Söndagen den 3 januari 2010 - Inspiration

Om det var ett nyårslöfte så var jag närapå att bryta det. Det är ju ändå redan den tredje dagen det nya decenniet. Hade det varit seriöst så hade jag satt igång redan den första. Men jag skyller på att det inte var något uttalat sådant. Bara en tanke. Att snart såSnart har jag inspiration och framförallt tid att producera något här utan att det ska kännas för krystat.

Nu har jag det. Hoppas jag.


Måndagen den 4 januari 2010

Nocks. Första gången på evigheter. Bandet för kvällen heter The All Janet. För mig som inte lyssnat så hemskt intensivt på deras musik så tycker jag efter ett tag att allt låter ungefär likadant. Men musiken dom spelar är soft och behaglig och Simon, sångaren, har en fin röst. Och även om det var länge sedan jag var på Nocks nu så var klientelet bekant. Flera ansikten som man kan förvänta sig. Flera nickanden, hej hej, läget, prata lite… Och en och annan undvikande attityd. Det är lite synd men det gör inget, för Den Långa Rödhåriga är med. Vi har varit på många konserter tillsammans, fast utan att veta om det. Den här gången står och sitter vi bredvid varandra, högst medvetet.


Onsdagen den 6 januari 2010

Det är någonting visst med att det är kallare ute än det är varmt inne. Jag är normalt "för" dessa "extrema" väderförhållanden, bara det inte pågår för länge. Idag var det egentligen utförsåkning i Bygdsiljum som gällde, men efter ett minimalt velande ställdes det hela in på grund av kylan. Att glida nedför Kittelfjäll i 18 minusgrader är ok, att pendla nedför (30 sek) och uppför (4 min) bygdsiljumsbacken under samma temperaturförhållanden är tveksamt. Bättre vänta på värmen då.


Torsdagen den 7 januari 2010

Efter en überjäktig termin är man otroligt less på att åka den där bussen till Umeå, dag ut och dag in, morgon och kväll. Men efter en ett par veckors julledighet är man tillräckligt utvilad att tycka att det är ok att åka buss igen. Att bänka sig, se en film, läsa en bok, sova lite. Det kan nästan kännas trevligt.

Hela den känslan sabbas snabbt av att säsongens inleds med att bussen är femtifem minuter sen och det är över 25 minusgrader ute. Man blir frostigt påmind om det man får stå ut med när man valt att bo kvar i det man numera räknar som sin hemstad när man ska studera. Måtte detta vara en engångsföreteelse, än en gång.


Fredagen den 8 januari 2010

I skrivande stund (2000-talets andra decenniums andra fredag, klockan nio på kvällen) är det tjugo grader varmare än för exakt 24 timmar sedan. Vad är då bättre än att dra på sig längdisarna och pannlampan och ge sig ut i ett folktomt enmilaspår bakom Vitberget? Det skulle kunna vara att krypa upp i Den Långa Rödhårigas soffa med henne och lite snacks i famnen, men lite, lite disciplinerad måste man ju vara. Därför häller jag i mig lite placebodryck (aka Red Bull) och stakar mig iväg. När jag kommer hem loggar jag prestationen på min sida i FunBeat.se. En mycket praktiskt sida där man kan hålla koll på sin träning – översiktligt eller i detalj – vad, var och hur mycket man har tränat, oavsett om det är längdskidåkning, utförsåkning, skärmflygning, tennis, promenader, gym eller golf. Rätt nyttigt, inte minst om man vill ha koll på målsättningen med sin träning. Mina mål heter Snabbare, Smidigare och Lättare. Och så kan man bli kompis med varandra (precis som i facebook) och se vad dom andra har tränat. Du kan bli kompis med mig.


Tisdagen den 12 januari 2010

Imorgon är det tjugondedag knut.
Då ska man enligt traditionen dansa ut julen.
Jag vägrar.
Visst kan jag dansa, om lusten faller på.
Men dom här mysiga grejorna som hänger i fönstrena erbjuder ett soft ljus som vill jag inte ta bort än.
Det är fortfarande mörkt ute.


