Söndagen den 10 oktober 2010 - En evinnerlig tid

Texter från förr – En lågstadielärares omdöme av Thomas Saeys i slutet av vårterminen 1981 (årskurs två):

Allmänt: Thomas är positiv och glad. Gör saker och ting ordentligt – men det tar en evinnerlig tid. Han har svårt att koncentrera sig och uppträder spänt i grupp. Man får en helt annan kontakt med honom när man är ensam.
Svenska: Kan skriva väldigt fint – då han vill.
Matte: Har inte haft svårt för sig men man får ständigt ”puffa” på honom.
Oä: Visar intresse, men har något svårt med koncentrationen.
Ritar underbara teckningar!

Den som känner mig får avgöra om någon av dessa karakteristika följt med trettio år senare.


Onsdagen den 13 oktober 2010 - Igen

En vacker dag ska jag sätta mig ner och räkna ut hur många gånger Jocke Berg sjunger ordet ”igen” i samtliga Kents låtar. Jag tror det är ganska många.


Torsdagen den 21 oktober 2010 - Fel

image

Hösten gled in i sommaren som den brukar göra, lite smygande sådär, kyliga nätter och soliga svala dagar, brandgula färger. Vackert.

Plötsligt en morgon, under perioden då färgerna börjat tunnas ut på träden, var världen vit och färglös. Säsongens första snö hade anlänt och i normala fall hade jag kanske varit glad och tillfreds över det, men den där snön var tung och blöt och orolig och hal och kaosartad och bidrog inte direkt till någon skönhet i landskapet. Såsom jag vill ha den så ska den första snön har kommit över natten, den ska vara lugn och torr och krispig och stabil och ska mer eller mindre ha färgat av sig på alla nivåer, fågel, fisk och mittemellan.

Nu har den smält bort, solen har kommit tillbaka och många träd har fortfarande färg på sig. Idag kom köldgraderna tillbaka, men med solen som kompanjon. Bra.

Börja om, gör om, gör rätt.


Tisdagen den 26 oktober 2010 - Dörren

Dörren som leder in till biblioteket på Campus Skellefteå måste öppnas manuellt om man kommer utifrån. Man måste alltså öppna den själv genom att ta tag i handtaget, trycka ner det och dra ut dörren så att man kan gå in. (Det finns en knapp man kan trycka på så öppnas dörren automatiskt, men som den resurssparande goda människa jag är så besparar jag kommunen den elkraft som krävs för att meddels maskin öppna dörren, och gör det själv.)

Ska man däremot gå ut ur biblioteket behöver man inte göra allt detta. Då far dörren upp helt automatiskt när man närmar sig. Någon har bestämt att man orkar öppna dörren själv när man går in, men inte när man ska ut. Och jag har egentligen ingenting att säga om det, jag lägger inga värderingar i det. Jag kan eventuellt tycka det är synd att jag inte själv får välja att använda mina egna kraftresurser att öppna dörren istället för att dryga på kommunens elräkning. Men jag vill inte förstora upp det. Jag vill inte göra en höna av en fjäder. Det skulle inte ge någonting.

Men om foajén utanför biblioteket är proppad med gymnasieungdomar som dricker ur små festisar och väntar på något som har med en informationsdag om högskolan att göra, då kan detta rätt oförargliga faktum (att dörren öppnas automatiskt, utan att man har någonting att säga till om det) ställa till det, för fler än bara en person. Jag är på väg ut ur biblioteket för att inhandla lite té, dörren öppnas automatiskt – och detta är en hyggligt bred dörr med en rätt stor svängradie – och en gymnasietjej, lite halv-emo om man ska sammanfatta hennes stil, som står där ute, får den i ryggen. Bånk. Eller kanske båff. Jag tror inte hon skadades allvarligt, hon hoppar mest bara till litegranna, och undrar irriterat vad som stod på.

Där ställer dörren till för henne, och även för mig. Det är inte hennes fel att någon har valt att den ska öppnas automatiskt när man är på väg ut ur biblioteket men inte in. Men det är inte mitt fel heller. Men det är jag som får någon slags skuld för vad som har hänt. I det här fallet är det jag som får skita i det blå skåpet. Hon blänger på mig och säger ”Se dej för.”

I allt som min hjärna försöker hantera just då, alla skeenden och faktorer (se bara hur mycket jag hittills har klarat av att skriva om den här saken), så försöker jag även hantera situationen på ett normalt socialt sätt, från människa till människa utifrån en interaktionspartners förutsättning(ar) och inställning(ar). Det går sådär. Mitt svar till henne, mitt i skocken med gymnasieungdomar, blir till ett mumlande, fast i ett något överdrivet tonläge och spänning i rösten. Som om jag försöker rättfärdiga en vägran att be om ursäkt. Som om jag på ett ynkligt sätt försöker skylla ifrån mig. På en dörr. Mumlandet består av orden ”Dörren”, ”öppnas” och ”automatiskt”, men jag tror inte att hon uppfattar vad jag säger. Hon ser mig säkert som en ful gammal gubbe med begynnande flint, med framtiden redan bakom mig, medan hon själv är där för att få reda på vilka fantastiska möjligheter det finns för en sån som hon, framtiden är ljus och världen ligger öppen. Medelålders män som slänger upp dörrar i ryggen på henne är inget värt, det gör bara världen sämre, inget att ha. Jag är en dålig människa.

När jag är på väg tillbaka till biblioteket med téet i hand så står hela stora skocken med gymnasieungdomar kvar, inklusive halv-emo-tjejen, och en liten tröst är att hon nu, av sig själv, borde ha förstått att det inte var mitt fel att hon fick dörren i ryggen. Ty medan jag varit borta så har fler människor varit på väg ut ur biblioteket och fler gånger har dörren öppnats automatiskt, utan att människorna på väg ut har haft möjlighet att påverka i saken. Men hon har lärt sig. Och jag har fått upprättelse.

Framtiden är ljus.


Torsdagen den 28 oktober 2010 - Loe

Okej, jag må läsa få böcker under ett år, men när Erlend Loe släpper en roman så vill jag ha den. Jag älskar hans konstiga hjärna.


Söndagen den 14 november 2010 - Snö

Jag säger hej och välkommen tillbaka till mig själv som upprätthållare av den här bl… nätdagboken.

Vi säger också hej och välkommen till snön som i veckan trillade ner över Sverige. Jag vet inte hur det är med södra halvan av Sverige, men i staden där jag bor så ligger den i alla fall kvar, till mångas glädje men även till mångas förtret. Även om kommunens snöröjningsorganisation som vanligt togs på sängen när snön kom, så verkar de, mer än en halv vecka senare, fortfarande tagna på sängen, ty en stor del av stadens gator verkar fortfarande oplogade, om än förbara, men det är ju bara för att bilarna har kört där och packat ihop snön. Och fotgängarna tvingas ut bland bilarna. Upprörande. Jag är farligt nära att skriva en insändare nu.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt vackert ute, inte minst utanför köksfönstret, med en fond av grantoppar på Getberget i höjd med sjätte våningen. Och längdskidspåren säger också hej och välkommen tillbaka. Igår ägde skidpremiären högtidligen rum, med ynka 2,85 kilometer på konstsnöspåret uppe på Vitberget. Min åtta månaders motionsfrånvaro gjorde sig fruktansvärt påmind. Bortsett från det hade jag nästan glömt bort hur roligt det var att dundra fram i spåret. Så idag blev det dubbla sträckan, trots smärta i ljumskarna.

Ett annat aber för dock snön med sig. Det är nu över sex veckor sedan jag tog mig en flygtur senast. Det börjar klia i vingarna. jag vill komma upp, jag behöver komma upp. Men när det ligger två decimeter snö eller mer på marken där man hade tänkt att starta, så är det inte så himla lätt att kuta iväg under take off. Frustrerande. Men jag har inte gett upp hoppet ännu för lite förvinterflyg. Försök skall göras inom kort, innan det kommer mer snö.


Onsdagen den 17 november 2010 - 7-0

Inatt drömde jag inte den sedvanliga mardrömmen involverandes en vålnad, ett väsen, ett obehagligt Det som man inte ser men som man vet om är där och som vet om att jag är där.

Inatt drömde jag istället att Skellefteå AIK förlorade mot vilket-lag-dom-nu-spelade-mot med 7 – 0. (En sådan katastrof för tillfället. Jag minns också att jag tröstade någon med att säga att det förmodligen bara var en engångsföreteelse.) Jag tror inte drömmen var sann, ty jag hörde grannen på andra sidan vardagsrumsväggen tjoa och gasta av glädje flera gånger om igår kväll.

Det är genom min vardagsrumsvägg som jag baserar min verklighet.


Onsdagen den 17 november 2010 - Inkasso

Jag ser mig inte som en person som slarvar med räkningarna. Det händer väl en enstaka gång vartannat år att en udda räkning kommer på villovägar och en påminnelse dyker upp, men annars ser jag till att betala det som ska betalas. I tid. Idag, för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv, har jag fått ett inkassokrav, med hot om att gå till kronofogdemyndigheten och utfärda en betalningsanmärkning. Att jag fått en sådan beror dock på något helt annat än slarv.

Jag ägnar mig åt en sport som kallas paramotor. Det är det mest mobila sättet att ta sig upp i luften som finns – man har en skärm, en slags fallskärm som har formen av en flygplansvinge, och en propellermotor (paramotorn) som man hänger på ryggen som en ryggsäck. Man springer iväg på en stor äng eller liknande och dras upp av skärmen när den får lyftkraft av den framåtdrivande kragkraften som alstras av propellern. Det är en rätt cool sport, utrustningen får plats i bilen och man kan ta sig upp i luften var som helst från en hyggligt stor öppen yta om bara väderförhållandena och tillstånden (luftrum etc) är de rätta.

För att få flyga måste man vara med i en klubb ansluten till SSFF, Svenska Skärmflygarförbundet. När jag tog min licens gick jag med i Piteå flygklubb för det var på deras flygfält – Piteå-Långnäs flygplats, utanför Piteå, som jag tog min slutliga PM1-licens. Ganska naturligt att vara med i klubben där allting började. Ganska exakt hälften av medlemmarna i klubben flyger paramotor, resten flyger flygplan. Klubben förfogar över klubbstuga, några hangarer och ett antal sportflygplan. Och det är ju roligt för dem som har möjligheten och intresse att utnyttja dem. Men det är resurser som just paramotorflygare inte har någon användning av, för oss duger garaget som hangar och lägdan bakifuse som startfält. Fine, tänker jag ändå, jag betalar medlemsavgiften till klubben för att det är ett krav för licensen och försäkring. Dessutom är de paramotorflygare som bor i Piteå ena riktigt trevliga prickar, även om man i och för sig inte behöver vara med i samma klubb. Och de få gånger jag har varit i Piteå och flugit så har det oftast varit på andra platser än just Piteå-Långnäs flygplats.

Vart kommer vi då med det här inkassokravet då? Jo, när jag skrev under för att gå med i klubben så stod det på ansökningshandlingen att man bör hjälpa till för att hålla klubbens anläggning och utrustning i skick. Mycket rimligt, tänker jag, och skriver under. Jag har mycket erfarenhet av föreningsarbete och inser vikten av att praktiskt hjälpa till för att verksamheten ska gå ihop. De har speciella arbetsdagar då man tillsammans hjälper till, men jag tänker att de väl inte förväntar sig att de som bor långväga ifrån ska vallfärda dit och bidra med handkraft. Det skulle jag själv inte drömma om ifall jag styrde en förening. (Hade jag bott i Piteå hade jag definitivt hjälpt till.) Ett och ett halvt år senare dimper det ner en räkning från klubben på 1000 kronor. På specifikationen står det ”Frånvaro arbetsdagar 2009”. Jag blir alltså debiterad tusen kronor för att jag inte kör 19 mil (fram och tillbaka) för att klippa gräs eller spika på ett staket. De lutar sig mot ett årsmötesbeslut som säger att man ska betala detta belopp om man inte deltar i dessa arbetsdagar eller på annat sätt bidrar med arbetsinsats. De kallar det för ”att köpa sig fri”. Jag kallar det för straffavgift för att man som medlem inte hjälper till.

Jag skrev ett argt mejl till hela klubben med argument för det sjuka med dessa regler, att jag inte ämnar betala och att jag önskar utträda ur klubben (tillhör numera en annan skärmflygarklubb). Det kom en påminnelse, jag blev något överraskad, och arg. Det kom ännu en påminnelse och jag skrev ett ännu argare mejl. Efter det kollade jag upp hur gången lagligen ska gå innan man får en betalningsanmärkning, ty om de går så långt att de hotar med det så ska jag naturligtvis betala. Och nu gick de så långt, och jag betalar. Betalningsanmärkningar är läskiga saker.

Gå inte med i en förening som kräver medlemmar på pengar specificerade utebliven arbetsinsats.


Lördagen den 20 november 2010 - Trio

Dagens facebookstatustrio:


Onsdagen den 24 november 2010 - Trudelutt #1

Med start i idag så tänker jag varje onsdag hädanefter, tills materialet sinar, publicera en låt som jag på ett eller annat sätt genom tiderna lyckats knåpa ihop, oftast genom användandet av diverse elektroniska hjälpmedel. Jag började detta knåpande, eller komponerande som kanske är en lite mer korrekt benämning, cirka 1989 då jag införskaffade mig en Commodore Amiga på vilken man inte bara kunde spela dataspel utan även skapa saker som till exempel bilder och musik. (Egentligen började verksamheten redan flera år tidigare på min brors Sinclair ZX Spectrum, men javettefanken om den musiken räknas.) Då användes programvaran Deluxe Music Construction Set, som sedermera byttes ut mot det mer kompetenta Music-X när jag plötsligt hade köpt en Roland D-10 Digital Multi-Timbral Linear Synthesizer.

Det är ur den som veckans låt kommer. Jag ber om ursäkt för den låga ljudkvaliteten, det verkar som om inspelningsutrustningen (till kassettband) inte pallade de omfattande övertonerna mot slutet. Trots det, och trots den rätt ”primitiva” ljudbilden, så är det en rätt så gullig liten visa, med vibes, klockor och syntiga stråkar, som varvar två melodier som vävs ihop på slutet. Jag minns att jag började bygga på temat samma dag som min mor fyllde 53 år, vilket var för 18 år sedan. Tänk vad tiden går.

Låten är 2:55 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/He-and-She.mp3|titles=He and She]

Nästa vecka: en hyllning till alla superhjältars tonsättare.


