag känner dofterna från Lush och blomsteraffären och avgaser från bilar och etanolbussar. På avstånd på gågatan, ungefär där jag om några sekunder kommer att gå, ser jag en grupp tjejer med pappersbuntar i famnarna gå runt och prata med folk. Eftersom jag lyssnar på M83 och det är extra bra musik nu, det är ett favoritspår på ett favoritalbum och jag vill inte att den ska bli avbruten, så styr jag om mina steg en smula. Istället för att fortsätta spikrakt fram så viker jag lite lätt av mot höger, fortfarande längs gågatan, men tillräckligt för att jag ska hoppas råka bli missad av tjejerna med buntar av papper i famnen. Jag går snabbt, beslutsamt, ser dem i ögonvrån, de misslyckas fånga upp någon passerande och plötsligt verkar jag befinna mig i fritt skottläge för dem. Allt ser jag som sagt i ögonvrån, men det tycks som om en av tjejerna hoppar till av glädje över att jag verkar vara en kandidat för vad än de vill att jag ska köpa – eller skriva på. Det motsätter mina ambitioner att bara få vara ifred och låta M83 spela oavbrutet och vara mitt soundtrack denna mellanlandningstimme. Låt min bubbla vara, mitt skal, min integritet är hårdare än vanligt just nu. Hon kommer skuttande och när jag möter hennes blick ser jag hennes läppar röra sig, jag förstår att hon redan hunnit prata till mig i någon sekund, och hennes läppar fortsätter röra sig, men jag hör fortfarande bara M83 och inget annat. Då gör jag något jag inte brukar göra. I normala fall skulle jag vara artig och stanna och höra på vad hon ville säga och göra en bedömning och utifrån det skriva på eller bidra med pengar om det kändes bra och ofta gör det det, ofta handlar det om djurens rätt i samhället eller insamling till behövande, vilka dessa behövande än må vara, det är alltid någon som behöver mina pengar, och vem har hjärta att säga nej till det? Men det är precis vad jag gör nu. Jag drar ut vänster hörlur och ler och säger snabbt ”nej tack!”, utan att slå av på gångtakten, och omedelbart därefter pluggar jag in hörluren i vänsterörat igen och låter M83 fortsätta. Hurry Up, We’re dreaming. Jag hinner se att hon på ett bra, bekräftande sätt, kanske med ett leende tillbaka, svarar ”okej” och vänder sig om och söker efter något annat offer. Och jag är halvnöjd med mitt eget agerande. Jag försöker se det som en egenträning, att lära mig bemöta påträngande försäljare på gatan eller i affären eller i telefon, som stör min vardag med erbjudanden som inte intresserar mig, eller som jag i alla fall helt på egen hand vill bestämma mig för att anta. Konsten att så fort man kan tacka nej utan att känna sig som en dålig människa efteråt.

Träningen fortsätter.


Söndagen den 20 november 2011 - Snön

Nu kommer snön. Många jublar. Skidåkare, alla barn och alla som tröttnat på det kompakta mörkret hälsar snön välkommen. Även jag välkomnar den hit, snart kan jag spänna på mig skidorna och dra iväg längs spåren. Men det är en ambivalent känsla för mig, ty snön innebär även ett hinder för flyg. När snötäcket mäter ett par decimeter eller mer är det alltför besvärligt att plumsa-skutta iväg på åkern bakom Kåge och lyfta iväg.

Så det var väl i sista stund som jag idag, i lysande lite vind gjorde några repor över åkrarna, längs E4:an och Lillån just norr om Kåge. Så befriande. Frihet under några linor.


Onsdagen den 23 november 2011 - Markvibrationer

Jag hör rykten om att det är jordbävning i Kiruna varje natt någon gång mellan tjugo över två och halv tre (eller var det mellan tjugo över ett och halv två?). Det är nämligen då som LKAB spränger grejer i gruvan. Eftersom jag sover över i Kiruna ibland, när jag åker hit och jobbar, och övernattningen ofta sker på ett hotell relativt nära gruvområdet, så funderar jag på att ställa klockan på ovan nämnda klockslag och vakna till och vaka och lyssna efter och känna efter om jag hör och känner något. Ska jag orka? Ska jag tycka det är värt det när klockan ringer under djupaste djupsömn, bara för att eventuellt vara med om lite vibration i marken? Tveksamt.

