Söndagen den 4 januari 2009 - Dröm

Året börjar utan några speciella måsten. Bara förlustanden, i stort sett. Botaniserar i Spotify-världen. Slutför äntligen den där låten jag jobbat på under hösten. (Inte ens när jag kraxat in sista tonen hade jag kommit på en passande titel. Nu tror jag att jag bestämt mig för titeln Believe, men jag är ändå inte säker, trots att låten har ett ganska tydligt budskap. Den offentliggörs här om ett tag, om jag vågar.) Nyårsfirande i Hökmark, långt bort från smällande och kaos. Nyårsdagsskidtur med grillning med D i Tarsmyran. Den andra åkte jag till Piteå och flög lite. Den tredje kunde jag inte hålla mig ifrån skidspåret, fast jag kände mig lite ur form, fysiskt. Bio. Idag är det massivt navelpill som gäller. Film till frukost. En bok i soffan. Drömmer.


Torsdagen den 8 januari 2009

Titeln Believe blev häromdagen till Remember your way, lite hipp som happ. Passade mycket bättre. Och eftersom onsdag är den veckodag då skivor släpps i Sverige tänkte jag "släppa" låten just igår. Men det uppstod lite hinder… Till skillnad från tidigare "släpp" hade jag tänkt att göra en Youtube-film av det, så jag kunde offentliggöra den på ett enkelt, praktiskt och synligt sätt även på Facebook, men den idén fick jag dissa när jag upptäckte att alla filmer man laddar upp på Youtube får monoljud, även de som har stereoljud i original. Duger icke.

Okej. Det finns en Myspace-wannabe-funktion i Facebook där man liksom registrerar sig som någon form av utövande artist, och på en speciell sida där lägger upp låtar och info om sig själv som just artist. Sagt och gjort. Jag är numera en Artist. Musiker. Skivbolagslös. Men inte heller det var gjort i en handvändning. Registreringen tar två dagar, eftersom Facebook måste godkänna en som en riktig och seriös person som inte tänker lägga upp (av någon annan) upphovsrättsskyddat material på sin sida. Att man är det måste man visa genom att ladda upp en bild på en id-handling, till exempel sitt körkort, som man helst har totalcensurerat allt på förutom namn och bild. Något märklig procedur måste jag säga, även om den känns harmlös och inte speciellt kränkande mot den egna personliga integriteten.

Och ja, jag ska lägga upp den här också, men i skrivande stund (på bussen) är det lite svårt…


Here goes.

Den här har jag pillat på hela hösten. När jag äntligen fick lite tid över nu under jullovet fick jag chansen att slutföra den. Musik, text, arr, sång, dragspel, andning, mix av mig. Pompöst melodiösa pseudostråkar is the shit. Sången kunde jag vara nöjdare med – det är svårt att slappna av och sjunga ut ordentligt när man vet att grannen kan höra en. Jag tackar återigen gudarna för uppfinningen Pitch Correction, som rättar till alla otaliga sjungna toner som ligger mer eller mindre off-key. Texten handlar om min och min brors mor, som gick bort i cancer för snart fyra år sedan. Ta på dig hörlurarna eller koppla på stereon och dra på lite mer volym. Endast laptophögtalare duger icke. Låten blev ganska lång till slut, åtta och en halv minut, men det betyder inte att den går på tomgång på något sätt. Jag är ganska nöjd (särskilt med finalen), vilket är en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska våga offentliggöra ett verk.

Ladda ner (11,6 MB) eller klicka på play:



(Om du klickar på Play: Låt webbläsaren vara under uppspelningen –
den är lite känslig för övriga webbaktiviteter under låtens gång.)


Söndagen den 11 januari 2009

Ovanstånde låtsläpp alstrade en del positiva reaktioner. Roligt. Tack. Nu har den officiella artisten fyra fans på facebook också. Även det roligt. När får jag min första groupie?