Måndagen den 29 november 2010 - Adventsångest

I går tände jag tre ljus i adventsljusstaken, istället för ett. För att testa, för att vara lite avvikande, som en slags protest mot något jag då inte riktigt hade funderat ut. Och den allmänna reaktionen (på facebook) var att det var en synd, nävetduvad, något man helt enkelt inte gör, punkt. För den som fortfarande oroar sig (och som läser detta) kan jag meddela att jag kort därefter släckte två av ljusen och ersatte dem med nya fina obrända ljus. Även jag inser vikten av att hålla sig till traditionerna. Första advent är lika med ett ljus, andra advent – två ljus, och så vidare. Inget annat, basta. Men jag måste medge att det är med en gnutta ångest som jag ser det enda ljuset brinna där, bredvid de andra tre. För jag vet att målet är att efter fjärde advent ha en perfekt sned rak rad av brinnande ljus. En rät linje. y=kx+m där k är lutningen (helst inte större än 1) och m sjunker för varje brinnande minut. Det är ett misslyckande om ljus nummer ett är fem centimeter kortare än det andra, medan det andra är tre centimeter kortare än det tredje. Det innebär att man dessa tre veckor måste ha stenkoll på brinntiden, ljusen får icke brinna för länge eller för kort, så att det misstämmer när det väl är dags att tända nästa ljus. Hrmpf. Jag vill kunna ha mina levande ljus tända och släckta när jag vill, men jultraditionerna förbjuder mig det.

Ofrihet i en liten tändsticksask.


Torsdagen den 2 december 2010 - Trudelutt #2

Som utlovats är veckans trudelutt en hyllning till alla superhjältars tonsättare. Det är ju en sanning med modifikation, eftersom John Williams inte komponerat musiken till alla superhjältefilmer. Vissa av dem kanske inte ens kan benämnas superhjältar, men i många fall nära på. Kallar vi Luke Skywalker och Han Solo superhjältar? Dinosaurierna i Jurassic Park? Hajen? Stålmannen är dock superhjältarnas superhjälte.

Men en hyllning i alla fall. Inspirerad av John Williams klassiska filmmusik och komponerad i original 1992. När jag med nya resurser (läs mer ”naturtrogna” orkesterljud) gjorde en remake häromåret var jag naturligtvis tvungen att lägga på en siffra i versionsnumret.

Tänk dig en spielbergsk äventyrsfilm och dess fem minuter långa inledningssekvens (förtexterna) med många vändningar, i vilken huvudkaraktärerna presenteras. De är på jakt efter någonting, kanske en gyllene guldanka, och rör sig i olika miljöer – på en marknad i en stad i orienten (00:45), glatt marscherandes mot nya mål genom öknen (01:37), flygandes uppe bland molnen (03:13) eller fajtandes stora havsmonster (03:58)… Mot finalen (04:41) vet vi att vår/våra hjältar lyckats med det svåra uppdraget och samtidigt besegrat grymma nazister och trångsynta sovjetkommunistmilitärer (som naturligtvis också varit på jakt efter den gyllene guldankan).

Låten är 5:29 lång. Tryck på play. Och innan du gör det, koppla datorn till ordentliga musikhögtalare, eller sätt på dig ett par bra hörlurar. Laptophögtalare duga icke.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Williams-1.2.mp3|titles=Williams 1.2]

Nästa vecka: Kanske en knasig mobiltelefonsignal.


Söndagen den 5 december 2010 - Tunnel

Nu görs ingen skillnad på vardag och helg, dag, kväll och natt. Nu skrivs det, och inte så mycket annat. Nu gäller tunnelseende.


Onsdagen den 8 december 2010 - Trudelutt #3

När min vän B skaffade sig en mobiltelefon för en herrans massa år sedan tyckte jag det var coolt att han hade signaturmelodin till Monthy Python’s Flying Circus som ringsignal. När jag själv skaffade en sådan blev jag lite besviken att min inte innehöll samma ringsignal, men jag tyckte också det var ännu coolare att han var unik med sin mobilringsignal. (Nuförtiden är det ju inte ett dugg unikt med att ha en unik mobilringsignal.) När jag ett par år senare bytte upp mig blev också jag unik med min mobilsignal. Inte för att ingen annan hade den signalen på sin likadana mobil, utan för alla utom jag tyckte den var skitjobbbig att ha som ringsignal. Jag blev nästan lite stolt över den.

Så pass stolt att jag gjorde en skitjobbig cover på den. Delvis som arbetsprov till en ljuddesignutbildning som jag sökte. (Jag blev inte antagen, men jag vägrar tro att det har med arbetsprovet att göra.)

Låten är 1:11 kort. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/RoboN1X.mp3|titles=Robo N1X]

Nästa veckas trudelutt är inte bestämd än. Det finns så mycket att välja bland. Ojojoj.


Måndagen den 13 december 2010 - Ister

Vissa dagar är bättre än andra. Det är dagar då man blir erbjuden ett jobb närmare än 15 mil från sin bostadsort. Det är dagar då man springer ut ur sängen på morgonen, pigg som en lärka, och hinner med en mil på längden innan man i avtalad tid kommer till ”kontoret” för intensivt och kreativt arbete. Det är dagar då man har full kontroll över sin röst och noter då man är en god och talangfull körmedlem.

Idag var inte en sån dag. Allt var tvärtom. Det började med en försovning och fortsatte med en hejdundrande huvudvärk av ett sällan känt slag.

Det bästa man kan göra då är att undvika kontakt med så många som möjligt. För att skona dem. Tyvärr kunde detta inte undvikas fullt ut, eftersom jag har en samarbetspartner i magisteruppsatsen och vårt försvar ska förberedas i dagarna tre. Stackars henne. Jag lovar att det är bättre imorgon.

Kontakt kunde inte heller undvikas med publiken till den lilla julkonsert som Campuskören höll idag, luciadagen. Min sceniska framställan och ton var inte direkt förstklassisk. Tur det bara var ett tiotal i publiken som jag kände igen. (Fast de andra sjuttio känner säkert igen mig hädanefter som den sure skäggiga gubben i tenorstämman.)

Inte heller kontakt med Den Långa Rödhåriga kunde undvikas men fascinerande nog ledde det inte någon som helst friktion eftersom hennes mentala ph-värde var lika lågt som mitt. Synkade, jämkade. Smidigt.

Nu blir det isterband till middag. Låter passande.


Onsdagen den 15 december 2010 - Trudelutt #4

Såhär i den åttonde och sista terminens skälvande slutdagar så minns vi tillbaka till termin tre då FK tvingade oss att inte bara göra akustiska analyser utan även akustiska manipulationer. Uppdraget var att ändra betoningen till olika ord i en inspelning av meningen Jag vill lämna några långa Jörns-bor. (Den som lyssnar på låten kommer att förstå vad jag menar.) Man måste fiffla med både det betonade ordets tonhöjd och duration, PLUS att de omgivande ordens melodi och tempo måste förändras. Lättare sagt än gjort, men jag tyckte det var fantastiskt roligt (vilket jag verkade vara ganska ensam om). Och självklart ville jag göra en trudelutt på temat.

Jörnsbor - speedfanfar för trumpet och tribehatz

Resultatet blev discodängan Jörnsbor – Speedfanfar för trumpet och tribehatz. Den är 1:53 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Jörnsbor.mp3|titles=Jörnsbor – speedfanfar för trumpet och tribehatz]

Nästa vecka är det jul igen.


Fredagen den 17 december 2010 - Julkortspåsen

Redan innan posten kommer med sin årliga julkortspåse så har jag bestämt mig för att skicka ett drygt halvdussin julkort. Jag har en lucka på ett par timmar att ägna åt lite redig julstress, så jag gör en lista på vilka av mina vänner ska som föräras med ett riktigt julkort av papper som det går att ta på. Att ta reda på adressen till dessa halvdussinet lyckliga är ett äventyr i sig. Att skriva själva julhälsningen på korten är dock ingen konst.

Efter frankering tänker jag att det vore ju lämpligt att använda ovannämnda julkortspåse. Inte för att man måste, bara för att man kan. Och så läser jag på instruktionerna på julkortspåsen: Det blir ingen jul utan julkort. Nä, det är klart att posten tycker det. Vidare står det: Med julkortspåsen blir det ännu enklare. Och jag undrar. Exakt vad är det som blir enklare med julkortspåsen? Jag försöker hitta något lämpligt exempel, men står handfallen. Jag kan inte komma på vad som skulle bli krångligare om jag skulle lägga korten löst i brevlådan istället för att först stoppa dem i en käck påse som man sedan lägger på lådan.

En sak är säker. Det är att mina hälsningar inte längre garanterat kommer fram före tomten. De kanske gör det, det kanske till och med är troligt, men det är inte längre garanterat, givet att man frankerat korten med julfrimärke (och posten tycker nog inte heller att det blir någon jul utan julfrimärke), samt lagt påsen/korten/breven senast idag. Den där sista lilla detaljen missade jag.

Jag bara hoppas innerligt att det blir jul ändå.


Onsdagen den 22 december 2010 - Rudolf

Märklig dag idag. Och inte.

Den började inte så märkligt – jag steg upp i ottan för att ta mig till bussen till Umeå. Snön fortsatte att falla, vilket den gjort i princip oavbrutet sedan i fredags. Bussresan gick bra. Det var inte så märkligt att jag tände lampan ovanför min stolsgranne som i mörkret försökte läsa en bok och inte själv tände den för att hon – och det här är spekulationer – inte våga störa min skönhetssömn. Det var inte så märkligt att jag satt och läste julmusiknoter eller en uppsats om åtgärdsprogram för barn med läs- och skrivsvårigheter i årskurs tre till sex.

Det som var märkligt var att som opponent sitta och inför publik komma med beröm och kritik av ovan nämnda uppsats. E & H (2010) hade i alla fall gjort ett hästjobb, riktigt viktigt och med bra och engagerande innehåll.

Det var inte märkligt att 14:25-bussen norrut från hållplats Umeå NUS var 15 minuter försenad. Den kom ju ända från Sundsvall och det var inte vad man kan kalla det mest optimala vägföret längs norrlandskusten idag. Det var egentligen inte heller så märkligt att den nästan var fullsatt, så endast två av de dryga 40 som stod och huttrande väntade på bussen fick stå och vänta på en extrainsatt buss som enligt uppgift skulle komma ”snart”. Länstrafiken har gjort om tidtabellen en smula från den 12:e december, vilket innebär något färre avgångar norrut från Umeå på eftermiddagarna. Det som är märkligt i sammanhanget var att de inte tänkt att kompensera för de förre avgångarna med fler bussar för varje avgång. Antalet resenärer är ju ändå lika högt. Och ökar.

Den extrainsatta bussen avgick ca 15:25. Ytterligare en märklig sak var att bussen ifråga var en s k konferensbuss, med komplett konferensbord i aktern. Där satt mina medpassagerare och besvärades över skandalen kring busseriet och spelade kort. Implikationen av denna försening var att det inte skulle bli någon inspelning av kvällens julkonsert med kammarkören, eftersom jag därmed inte skulle hinna samla ihop och rigga inspelningsutrustningen i god tid före. Om det nu är så att inspelningarna uppskattas av mina koristvänner och deras släkt och vänner kring julfirandet så är det bara att beklaga. (Utöver att vi inte har någon dokumentation av konserten.) Det är tack vare länstrafikens slarv.

Ytterligare en märklig sak var att stå i Anderstorpsalen med renhorn och clownnäsa och sjunga om Rudolf med röda nosen. Jag lovar att det inte var min idé.


Onsdagen den 22 december 2010 - Trudelutt #5

Dan efter den märkliga namnsdagen och före dan före dopparedan är det dags för en ny trudelutt. En julsång om en kärlek som är äkta men möjligen något ovanlig i sitt slag. Högaktuell i och med den stundande högtiden men även genom den halvmeter snö som fallit de senaste dagarna. God jul!

Låten är 6.10 lång. Tryck på play och lyssna på texten.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Min-svala-älskade.mp3|titles=Min svala älskade]

Nästa vecka är jag i Berlin så veckans trudelutt kanske utgår då.


Onsdagen den 29 december 2010 - Trudelutt #6

Veckans hysteriska trudelutt är en besvärjelse. Det är nämligen tänkt att vi idag ska valsa oss från Berlins ena flygplats (Tegel) via ett snökaosigt Riga (Lettland) och Vaasa (Finland) för att till slut ta bussen hem från Umeå. Besvärjelsen ska rädda oss från många timmar på ett flygplatsgolv på grund av skräckväder (kvällstidningarnas uttryck) någonstans på vägen. Risken finns. Håll tummarna för oss.

Låten är rippad och arrangerad från ett kul minigolfspel som fanns till Amiga, tidigt nittiotal. (Jag har glömt vad spelet hette.) Den är 2:52 lång. Tryck på play.

[audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/The-Golf-Waltz.mp3|titles=The Golf Waltz]

Nästa vecka: God fortsättning!



Söndagen den 3 januari 2010 - Inspiration

Om det var ett nyårslöfte så var jag närapå att bryta det. Det är ju ändå redan den tredje dagen det nya decenniet. Hade det varit seriöst så hade jag satt igång redan den första. Men jag skyller på att det inte var något uttalat sådant. Bara en tanke. Att snart såSnart har jag inspiration och framförallt tid att producera något här utan att det ska kännas för krystat.

Nu har jag det. Hoppas jag.


Måndagen den 4 januari 2010

Nocks. Första gången på evigheter. Bandet för kvällen heter The All Janet. För mig som inte lyssnat så hemskt intensivt på deras musik så tycker jag efter ett tag att allt låter ungefär likadant. Men musiken dom spelar är soft och behaglig och Simon, sångaren, har en fin röst. Och även om det var länge sedan jag var på Nocks nu så var klientelet bekant. Flera ansikten som man kan förvänta sig. Flera nickanden, hej hej, läget, prata lite… Och en och annan undvikande attityd. Det är lite synd men det gör inget, för Den Långa Rödhåriga är med. Vi har varit på många konserter tillsammans, fast utan att veta om det. Den här gången står och sitter vi bredvid varandra, högst medvetet.


Onsdagen den 6 januari 2010

Det är någonting visst med att det är kallare ute än det är varmt inne. Jag är normalt "för" dessa "extrema" väderförhållanden, bara det inte pågår för länge. Idag var det egentligen utförsåkning i Bygdsiljum som gällde, men efter ett minimalt velande ställdes det hela in på grund av kylan. Att glida nedför Kittelfjäll i 18 minusgrader är ok, att pendla nedför (30 sek) och uppför (4 min) bygdsiljumsbacken under samma temperaturförhållanden är tveksamt. Bättre vänta på värmen då.


Torsdagen den 7 januari 2010

Efter en überjäktig termin är man otroligt less på att åka den där bussen till Umeå, dag ut och dag in, morgon och kväll. Men efter en ett par veckors julledighet är man tillräckligt utvilad att tycka att det är ok att åka buss igen. Att bänka sig, se en film, läsa en bok, sova lite. Det kan nästan kännas trevligt.

Hela den känslan sabbas snabbt av att säsongens inleds med att bussen är femtifem minuter sen och det är över 25 minusgrader ute. Man blir frostigt påmind om det man får stå ut med när man valt att bo kvar i det man numera räknar som sin hemstad när man ska studera. Måtte detta vara en engångsföreteelse, än en gång.


