Söndagen den 10 oktober 2010 - En evinnerlig tid

Texter från förr – En lågstadielärares omdöme av Thomas Saeys i slutet av vårterminen 1981 (årskurs två):

Allmänt: Thomas är positiv och glad. Gör saker och ting ordentligt – men det tar en evinnerlig tid. Han har svårt att koncentrera sig och uppträder spänt i grupp. Man får en helt annan kontakt med honom när man är ensam.
Svenska: Kan skriva väldigt fint – då han vill.
Matte: Har inte haft svårt för sig men man får ständigt ”puffa” på honom.
Oä: Visar intresse, men har något svårt med koncentrationen.
Ritar underbara teckningar!

Den som känner mig får avgöra om någon av dessa karakteristika följt med trettio år senare.


Onsdagen den 13 oktober 2010 - Igen

En vacker dag ska jag sätta mig ner och räkna ut hur många gånger Jocke Berg sjunger ordet ”igen” i samtliga Kents låtar. Jag tror det är ganska många.


Torsdagen den 21 oktober 2010 - Fel

image

Hösten gled in i sommaren som den brukar göra, lite smygande sådär, kyliga nätter och soliga svala dagar, brandgula färger. Vackert.

Plötsligt en morgon, under perioden då färgerna börjat tunnas ut på träden, var världen vit och färglös. Säsongens första snö hade anlänt och i normala fall hade jag kanske varit glad och tillfreds över det, men den där snön var tung och blöt och orolig och hal och kaosartad och bidrog inte direkt till någon skönhet i landskapet. Såsom jag vill ha den så ska den första snön har kommit över natten, den ska vara lugn och torr och krispig och stabil och ska mer eller mindre ha färgat av sig på alla nivåer, fågel, fisk och mittemellan.

Nu har den smält bort, solen har kommit tillbaka och många träd har fortfarande färg på sig. Idag kom köldgraderna tillbaka, men med solen som kompanjon. Bra.

Börja om, gör om, gör rätt.


Tisdagen den 26 oktober 2010 - Dörren

Dörren som leder in till biblioteket på Campus Skellefteå måste öppnas manuellt om man kommer utifrån. Man måste alltså öppna den själv genom att ta tag i handtaget, trycka ner det och dra ut dörren så att man kan gå in. (Det finns en knapp man kan trycka på så öppnas dörren automatiskt, men som den resurssparande goda människa jag är så besparar jag kommunen den elkraft som krävs för att meddels maskin öppna dörren, och gör det själv.)

Ska man däremot gå ut ur biblioteket behöver man inte göra allt detta. Då far dörren upp helt automatiskt när man närmar sig. Någon har bestämt att man orkar öppna dörren själv när man går in, men inte när man ska ut. Och jag har egentligen ingenting att säga om det, jag lägger inga värderingar i det. Jag kan eventuellt tycka det är synd att jag inte själv får välja att använda mina egna kraftresurser att öppna dörren istället för att dryga på kommunens elräkning. Men jag vill inte förstora upp det. Jag vill inte göra en höna av en fjäder. Det skulle inte ge någonting.

Men om foajén utanför biblioteket är proppad med gymnasieungdomar som dricker ur små festisar och väntar på något som har med en informationsdag om högskolan att göra, då kan detta rätt oförargliga faktum (att dörren öppnas automatiskt, utan att man har någonting att säga till om det) ställa till det, för fler än bara en person. Jag är på väg ut ur biblioteket för att inhandla lite té, dörren öppnas automatiskt – och detta är en hyggligt bred dörr med en rätt stor svängradie – och en gymnasietjej, lite halv-emo om man ska sammanfatta hennes stil, som står där ute, får den i ryggen. Bånk. Eller kanske båff. Jag tror inte hon skadades allvarligt, hon hoppar mest bara till litegranna, och undrar irriterat vad som stod på.

Där ställer dörren till för henne, och även för mig. Det är inte hennes fel att någon har valt att den ska öppnas automatiskt när man är på väg ut ur biblioteket men inte in. Men det är inte mitt fel heller. Men det är jag som får någon slags skuld för vad som har hänt. I det här fallet är det jag som får skita i det blå skåpet. Hon blänger på mig och säger ”Se dej för.”