Lördagen ägnades åt utförsåkning i Bygdsiljum. Efter 31,3 tillryggalagda kilometer (fast egentligen längre, GPS:en mäter inte den faktiska sträckan nedför en backe som ju är längre än om man tittar på den rakt uppifrån) och 25 liftköer var jag lagom mör i vaderna. Perfekt till att då åka till Hjoggböle för att där vara på 60-årskalas och agera uppassare, diskplockare och bartender. Alltmedan kvällen fortskred och jag serverade fler och fler groggar, whiskey, öl, vin och shots blev jag alltmer varse att detta är vardag för en riktig bartender. Tänk vad de får höra under ett arbetspass… Underhållande.


Tisdagen den 13 januari 2009

Då min kropp verkar vara fylld av någon slags trögflytande substans i en alltför hög temperatur – hur hög vet jag inte för jag äger ingen kroppstermometer, men den är sannerligen alldeles för hög för att man ska kunna kalla mig för en frisk person – gör jag mitt bästa för att skapa mig en behaglig miljö runtikring mig. En del sevärt på burken, mängder av kuddar och filtar att ha under, över och runtom mig i soffan, tända ljus, något att dricka och småäta på. För att inte tala om behaglig musik som man mår bra av. Nedanstående är ett gott exempel på sådan. Komplett med kitchiga bilder från tropikerna:

Den norska gitarrduon Kings of Convenience sjunger om en sensation, en känsla, om det allra ljuvaste, enklaste av tillstånd då man är två. Något överraskad över faktumet, men ändå vet man på nåt sätt precis hur det ska vara. Med en gnutta hemlighetsfullhet, tillit. Till refrängen kommer plötsligt Feist in och undrar vad det egentligen är man behöver veta i förväg för den känslan. Ingenting. Den perfekta enkelheten. Sheer simplicity. Urmysig.


Måndagen den 19 januari 2009

På Campus i Skellefteå finns det en litet bibliotek. Det skulle jag vilja klassa som ett av Sveriges allra mysigaste bibliotek (av de som har mindre än 50 år på nacken). Här jobbar en handfull bibliotekarier, här är det gott om studieplatser med den bästa utsikten över älven centrala stan (inklusive stationär kikare med vilken man kan spionera på motionärerna längs älvsstranden, eller pistmaskinen på Vitbergsbacken för den delen). Det finns gott om litteratur. Personalen förfogar dessutom över en skyltdocka, som de brukar spöka ut och placera på allmän plats någonstans i lokalen. Just nu sitter hon och läser Dangens Industri.


Lördagen den 24 januari 2009

Upp och ner fyra gånger. Tjock is, några centimeter snö ovanpå. Springer lagom nördigt bakåtlutad och armarna rätt upp, full gas och motorn trycker på bakifrån. Till slut kan man inte gå/springa längre för att man tappar fotfästet och dras uppåt. 20, 30, 40 meter, flacka av, söndagsåkning. Upp lite till, släpper på gasen och sjunker. Far upp till hundra meter och ner igen för att sniffa isen. Upp och ner. Ner och upp igen. Några tre-sextio. Några åttor. Och så vidare. Störtkul.


Torsdagen den 29 januari 2009

Tjejen på Skeriabiblioteket sitter kvar i sin stol och läser Dagens Industri. Jag tror hon heter Kerstin. För under de glada dagarna före jul satt hon bakom utlåningsdisken och bjöd på pepparkakor och kaffe. Hon hade bakat själv, påstods det.


Måndagen den 2 februari 2009 - Kerstin

Nu har Kerstin flyttat upp till studieplatserna på etagevåningen på biblioteket på Campus Skellefteå. Hon är måhända inställd på att plugga och vara flitig (precis som jag), men hon ser mest ut att drömma dagdrömmar, där hon sitter och ser ut över den snötäckta skellefteälven. Framför sig har hon en anteckningsbok. Om man försiktigt kikar över axeln på henne så avslöjar hennes anteckningar en hel del: Hon längtar efter en tentafri tid, hon längtar efter islossning, hon längtar efter vårkollektionerna, och framför allt – hon längtar efter att Frippe ska se henne. Jag tror hon är kär i Frippe.

