Måndagen den 2 februari 2009 - Kerstin

Nu har Kerstin flyttat upp till studieplatserna på etagevåningen på biblioteket på Campus Skellefteå. Hon är måhända inställd på att plugga och vara flitig (precis som jag), men hon ser mest ut att drömma dagdrömmar, där hon sitter och ser ut över den snötäckta skellefteälven. Framför sig har hon en anteckningsbok. Om man försiktigt kikar över axeln på henne så avslöjar hennes anteckningar en hel del: Hon längtar efter en tentafri tid, hon längtar efter islossning, hon längtar efter vårkollektionerna, och framför allt – hon längtar efter att Frippe ska se henne. Jag tror hon är kär i Frippe.

Var är Frippe?


Torsdagen den 5 februari 2009

Ingen har sett till Frippe.

Kerstin har vänt ryggen mot snöstormen över älven och håller istället ett vakande öga över de små bibliotekarierna som tassar omkring på golvet nedanför. Kanske har hon bestämt sig för att koncentrera sig på ingången, så att hon inte missar ifall Frippe skulle komma instressandes med en bok om knutbymordet som skulle ha varit återlämnad för länge, länge sedan. Då skulle hon kunna sväva nedför trappan, svärma runt sin hemliga kärlek och fråga honom om de inte skulle kunna ta sig en lunch någonstans någongång. Men Frippe är rädd för att binda sig och får en omedelbar minipanik och säger att det skulle vi kunna göra, utan att driva frågan vidare om när och var och hur, och så hoppas han att det ska rinna ut i sanden. Frippe är rädd för allt som skulle kunna vara jobbigt. Han är rädd för känslor han inte känner till. Han är rädd för det okända.

Kerstin vet inte om det. Och utifrån det lilla hon känner Frippe så tror och hoppas hon att han ska ta vidare initiativ och föreslå tid och plats då och där de kan träffas. Men det gör han inte. Och hon fortsätter vänta, på biblioteket på Campus Skellefteå, och drömmer och funderar på nya strategier för att få hans ögon och hjärta att öppnas.


Onsdagen den 11 februari 2009

Senare samma dag spelade Annika Norlins Hello Saferide på klubben Nocks i Skellefteå. När hon framförde sina låtar såg man att hon menade varenda ton, varenda not, varenda ord. Det var härligt att se. Och Nocks var välfylld, jag har sällan sett så mycket folk där.

Kerstin var också där. Jag såg bara en snabb skymt av henne i folkvimlet. Hon hade klätt upp sig litegrann. Inte så att hon stack ut direkt, men man förstod att hon är modeintresserad. Smakfullt, genomtänkt, fina färger, matchande detaljer, från topp till tå, utan att det blir för mycket. Ändå såg hon lite ensam ut. Av det lilla jag uppfattade så hade hon inget sällskap. Och ingen Frippe syntes till heller. Jag undrar om hon hoppades att han skulle vara där. Hon hade sett honom tidigare, där på Nocks, under en konsert med någon slags singer-songwriter, fast hon har glömt vem den där singer-songwritern var, för allt hon kunde tänka på var den där Frippe. Det var då hennes intresse för honom väcktes. Intresset tog över så pass mycket att hon, poff, helt glömde bort vem det var som stod på scenen och sjöng. Yrvaket iakttog hon honom. Han stod i baren och drack ett glas rödvin och pratade med några kompisar och såg cool och engagerad ut, det var något som lockade med honom, det var något med hans blick och leende och gester, hans sätt att ge respons på det hans vänner sade, fastän hon hörde inte vad de pratade om. Det här var före jul någongång. Sedan dess har hon sett honom lite överallt, på stan, på skolan, på bussen, på gymet, på krogen. Det jobbiga är att hon inte är helt säker på ifall det verkligen är han som hon sett, eller bara en illusion, ett spratt som hennes drömmar ställer till med.

Och ingen Frippe verkar vara på Nocks för att titta på Hello Saferide. Hon vill inte tro det. Hon vill fortsätta drömma, fortsätta se honom där hon är.