Fredagen den 8 januari 2010

I skrivande stund (2000-talets andra decenniums andra fredag, klockan nio på kvällen) är det tjugo grader varmare än för exakt 24 timmar sedan. Vad är då bättre än att dra på sig längdisarna och pannlampan och ge sig ut i ett folktomt enmilaspår bakom Vitberget? Det skulle kunna vara att krypa upp i Den Långa Rödhårigas soffa med henne och lite snacks i famnen, men lite, lite disciplinerad måste man ju vara. Därför häller jag i mig lite placebodryck (aka Red Bull) och stakar mig iväg. När jag kommer hem loggar jag prestationen på min sida i FunBeat.se. En mycket praktiskt sida där man kan hålla koll på sin träning – översiktligt eller i detalj – vad, var och hur mycket man har tränat, oavsett om det är längdskidåkning, utförsåkning, skärmflygning, tennis, promenader, gym eller golf. Rätt nyttigt, inte minst om man vill ha koll på målsättningen med sin träning. Mina mål heter Snabbare, Smidigare och Lättare. Och så kan man bli kompis med varandra (precis som i facebook) och se vad dom andra har tränat. Du kan bli kompis med mig.


Tisdagen den 12 januari 2010

Imorgon är det tjugondedag knut.
Då ska man enligt traditionen dansa ut julen.
Jag vägrar.
Visst kan jag dansa, om lusten faller på.
Men dom här mysiga grejorna som hänger i fönstrena erbjuder ett soft ljus som vill jag inte ta bort än.
Det är fortfarande mörkt ute.


Torsdagen den 14 januari 2010

Efter ett tag var jag ju tvungen att skotta bort all snö. Det hade fallit (över?) en meter snö runt jul och nyår. Den täckte min bil så pass mycket att jag bröt av ena vindrutetorkaren eftersom jag inte såg den, i stående läge och helt täckt av snö. Raden av cyklar var också täckt av snö, så jag rensade undan så att det var en lucka just där min cykel står.

Sen var det bara en tidsfråga tills mina grannar upptäckt att det går att cykla även på vintern men att bara en liten del av cykelparkeringen (där min cykel står) är rensad från all denna snö (av mig). I början fick min bruna dam-DBS står ifred där. Men sedan en vecka har andra cyklar slitits loss ut snömassorna bredvid och ställts i luckan, intill min. Snyltare. Minst en gång har det stått en främmande cykel på min plats när jag kommit hem. Då har jag flyttat på den – muttrandes "den här platsen har jag minsann skottat fram". Vi får se hur det utvecklar sig. Eventuellt kan det vara läge för en Arg Lapp här, om folk inte tar sitt ansvar och skottar fram sin egen cykelplats. Hrmpf.


Söndagen den 17 januari 2010

Idag åt jag en tredjesdels Stinas kyckling, och skrev om upplevelsen här. Men den texten gick tyvärr förlorad vid ett senare tillfälle (glömde bland annat ladda upp den på hemsidan), och jag kommer inte ihåg ordagrant var jag skrev. Men texten var ganska rolig. Tro på mitt ord när jag säger det.

Skratta nu.


Måndagen den 18 januari 2010

Ny termin. Jag är på dåligt humör utan att veta om det. Pseudo-dåligt humör. Jag orkar inte artigt le mot studierektorn som på uppropet löst informerar om vad som kommer att hända under våren. Jag tänker, halvt med rätta, att hon inte förtjänar mitt artiga leende, efter hur höstterminens uppläggning sköttes.

Ny kurs. Om stamning. Verkar vara en intressant kurs och mina förväntningar är höga. Däremot är första läraren sådär härligt klyschigt kryptiskt och flummig och stirrar leende på oss och pratar om våra "tankar, känslor och reaktioner" på en punkt i schemat ("Stamning på sta’n") som hon vägrar att i detalj beskriva vad det går ut på – det är upp till oss att komma fram till. Visst är logopedi ett flummigt ämne, men måste man för den skull sträva efter ännu mer flummighet? Det skulle kunna gå att vara lite mer rakt på sak även här. Det är faktiskt inte så svårt.

Som tur är så håller hon bara i en timmes introduktion. Efter det följer en dam som resten av dagen går igenom grunderna när det gäller stamningdiagnosen. Jag har tur igen som (som vanligt) har satt mig långt fram i föreläsningssalen vilket håller mig alert och engagerad (men se nedan) och vaken medan kurskamrater runt omkring mig en efter en faller i sömn eftersom de tydligen uppfattar henne som ett praktsömnpiller.

Men det pseudodåliga humöret börjar sippra igenom och yttrar sig genom konstiga kommentarer och frågor på saker som föreläsaren alldeles just gått igenom, som om jag just då inte lyssnade. Jag biter mig i tungan var och varannan gång som jag sagt något. Det hela blir inte bättre av att jag möts av en kollektiv tystnad när jag försöker byta bort min plats i en arbetsgrupp som skulle innebära busskuskande på tider som riskerar att trasa sönder all motivation för den här kursen (omständigheterna kring detta är för mycket att försöka beskriva här).

Det är tur att det hänger en sandsäck längst in på logopedmottagningen i Umeå. A påpekar att jag har bra kraft i slagen trots helt fel teknik. Det tar jag som något positivt.

Det pseudodåliga humöret rinner dock inte över till ett äkta dåligt humör, som tur är. Efter en mentalt rätt kort bussresa hem har Den Långa Rödhåriga lagat leverbiffar som Pudeln kraftigt suktar efter. Efter en stund i soffan ger jag mig ut för att slå ihjäl en mil på skidspåren på Vitberget, iklädd en ny pannlampa köpt på Clas Ohlsson för nitton kronor. Den har en alldeles för smal ljuskägla, men vad gör det när jag faktiskt lyckas köra om en annan person i spåren. Seger till slut.


Onsdagen den 20 januari 2010

Ack, så skönt är det inte att få stanna kvar i sin egen stad en hel dag! För varje gång det händer så blir det än tydligare. Idag var inte en sådan dag, men igår. De dagar man pendlar till Umeå har man inte så mycket ork eller vilja till andra spännande aktiviteter, men disciplinen piskar mig att göra dessa andra spännande saker ändå. Annars skulle man ju bli deprimerad.

Men som sagt, igår. Då slapp jag kuska till Umeå fram och tillbaka, och en helt annan glädje att göra saker, tvungna eller frivilla, infann sig. En tvungen sak var att tillsammans med S och S gå omkring på stan och, som en del i den pågående kursen om stamning, låtsas stamma för vilt främmande människor, endast för att studera deras reaktioner (och tankar och känslor…). När jag bad om en lllllllllllll… i kiosken fyllde expediten i – "läkerol?" varpå jag nickade. Där ser man. Han fyllde i. Är det lämpligt att göra så? När jag sedan på frågan om vilken sort jag ville ha svarade k-k-k-k-k-k… fyllde han i med "kaktus". Återigen. Intressant. De flesta vet ju att man inte bör fylla i och "hjälpa till" när man för en dialog med en person som stammar. Men expediten ville förstås bara i all välvilja hjälpa till.

Kvällen ägnades åt att under två tillfällen tillsammans med Skellefteå kammarkör hålla konsert inför 150 svenska och utländska gäster på den 11:e Internationella Konferensen om Virkestorkning på Skeria. Och för att avsluta detta inlägg med en rätt dålig vits – inget stammande där inte, fast jag kan anta att de vet hur man torkar sådana. Hö-hö.


Söndagen den 23 januari 2010

I fredags kom den med posten, t-tröjan med stenar, saxar och en påse på. För att det inte skulle bli alltför stressigt till kursen i scenisk framställan med kören igår så gick Den Långa Rödhåriga (som förresten fyllde år då) och köpte en webbkamera åt mig på teknikmagasinet och på kvällen spelade jag Sten, Sax, Påse med min t-tröja. Rent statistiskt vann jag väl en tredjedel av gångerna. Lite meningslöst egentligen, men väldigt gulligt. inte, fast jag kan anta att de vet hur man torkar sådana. Hö-hö.


Torsdagen den 28 januari 2010

Till de som upplevt oändligt lidande under det knappa dygn då www.saeys.se legat nere kan jag inte göra annat än att be om ursäkt. Jag har bytt webbhotell och flyttat över domänen dit. Det blev visst en skarv av infunktionalitet där. Till de som lyckligen inte märkte av något kan jag bara säga hej och välkommen och skönt att ni slapp undan denna otrevliga upplevelse.

För de som undrat var Kerstin tagit vägen så kan jag tala om att hon i allra högsta grad lever och verkar på biblioteket på Skeria. Jag tror hon är lite nere just nu. Omvälvande tankar pågår i hennes inre. Hon har satt upp en rad målsättningar för 2010, vilka, om hon lyckas genomföra dem, kommer att förändra henne som person rätt mycket. Hon har skrivit ner målsättningarna:

För det första vill hon utveckla sin sociala kompetens och odla fler nära relationer med kvinnor. Det tror jag är en bra målsättning, framförallt för Kerstin. Hon verkar ju inte ha så många relationer överhuvudtaget. Undantaget Frippe. Hon tänker också börja träna järnet och klara 112 kilo i bänkpress, samt spendera mindre pengar på dyyyyra kläder. Typiska tankar när ens världsbild är i omvälvelse…

För hon lovar sig själv att "aldrig mer ringa Frippe när hon är på väg hem från krogen. ALDRIG!" Det som gör det anmärkningsvärt, och som föranleder tron på att hon är lite nere, eller i alla fall att någonting jobbigt håller på att hända eller har hänt eller händer, är att hon har boken Det är slut! konsten att bryta upp utan att bryta ihop framför sig. Vad händer? Är det slut med Frippe? Vad hände när hon ringde Frippe häromnatten? Vad höll han på med då? Mysteriet tätnar…

Vad som än händer, Kerstin, lovar jag att vara ditt stöd! Du kan ta dig igenom det här!


Måndagen den 1 februari 2010 - Trafik

När jag medelst cykel, i den 18,9-gradiga kylan, är på väg till bussen i vanlig okristlig morgontimma, börjar jag bli nervös. Har jag gått upp i rätt tid? Eller tagit fel på en timma eller två? Det obefintliga dagsljuset ger mig en fingervisning att tiden faktiskt är där den borde vara. Men denna trafik… Bilar och cyklister och gångtrafikanter överallt, på väg, på trottoar. Det verkar vara full verksamhet på gator och torg, man hör motorljud överallt. Mitt auditiva sinne kopplar inte, det säger mig att det är fel någonstan, det ska inte vara sådan här aktivitet så här tidigt på morgonen. Det ska vara tyst och stilla, alla (utom jag och busschauffören) ska ligga hemma sova eller åtminstone sitta vid köksbordet i dämpad belysning och dricka morgonkaffe. Mina sovtimmar för natten är inte alla gjorda ännu, sömnen ska kompletteras under två timmar till på bussen på väg till bussen (naturligtvis fastspänd). Det är fortfarande natt. Gå hem och lägg er igen.

När jag kliver på bussen så är det samma sak där. Det är nästan lite spökligt – jag är tidigt ute, kön till direktbussen är lång, men ingen aktivitet syns utanför "mjölkbussen" (som jag alltid tar eftersom det är färre som åker den och den tar inte många fler minuter på sig att ta sig till Umeå). När jag kliver på den så är det ändå jättemycket folk som redan gått på. This doesn’t compute.

Med något rynkad panna bänkar jag mig vid fönstergång, bränner bak sätet utan att fråga bakomvarande passagerare (och skriver detta) och somnar in och drömmer om långa rödhåriga flickor med nervösa pudlar.


Torsdagen den 4 februari 2010

Jag har varit med om jordskalv tre gånger i mitt liv:

  • Första gången var den 12 april 2002, jag låg i min säng på Frögatan och skulle somna och så började det mullra och till sist skallra i fönstrena i ungefär fem sekunder. Epicentrum i Kågedalen, cirka en och en halv mil bort, 3.3 på richterskalan. Jag kände inget, hörde bara, ty jag låg i en dämpande säng.
  • Andra gången var söndagen den 17 maj 2009, klockan var halv åtta på morgonen och jag låg i sängen på mitt rum i sjukhusets personalbostäder i Gällivare, där jag hade habiliteringspraktik. På samma sätt som gången sju år tidigare mullrade det till under några sekunder, men inget fönsterskaller. Epicentrum i Malmberget, en halvmil bort, 2,7 på richterskalan. Jag kände inget, hörde bara, ty jag låg i en dämpande säng.
  • Tredje gången var igår, sex minuter över halv tio, och jag låg i min säng på Getberget i nyutbruten förmodad vinterkräksjuka. Det var ett ganska kort muller med en rätt kraftig basgång. Den dominerande lokalpressen citerar lite halvstolt på webben föreståndaren på Institutionen för geovetenskaper i Uppsala att epicentrum låg cirka 5 kilometer från Getberget, runt 2 på richterskalan. Jag kände inget, hörde bara, ty jag låg i en dämpande säng.

Jag har alltså legat i en dämpande säng alla tre gångerna, och inte fått chansen att känna något, bara höra. Nu gråter jag inte blod för det – jag hoppas få slippa vara med om jordskalv som är kraftigare än en trea på richterskalan.


Tillägg: Enligt den lilla konkurrerande lokalpressen så var jordskalvet igår inget riktigt jordskalv, utan en sprängning som kommunen utförde på den aktuella platsen den aktuella tiden. Med varningssignal och allt.


Måndagen den 8 februari 2010

Idag för fem år sedan dog min mamma.


Torsdagen den 11 februari 2010

Det långa rödhåriga stirrar på mig.

Hjälp.


Måndagen den 15 februari 2010

När jag och Den långa rödhåriga var ute med Pudeln ikväll, uppenbarade sig ett vidsträckt blågrönskimrande norrsken på himlavalvet. Det var ett tag sedan jag såg ett. Nästan läge att bänka sig bakom ratten och köra ut ur staden för att komma bort från alla ljusföroreningar, och stå mitt i ett ingenstans och beskåda spektaklet. Men vi traskade hemåt. Nybakade bullar och mammabröd hägrade. Mums.


Fettisdagen den 16 februari 2010

Norrsken i all ära, men en till hälften molntäckt solnedgång med tillhörande ljusfenomen på sidorna är inte illa pinkat det heller. Efter tips från S tog jag mig till Medlefors där skidspår som enligt uppgift skulle leda mig längs älven ända till Medle. Väl uppe på de böljande backarna ovanför älven i höjd med Myckle (efter ca 3 km, klicka på länken ovan) var solen på väg ner bakom några moln. Solen började uppenbara sig som en pelare pekandes uppåt mot rymden, och pelaren verkade ha kopierats på avstånd om solens båda sidor (se ljusstrimmorna nära bildens kanter). Urtjusigt. Det kallas för en halo. Inte varje dag man får se en sån, inte.

Det var inte uppspårat ända till Medle, men det gjorde inget, för det var så skönt att för en gångs skull slippa åka runt, runt i en skog bakom Vitberget. När jag var på väg tillbaka, bort från Myckle, hade solen gått ner och halon var borta, men en präktig vertikalpelare lyste upp istället. Så snyggt, så snyggt.