Var är Frippe?


Torsdagen den 5 februari 2009

Ingen har sett till Frippe.

Kerstin har vänt ryggen mot snöstormen över älven och håller istället ett vakande öga över de små bibliotekarierna som tassar omkring på golvet nedanför. Kanske har hon bestämt sig för att koncentrera sig på ingången, så att hon inte missar ifall Frippe skulle komma instressandes med en bok om knutbymordet som skulle ha varit återlämnad för länge, länge sedan. Då skulle hon kunna sväva nedför trappan, svärma runt sin hemliga kärlek och fråga honom om de inte skulle kunna ta sig en lunch någonstans någongång. Men Frippe är rädd för att binda sig och får en omedelbar minipanik och säger att det skulle vi kunna göra, utan att driva frågan vidare om när och var och hur, och så hoppas han att det ska rinna ut i sanden. Frippe är rädd för allt som skulle kunna vara jobbigt. Han är rädd för känslor han inte känner till. Han är rädd för det okända.

Kerstin vet inte om det. Och utifrån det lilla hon känner Frippe så tror och hoppas hon att han ska ta vidare initiativ och föreslå tid och plats då och där de kan träffas. Men det gör han inte. Och hon fortsätter vänta, på biblioteket på Campus Skellefteå, och drömmer och funderar på nya strategier för att få hans ögon och hjärta att öppnas.


Onsdagen den 11 februari 2009

Senare samma dag spelade Annika Norlins Hello Saferide på klubben Nocks i Skellefteå. När hon framförde sina låtar såg man att hon menade varenda ton, varenda not, varenda ord. Det var härligt att se. Och Nocks var välfylld, jag har sällan sett så mycket folk där.

Kerstin var också där. Jag såg bara en snabb skymt av henne i folkvimlet. Hon hade klätt upp sig litegrann. Inte så att hon stack ut direkt, men man förstod att hon är modeintresserad. Smakfullt, genomtänkt, fina färger, matchande detaljer, från topp till tå, utan att det blir för mycket. Ändå såg hon lite ensam ut. Av det lilla jag uppfattade så hade hon inget sällskap. Och ingen Frippe syntes till heller. Jag undrar om hon hoppades att han skulle vara där. Hon hade sett honom tidigare, där på Nocks, under en konsert med någon slags singer-songwriter, fast hon har glömt vem den där singer-songwritern var, för allt hon kunde tänka på var den där Frippe. Det var då hennes intresse för honom väcktes. Intresset tog över så pass mycket att hon, poff, helt glömde bort vem det var som stod på scenen och sjöng. Yrvaket iakttog hon honom. Han stod i baren och drack ett glas rödvin och pratade med några kompisar och såg cool och engagerad ut, det var något som lockade med honom, det var något med hans blick och leende och gester, hans sätt att ge respons på det hans vänner sade, fastän hon hörde inte vad de pratade om. Det här var före jul någongång. Sedan dess har hon sett honom lite överallt, på stan, på skolan, på bussen, på gymet, på krogen. Det jobbiga är att hon inte är helt säker på ifall det verkligen är han som hon sett, eller bara en illusion, ett spratt som hennes drömmar ställer till med.

Och ingen Frippe verkar vara på Nocks för att titta på Hello Saferide. Hon vill inte tro det. Hon vill fortsätta drömma, fortsätta se honom där hon är.