Det kanske ger samma upplevelse som när jag och Den Långa Rödhåriga var på en ö med en fyr i Höga Kusten förrförra sommaren och hade ställt väckarklockan på klockan två på natten bara för att kunna gå ut och kika på soluppgången i sommarnatten. Soluppgången var otroligt vacker, och jag ångrar inte att vi gjorde det, men det var ohyggligt plågsamt att dra sig upp ur sängen. Att väcka sig själv för lite markvibrationer i Kiruna kanske inte är lika mycket värt.


Fredagen den 25 november 2011 - Innan snön

Jag upprepar – i lysande lite vind sprang jag upp i luften och snurrade några varv över åkrarna just norr om Kåge. Detta var i söndags. Som jag och alla trodde – just innan snön skulle falla, ty SMHI hade utfärdat en klass 1-varning för ”kraftigt” snöfall (10 centimeter) efter helgen. Klart man passar på innan det blir försent. (Och snöovädret uteblev.)

Självklart satt hjärmen eller kameran snett. Fast det förtog inte upplevelsen.


Tisdagen den 29 november 2011 - Påsar

Dagens lysande replik från en patient, ~10 år:

– Du är trött.

Nästan lika mycket bekräftande som oväntad kommentar. Ja, jag var trött. Det syntes uppenbarligen. Manifesterades av påsar under ögonen.

Tröttheten har sitt ursprung på flera plan. Det ena – jag vaknade alldeles för tidigt imorse, och kunde inte somna om. Det andra – det försöker jag inte låtsas om. Det får vänta tills efter den sista januari.


Lördagen den 3 december 2011 - Norrtåg

När nu Norrtåg jämte SJ ska trafikera sträckan Luleå – Gällivare (-Kiruna) så kan man anta större möjligheter och flexibilitet att planera sin veckopendling från Skellefteå till hundåret i Gällivare. Men nej.

Tidigare kunde jag ta en buss från Skellefteå tjugo i fem på söndageftermiddagen och vara framme i mitt hundårsrum före tio. Nu har SJ ”anpassat” sina avångar till den nya världsordningen. Sista tåget från Luleå går nu 16.30 och det innebär att jag måste resa från Skellefteå redan tjugo över två.

Glöm det. Jag har redan offrat för mycket tid. Nu blir det till att kuska buss måndag förmiddag. Hejdå SJ.


Måndagen den 12 december 2011 - Granen

Och där slog klockan tolv.

Helgen förlängs genom att denna månads APT som vanligt förläggs till en konferenssal i Sunderby sjukhus (Världens modernaste sjukhus 2005). Det betyder att jag inte behöver åka till jobbet redan på söndageftermiddagen. Bussen går istället imorgon bitti, med anslutande bilskjuts från Piteå. En helg innehållandes fyra sovnätter i sängen hemma alltså, bredvid Den Långa Rödhåriga.

Tredje advent ägnades åt julgransintag och lussebak. Granen är en enkel rödgran inköpt på blomsteraffären och garanterat fri från rävkiss. Den ser frisk ut. Vi har varit noga med att göra en snittyta och skåror och borrhål i botten, sänkt värmen i vardasrummet och sprejat den intensivt med blomstersprutan. Den är ju döende, men vi gör allt för att den ska få leva så länge som möjligt.

Och lussebullarna blev ofantligt smaskiga.


Onsdagen den 14 december 2011 - Törstig

Rapport från granen: Eftersom en nyintagen gran är väldigt törstig efter chocken att gå från någon minusgrad till runt tjugostrecket, så måste Den Långa Rödhåriga, som under veckodagarna har underhållsansvar i vårt penthouse på Getberget, vara mycket noga med att se till så att den inte dricker så pass fort att det blir torrt i foten. Ty då uppstår luftemboli och granen kan vara död innan vi hinner ropa Hej tomtegubb… En utmaning uppstår då Den Långa Rödhåriga måste, efter ett par veckors mystisk sjukskrivning, återgå till arbetet bestående av 24-timmarpass, och följdaktligen inte kan vara hemma och fylla på. Är man smart (som vi är) så fyller man en 1,5 liters PET-flaska och ställer upp och ner i julgransfoten. Då sköter den sig själv lite mera. Det säger tydligen *klunk* lite då och då, då granen bestämmer sig för att dricka lite till.

*klunk*

Granen blir mer än bara ett jättekonstigt prydnadsföremål i vardagsrummet. Den blir som en familjemedlem som gör lite väsen av sig då och då.