Torsdagen den 18 februari 2010

Den lokala dagstidningen erbjuder sina lokala läsare att tycka till om stadens torg, som mången invånare och besökare verkar tycka är trist och stelt och intetsägande och orörligt och grått och… ja, jag poängen kommer fram. Något behöver göras åt torget, som officiellt kallas Möjligheternas torg, och tanken är att det ska finnas Möjlighet till alla Möjliga aktiviteter och events här. Jag tror problemet är att det inte händer saker där tillräckligt ofta för att mata kollektivet (=alla människor som har en åsikt) med uppfattningen om att det faktiskt händer saker där titt som tätt. Folk glömmer så lätt. Lägg gärna till en rätt tråkig arkitektur när det gäller själva torget och husen runtomkring.

Nåväl. Kommentarerna rasslar in på lokaltidningens hemsida, och folk kommer med förslag på förändringar, allt från att plantera en hel skog på torget till att glasa in skiten. Det bästa och mest seriösa förslaget kom dock, enligt mitt tycke, från någon vid namn Olow:

"Vi skulle kunna ha en fest varje sommar på torget! En fest där dåliga artister samlas och kör samma låtar som förra året och vi skulle kunna ha försäljning av riktigt riktigt dålig öl serverad i riktigt riktigt dåliga plastmuggar som går sönder och vi skulle kunna stå där, fulla och solbrända och skrika åt grannen som bara vågar sig ut denna enda fest och vi skulle kunna dricka jättemycket öl och alla skulle tycka att det var helt ok att gå omkring och raggla och kanske hosta upp en pizza i nåt hörn fast vi har fyllt 45 och vi skulle kunna skrålsjunga till stans ”bra” coverband som kör samma gamla u2-låtar som för tio år sen och vi skulle även kunna ha ett fallfärdigt tivoli och den exotiska maträtten langos med lök. Åh vad mycket roligt vi skulle ha.

Here, here!


Måndagen den 22 februari 2010

Nu ska vi prata väder igen. Dagens huvudtema bland våra fyra största dagstidningars nätversioner, alla baserade i Stockholm:

Det är lätt att sitta häruppe i Norrland och hånleende slå sig för bröstet och säga "Hah! Dom där stockholmarna, dom pallar inte lite vinter… Någon decimeter snö och huvudstaden är lamslagen, hö hö hö…"

Jag försöker undvika det. Det är bara att konstatera att man i södra Sverige inte är direkt mentalt förberedd på dessa snömängder och denna kyla. Är det kallare än tjugo minusgrader i Stockholms innerstad så är det nog inte så många som tar på sig täckbyxorna. Och där har man gjort sig mer beroende av de allmänna transportmedlen, så när något brakar ihop på grund av väderet så märks det desto mer. Så det ÄR synd om de som drabbas, och man bör inte skratta om det. Här i de nordliga delarna av Sverige, har vi haft minst lika snökaosigt några gånger hittills i år, men vi har å andra sidan någon motsvarande infrastruktur – ingen tunnelbana och knappt någon annan tågtrafik heller som fryser ihop. Är det något som fryser ihop så är det min bil, och då är det bara jag som drabbas. På sin höjd är det en klunga på femton personer i en busskur som tvingas stå i tjugofemgradig kyla en otrsdagförmiddag och i 40 minuter vänta på linje hundra till Umeå (den s k "expressbussen" längs norrlandskusten) för att kylan har slagit ut dörrstängarfunktion (vilket man löste genom att spänna åt dörren med ett kraftigt spännband). Blir det jättekallt och jättesnöigt så går livet bara en aning långsammare, tills plogbilen har varit här.

Det som i alla fall är kul att beskåda är nät-tidningarnas samlade rubriker och begrepp:

  • vinterkaoset
  • snökaoset
  • trafikkaoset
  • morgonkaoset
  • liverapporter om tåg- och vägkaoset
  • kaos, kaos, kaos

…och det finns faktiskt mycket att skriva om det (DN.se hade till exempel hela tolv artikellänkar som handlar om vinterkrisen och kaoset). Och Stockholmare är ena riktigt konstruktiva prickar som förstår att det inte är speciellt konstruktivt att klaga på sånt man inte kan göra någonting åt (det vill säga vädret) och rasar istället mot SJ och SL som är lika lite (mentalt?) förberedda som dem själva. Det är ett faktum man faktiskt ärligt skulle kunna fnissa åt litegrann.


Onsdagen den 24 februari 2010

Nu blir det väderprat igen.

När solen ligger på termometern och den visar tio minusgrader kan man låtsas att det är det som är den reella temperaturen och inte den verkliga som är sexton grader längre ner på skalan.

Solen skiner i alla fall, och det är rätt fin ute, där det är svårt att vara.


Fredagen den 26 februari 2010

Jag har sökt, och sökt. Och sökt. Och äntligen funnit. Vägen. Det ryktades om att den fanns, men ingen visste hur man skulle gå för att finna den. För att nå ljuset var jag först tvungen att gå ner i mörkret. Och nu har mången steg lett mig till denna nya insikt, och över detta känner jag en enorm tillfredställelse som få anar och kan förstå. Detta har naturligtvis lett till frågan om ifall jag ska dela med mig med den kunskap jag besitter. Kommer man uppskatta den på samma sätt som jag? Eller kommer man uppfatta den som ett ganska oanvändbart vetande? Jag är medveten om att mottagandet kan variera beroende av vädrets makter, att när våren med sina varma strålar annalkas kommer denna kunskap betraktas som ganska umbärlig. Och att kunskapen är mer brukbar under regnperiod och bitande snöstorm.

Nåväl. Jag tar chansen. Här är vägbeskrivningen:

Från Universums matsal går det en övergång till Naturvetarhuset. Vik där av till höger och gå rakt fram. Efter ca 100 meter går du igenom en övergång till Biologihuset. Gå igenon första bästa dörr i trapphuset och påkalla hissen som finns till vänster några meter in i korridoren. Åk hiss så långt ner du kan. Du kommer till en lång kulvert som eventuellt är nedsläckt men som förhoppningsvis tänds av din blotta närvaro. Gå till vänster och följ kulverten: först ca 20 meter, sedan höger, ca 20 meter, gå igenom dörr till vänster, gå ca 60 meter till en dörr (som enligt uppgift är öppen mellan halv sju och fem på dagen). Gå igenom den, ta vänster och omedelbart till höger och gå ca 50 meter till en t-korsning där du har väjningsplikt för framrusande fordon. Ta höger och gå väldigt långt. Håll dig på vänsterkanten för att undvika bli påkörd. Det kommer att gå uppför och nedför och du kommer att möta fler vandrare. Efter nästan 400 meter är du framme vid trapphus A. Gå en trappa upp och gå till vänster. Efter ca 30 meter befinner du dig i centralhallen.

Umeå Universitet – Norrlands Universitetsjukhus, under jord. Nördigt, men praktiskt.


Tisdagen den 2 mars 2010 - Vertikal snö

Är stationerad i Piteå under fyra veckor i mars. Praktik på logopedmottagningen på Pite Älvdals sjukhus. Och vi tittar suktande ut genom fönstren och längtar åtminstone efter den där vårvintern som man hört brukar komma under mars månad. Det känns väldigt avlägset (och det är minst lika svårt att föreställa sig ett grönt, lummigt, varmt och doftande sommarlandskap). Snö fortsätter falla. Nu (tisdag kväll) även i vertikalt led.


Torsdagen den 4 mars 2010

Det är mycket snö nu. Balderväder rapporterar 99 centimeter snö. Och jag har en granne vars vardagsrum kommer att vara förmörkat en bra tid framöver. Och när det börjar töa och det sjunker undan kommer han/hon ändå inte kunna öppna balkongdörren förrän 80 procent är borta. Vilket inte verkar spela någon större roll, han/hon förefaller inte ha någon användning av balkongen ändå.


Lördagen den 6 mars 2010

Idag, den 6 mars, är det återigen europeiska logopeddagen. Över hela den europeiska "kontinenten" uppmanas man att krama en logoped, prata med en logoped, ge sig själv en logopedisk behandling som julklapp, tänka lite extra och hårt på den otroligt starka och synliga yrkesgruppen. I Sverige vill man inte vara annorlunda. Här ska vi alla hjälpas åt att synas järnet. Fackförbundet DIK kommer med förslag om hur man ska göra för att synas, för att fler människor ska få reda på att logopeder lagar pratapparaten och inte benen. Och gensvaret är massivt. Jag googlar efter logopeddagen och får upp 83 träffar. Den första länken är fyra år gammal. Den andra är från DIK självt. Tredje och fjärde länken är från landstingen i Göteborg och Skåne. Femte länken leder till mitt eget blogginlägg för ett par år sedan.

Ge dagen ett par år till. Då jävlar ska Sverige få se på marknadsföring.


Måndagen den 15 mars 2010

Inte mycket skrivet här, inte. Nej. Inte här. Inte på det här sättet. Jag har skrivit annat. Journaler. "Pat kommer till logopedmottagningen för ett behandlingstillfälle med logopedstudent Tho…". Och så vidare. Så nog har jag varit kreativ. Och om ett år kommer jag skratta åt det här inlägget. Och min lilla, lilla skara läsare kommer att undra vad i helsike jag pratar om. Och jag vet knappt själv. Är nämligen rätt trött och snurrig och förvirrad efter en första dag på stamningpraktiken. Efter en underbar helg i Arjeplog så vaknade jag upp i landstingslägenheten i Piteå med en slags ångestfylld sorg i näsgropen, helt omotiverad, vilket inte var helt optimalt när man ska introduceras nya patienter med en ny diagnos. Nu ska jag vila hjärnan. Mot nya härliga patientmöten, av mig oprövade behandlingsmetoder och svävande journaltexter.


Tisdagen den 16 mars 2010

Jag bor i Piteå sedan drygt två veckor tillbaka. Om drygt en vecka flyttar jag tillbaka till Skellefteå, men jag tror att det kommer att ske med en liten, liten saknad. För Piteå är bra. Här finns mycket som saknas i Skellefteå. Och då bortser jag från fislukten. Piteå har, i jämförelse med Skellefteå:

  • Långt många fler uppspårade spår för längdskidåkning, på olika håll runt staden.
  • En uppplogad skridskobana centralt i staden (Skellefteå hade i år beslutat att av ekonomiska skäl inte upprätta och underhålla skridskobanan på Kågefjärden).
  • Coola och ibland lite omotiverad belysning av vägbroar broar, enstaka träd i en skog längs en väg, eller den lokala rökspyande industrin.
  • Café mitt i stan som har öppet till 22 även på helgen (Waynes i Skell stänger klockan fyra lördag och söndag).
  • Biograf som INTE är SF och som satsar på ett varierat filmutbud och 3D.
  • Charmig dialekt.
  • Trevliga paramotorpiloter.
  • Närmare till IKEA.
  • Snyggare infartskyltar som informerar om evenemang i stan.
  • En otämjd älv.
  • En stadsfestival som satsar på fräscha artister istället för avdankade föredettingar och öl i plastmuggar. (Det här med öl i plastmuggar har jag i och för sig inte något belägg för men Lars Winnerbäck och Kent slår högre än Andreas Johnsson och E-Type.)
  • En stadskärna som består av snygga hus.

Jag måste försöka hitta på en lista som jämför Skellefteå med Piteå på samma sätt, med fördel Skellefteå. Jag önskar mig själv lycka till.


Onsdagen den 17 mars 2010

Gårdagens inlägg lät kanske som en jättelik diss av Skellefteå. Men argument om vad som är bra eller dåligt med en stad väger olika tungt. Ett ganska så tungt argument, så tungt att det skulle kunna tillintetgöra denna eventuella diss av Skellefteå, är långt och rödhårigt, äger en stor vit pudel och en gammal mobil. Imorgon har detta argument gett mig sju månaders ljus.


Torsdagen den 18 mars 2010

I skrivande stund sitter jag bak i en ombyggd ambulans på väg norrut. Vi är höjd med Överkalix. Vi är på väg till Junosuando. Intill mig har jag en medmonterad propellermotor. I min svarta väska ligger litteraturen till hemtentamen i dysartri som väntar på att bli skriven. Bakom mig ligger ett omsytt skoterkapell innehållandes en tjugonio kvadratmeter stor nylonduk. I framsätena sitter två glada pitepojkar. I släp bakpå ambulansen ligger ytterligare sex stycken propellermotorer, tillsammans med fler påsar nylonduk, bensindunkar och annan packning. Bakom släpet åker ytterligare fyra glada pitepojkar, med samma mål som jag. Upp i luften.


Tisdagen den 23 mars 2010

Nej, jag ramlade inte ner.

Jag har visserligen bara gjort fyra starter och totalt mindre än en timme i luften. Och jag har plumsat i djupsnö mera än vad som är acceptabelt och roligt. Men annars har det varit kul. Snurrat runt ovanför Torne älvs is, kikat på en del av bifurkationen från luften, nästan lyckats tuta i en lokal pratkvarn tillika mytoman att jag var polis, bastat och badat badtunna under norrskenet, smekt en samedolk värd 18 000 kronor, umgåtts med mina pitevänner. Inte illa det inte.


Lördagen den 3 april 2010 - Vildsvin

Kommit hem.
Blivit insnöad.
Åkt mer buss.
Börjat ny kurs om folk som blir av med sina struphuvuden.
Skrivit klart en något för omfattande hemtenta i dysartri.
Varit med på en körövning för första gången på ett par månader.
Arbetat.
Sökt ett arbete.
Haft påskångest.
Klafsat runt i gatu-slush.
Ätit en bit av en älg.
Ikväll blir det vildsvin.


Måndagen den 5 april 2010

Vildsvinet var gott. Jag tror hade tyckt lika mycket om Den Långa Rödhårigas chokladcheesecake om jag inte hade börjat må illa just innan jag började äta av den. Tur att kvällen snart var över, ty hela natten därefter spydde jag som en kalv. Vi har ingen aning om vad det kommer från. Ingen i omgivningen har varit sjuk, och omgivningen har ätit samma saker som jag. Mysterium. Återställning pågår.


Lördagen den 9 april 2010

Igår skulle den iväg på reklamation. Jag hade skrivit ett brev på engelska som förklarar att och varför jag reklamerar den. En spricka hade uppstått nära navet, på ett sätt som inte liksom kan ha uppstått genom yttre åverkan. Alltså reklamera. En spricka som uppstått av sig själv, genom normal användning. Skall icke accepteras.