I allt som min hjärna försöker hantera just då, alla skeenden och faktorer (se bara hur mycket jag hittills har klarat av att skriva om den här saken), så försöker jag även hantera situationen på ett normalt socialt sätt, från människa till människa utifrån en interaktionspartners förutsättning(ar) och inställning(ar). Det går sådär. Mitt svar till henne, mitt i skocken med gymnasieungdomar, blir till ett mumlande, fast i ett något överdrivet tonläge och spänning i rösten. Som om jag försöker rättfärdiga en vägran att be om ursäkt. Som om jag på ett ynkligt sätt försöker skylla ifrån mig. På en dörr. Mumlandet består av orden ”Dörren”, ”öppnas” och ”automatiskt”, men jag tror inte att hon uppfattar vad jag säger. Hon ser mig säkert som en ful gammal gubbe med begynnande flint, med framtiden redan bakom mig, medan hon själv är där för att få reda på vilka fantastiska möjligheter det finns för en sån som hon, framtiden är ljus och världen ligger öppen. Medelålders män som slänger upp dörrar i ryggen på henne är inget värt, det gör bara världen sämre, inget att ha. Jag är en dålig människa.

När jag är på väg tillbaka till biblioteket med téet i hand så står hela stora skocken med gymnasieungdomar kvar, inklusive halv-emo-tjejen, och en liten tröst är att hon nu, av sig själv, borde ha förstått att det inte var mitt fel att hon fick dörren i ryggen. Ty medan jag varit borta så har fler människor varit på väg ut ur biblioteket och fler gånger har dörren öppnats automatiskt, utan att människorna på väg ut har haft möjlighet att påverka i saken. Men hon har lärt sig. Och jag har fått upprättelse.

Framtiden är ljus.


Torsdagen den 28 oktober 2010 - Loe

Okej, jag må läsa få böcker under ett år, men när Erlend Loe släpper en roman så vill jag ha den. Jag älskar hans konstiga hjärna.



Fredagen den 1 oktober 2010 - Tillbaka

Igår undrade vi var Kerstin tagit vägen. Hon måste ju hålla oss sällskap under resten av denna höst, då denhärninga magisteruppsatsen skall färdigställas.

Idag, fredag, doftade biblioteket på Campus Skellefteå starkt av popcorn. Jag är ingen vidare fan av popcorn, men dessa popcorn var märkbart indränkta i något slags smör. Det doftade ganska gott, måste jag medge.

Och där satt Kerstin, mitt emot utlåningsdisken, i en röd, skön mjukisdress. Fredagsmyset var i full gång, med den gigantiska popcornskålen, dricksglas med innehåll och tända ljus. Ordningen är återställd.


Söndagen den 3 oktober 2010 - (KP)

Mitt i lägenhetsstöket tar jag en paus och roar mig med att kika på vad folk röstade på för två veckor. Och då menar jag inte dom stora partiernasom var med eller försökte vara med i matchen – vi vet redan att Socialdemokraterna fortfarande är största partiet i Sverige, följt av Moderaterna och Miljöpartiet, samt att Sverigedemokraterna fick fler röster än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En bekant till mig är en av 122 personer i hela riket som röstade på Kalle Anka-partiet. I hans fall så räknas det som en slags protest och vägran att ta ställning. Han är en sund person i övrigt med vettiga åsikter, ska tilläggas.

Men det finns tydligare sätt att ta ställning och samtidigt vara ännu mer unik. Fyra personer i landet har valt att rösta blankt, eller nej, inte blankt, men nästan, de har röstat på Blankröstpartiet. Två personer har röstat på Gud. Två personer har röstat på Musse Pigg. Fler exempel på roliga röster, alla med en enda röst:

  • Harry Potter
  • Fartguppsförbjudarpartiet
  • ADHD-partiet
  • Jag tycker alla ska vara snälla och sluta bråka-partiet
  • RON JEREMY till Statsminister
  • Bläckfisken Paul
  • Farbror Frej
  • Djingis Katt
  • KLONING NEJ TACK JAG ÄR EN UNIK MÄNNISKA Partiet
  • Ge mig jobb
  • Fred Flinta
  • Galna rävpartiet
  • Nazi Super Power Party
  • Ingen snygging

Listan kan göras längre. Valmyndigheten har gjort en excelfil med handskrivna partibeteckningar. Ladda ner och kika själv.

» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!