Fredagen den 13 februari 2009

Spektaklet är här. Det var fyra år sen sist. Artisterna anlädde redan för några dagar sedan, och på flygplatsen vittnade de om att det var jätteroligt, fantastiskt kul, att vara i Skellefteå, att de sett fram emot det oerhört mycket, att det kändes jättebra att vara här, nu gällde det, nu är det på riktigt, vi har förberett oss jättemycket, nu ska vi bara ha roligt, ååh det är så fint här, snö och sådär, man kan kanske åka pulka lite, visst har ni en skidbacke här? Den ombyggda arenan, som officiellt är en evenemangsarena men inofficiellt en fullfjädrad hockeyarena som tillfälligt kan kläs om till att ha andra tillställningar i, där riggas det för fullt, en scen proppad med ljuseffekter och skojiga etager och trappor, och tevekameror som kan åka hit och dit, fram och tillbaka ovanför den flaggviftande publiken och snurra runt, runt, runt artisterna där de står och gör sitt bästa för att fylla scenen och publiken och alla tevetittarna med sig själva, och allt snurrande runt artisterna ska få 80 procent av tevetittarna att känna att de själva befinner sig på scen, och resten blir åksjuka och illamående. Och Sveriges television ska göra ett eller annat nedslag på stan och försöka fånga skelleftebornas mentalitet. Det blir grabbar i skoteroverall och vrålande Skellefteå AIK hockey-fans med bred dialekt och alldeles för mycket snus under läppen och i värsta fall (eller bästa fall ur svt:s perspektiv) en intervju med en raggare på domusparkeringen. Det är svårt att sia om exakt vad de kommer att hitta, men exklusiv mer eller mindre bonnighet utlovas, och så mycket som möjligt av trist normalitet (läs: o-bonnighet) kommer att sorteras bort.

Välkommen till staan, Sverige!


Söndagen den 15 februari 2009

Den utlovade bonnigheten uteblev. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller ledsen.


Måndagen den 16 februari 2009

Ibland lyckas Kerstin släppa sina tankar på Frippe och engagera sig i annat. Förutom att hon är modeintresserad så har hon ett visst engagemang i Amnesty International – hon skriver ibland brev till diktatorer och andra som inte är så snälla mot sina undersåtar. Inte för att hon tror att Robert Mugabe läser just hennes brev och agerar därefter, men en liten bäck kan bli till en stor å om man som enskild visar att man står för någonting gott och så kanske man väcker intresse för det hos andra.

Men att skicka brev till diktatorer kostar pengar och Kerstin är inte beredd att offra de knappa studiemedlen åt den verksamheten. Studiemedlen anser hon ska gå till hennes liv och utbildning, inte Robert Mugabe. Därför måste hon ordna den delen av budgeten på annat sätt. Så då och då ser hon till att samla in grejer hos vänner och bekanta, mest böcker men även andra småprylar som de inte längre har någon användning av, som hon sedan kan sälja vidare. Och så lånar hon ett bord av personalen på campusbiblioteket i Skellefteå, lastar upp sakerna på bordet och sitter där och säljer alla sakerna för fem kronor styck. Hon är inte så intresserad av vad sakerna egentligen är värda, för hon tycker att det är en subjektiv bedömning som hon inte vill göra. Hennes gammelmorfar skulle säkert ge mer än fem kronor för ett svensk-tyskt-lexikon från 1913 medans hennes pappa säkert inte skulle göra det. Men eftersom hennes pappa är ortopedläkare på Skellefteå lasarett så skulle han säkert betala mer för en bok om lasarettets historia 1889-1990 än gammelmorfar. Allt är en fråga om kultur och uppväxt och vad man har för preferenser och tycke och smak och vad man tycker är värt att ge för en sak och Kerstin tycker inte om att behöva anpassa sig efter köparen och marknaden och därför sätter hon ett litet enhetspris på varenda grej. Rakt av. Allt hon behöver är en liten slant att spendera på brev till Robert Mugabe. Om hon nu väcker intresse för sin sak så är det bara en bonus. (Och om Frippes intresse väcks så är det förstås en extra stor bonus.)