Torsdagen den 14 januari 2010

Efter ett tag var jag ju tvungen att skotta bort all snö. Det hade fallit (över?) en meter snö runt jul och nyår. Den täckte min bil så pass mycket att jag bröt av ena vindrutetorkaren eftersom jag inte såg den, i stående läge och helt täckt av snö. Raden av cyklar var också täckt av snö, så jag rensade undan så att det var en lucka just där min cykel står.

Sen var det bara en tidsfråga tills mina grannar upptäckt att det går att cykla även på vintern men att bara en liten del av cykelparkeringen (där min cykel står) är rensad från all denna snö (av mig). I början fick min bruna dam-DBS står ifred där. Men sedan en vecka har andra cyklar slitits loss ut snömassorna bredvid och ställts i luckan, intill min. Snyltare. Minst en gång har det stått en främmande cykel på min plats när jag kommit hem. Då har jag flyttat på den – muttrandes "den här platsen har jag minsann skottat fram". Vi får se hur det utvecklar sig. Eventuellt kan det vara läge för en Arg Lapp här, om folk inte tar sitt ansvar och skottar fram sin egen cykelplats. Hrmpf.


Söndagen den 17 januari 2010

Idag åt jag en tredjesdels Stinas kyckling, och skrev om upplevelsen här. Men den texten gick tyvärr förlorad vid ett senare tillfälle (glömde bland annat ladda upp den på hemsidan), och jag kommer inte ihåg ordagrant var jag skrev. Men texten var ganska rolig. Tro på mitt ord när jag säger det.

Skratta nu.


Måndagen den 18 januari 2010

Ny termin. Jag är på dåligt humör utan att veta om det. Pseudo-dåligt humör. Jag orkar inte artigt le mot studierektorn som på uppropet löst informerar om vad som kommer att hända under våren. Jag tänker, halvt med rätta, att hon inte förtjänar mitt artiga leende, efter hur höstterminens uppläggning sköttes.

Ny kurs. Om stamning. Verkar vara en intressant kurs och mina förväntningar är höga. Däremot är första läraren sådär härligt klyschigt kryptiskt och flummig och stirrar leende på oss och pratar om våra "tankar, känslor och reaktioner" på en punkt i schemat ("Stamning på sta’n") som hon vägrar att i detalj beskriva vad det går ut på – det är upp till oss att komma fram till. Visst är logopedi ett flummigt ämne, men måste man för den skull sträva efter ännu mer flummighet? Det skulle kunna gå att vara lite mer rakt på sak även här. Det är faktiskt inte så svårt.

Som tur är så håller hon bara i en timmes introduktion. Efter det följer en dam som resten av dagen går igenom grunderna när det gäller stamningdiagnosen. Jag har tur igen som (som vanligt) har satt mig långt fram i föreläsningssalen vilket håller mig alert och engagerad (men se nedan) och vaken medan kurskamrater runt omkring mig en efter en faller i sömn eftersom de tydligen uppfattar henne som ett praktsömnpiller.

Men det pseudodåliga humöret börjar sippra igenom och yttrar sig genom konstiga kommentarer och frågor på saker som föreläsaren alldeles just gått igenom, som om jag just då inte lyssnade. Jag biter mig i tungan var och varannan gång som jag sagt något. Det hela blir inte bättre av att jag möts av en kollektiv tystnad när jag försöker byta bort min plats i en arbetsgrupp som skulle innebära busskuskande på tider som riskerar att trasa sönder all motivation för den här kursen (omständigheterna kring detta är för mycket att försöka beskriva här).

Det är tur att det hänger en sandsäck längst in på logopedmottagningen i Umeå. A påpekar att jag har bra kraft i slagen trots helt fel teknik. Det tar jag som något positivt.

Det pseudodåliga humöret rinner dock inte över till ett äkta dåligt humör, som tur är. Efter en mentalt rätt kort bussresa hem har Den Långa Rödhåriga lagat leverbiffar som Pudeln kraftigt suktar efter. Efter en stund i soffan ger jag mig ut för att slå ihjäl en mil på skidspåren på Vitberget, iklädd en ny pannlampa köpt på Clas Ohlsson för nitton kronor. Den har en alldeles för smal ljuskägla, men vad gör det när jag faktiskt lyckas köra om en annan person i spåren. Seger till slut.