Ner på stans enda kvarvarande riktiga post. Hopp om att de hade extra emballagematerial, eftersom den lilla bit bubbelplast inte räckte. Sånt säljer såklart Pappersgrossisten. Deras slogan är "Nå’t för alla", men jag tvekar att de vill sälja sina produkter enligt mina behov, det vill säga i liten mängd, lagom att förpacka en propeller som ska till Tyskland för reklamation. Och mycket riktigt, visst har de sånt där brunt papper att linda in den med, men bara i form av en åttakilosrulle. Även bubbelplast finns, men bara i rullar om fem meter. Så mycket behöver jag inte, varken nu eller under överskådlig tid, vad jag vet. Jag och försäljerskan står och stirrar på varandra en bra stund ("jag kan tyvärr inte hjälpa dig"), tills jag frågar om de inte har något som skräpar på lagret som hon skulle kunna ge mig. Jag måste ju hjälpa henne att hjälpa mig lite så att hon är en god och flexibel representant för sitt företag som hjälper deras kunder att lösa praktiska problem – dom har ju ändå "Nå’t för alla".

Hon försvinner in på lagret och dyker upp efter en bra stund med en kartongbit och en liten rulle brunt papper. Perfekt. Jag behöver inte ens betala för det. Jag tackar och bugar och går, vilket jag antar var precis vad hon ville genom att ge mig grejerna.

Tillbaka till posten som erbjuder packtejp och sax, jag slår in propellern – det kommer ta längre tid att packa upp den än det var att slå in den – och så överlåter jag paketet i postens nåd. Jag förväntar mig att tillverkaren Helix inte godkänner reklamationen, skickar den tillbaka men råkar skriva SUISSE eller SWAZILAND istället för SWEDEN på paketet och jag får hämta ut min ännu trasiga propeller med postförskott (för ett belopp som motsvarar en ny propeller) i slutet av sommaren.


Onsdagen den 13 april 2010

Medans min hjärna proppas full av artiklar som ska läsas inför examensarbetet så proppas älven utanför campusbiblioteket full med isblock.


Söndagen den 18 april 2010

Under intagandet av 8-månadersfrukost lyssnar vi på veckans avsnitt av Eldorado. Är man sjuttiotalist är det hög risk att man minns Kjell Alinges supersofta stämma på helgförmiddagarna, hans till ytan meningslösa pladder om absolut ingenting, men som i djupet kändes som om han faktiskt ville säga oss någonting. Han fortsätter så än idag. Med långa, långa sköna och oväntade spellistor med musik som man har eller inte har hört förut. Rekommenderas.


Tisdagen den 20 april 2010

När jag driver omkring på biblioteket på Skería (som numera går under det lysande namnet Campus Skellefteå) undrar jag var Kerstin har tagit vägen. Och hur går det med kärleken? Har hon övergivit Frippe? Eller är det tvärtom? Är hon ute och jagar rätt på nya tips till sin privata vårkollektion? Eller är hon iväg på mission som biträdande bibliotekarie tillsammans Läkare utan gränser i Darfur (i vilken hon flitigt tillämpar sina erfarenheter som medlem i franska främlingslegionen)?

Nja, det är nog inte så spännande som man skulle vilja tro, inte just nu i alla fall. En stilla gissning är att hon sitter och kurar (och jobbar) i sitt lilla krypin nere i arkivet i källarvåningen. Hon har en egen blogg, som visserligen inte är så lika privat som hennes listor och anteckningar som hon skyltar med när hon sitter nånstans på bibblan och läser. Men det avslöjas ändå lite ditt och datt ur hennes mystiska liv där…


Torsdagen den 22 april 2010

Liten språkövning i fyra delar. Det två första delarna är jätteenkla, de två efterföljande lite svårare, men det går om man bara nöter. Säg efter mig:

Eija

Bra. Det var första delen. Nu kommer nästa:

fjatla

Härligt! Nu kommer den tredje, lite svårare delen. Det som är svårt här är det lite speciella uttalet av bokstaven ö. Ljudet ska ha färgen av ö som det uttalas i ordet för, inte i ordet föl, som annars skulle kännas naturligt. Ett lite mer öppet, typ östgötskt ö, typ. Förstå? Ok, here we go:

jökytl.

Bra jobbat! Om det känns lite knepigt att få till det där ö:et så försök säg orddelen flera gånger. Om man bara nöter lite så går det som sagt bättre. Så. Lägg nu ihop de tre delarna till en enda lång harang:

Ejafjatlajökytl.

Det borde vara ett hyfsat okej uttal av vulkanen (stavas Eyjafjallajökull) som gjort att Europa belastats av mer än 206 tusen ton MINDRE koldioxidutsläpp den senaste veckan, genom att hela flygflottan fått flygförbud på grund av askmolnet. Heja!


Fredagen den 23 april 2010

Det visade sig att propellertillverkaren Helix i Tyskland hade bra koll på att Sverige var Sverige och inte Schweiz eller Swaziland. Två veckor efter att jag skickat den får jag tillbaka ett paket innehållande två propellerhalvor. Den ena halvan är helt ny – de har alltså godkänt min reklamation av den gamla där en spricka hade uppstått på ett onormalt och oroande sätt. Den andra halvan är den jag skickade med för de behövde båda för balansera hela propellern. Den halvan hade små, små ofarliga sprickor (som jag själv vållat) längst ut på spetsen, och dom sprickorna har de reparerat. Utan att jag bett om det. Och det var ju snällt, fast det verkar som om jag har fått en räkning på det. 71 euro vill dom ha för det. Hm.


Söndagen den 25 april 2010

Idag har jag för första gången i mitt liv budat på en auktion. Föremålet i fråga var en gammal termos i skepnad av en tomat. Riktig kitsch, men även fullt användbar. Föremålspresentatören Olof Häggmark (fd. Sälteatern) berättade att termosen befunnit sig med Alice i Underlandet. Buden började på 20, jag budade 40, någon 80, jag 100, någon annan 110, jag 130, ytterligare någon 150, och till sist ropade jag 170, vilket var det jag hade i börsen just då. Buden fortsatte upp och stannade vid 200. Attans också. Bättre lycka nästa gång.


Onsdagen den 28 april 2010

Nu förändras allt. Fåglarna gör väsen av sig utanför min balkong och det allt det vita kryper undan. Ännu är man begränsad av snöhögar på gatorna här och var, men man blir ändå överraskad hur snabbt det går. Och det har pågått ett tag. Från ett officiellt snödjup på 120 centimeter i slutet av mars har snökurvan fallit handlöst och är idag nere på 10 centimeter. Konstant töväder. Allt förändras. Vår, ljus och grönska.

Men i söndags kväll var det jag som stod på skidorna igen. Spåren var blöta, snön var kornig och porös, jag fick kryssa mellan framtinade fläckar här och var, men det var fullt åkbart, precis som kommunens spårrapport flera gånger förra veckan vittnade om: "Vitberget Bra spår". Glidet var fantastiskt och klistervallan gjorde sitt jobb. Det blev en runda i elljusspåret och halva milspåret. Jag stakade mig skrattande fram. Och skidåkningsdrogen satte återigen in – en stund efter avslutat pass började jag längta tillbaka till att flyga fram genom skogen, staktag efter staktag…

Tidigt på morgonen dagen därpå får jag nästa spårrapport: "Vitberget Stängt pga snöbrist". Jaha. Det var ju väntat. Och jag var förmodligen säsongens sista officiella nyttjare av vitbergsspåren. Barmarksfläckarna slukar spåren och jag kan inte låta bli att känna en liten sorg. Jag får försöka hitta något likvärdigt, något som ger samma typ av sug. Det skulle vara flygningen i så fall, vilket ändå inte är lika lättillgängligt.

Ska jag börja längta till nästa vinter eller ska jag börja njuta ordentligt av våren? Jag tror jag vet det rimliga svaret, men kluvenheten finns ändå där i ett hörn. Jag får försöka organisera upp längtandet. Förändring och ordning.


Tisdagen den 4 maj 2010 - Grodvarning

Tiden går fort när man har trevligt. Den gångna veckan har jag:

Bland annat.


Fredagen den 7 maj 2010

Uppsatshetsen är i full gång. Det ska bli en magisteruppsats så småningom. Om ett halvår. Då ska världen veta mer om röstintensiteten hos parkinsonspatienter som fått en slags pacemaker inopererad på två olika ställen i hjärnan.

Eller hets. Den här veckan har inte gått i många knop. Jag ser det som en liten smekmånad, mellan projektpresentation (gjord) och dataanalys (inte gjord). Det är oroande skönt.

Jag tänkte att Kerstin ska hjälpa oss med peppen att komma igång med skrivandet. Hon vet bara inte om det än.


Söndagen den 9 maj 2010

Luften är stilla.
Ingen turbulens.
Marken framför mig ligger öppen.
Alla linor kontrollerade.
Alla karbiner ihakade.
Jag är redo.
Ett par första steg framåt.
Övergår i lätt löpning.
Ökar hastigheten.
Trycker på.
Dras plötsligt uppåt.
Tappar fotfästet.
Lyfter.
Stiger.
Uppåt.
Ser marken försvinna.
Drar till höger, vänster.
Luften är jämn, stilla.
Jag kan ta mig fram vart jag vill.
Upp, ner, höger vänster.
Ser en skock rådjur i en skogsglänta.
Får sällskap av en flock måsar.
Och jag är en av dom.
Fri.


Tisdagen den 11 maj 2010

När Den långa rödhåriga var ute med Pudeln i skogarna bakom Sjundande dalen igår noterade hon att det ännu var hårt packad snö där det tidigare i vinter funnits skidspår.

Följande natt (inatt alltså) drömde jag att jag for fram i skidspåren bakom Sjungande dalen. Det gick undan, både uppför och nerför backarna, i ett spår som jag annars brukar rata eftersom det brukar vara så skräpigt där plus att det brukar vara söndertrampat här och var.

Okej, jag längtar också efter sommaren (snart här!), men det är tydligen svårt att bli av med längtet efter en välpreppad längskidanläggning…


Torsdagen den 13 maj 2010

Finns det inte snö så finns det asfalt.

Hjulen på mina inlines håller tydligen ännu, sex år efter inköp. Dom rullar under mina fötter och stavarna ger ifrån sig ett ljud som torsdagslediga (röd dag) spatsörer inte är riktigt vana vid att höra. Tapp, ta-tapp, låter det för varje stavtag jag gör.


Fredagen den 14 maj 2010

Kaboom, sa det, och så blev det sommarvärme. Shortsen åkte på, efter att ha glass-hängt på stan en stund på stan. Tjejen i skyltfönstret hade fattat det. Korta byxor och sommarbh, men hon var tvungen att sitta inne på ginatricot och göra reklam. Man kunde riktigt se hur hon satt och suckade. Men hav förtröstan, kära gina, ty det är klämdag och konstiga öppettider och snart ska även du få komma ut och smutta på en mjukglass vid Sveriges konstigaste torgfontän.


Lördagen den 15 maj 2010

En vacker dag gjorde Simon en skräckis:

Genialiskt, tänkte jag, och gjorde en dålig remake:

Allt före bemärkelsedagen.


Söndagen den 16 maj 2010

För exakt precis tio år sedan skrev jag dom första orden på den här sidan! Smaka på det du. Tio år. I sammanhanget är det ganska länge sedan. Mycket har hänt och skrivits. Och såklart ska det firas! Jag har gjort en tävling, och den som vinner den vinner ett presentkort innehållande två biobiljetter.

–> Mer om tävlingen, regler och tips här <–


…och för den som inte orkar tävla just nu (alternativt redan gjort det): Simons kontring till min remake kommer här:

Man blir så… lycklig!


Mandagen den syttende mai 2010

Det har kommit in några bidrag till tioårsquizen, och för varje gång blir jag lite mer rörd än gången innan. För dig, dig och dig som inte gjort den ännu, sluta läs nu och –>gör den.


Onsdagen den 19 maj 2010

Närmar mig Mullberget på vägen hemåt. Bland träden på den skogsbeklädda kullen, ovanför musikskola och grävmaskiner som gräver för en rondell, går en man omkring och spelar säckpipa. Dagens oväntade möte.


Lördagen den 22 maj 2010

Det sticker upp ett järnrör ur trottoarkanten mitt i stan. Den lokala nyhetstidningen slår upp nyheten med stor bild. En person säger att gatukontoret borde ta bort det, och har kontaktat tidningen först. Det framgår inte om personen ifråga själv har kontaktat gatukontoret om saken.

Jag vill inte vara sämre, snarare bättre, och skickar en försynt fråga till kommunens kundtjänst om deras entreprenörer anser sig ha gjort klart sandsopningen för i år, för i så fall har de missat en del ställen. Om svaret dröjer så utgår jag från att de är upptagna med järnröret.


Tisdagen den 25 maj 2010

Nu är den här nätdagboken tio år och en vecka gammal. Det kanske är lite nördigt, men det känns fint att säga så. Och den däringa 10-årsquiztävlingen är nu över (och ja, det är nu över ett dygn sedan den avslutades, men jag har ju faktiskt också ETT LIV VID SIDAN OM.

Responsen har varit riktigt överväldigande stor (inte). Sex personer har bemödat sig gå igenom frågorna och angett sina namn och mejladresser. (En av dessa har svarat på frågorna två gånger för att förbättra sitt resultat.) Jag tackar och bockar! Dessutom har två okända individer svarat på frågorna utan att ha angett sitt namn och mejl. Den ena av dessa två hade bara ett enda fel (och svaret inkom också något försent), och jag tackar även den personen för engagemanget, för om man har så pass många rätt så är det ett tecken på att man lagt lite manken till för att ta reda på de rätta svaren. Man kan nog rätt säkert säga att precis hälften gjort just det – lagt manken till, ty har man blott 3 till 6 rätt så tror jag man mest har gissat svaren utan att att forska lite.

Här visas då resultatfördelningen för quizen:

Staplarna representerar någon eller några som har fått respektive resultat på x-axeln. (De mörkare staplarna representerar de som är utanför tävlan.) En har alltså fått 3 rätt, en har fått 4 rätt och så vidare. Och två stycken har spikat quizen. Och dessa två… är… (trumvirvel)

Enar och Walle!

Och som utlovats så blir alltså lotten som avgör vem som vinner två biobiljetter! Eller… kanske inte lotten… för att göra det lite roligare så får pudeln Göte avgöra:

Grattis!

(Tillägg: Maten på de båda tallrikarna var av samma kvalité, samma mängd, samma temperatur samt samma initiala avstånd till både hund, kameraman och väggar. Götes beslut kan ej överklagas.)

(Tillägg: För den som vill veta de rätta svaren så presenteras de här. Ge dig till tåls.)


Torsdagen den 27 maj 2010

Nu drar vi igenom facit. Några frågor och svar per dag.

  • Fråga ett: Vad hetter bilskoleläraren?

Han hette Bob. Han såg inte ut som en bilskolelärare. Han rekommenderade mig att planera, så att jag har allting färdigt innan jag kommer till en kritisk punkt. Jag tror han har lärt mig hyfsat mycket, för jag har ännu icke orsakat några större incidenter i trafiken.

Ett par veckor innan jag tog lappen var det alltså folkomröstning till europeiska valutasamarbetet EMU. Jag röstade nej, därav känslan av att vara grinig. Ingen vill vara en nej-sägare. Men jag är fortfarande glad över mitt val.