Har du vägarna förbi så botanisera lite på Kerstins bord. Om ingen annan hunnit före så finner du ett par blåa sporttrosor med vita stjärnor på, en gosesnigel med hjul (känd från teve), en påse ekologiska bönor av något slag, en trähund (även den på hjul), en plastkossa samt allehanda böcker om matlagning från olika vinklar, böcker om stiletik, lagböcker, utgångna sjukvårdsböcker, romaner i pocketformat av olika slag, böcker som handlar om fotoböcker… Plus en hel del mer. Köp dem av Kerstin. Det är för en god sak.


Onsdagen den 18 februari 2009

Ibland tycker Kerstin om att skoja till det lite.


Fettisdagen den 24 februari 2009

En (enligt mig) favorit i repris, dagen till ära. För tjugofem år sedan skrev min mamma den här texten:

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Sen tar man skeden och äter upp den. Kan även avnjutas rå, men jag tillhör den minskande skara som uppskattar den i ett bad av het mjölk. (Kerstin hatar det.)


Onsdagen den 4 mars 2009 - Vårpirr

Våren börjar nu.

När slemmet från förra förkylningen envisar sig kvar i halsgropen och tentorna likaså – då tvingas Kerstin vira in sig i en filt, behålla mössan på och storkonsumera näsdukspapper medan hon läser till nästa skrivning och söker sommarjobb. Hon är lite orolig över hur det kommer att gå på tentan men inte över huruvida hon kommer få det där sökta sommarjobbet eller inte. Hon anser sig ha en förhållandevis bred kompetens och erfarenhet sedan hon gick ut gymnasiet för tio år sedan. Bland hennes yrkesmeriter återfinns positioner som grillbiträde, dörrvakt, skogsplanterare, biblioteksvärdinna samt attackdykare hos Franska främlingslegionen mellan 2002 och 2007. Den sista meriten stoltserar hon gärna med samtidigt som hon inte får avslöja för mycket om vad hon egentligen pysslade med där och då. Det kan hon tycka är lite jobbigt emellanåt.

Men att det är vår – det visar sig alltså genom den långdragna förkylningen som inte tycks vilja släppa sitt grepp om Kerstin. Våren gör även sig påmind i nåt slags konstigt pirr i magen och bröstet så fort en uns av Frippe sprätter till i hennes sinne.

För min egen del har våren ett antal delstarter. En av de första är förra tisdagen, då hysterin och frossandet av grädde, mandelmassa och ljust kardemummabröd nådde sin höjdpunkt. Den andra är min födelsedag. Av mina väldigt kära vänner fick jag en tjock och omdiskuterad bok om konsten att ragga tjejer. Jag tackar och bockar och slår huvudet i golvet och undrar om det är en pik och bläddrar och läser i den och roas och förundras över en värld där man ser det motsatta könet som måltavlor, objekt, något förgängligt som ska luras, lätt förolämpas, erövras och tas i besittning. Det kanske är det dom gillar. I så fall har jag missat något. Själv trivs jag bäst med mina grodor och brist på fantasi och nervöst flackande blick när det verkligen gäller. Jag försöker i alla fall vara ärlig och visa mig från min rätta sida.

Efter den andra delstarten väller vårtecknen in. För den oinvigde kan de vara svåra att tupptäcka, men de finns där. Vinterstormarna lägger sig, solen stiger och ger oss en intensivt ljus årstid – det vore dumt att spoliera den genom att sitta inne och klaga över att det är kallt. Klä dig, och stick ut och njut. Klockan sex på morgonen hördes vårfåglarna kvittra i det vita lövverket utanför mitt köksfönster. Jag utgår från att de, precis som Kerstin, känner ett pirr i magen och bröstet. De kanske alla får sig en uns av Frippe där.