Onsdagen den 20 januari 2010

Ack, så skönt är det inte att få stanna kvar i sin egen stad en hel dag! För varje gång det händer så blir det än tydligare. Idag var inte en sådan dag, men igår. De dagar man pendlar till Umeå har man inte så mycket ork eller vilja till andra spännande aktiviteter, men disciplinen piskar mig att göra dessa andra spännande saker ändå. Annars skulle man ju bli deprimerad.

Men som sagt, igår. Då slapp jag kuska till Umeå fram och tillbaka, och en helt annan glädje att göra saker, tvungna eller frivilla, infann sig. En tvungen sak var att tillsammans med S och S gå omkring på stan och, som en del i den pågående kursen om stamning, låtsas stamma för vilt främmande människor, endast för att studera deras reaktioner (och tankar och känslor…). När jag bad om en lllllllllllll… i kiosken fyllde expediten i – "läkerol?" varpå jag nickade. Där ser man. Han fyllde i. Är det lämpligt att göra så? När jag sedan på frågan om vilken sort jag ville ha svarade k-k-k-k-k-k… fyllde han i med "kaktus". Återigen. Intressant. De flesta vet ju att man inte bör fylla i och "hjälpa till" när man för en dialog med en person som stammar. Men expediten ville förstås bara i all välvilja hjälpa till.

Kvällen ägnades åt att under två tillfällen tillsammans med Skellefteå kammarkör hålla konsert inför 150 svenska och utländska gäster på den 11:e Internationella Konferensen om Virkestorkning på Skeria. Och för att avsluta detta inlägg med en rätt dålig vits – inget stammande där inte, fast jag kan anta att de vet hur man torkar sådana. Hö-hö.


Söndagen den 23 januari 2010

I fredags kom den med posten, t-tröjan med stenar, saxar och en påse på. För att det inte skulle bli alltför stressigt till kursen i scenisk framställan med kören igår så gick Den Långa Rödhåriga (som förresten fyllde år då) och köpte en webbkamera åt mig på teknikmagasinet och på kvällen spelade jag Sten, Sax, Påse med min t-tröja. Rent statistiskt vann jag väl en tredjedel av gångerna. Lite meningslöst egentligen, men väldigt gulligt. inte, fast jag kan anta att de vet hur man torkar sådana. Hö-hö.


Torsdagen den 28 januari 2010

Till de som upplevt oändligt lidande under det knappa dygn då www.saeys.se legat nere kan jag inte göra annat än att be om ursäkt. Jag har bytt webbhotell och flyttat över domänen dit. Det blev visst en skarv av infunktionalitet där. Till de som lyckligen inte märkte av något kan jag bara säga hej och välkommen och skönt att ni slapp undan denna otrevliga upplevelse.

För de som undrat var Kerstin tagit vägen så kan jag tala om att hon i allra högsta grad lever och verkar på biblioteket på Skeria. Jag tror hon är lite nere just nu. Omvälvande tankar pågår i hennes inre. Hon har satt upp en rad målsättningar för 2010, vilka, om hon lyckas genomföra dem, kommer att förändra henne som person rätt mycket. Hon har skrivit ner målsättningarna:

För det första vill hon utveckla sin sociala kompetens och odla fler nära relationer med kvinnor. Det tror jag är en bra målsättning, framförallt för Kerstin. Hon verkar ju inte ha så många relationer överhuvudtaget. Undantaget Frippe. Hon tänker också börja träna järnet och klara 112 kilo i bänkpress, samt spendera mindre pengar på dyyyyra kläder. Typiska tankar när ens världsbild är i omvälvelse…

För hon lovar sig själv att "aldrig mer ringa Frippe när hon är på väg hem från krogen. ALDRIG!" Det som gör det anmärkningsvärt, och som föranleder tron på att hon är lite nere, eller i alla fall att någonting jobbigt håller på att hända eller har hänt eller händer, är att hon har boken Det är slut! konsten att bryta upp utan att bryta ihop framför sig. Vad händer? Är det slut med Frippe? Vad hände när hon ringde Frippe häromnatten? Vad höll han på med då? Mysteriet tätnar…

Vad som än händer, Kerstin, lovar jag att vara ditt stöd! Du kan ta dig igenom det här!


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!