  • Fråga tre: Under en rätt så lång cykeltur passerar jag slottet Fiholm och hittar bara folk jag inte känner. Men vart är jag på väg?

Den här frågan var tyvärr något felformulerad. Tre av svarsalternativen kunde faktiskt vara rätt, eftersom jag under cykelturen skulle passera både Västerås och Stockholm. Men det slutgiltiga målet var Stockholms skärgård.

Det var definitivt inte ren lättja, det var av personliga skäl. En jobbig tid i mitt liv.

Eller han kanske var arg för att ingen åkte just hans åktattraktion klockan nio på en söndagförmiddag.

…bullmastiff. Det är en hundras man inte ser speciellt ofta, men den verkar ha idel goda egenskaper. Utan att skryta.


Söndagen den 30 maj 2010

  • Fråga sju: Bananen. Den låg där i hallen och filmen visade att den till slut blev…

…brun. I ett försök att fånga en långsam värld, lät jag en banan ligga orörlig i hallen och tog en bild om dagen och satte ihop till en film. När allt det gula hade försvunnit hade den krympt något. Då ansåg jag filmningen vara fullbordad och slängde bananen innan den hade hunnit bli svart och sprida en odör i min hall som skulle omöjliggöra vistelse där.

En dörr gav mig ett jack i pannan och ett inre fyrverkeri när den inte befann sig där jag trodde.

…nunnor. Meningen syftar tydligen till att producera lagomt många nasala konsonanter i ett yttrande. En annan jätteintressant egenskap meningen har är att alla konsonanter är tonande. En av många standardmeningar i svensk akustisk lingvistik.

  • Fråga tio: Vem försökte lära mig hur man undviker lyxhororna i den undre världen på Stockholms krogar?

Det var Sinatramannen, som jag träffade på ett vandrarhem på Österlen när jag lärde mig flyga skärm där. Han arbetade som artist med enbart Frank Sinatra-låtar på sin repertoar, ansåg sig vara Linköpings Gudfader och motionerade med en väldigt lustig form av gåing.

  • Fråga elva: Jag satte en lapp på en cykel utanför huset och skapade kanske ett skräckvälde. Vad var mitt budskap?

Jag tyckte att ägaren alltid parkerade den en aning för nära porten, så att man var tvungen att gå en liten – visserligen harmlös men ändå – omväg för att nå min egen cykel som prydligt står i cykelstället. Jag visade inga som helst aggressioner med lappen, jag försökte mer göra det till en försiktigt påpekande. Det tog ett par dagar innan ägaren upptäckte lappen. Och hädanefter stod cykeln parkerad jättelångt ifrån porten.

Enligt min gps är den 9,8 kilometer. Den senaste säsongen hade spåret krympt ytterligare med 300 meter, efter en omdragning och installation av elljus.


Onsdagen den 2 juni 2010 - Facit

Min mamma skrev 1986 en hyllningsdikt till semlan, såsom den traditionellt skall inmundigas. Svällande.

  • Fråga fjorton: På den Långa Rödhårigas födelsedag spelade jag Sten, Sax, Påse med…

…min t-tröja. Rakt ut från bröstet stack det ut en arm. T-tröjan kunde även tala: "One, two, three… ROCK!"

…kaos. Det var snö, snö, snö i södra halvan av Sverige. Visserligen inte mer än här uppe i norr, men de blev så tagna på sängen att bilar, bussar och tåg gick sönder, trafikbolagsdirektörer avgick och politiker rasade.

…i en markbrunn. Ändå hamnade de där, utanför ICA supermarket i Gällivare och ägaren fick sitta där i ett par timmar och påta i leran. Hittades till slut.

  • Fråga sjutton: Vad väger enligt posten 50 gram?

Under en frustrerande men ändock intressant mejldialog med postens kundtjänst fick jag veta att en serietidning väger 50 gram. Vilken då? Kalle Anka? Fantomen? Agent X9? Jag fick även veta att ett mjölkpaket (innehållande mjölk) väger ett kilo, vilket kan vara bra att veta nästa gång jag ska posta ett sådant.

  • Fråga arton, ”utslagsfråga”: Bloggens första två ord.

"Klonk. Klonk." Dom byggde någonting utanför lägenheten i Västertorp en vacker majmorgon år 2000.


Lördagen den 5 juni 2010

Som för så många bilägare i det här landet har jag fått ett brev från Transportstyrelsen (fd Vägverket). Bilprovningen ska, som det så fint heter, konkurrensutsättas. Fram tills nu (juni 2010) har Bilprovningen haft monopol på bilbesiktningsmarknaden. I brevet berättas det om detta, att jag precis som förut är "skyldig att besikta mitt fordon som tidigare". Men det fantastiska med denna avreglering av bilbesiktningsmonopolet är att jag från efter första juli helt själv har möjlighet att välja vilket företag som ska utföra besiktningstjänsten.

Valfrihet! Denna ynnest! Så länge man har valfrihet så är världen ljus.

Men… ursäkta bakåtsträvigheten, men vad är det för trams? För mig och majoriteten bilägare så är bilbesiktningsrutinen ett nödvändigt ont som måste göras en gång om året. Det enda jag bryr mig om är priset och att min bil går igenom. Jag bryr mig inte ett dugg om vem som gör det (och priset kommer knappast att variera stort mellan bilbesiktningsföretagen). Apoteket har liksom bilprovningen avreglerats alldeles nyligen, men skillnaden är att jag inte är tvungen att anlita apoteket en gång om året. Jag går till apoteket (eller till ICA) för att jag vill ha en skön hudsalva eller slippa ha ont i huvudet, men jag besiktar inte bilen för att jag ska må bättre, utan för att jag som bilägare är skyldig det.

Valfrihet? Låt mig slippa välja!


Fredagen den 11 juni 2010

Idag säger vi grattis till alla nybakade studenter som stått på ett lastbilsflak och gastat att dom är bäst i världen. Jag sörjer en smula att jag aldrig, idag för 19 år sedan, fick åka traktorsläp eller stått på flaket framför publikhavet. Men jag fick i alla fall åka i bakluckan på en grön och rostig Passat.

Själv är jag en student av ett annat snitt. Egentligen är terminen slut sedan en vecka, men får man erbjudande om ett sommarstipendium så tackar man inte nej. Uppgiften, eller snarare engagemanget, har hittills bestått i att stirra på några rörliga punkter på en MacIntosh av äldre snitt under några timmar. Kvarstående jobb (fast vi får inte säga att det är jobb) är att sammanställa dessa rörelser, samt skriva en liten rapport om detta. Det blir nästa veckan. Sen börjar semestern!


Lördagen den 19 juni 2010

Jag har köpt en ny telefon. Ack så liten den är.

Jag har alltid tyckt att alla sånadärninga pek-å-tryck-telefoner har varit stora och klumpiga och svåra att ha i fickan. Men hipp som happ dyker det upp en som är liten och nätt, helt i min smak, och som inte verkar kompromissa på innehållet för det, trots att mycket mindre får plats på skärmen.

Och jag som alltid sett mig som en inbiten Nokian. Äsch då. Jag känner mig inte alls som en överlöpare, mycket av innehållet i telefonen står ändå inte det tidigare för mig så förhatliga SonyEricsson för (jag pratar om Googles operativsystem Android, fritt och fint). Och inte heller kan man påstå att jag är påverkad av reklamen – jag hade ingen aning om att de just nu gjorde reklam för modellen på gator och torg och teve. Om den håller så tror jag att jag kommer vara nöjd med denna i ett par år framöver, peppar, peppar.


Tisdagen den 22 juni 2010

Nu drar vi. Den årliga roadtrippen tar oss till en fyr i Höga kusten, kanske en kalla kriget-bunker, A-H och ungen med nio liv, W och midsommarstången, D och fåren, en gammal gruva, kanske ett par träskor och rätt många mil svensk väg. Plus ett otal antal skattgömmor. Vi ska köra försiktigt.


Torsdagen den 1 juli 2010 - Måsbråk

Det gångna veckan har jag:

  • kört och åkt 200 mil.
  • åkt båt.
  • bott på vandrarhem på en ö med en fyr.
  • beundrat de avskiljande toaletterna där.
  • matat tjurar.
  • jagat skatter (hittat 24 stycken).
  • bråkat med måsar.
  • beundrat A-H:s spiraltrappa.
  • fascinerats av utemuséet Mannaminne.
  • fascinerats något mindre av trädgården Villa Fraxinus.
  • fotograferat moln i sinne.
  • firat midsommar med ett väder som till en början var alldeles för bra – just därför började det regna till midsommarfesten och ordningen var återställd.
  • spräckt mina sista hela jeans genom att försöka plocka upp en sönderklippt papperskasse med tänderna.
  • beundrat D & M:s gård i Fellingsbro.
  • gått omkring nere i Falu koppargruva.
  • fricampat vid Ickån mellan Rättvik och Mora.
  • inte blivit biten av en fästing.
  • beundrat Zorns hus.
  • klättrat över Helvetesfallet.
  • fjällvandrat.
  • fricampat vid Klövsjön.
  • har myst och ryst på Beppemuséet utanför Strömsund.
  • har klättrat inuti en lappgubbe.

…och mycket mer. En samling bilder kommer att presenteras på facebook framöver.


Lördagen den 3 juli 2010

Innan klockan hade hunnit slå fyra idag så hade jag och Den Långa Rödhåriga hunnit med att åka gummibåt på älven från Medlefors till Mannhemskajen, samt gå på en vigsel (dock inte vår). Därefter vila med sedvanlig utpumpning av gummibåt, och nu blir det en sväng till svägerskefolket i Gunsen för intagande av pasta och ett dopp i älven.

För det är ju ett sådant fantastiskt väder.

Solen triggar igång ett helvetiskt njutande och socialiserande och vilja att aktivera sig med allehanda saker. Har man 200+ vänner på facebook blir man varse om allt som alla dessa nära och mindre nära vänner ska hitta på i kalasvädret. Och facebook är ju ett gift. För jag vill vara med på allt. Rimligheten säger att det inte går, men det är svårt att låta bli att dras med i nåt slags ångest över att inte någon hör av sig och vill att man ska vara med på allt som hitts på. Även i sansens ögonblick kan jag ibland bli bitter över att inte bli kontaktad och tillfrågad. För visst vet dom att jag vet och att jag vill. Vad är det för fel på dom? Vad är det för fel på mig?


Tisdagen den 6 juli 2010

Eftersom husen på getberget byggdes 1958, just före bilboomen kom på 60-talet, och eftersom det är ganska kuperad mark här, så är utrymmet för parkeringsplatser på området begränsat. Då gäller det att parkera smart så att så många som möjligt kan utnyttja det lilla utrymme som finns. Igår gjorde en vit volvo 740 inte det. Den fick sig en lapp på sin vindruta:


Torsdagen den 8 juli 2010

Skellefteås gatufestival med den officiella namnet Stadsfesten pågår just nu för fulla plastölmuggar. Här är festivalens kompletta matutbud:


Tisdagen den 13 juli 2010

Hela min verklighet när det gäller humlor är byggd på filmen Dunderklumpen. Dom pratar skånska, dom kan med en fiskelina lyfta en fullvuxen karl av Beppe Wolgers storlek, dom går att klappa och ska man mata dem är det bäst att ge dem en sockerbit med blandsaft på.

Den långa rödhåriga påstår att dom bränns.

Vem har rätt?


Måndagen den 19 juli 2010

Ibland verkar inte NIX Telefoni inte fungera.
Så ibland ringer dom.
Ibland svarar Den Långa Rödhåriga.
Ibland är den som ringer så otroligt trevlig och überpositiv att det är omöjligt att på ett artigt sätt tacka nej.
Ibland hjälper man det uppringde på traven och drar ut telefonjacket under pågående samtal.
Ibland tycker jag att det är så synd om telefonförsäljaren. Så mycket positiv energi, till ingen nytta alls.


Tisdagen den 27 juli 2010

Idag kom lönen, två tusen kronor för lite, tack vare att jag missat fylla i lönerapporten korrekt. Slarv straffar sig. Det lilla som kom, utöver en snutt stipendiepengar, användes raskt till ett nytt litet tält som jag tänkte bo i om några veckor. Ty runt Sulitelma finns inga hotell, och om det fanns det skulle jag ändå inte ha råd att bo i dem.


Fredagen den 13 augusti 2010 - Död sill

En berättelse om en resa som inte blev av.

Jag hade motat bort nervositeten under de dryga åtta milen till Långnäs flygplats norr om Piteå. Jag hade kommit fram i god tid. Jag hade meckat klart, förberett varenda teknisk mojäng som behövs för en komplett och angenäm flygtur. Jag hade stoppat i mig en halvliter mjölk och ett antal skivor skogaholm med ost, och på det en Red Bull. Jag var pepp. Innan alla skulle iväg för den årliga flygningen längs med Alterälven just då människor samlas där och fiskar kräftor (och äter dem också tror jag), tyckte jag att jag var ute i god tid, att jag gott kunde ta ett litet flyg först och känna på luften en kort sväng. För jag var redo att sedan tillsammans med några av mina piteåflygvänner uppleva det man bara får en liten glimt av när man tittar på Carlsson på takets väldigt inspirerande flygfilm på youtube.

Koll på vinden, den höll sig (just nu i alla fall) ganska stadig, men lugn. Skärmen var utlagd bakom mig. Jag hade knäppt på mig alla spännen. Karbinhakarna var i. GPS:en var på. Tankat hade jag inte gjort för det tänkte jag göra innan vi drar iväg allihopa – till det här korta turen räckte det med den soppan som fanns i tanken. Armarna utåt sträck, håll hårt i remmarna, jag börjar springa. När linorna sträcks tar det lite stopp men det är helt normalt, fortsätt bara framåt i så hög hastighet det går, och det ska gå när bara skärmen kommit upp ovanför mitt huvud. Då börjar jag försöka sträcka på ryggen för när jag gasar upp så är tanken att jag ska springa så bakåtlutat som möjligt. Och jag trycker på gasen. Och motorn stannar. Direkt. Jaha. Och flåset har kommit som på beställning.

Jag stannar. Skärmen ploppar ner bakom mig som en död sill. Jag får hjälp; Dick lägger ut skärmen bakom mig och drar igång motorn så att jag slipper krångla mig ur allting och göra om det själv. Okej. Motorn går på tomgång. Jag är redo igen. Armarna utåt sträck, och jag springer. Skärmen kommer upp ovanför mitt huvud, jag sträcker på ryggen under löpningen och trycker på gasen. Som stryper igen. Död sill. Vid det här laget är jag blöt av svett.

Detta känner jag igen. Vid uppgasning så stannar motorn. Den har betett sig såhär tidigare, men det var mer än ett år sedan. Hela denna vår och sommar har den gått klockrent. Vad kan det vara då? Svårt att veta, men jag får tips om att öppna lågfartsskruven cirka tio minuter. Vilket verkar ha hjälpt, för det går inte att återskapa strypningen.