Fredagen den 13 mars 2009

Att inläggsfrekvensen är så pass låg kan bero på många saker. Nu kanske inte det är hela förklaringen, men jag ser helst att den är orsakad av en generellt låg ordspottarsinne och låg strukturerad flumkreativitetslängtan. I kombination med en allmän känsla av att det händer för alldeles för lite värt att orda om just nu, och låg lust att försöka utveckla detta lilla i ord. (Jag har för mig att jag inte är helt värdelös på att för krönikor om helt meningslösa saker, men det får i och för sig andra bedöma.) Det är förmodligen av samma anledning som jag, när jag väl lyckas krysta ur mig ett inlägg, skriver förhållandevis ingående om andra personers privata angelägenheter.

Det handlar naturligtvis om Kerstin igen. Hon tänker att Ibumetin och kärlek is da shit. Hon är nämligen frisk nu och vårkänslorna börjar spritta i hennes tår och knopp. Vårkollektionerna har nått Skellefteå och hon sitter just nu uppflugen på sin plugghäst, redo att dyka in i en bok om skor. För hon är ju inte minst skor hon är intresserad. Det kunde man skönja när hon satt i sina drivor av använda näsdukar, inlindad i en filt och bärandes jättesköna Musse Pigg-tofflor.

Men framförallt tänker hon på Frippe. Igen. Nu mer än nånsin. Han har nämligen dumpat bimbon från Byske och skickade ett sms till Kerstin i lördags natt. Vi vet inte vad som stod i sms:et men Kerstin är väldigt och uppenbart hoppfull. Hennes drömmar har gått igång. Full fart. Själv tycker jag att hon ska ta det lugnt och komma ned på jorden litegrann. Jag skulle vilja ta ett litet snack med Kerstin om det men det skulle se lite konstigt ut, jag menar, hur skulle det se ut om jag satte mig och hade ett seriöst samtal med en skyltdocka, ett slags utställningsföremål, på ett bilbliotek? I vilket fall, det jag tycker är oroande är att Frippe varit med en bimbo från Byske, dumpar henne och tar kontakt med Kerstin direkt. Mitt i natten på en lördag. Låter lite som att han kännde sig lite ensam efter att krogen stängt klockan två. Luktar lite desperation. Om jag kunde prata med Kerstin skulle jag tala om för henne att ta det lite lugnt. Låta det gå ett tag. Låta de svallande känslorna landa litegranna. Ta det försiktigt. Låta Frippes känslor befästa sig, om de nu är på riktigt. Om hans känslor för Kerstin nu är eller skulle kunna bli desamma som Kerstin själv känner. Annars är det mycket som kan gå snett. Om hon nappar alldeles för fort, säg klockan två på en lördagnatt, kanske Frippe får för sig att dumpa Kerstin från Kåge likt bimbon från Byske. Det skulle vara förkrossande för Kerstin, för vi vet att mycket av hennes tillvaro bygger på vårkollektionen och drömmar. Vårkollektionen kommer alltid tillbaka varje år, men drömmarna kan gå i kras och aldrig komma tillbaka om hon inte tar det försiktigt.


Tisdagen den 17 mars 2009

Frippe och Kerstin har dejtat.

(Och nu må gemene man fundera över varför jag skriver om en pseudofiktiv person i min blo… nätdagbok, pseudofiktiv just för att vi inte kan vara säkra på att Kerstin inte finns i verkligheten, men det är så att undertecknad – det vill säga den där typen som skriver här – är inne i en period av fläckvis håglöshet och teflonsinne då mycket av det som undertecknad upplever som positivt (eller negativt) i vardag och helg tas in och kanske behandlas för njutning men rinner av efter ett par dagar och då kan det kännas vara försent att orda någonting om det här. Då är det ju bättre att jag finner inspiration att skriva om denna pseudofiktiva personen istället för att inte skriva alls.)