Fredagen den 13 februari 2009

Spektaklet är här. Det var fyra år sen sist. Artisterna anlädde redan för några dagar sedan, och på flygplatsen vittnade de om att det var jätteroligt, fantastiskt kul, att vara i Skellefteå, att de sett fram emot det oerhört mycket, att det kändes jättebra att vara här, nu gällde det, nu är det på riktigt, vi har förberett oss jättemycket, nu ska vi bara ha roligt, ååh det är så fint här, snö och sådär, man kan kanske åka pulka lite, visst har ni en skidbacke här? Den ombyggda arenan, som officiellt är en evenemangsarena men inofficiellt en fullfjädrad hockeyarena som tillfälligt kan kläs om till att ha andra tillställningar i, där riggas det för fullt, en scen proppad med ljuseffekter och skojiga etager och trappor, och tevekameror som kan åka hit och dit, fram och tillbaka ovanför den flaggviftande publiken och snurra runt, runt, runt artisterna där de står och gör sitt bästa för att fylla scenen och publiken och alla tevetittarna med sig själva, och allt snurrande runt artisterna ska få 80 procent av tevetittarna att känna att de själva befinner sig på scen, och resten blir åksjuka och illamående. Och Sveriges television ska göra ett eller annat nedslag på stan och försöka fånga skelleftebornas mentalitet. Det blir grabbar i skoteroverall och vrålande Skellefteå AIK hockey-fans med bred dialekt och alldeles för mycket snus under läppen och i värsta fall (eller bästa fall ur svt:s perspektiv) en intervju med en raggare på domusparkeringen. Det är svårt att sia om exakt vad de kommer att hitta, men exklusiv mer eller mindre bonnighet utlovas, och så mycket som möjligt av trist normalitet (läs: o-bonnighet) kommer att sorteras bort.

Välkommen till staan, Sverige!


Söndagen den 15 februari 2009

Den utlovade bonnigheten uteblev. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller ledsen.


Måndagen den 16 februari 2009

Ibland lyckas Kerstin släppa sina tankar på Frippe och engagera sig i annat. Förutom att hon är modeintresserad så har hon ett visst engagemang i Amnesty International – hon skriver ibland brev till diktatorer och andra som inte är så snälla mot sina undersåtar. Inte för att hon tror att Robert Mugabe läser just hennes brev och agerar därefter, men en liten bäck kan bli till en stor å om man som enskild visar att man står för någonting gott och så kanske man väcker intresse för det hos andra.

Men att skicka brev till diktatorer kostar pengar och Kerstin är inte beredd att offra de knappa studiemedlen åt den verksamheten. Studiemedlen anser hon ska gå till hennes liv och utbildning, inte Robert Mugabe. Därför måste hon ordna den delen av budgeten på annat sätt. Så då och då ser hon till att samla in grejer hos vänner och bekanta, mest böcker men även andra småprylar som de inte längre har någon användning av, som hon sedan kan sälja vidare. Och så lånar hon ett bord av personalen på campusbiblioteket i Skellefteå, lastar upp sakerna på bordet och sitter där och säljer alla sakerna för fem kronor styck. Hon är inte så intresserad av vad sakerna egentligen är värda, för hon tycker att det är en subjektiv bedömning som hon inte vill göra. Hennes gammelmorfar skulle säkert ge mer än fem kronor för ett svensk-tyskt-lexikon från 1913 medans hennes pappa säkert inte skulle göra det. Men eftersom hennes pappa är ortopedläkare på Skellefteå lasarett så skulle han säkert betala mer för en bok om lasarettets historia 1889-1990 än gammelmorfar. Allt är en fråga om kultur och uppväxt och vad man har för preferenser och tycke och smak och vad man tycker är värt att ge för en sak och Kerstin tycker inte om att behöva anpassa sig efter köparen och marknaden och därför sätter hon ett litet enhetspris på varenda grej. Rakt av. Allt hon behöver är en liten slant att spendera på brev till Robert Mugabe. Om hon nu väcker intresse för sin sak så är det bara en bonus. (Och om Frippes intresse väcks så är det förstås en extra stor bonus.)

Har du vägarna förbi så botanisera lite på Kerstins bord. Om ingen annan hunnit före så finner du ett par blåa sporttrosor med vita stjärnor på, en gosesnigel med hjul (känd från teve), en påse ekologiska bönor av något slag, en trähund (även den på hjul), en plastkossa samt allehanda böcker om matlagning från olika vinklar, böcker om stiletik, lagböcker, utgångna sjukvårdsböcker, romaner i pocketformat av olika slag, böcker som handlar om fotoböcker… Plus en hel del mer. Köp dem av Kerstin. Det är för en god sak.


Onsdagen den 18 februari 2009

Ibland tycker Kerstin om att skoja till det lite.


Fettisdagen den 24 februari 2009

En (enligt mig) favorit i repris, dagen till ära. För tjugofem år sedan skrev min mamma den här texten:

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Sen tar man skeden och äter upp den. Kan även avnjutas rå, men jag tillhör den minskande skara som uppskattar den i ett bad av het mjölk. (Kerstin hatar det.)


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!