Skärmen, som vid det här laget är rätt tung av fukt, läggs ut. Häller några liter i tanken. Armarna utåt sträck, springer, men skärmen vill inte riktigt resa sig hela vägen. Jag pumpar på med gasen och försöker fortsätta springa men benen är den här gången inte riktigt med mig. Skärmen dunsar i backen. Jahopp, det här händer ibland, särskilt om man råkat starta i medvind.

Jag kränger av mig alla pinaler, lägger ut skärmen åt andra hållet, kränger på mig grejerna igen. Svetten rinner. Armarna utåt sträck, springer, samma beteende i skärm och ben. Bristen på ork är påtaglig.

Innan sista försöket säger jag åt mina rotekompisar att dra iväg utan mig om jag misslyckas med starten en femte gång. Annars sinkar jag ju hela grejen. Och jag provar igen, armarna utåt sträck. Och benen är spaghetti och skärmen är tung och har ingen spänst alls.

Jag kränger av mig grejorna och sätter mig på gräset och pustar. De andra drar iväg och deras motorljud försvinner. Själv tar jag en stunds vila och begrundar. Bestämmer mig för ett nytt försök, inte för att förfölja de som dragit mot Alterälven utan bara för att komma upp och känna luften under fötterna. Någonstans har jag hittat energi, för jag kommer upp direkt. Däremot blir flygturen rätt kort eftersom färden är lite för skumpig för att det ska vara trevligt att bara glida omkring.

Jag landar. Packar ihop. Väntar snällt på att expeditionen ska komma surrande tillbaka. Vilket de gör, då mörkret gjort sitt intåg på allvar. De är helt lyriska över upplevelsen och jag är besviken på mig själv, eller på någonting, raden av händelser och omständigheter som förhindrade att jag var med på äventyret.

Det blir till att vänta till nästa år. Fram tills dess får jag nöja mig med kräftlösa flygningar.


Måndagen den 23 augusti 2010 - Revansch

Sen kom en kylig vindpust och lade sig över norra sverige, och med den en stadig frisk luft med hög bärighet och jag gav mig av ut på ett fält och drog igång motorn och sprang och fick upp skärmen och steg till skyn och upplevde en jämn och fin flygtur. Som en slags revansch på det som inte hade blivit som jag tänkt mig några dagar tidigare.

Några dagar senare drog jag iväg till Norge för att vandra genom fjällen in i Sverige. Genom närmast arktiska landskap, över toppar, frivandring längs hedarna, sicksackat över nationsgränsen,
genom fjällbjörkskogar, längs en två kilometer lång sandstrand, vadat, sovit djupt i tält, sett renar, lämlar, en järv, ripor och rovfåglar. Åtta mil på mindre än fyra dagar jämt. En rask promenad.


Lördagen den 28 augusti 2010 - Allvar

Mina knän gjorde ondare efter vandringen än under. Tack för det. Vill du titta på bilder från turen så finns de som ett album på min facebooksida. Observera att du inte måste facebook-användare för att kunna se dem. Finns här.

Imorgon kväll är det rutinartat konsert med Skellefteå kammarkör i Burträsk och på måndag börjar allvaret om, på allvar, på riktigt allvar, ty då är jag i Umeå och har fördjupningspraktik i habiliteringslogopedi. Återigen är jag nervös över det faktum att jag inte är nervös. Eller också grundar sig nervositeten på just prestationen, det normala. Det är svårt att veta ibland.


Måndagen den 30 augusti 2010 - Blopp

Det hela är över på ett par sekunder. Men det som händer hänger kvar i de medverkandes medvetande lite längre till, fast på olika sätt. Hos mig manifesteras det i ett leende, fast med lite latens, eftersom det tar en stund innan jag förstår vad som hänt. Hur det manifesteras hos den andre medverkanden är egentligen osäkert, men det som följer är en högst sannolik redogörelse över händelseförloppet och hans reaktion på det. Skulle jag råka ut för samma sak skulle jag nog reagera på samma sätt som jag för ett ögonblick ser att han gör. Med en väldigt förbryllad min. Han tittar sig runt axeln, undrande, forskande på omgivningen, på luften, hörde han rätt? Eller var allt i hans huvud?

Scenen är utrymmet på Norrlands universitetssjukhus där det finns en Bankomat och en Automat (kallades förr för Minuten). Själv har jag inget ärende till någon uttagsautomat utan jag sitter på en bänk i närheten, pillandes på min telefon. Måste ju passa på när Umeå Universitets
öppna WiFi-nätverk finns tillgängligt där. Mannen kommer och ställer sig och börjar knappa på en av automaterna. Nuförtiden ska ju allting låta, och så även bankomater. Det säger blopp när han trycker på en knapp på tangentbordet. Ett enkelt men rätt så fylligt ljud.

Under tiden då det säger blopp, blopp från bankomaten så avslutar jag mitt pill på min telefon, ser att den är satt på ljudlöst och bestämmer mig för att ställa in den så att den ringer med ljud när den ringer. På min telefonmodell (SonyEricsson Xperia X10 mini) åstadkommer man detta enkelt genom att man höjer på volymen. När man är klar med höjningen hör man ett ljud som signalerar att volymen är höjd. Ljudet är enkelt men rätt så fylligt.

Blopp.

I det ögonblick som min telefon säger blopp är jag på gående fot bort från uttrymmet där mannen står och knappar in saker på bankomaten. Ögonblicket efter ögonblicket, när jag traskar vidare mot ett hörn där jag kommer att förlora mannen ur sikte, noterar jag att han vänder sig om och tittar. Inte direkt på mig eller någon, utan ut i luften. Sökande. Undrande. Han hörde bankomaten framför honom säga blopp, men han hörde även något säga blopp från en okänd källa bakom honom. Ett ganska så identiskt ljud. Som att han undrar: Hörde jag rätt? Var det samma ljud? Skämtar någon med mig? Hörde jag i höre? Håller jag på att bli galen?

Just innan jag glider ur sikte runt hörnet ser jag att han har ena ögonbrynet uppe, det andra nere. Det uttryckte allt. En famlande undran.


Fredagen den 3 september 2010 - Slemkula

Här kommer ännu en historia om något som hände på ett ögonblick, men som hade effekt på världen under en stund efteråt, en stund som är längre än själva det nämnda ögonblicket. Fast lite äckligare än ett litet blopp.

Jag har den senaste veckan dragits med en trevlig liten infektion i halsen. Inget som smittar (eller gör ont heller för den delen), men min hostreflex är minst sagt överaktiv. Regionerna under epiglottis har väl varit lite svullna, antar jag. Det har i alla fall inte varit något slem som legat där och irriterat. Jag har ätit Nipaxon, som enligt uppgift dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt. Jag tror det har hjälpt en aning, till en del. Vid patientmöten och annat har hostreflexen satt in, och jag har lyckats stävja en hostattack som skulle te sig något olämplig just för den stunden, men inte utan ansträngning.

De senaste dagarna har slemmet gett sig till känna, och jag har gått över till Bisolvon, som enligt uppgift ”anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande och därmed lättare att hosta upp”. Det har också hjälpt. En kort hosträcka eller kraftig harkling, rensar. Men slemmet måste ta vägen någonstans. Svälja, eller spotta ut. Trevligt.

Idag shoppade jag loss på ICA Supermarket på Morön. Ost, bröd, fil och mjölk. Betalade med kort. Godkänn, klart, tack till kassören. Medan jag packade ner varorna i min väska började den där reflexen säga ”hej, här kommer jag” och involverade muskler i hals, bröst och mage började vilja dra ihop sig. Slem på gång. Men nu var jag inte på någon patientmöte där man bör avhålla sig från otillbörliga läten som misstänkliggör mig som smittspridare på en vårdinrättning, utan på ICA Supermarket på Morön, och om man inte är på någon känslig avdelning där, till exempel i frukt och grönt-avdelningen, utan vid kassabandet, så tyckte åtminstone jag att det skulle vara ok att släppa på hosttrycket.

Så jag gör det. Det kan nästan vara skönt. Jag sträcker på halsen, låter diafragman ta sats och så släpper jag. En hostning, och en till direkt efter. Och det framkallande slemmet lösgöres från sitt ställe. Det är nu det händer. Det som gör ögonblicket eventuellt lite längre, det som eventuellt har någon slags inverkan på framtida skeenden.

Det är fri väg från glottis, där någonstans detta slem suttit, genom svalg, munhåla, tänder och läppar. Av den medföljande luftmassan formas den till en liten slemkula som går i en fin flygbana och landar på den halvan av varuband där inte mina varor finns. Just då finns inga varor där, men dom är på väg. Kunden (av manligt kön tror jag) efter mig har köpt ett par chipsdippåsar, lite frukt, ett smörpaket och andra mejerivaror. Vi kan kan kalla honom för min kassagranne.

Min slemkula, som i sin något mörkvita uppenbarelse avtecknar sig tydligt mot det mörkgråa varubandet, har alltså landad en bit före hans varor. Jag hinner tänka att ”uhbluäh… men det var ju tur, då hinner slemkulan åka ner på undersidan innan varorna kommer till slutet av bandet”. Som alla vet så finns där, på undersidan av bandet, en avlång borste som ligger an mot bandet och som är tänkt att borsta bort alla främmande ting som eventuellt fastnat sig fast på bandet. Borsten kommer att borsta bort det värsta av slemkulan innan det kommer runt, upp i början igen.

Men slemkulan är tillräckligt hållfast för att undgå att åka igen den där springan som utgör slutet av varubandet. Den ligger där och gosar. Och chipsdippåsarna och allt det andra närmar sig med hög fart. Det sista jag ser av slemkulan är när min kassagrannes varor landar ovanpå den och ramlar runt som varor gör i slutet av varuband.

Vid det laget har jag lastat min väska klart med varor, lyfter upp den och går. Jag vill inte stå kvar och ta konsekvenserna. Jag vill inte stå kvar och skämmas över att min kassagrannes varor har blivit nedsmetade av mitt hostslem. Vad kunde jag har gjort. Det som skett hade skett. Det är klart att jag kunde ha räddat hans varor från slemkulan genom att kast mig över dem och sopa undan dem från bandet, rädda dem från inslemning. Men så kvicktänkt är jag inte, och det är inte säkert att han såg slemkulan överhuvudtaget. I så fall hade mitt beteende tett sig än mer underligt.

Vad lär vi oss av detta? Jo, håll för munnen när du hostar. Även vid varuband.


Lördagen den 4 september 2010 - Ordtryck

Vi lever i en brytningstid. Alltid. Alla måste anpassa sig. Även jag. När den här blo… förlåt nätdagboken fyllde 10 år i våras aktualiserades frågan om att jag borde modernisera till den på något sätt, för sättet på vilket jag fram till nu har uppdaterat inlägg har känts mer och mer förlegat och omodernt och stelt. Skriva inlägg i HTML och Dreamweaver? Näe. Använda sig av ett anpassningsbart CMS-verktyg som funkar med mina behov, så att jag kan skriva mina inlägg direkt online eller på mobilen, så att folk kan kommentera det jag skriver, så att jag kan utveckla sidorna precis i den takt som passar mig, med förbättringar men utan kompromisser? Jaa…

Samtidigt har jag gjort det till en utmaning att försöka bevara så mycket av utsidan som möjligt. Hur många bloggar därute har till exempel en kronologisk inläggsordning, det vill säga att tiden går rätt väg när man läser uppifrån och ner? I fallet utformning är jag ganska konservativ, jag vill ha kvar utseendet, det blåa, den förhållandevis smala ljusblåa remsan med text i i mitten, jag vill ha alla extralänkar till arkiv och andra sidor längst ner, jag vill har kvar det där #senaste-ankaret som gör att man direkt hamnar på det senaste inlägget, längst ner. Jag vet att sidans utseende lämnar saker att önska för vissa (det är ingen direkt dröm för en bra art director), men den här layouten är lite av den här bloggens själ. Den har i princip sett ut såhär sedan starten (fast den var rödaktik de första två-tre åren). Så får det bli, damn it.

So here goes. Största förändringen för er, kära läsare, är att det går att kommentera varje inlägg, något som har efterlysts. Klicka i så fall på rubriken eller länken under texten. Helt fantastiskt vad man kan göra med data nuförtiden, ojojoj… (Den gamla gästboken finns kvar, men mest som en kuriosa numera.) Skrik till om du har synpunkter, önskemål eller om något är trasigt.

Förresten, den gamla adressen var ju www.saeys.se/dagbok/#senaste. Den ”nya” lyder www.saeys.se/dagboken/#senaste. Glöm inte att uppdatera eventuella bokmärken (annars kan du ju prova RSS – även det helt fantastiskt!). Häpp!


Söndagen den 5 september 2010 - Göran

Är det någon som minns Göran? Är det någon som kan glömma Göran? Är det någon som inte har en åsikt om Göran?

Tryck play to play: [audio:http://www.saeys.se/dagboken/pics/Goran-och-hans-vanner.mp3|titles=Goran och hans vanner]
Två veckor kvar till dagen V och en majoritet av de säkra rödgröna röstarna tror att alliansen kommer att vinna även detta val. (Själv önskar jag att vi har fel.) Det är samma kollektiva känsla som för fyra år sedan. Då hade alliansen drivit valrörelse i hela två år redan. De hade hamrat in i de svenska väljarna att det tydligen fanns ett bättre alternativ (vilket jag ännu bestrider). Skillnaden är att de i år har tagit det en smula lugnare, det krävs bara lite underhåll av det som hamrades in. Och så har vi ju inte Göran.


Tisdagen den 7 september 2010 - Olycka

En tredje historia om något som hände på ett ögonblick men som har inverkan på världen i en långt vidare mening än ett bankomatljud eller ett varuband på ICA. En tragisk sådan.

Under min praktik i Umeå bor jag i ett av landstingets personallägenhetshus på sjukhusområdet. Ett till det yttre synes skabbigt hus bakom läkarvillan, just ovanför holmsundsleden som går längs älven i nord-sydlig riktning. Sett från Norrlands universitetssjukhusperspektiv otroligt centralt. En lagom fräsch trea på runt hundra kvadratmeter i ljus 1930-talsplanlösning, högt i tak och egen uteplats. I stora rummet satt jag igår och kollade mailen och fejjan och allt det andra. Bilarna på holmsundsleden brummade på. Ibland är det lite tystare än vanligt, då det är rött ljus på leden till fördel för de som kommer från Ålidbacken. Just så tyst var det strax före klockan arton, utan att jag direkt tänkte på det.

Men kom ett ljud som inte hörde dit. Ett motorljud som från en motorcykel. Ökade snabbt i volym, och plötsligt varvade motorn på väldigt höga varvtal, varpå ljudet avbröts med en ljud som närmast kan beskrivas som när man kastar något stort i en container. Stort metalliskt duns.