*klunk, klunk*

Hej granen, har du det bra?

*klunk*

Härligt.


Fredagen den 16 december 2011 - Bad person

Mina tänder värker. Fast det är snarare tandköttet. Tandläkaren tog sitt trubbiga nålverktyg och körde ner i tandköttet på varsin sida om varje tand. Aj. Aj. Aj. Aj. Aj tjugofyra gånger till. Vet inte om hon märkte att jag tyckte det gjorde ont. Hon frågade om det kan vara så att jag kanske tar i lite väl mycket när jag borstar tänderna. Jo, så kan det vara, jag kommer på mig själv ibland. Ska ta det mer försiktigt i fortsättningen.

Innan dess hade hon konstaterat att jag inte hade några hål. Bara en gammal lagning som spruckit upp. Måste åtgärdas. Kostar extra. Jag försöker trösta mig med att det i alla fall inte är något som jag orsakat av försummelse. Thomas har varit en relativt god tandvårdare det senaste året, i alla fall vad gäller tandborstfrekvensen.

Relativt, ja. De rensar bort lite tandsten och ställer den obligatoriska frågan. Frågan som de som tandläkare och tandsköterskor och tandhygienister måste vara ohyggligt trötta på att ställa: Använder du tandtråd? Jag svarar naturligtvis nej, och tandläkaren tittar ner på mig med ett snett ansiktsuttryck. I’m a bad person who doesn’t use floss. Very, very bad person.

Jag tror inte det spelar någon roll hur duktig man än har varit när man kommer till tandläkaren, det finns alltid något man kunde ha gjort bättre, det finns alltid skäl för tandläkaren att ge patienten ett snett ansiktsuttryck. Man lämnar alltid tandläkaren med en skuldkänsla i maggropen och en tunnare plånbok. Och det är alltid ens eget fel. Man har inte varit tillräckligt bra.


Lördagen den 17 december 2011 - Glurg

Nu har jag fått höra granen live. Den säger inte *klunk*. Den säger *glurg*.


Fredagen den 23 december 2011 - Uppesittarkväll

Dan före dopparedan. Den Långa Rödhåriga jobbar och tjänar en massa pengar. Min ”uppesittarkväll” ägnas åt:

  • Tvätt.
  • Tevetittande.
  • Pepparkaksbak.
  • Balkongskottning.
  • Jullåtspublicering.
  • Julgransbevattning.
  • Julklappsinslagning.
  • Musikmatchmeckande.
  • Kirunaskidspårsmätning.

Icke i inbördes ordning. Med reservation för eventuella ändringar.


Fredagen den 23 december 2011 - Rulle

Rackarns. Pepparkaksbaket får vänta till juldagen. Ty en julklapp tog en hel timme att omsorgsfullt slå in. En stor en. En hel rulle julklappspapper räckte knappt.


Tisdagen den 27 december 2011 - Inandning

Klockan har passerat tolv, och annandagen ligger bakom oss. Hela julhelgen ligger bakom oss. Nu ska julen fasas ut. Vi andas ut. Även Arne kan få andas ut. Visserligen är det nu länge sedan han satt som julvärd i rutan. Men jag minns det som igår. Och jag minns hur jag inte uppfattade innehållet av det han sade på julaftnarna eller Ett med naturen-filmerna. Det enda jag hörde var hans inandningar. Jag började inbilla mig att det var något som lades in mellan yttrandena. Att det rentav inte ens var han som lät:

Hej och välkommen till veckan Ett med naturen. – Thähhhhh… Kvällens film handlar om savannens giganter, nämligen Elefanten. – Thähhhhh… Dom har varit hotade… Och så vidare.


Lördagen den 31 december 2011 - Nytt liv

Årets sista inlägg.

Jag riggar upp webbkameran vid fönstret, ställer in den att börja spela in en kvart före tolvslaget och hoppas att den ska kunna fånga upp några tjusiga fyrverkeripjäser över Älvsbacka och Anderstorp. Ty dit jag ska ikväll kan man räkna med några tomtebloss och kanske en såndärninga flygande ljuslykta, ifall jag hittar en sådan på någon av mackarna söderut. Har man tur kan man kanske få syn på något sken från någon raket   bortanför grantopparna. Nyårsfirande i Hökmark, där kan man vara sig själv.

Ses nästa år. 2012 – året då nya roliga saker händer. Nytt liv.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!