Ahopp, tänkte jag utan att egentligen analysera ljudet närmare, nu var det någon som åkte in i någon annan bakifrån. Jag reste på mig och tittade ut genom mina stora fönster. Inga bilar. Stängslen längs leden var intakta. Inget omedelbart tecken på en olycka någonstans. Men så sprang en person över vägen (med mobiltelefonen vid örat), bort till andra sidan, över stängslet på andra sidan, nedför slänten mellan vägen och järnvägen, och gjorde någonting där. Det gick inte att se vad eftersom slänten är rätt brant där. Så kom en till person. En bil stannade. En till. De gick alla ned till där jag inte kunde se varifrån jag stod. Jag visste inte vad som låg där, en bil eller två, eller hur många människor. (Tanken att rusa dit själv och hjälpa till slog mig men jag nöjde mig med att observera eftersom det redan var fullt med folk där.)

Först kom brandkåren. Sen en polisbil. Sen en ambulans. Han fördes till sjukhuset, vid medvetande. Men tillståndet var kritiskt och vid 23-tiden avled han. En lokalt känd ishockeyspelare.

Man tänker: Sånt händer inte mig, för jag kör inte motorcykel. Men så inser jag att det ena inte utesluter det andra och blir lite illa till mods.


Lördagen den 11 september 2010 - Snigel

Uppdrag 1: Bära ner teven från vinden. Är man ensam om jobbet måste man ta det försiktigt. En lång, otränad rygg passar dåligt till ett stort svart Trinitron-monster som väger 46 kilo. Men det gick. Och trots att den stått på vinden i 18 månader, utan någon strömmatning, så fanns alla kanalinställningarna kvar. Fantastiskt!

Uppdrag 2: Ringa radiotjänst. Jag tycker det känns obehagligt med en snigel på ögat.


Tisdagen den 14 september 2010 - Hantverkare

Som jag sagt någonstans tidigare så bor jag i ett till synes skabbigt hus just bakom läkarvillan i sjukhusparken intill Norrlands universitetssjukhus. Men det är bara skabbigt på utsidan – insidan har allt man kan kräva av en landstingslägenhet för ambulerande sjukhuspersonal – högt i tak, stora rum (och många), spis, kyl, dusch, säng och gigantiska förvaringsutrymmen. Dock tyvärr ingen mikrovågsugn.

Utsidan ser dock rätt skabbig ut, som sagt. Vilket landstinget beslutat sig för att åtgärda. Lite extra puts gör susen. Hantverkare hyrs in för att göra jobbet. Och min erfarenhet av professionella hantverkare är inte god. Tes 1: De har nedsatt servicekänsla och empati (prova att gå in på Beijer byggvaruhus eller motsvarande, och se frågande ut – alla anställda, förutom en stackars kvinnlig kassör, försvinner ut på lagret illa kvickt). Och tes 2: De har nedsatt känsla för människors arbetstider.

Varför i hela friden ska hantverkare börja jobba så tidigt på morgonen? Vad är grejen? Vad är det för fel på att börja arbetsdagen som många andra, det vill säga runt klockan åtta? Jag kan säkert komma på flera tillfällen då en hantverkare har fått komma in i min lägenhet på morgonen för att joxa med någonting, och då jag själv suttit, yrvaken, vid köksbordet och ätit frukost. Hantverkaren själv har förresten säkert redan hunnit äta lunch då.

Den inhyrda hantverkaren som ska putsa väggen på huset jag bor i, i sjukhusparken, börjar stöka och slamra och göra vad-han-nu-gör-men-det-handlar-inte-om-tyst-arbete, just intill (eller på) väggen intill min säng, där jag sover, klockan kvart i sex på morgonen. Det låter, och det låter mycket. Det tycker jag ändå är liiite för tidigt. Här är ett slags kombinerat stöd för de två teserna – han måste ha bristande fantasi och förståelse för att andra människor (som inte är hantverkare) kanske fortfarande ligger och sover klockan kvart sex. Jag gjorde det, eller snarare försökte, och hade som plan har fortsätta med det i åtminstone en timme och en kvart till.

Men se det gick inte. Hus ska putsas, och det tidigt på morgonen.


Torsdagen den 16 september 2010 - Loser

Om DN ringer igen och jag hinner svara innan de lägger på luren och får frågan om jag vill prova på en prenumeration igen så tänker jag tacka nej. Det har jag gjort förut. Då var det för att jag inte har råd. Nu skulle kunna vara av samma skäl, men det skulle också kunna vara av ren protest mot deras sätt att rapportera från valrörelsen. Jag blev lite småirriterad över det redan för över fyra år sedan, då jag upplevde en viss vinkling på hur de framställde valets huvudpersoner. En svartvit bild på sur Ohly bredvid en färgbild på en glad Maud. Vem får man en spontan lust att rösta på då? Låt gå om det skulle ha varit på ledarplats, för Dagens Nyheter är ju en liberal tidning, men min illusion över att resten av tidningen skulle innehålla objektiv och neutral nyhetsrapportering naggades något i kanten.

Det där var i och för sig bara en känsla. Jag antog att det skulle vara på samma sätt i år, fastän jag inte längre prenumererar på DN. Därför var det skönt att häromdagen få en slags bekräftelse, att det inte bara var en känsla utan att det faktiskt var så, ett faktum, och ännu värre. Skönt och beklämmande på samma gång. Bland annat Ekot (oberoende public service), en medieforskare och ett medieanalysföretag har konstaterat att framställningen av det här årets valrörelses huvudpersoner har varit mycket tydligt snedfördelad. Och orättvis. Läs den här artikeln i Aftonbladet. Och den här bloggen. Och den här artikeln av Göran Greider.

Nu vill jag inte framstå som en gnällspik som måste uttrycka sin frustration över att det går dåligt för laget jag hejar på. Men jag är rätt övertygad om att medierna påverkat opinionen på ett rätt så odemokratiskt sätt. Tidningar syns, löpsedlar, förstasidor, nyhetsuppslag, redigerade bilder och texter och layouter. Det påverkar människor. Den ena sidan är förnuftig, i stort sett felfri, har bra erbjudanden till folk och har en trygg ledare. Den andra sidan har förslag som kan vinklas och sågas samt har en slarver och loser till ledare. Ingen vill rösta på en loser.


Söndagen den 19 september 2010 - Brettschneider

Jag har aldrig varit med om att få köa vid vallokalen i mer än tio minuter. Men det var lagom för att jag skulle få ta emot tre små lappar av Robinsonvinnaren Brettschneider. Lapparna fick följa med mig hela vägen in, inte för att det just var Brettschneider som hade gett mig dem utan för att han hade gett mig såna lappar jag ändå hade tänkt att ta med mig in. Och nu är det klart.

Det som händer nu är att de rödgröna förlorar valet, precis som majoriteten av de rödgröna väljarna själva har förutspått, och alliansen tar hem även detta val, om än med något mindre marginal än de hade önskat, ty Sverigedemokraterna är efter valet även de med och påverkar rikspolitiken vilket kommer bidra till en något kaosartad stämning i Sverige de närmaste fyra åren. Hur som helst så har Alliansen ändå teflon-Fredrik som lyckats rätt väl med att framställa sig själv som en klok landsfader. Man behöver någon att se upp till och som säger de kloka saker. (Även om de kloka sagda sakerna inte riktigt stämmer överens med hur det faktiskt blir i verkligheten.) Kort efter valet kommer opinionsmätningarna dock visa på majoritetssiffror för de rödgröna, kanske för att många osäkra som röstade på den trygga landsfadern plötsligt tänker efter lite och ångrar sig, men då är det för sent, för svenska folket bestämde sig på valdagen och det är det som gäller.

Det är min spåkula. Jag tycker rätt, dom tyckte fel.


Måndagen den 20 september 2010 - Röster

Tänk, jag lyckades titta på svt:s valvaka på bussen till praktiken i Umeå genom mitt mobila bredband. Hela vägen, med bara litegrann lagg. Och det var en resa som började som vanligt egentligen, men som övergick i en slags förväntad förskräckelse. Det begreppet har jag lånat från en av alla de 84 statusuppdateringarna som gjorts av mina vänner på facebook, och som speglar deras känslor utifrån valresultatet, från det att valvakan började, tills nu, nästan ett dygn senare.

Samtliga uttrycker sitt missnöje med valresultatet, de uttrycker sorg, ilska, oro, inte minst för Sverigedemokraternas intåg i sveriges riksdag, men även för att det gick dåligt för de rödgröna som block och att alliansen fortsätter att regera, nu med ökad instabilitet. Och jag känner likadant. Sorg, ilska och oro. Min f d kursare AR sammanfattar det bra: Depressionen.

Fler kommentarer:
EN försöker värja sig mot 4 år till med denna skit och rasisterna på det… Yngrekursaren (men snart äldre) JQ skriver ett ord: tom. VL (som jag gissar kämpat hårt med värvningen, bra jobbat!) känner bara en stor sorg och musikalartisten AL blir illamående av valresultatet. Revystjärnan ML känner stort vemod och både HK och AH tycker det är tragiskt. AR utvecklar depressionen och skriver: Jag skäms. Skäms över Sverige. Det skär i hjärtat att se Jimmie Åkesson sitta där och prata med programledarna på svt, att det han och hans parti säger nu ska tas på något sorts allvar. Fy fan. Min BFF-kompis TW:s tvillingsyster EW påminner om att inte glömma ställa om klockan till medeltid inatt! och MW har just köpt ett överfallslarm.

Flera av kommentarerna väcker min medilska: En f d äldrekursare (snart kollega) tycker Beatrice Ask borde skämmas! Att jämföra V med SD är så lågt, så lågt. SL kommer med ett budskap till alla soffliggare, nästan var femte röstberättigad svensk: Till er som valde att inte rösta idag: ni har försuttit er rättighet till att gnälla om NÅGONTING överhuvudtaget de kommande fyra åren! Så förbered er för tysta leken börjar NU!

Andra kommer med nya perspektiv: PÅ undrar varför folk säger alliangsen och finangser, och hans svägerska AÅ är störd över att den där mannen måste heta Åkesson också den dåren! Hennes make SÅ konstaterar att Sverige är inte bra. Gamla gamla kursaren AV somnade från valvakan. Vaknade nyss, kollade resultatet – och önskar nästan att jag aldrig hade vaknat. Ägghuvet i 4 år till. Och SD? WTF?!?

Många skäms (så även jag): Kursaren JL mår så jävla illa och skäms över alla dessa jävla idioter till svenskar. Kursaren SW förfasas över det faktum att Sverige drabbats av röd-grön färgblindhet, samt skäms inte så lite över att vara skåning. Mer Skåne av AF: Bedrövligt Sverige. Mest Skåne. Barndomsvännen DP:s lillebror PM citerar ett uppslagsverk från 30-talet: Skåningen är lat, dryg och tycker om att ha en klick smör i gröten. Han har förresten det mest kontroversiella förslaget: Kan inte Sveriges alla blattar gå med i Sverigedemokraterna och ta partiet up shit creek without a paddle inifrån? Vad roligt det hade varit. Kom igen nr 1 svartskalle – flertalet av er är ju åtminstone arier på riktigt! Kursaren BN försöker hålla modet uppe genom att vara stolt att bo i det län (Västerbotten) som har det lägsta procentantalet som har röstat på SD. Flera undrar om de har facebookvänner som har röstat på Sverigedemokraterna och vill i så fall säga upp bekantskapen med dem. Många vill flytta från Sverige.

Avslutningsvis – AL citerar en otroligt träffande låttext som får mig att sjunka ihop i stolen och vilja gråta på riktigt. Kents låt Sverige från albumet Vapen & Ammunition:
Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

(hela texten här)


Fredagen den 24 september 2010 - Sista

Kallas det för:
fördjupad verksamhetsförlagd utbildning (FVFU)? Eller
verksamhetsförlagd fördjupningsutbildning (VFFU)? Eller
verksamhetsförlagd utbildning med fördjupning (VFUF)?
Jag tycker utbildningsledningen har varit smått otydlig på den punkten. Man envisas ju med att kalla allt det andra för VFU (utan fördjupning). Varför inte kalla det med sitt rätta och väldigt enkla namn, även i formella sammanhang? Praktik (VFU). Och nu fördjupningspraktik (FVFU/VFFU/VFUF).

Denna fråga må vara en bagatell och rätt oviktig.

Det som är relevant och viktigt och lite högtidligt är att idag är sista dagen som student i kliniskt verksamhet. Börjar om en timma. Nästa gång har jag en legitimation och får lön, om allt går som planerat.


Lördagen den 25 september 2010 - Femtiotalet

Måste säga att Enar gör ett bra jobb att uppmärksamma det som finns och går att njuta av idag, istället för att bara gå och sörja sånt som fanns förr. Och se, är det inte Kikki som kommer och serverar kaffe på mitt lokala kondis? (som jag såklart besöker alldeles för sällan)

Men varför envisas reportern med att säga ”skelleftå”?


Fredagen den 1 oktober 2010 - Tillbaka

Igår undrade vi var Kerstin tagit vägen. Hon måste ju hålla oss sällskap under resten av denna höst, då denhärninga magisteruppsatsen skall färdigställas.

Idag, fredag, doftade biblioteket på Campus Skellefteå starkt av popcorn. Jag är ingen vidare fan av popcorn, men dessa popcorn var märkbart indränkta i något slags smör. Det doftade ganska gott, måste jag medge.

Och där satt Kerstin, mitt emot utlåningsdisken, i en röd, skön mjukisdress. Fredagsmyset var i full gång, med den gigantiska popcornskålen, dricksglas med innehåll och tända ljus. Ordningen är återställd.


Söndagen den 3 oktober 2010 - (KP)

Mitt i lägenhetsstöket tar jag en paus och roar mig med att kika på vad folk röstade på för två veckor. Och då menar jag inte dom stora partiernasom var med eller försökte vara med i matchen – vi vet redan att Socialdemokraterna fortfarande är största partiet i Sverige, följt av Moderaterna och Miljöpartiet, samt att Sverigedemokraterna fick fler röster än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En bekant till mig är en av 122 personer i hela riket som röstade på Kalle Anka-partiet. I hans fall så räknas det som en slags protest och vägran att ta ställning. Han är en sund person i övrigt med vettiga åsikter, ska tilläggas.

Men det finns tydligare sätt att ta ställning och samtidigt vara ännu mer unik. Fyra personer i landet har valt att rösta blankt, eller nej, inte blankt, men nästan, de har röstat på Blankröstpartiet. Två personer har röstat på Gud. Två personer har röstat på Musse Pigg. Fler exempel på roliga röster, alla med en enda röst:

  • Harry Potter
  • Fartguppsförbjudarpartiet
  • ADHD-partiet
  • Jag tycker alla ska vara snälla och sluta bråka-partiet
  • RON JEREMY till Statsminister
  • Bläckfisken Paul
  • Farbror Frej
  • Djingis Katt
  • KLONING NEJ TACK JAG ÄR EN UNIK MÄNNISKA Partiet
  • Ge mig jobb
  • Fred Flinta
  • Galna rävpartiet
  • Nazi Super Power Party
  • Ingen snygging

Listan kan göras längre. Valmyndigheten har gjort en excelfil med handskrivna partibeteckningar. Ladda ner och kika själv.

» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!