Och jag tror Kerstin är kär. Och hon vet det. Han gör henne knäsvag. Och så här långt är jag glad för hennes skull, även om jag tillåter mig en uns av skepsism (se fredagens inlägg). Hon tror sig veta att hon är kär för att Frippe:

  • är skitlång och snygg, snygg, snygg.
  • luktar gott.
  • är smart.
  • läser fem böcker i veckan.
  • tar med sig egna rostfria bestick till Krysset.
  • har årskort på boulehallen.
  • blir spöad av Kerstin i backgammon (vilket vem som helst skulle bli).
  • gillar Regina Spektor.
  • är hedersmedlem i Blacksmith MC, Klutmark.

En mer utförlig analys av dessa egenskaper kanske kommer framöver. Fram tills dess ska vi bara glädjas oändligt åt Kerstins lycka.


Lördagen den 21 mars 2009

För att fylla ut detta blåa med något meningslöst ska jag här berätta vad som finns på mitt skrivbord, från vänster till höger:

  • Volym- och baskontrollen till högtalarna.
  • Högtalare 1.
  • Två svarta bläckpennor.
  • Ett gammal använd näsduk.
  • Två tandtrådshållare.
  • En bränd dvd med några filmer i.
  • Min mobiltelefon, fastfjättrad i headsetsladden.
  • En cd/dvd-märkpenna.
  • En korrigeringstejprulle.
  • En två år gammal insparksinbjudan.
  • En dvd-box – Planet Earth med David Attenborough.
  • En dvd med farsans filmer från Ghanaresan 2006.
  • J & J:s bröllopsinbjudan.
  • Anteckningspapper med körens kommande logotyp på?
  • Födelsedagskort från C & M.
  • Tangentbord, 19"-skärm, mus.
  • Vit skrivbordslampa.
  • Högtalare 2.

Jag kommer ringa dig mitt i natten snart och förhöra dig om vad som ligger på mitt skrivbord.


Söndagen den 22 mars 2009

Ett par saker till som jag önskade låg på mitt skrivbord, men som inte gör det, och jag har ingen aning var de kan vara. Jag har letat som en galning:

  • En liten påse med olika stora par öronproppar som man har till ett headset till mobilen. Idag, när jag snurrade runt på 120 meters höjd ovanför Ursviksfjärden och A ringde för han och en kompis skulle komma och titta på när jag flyger, så konstaterade jag att de jag hade i öronen just då släppte igenom alldeles för mycket motorbuller för att jag skulle kunna höra vad han sade.
  • Min cykelnyckel. Utan den kan jag inte låsa upp min cykel. Och det är reservnyckeln jag har slarvat bort. Beschvärligt. Hur får man upp ett blocklås utan nyckel?

Torsdagen den 26 mars 2009

Kerstin har inte fått något svar på brevet hon skickade till Robert Mugabe. Jag tror inte heller hon kommer att få något.

Hon anade att det skulle bli så också. Att hennes lilla, lilla röst i den stora, stora världen inte skulle göra något större avtryck, i varje fall inte när hon skickar brev till diktatorer i tredje världen och ber dem sluta upp med sina dumheter. Då skulle man kunna tycka att det inte är någon idé att anstränga sig för att sälja gamla utgångna biblioteksböcker för att få råd att köpa frimärken att använda till protestbrev till dem. Men Kerstin tycker ändå att det är värt mödan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting. Dessutom kan Kerstin känna en uns av stolthet för att hon lägger ned tid och besvär för en god sak, för att åtminstone försöka motverka allt elände i världen.

Under sina mera dystra ögonblick kan Kerstin tycka att det håller på att gå åt pipsvängen med världen, och då blir hon deppig och har svårt att finna någon övergripande mening med livet (om man bortser från Frippe då, förstås). Men det går över ganska fort, och då drar hon sig inte för att slå över till andra sidan depp-lycka-spektrat, och då tillåter hon sig att vara lite crazy.

Men när hon sitter där i sin hög av böcker om män, Ebba von Sydows stil, Kents texter, punkens historia, mode (naturligtvis!), vardagseffektivitet och stora frisyrer så gör sig dock hennes oroliga själ påmind. Hon tycker det känns som om folk titta på henne – eller är det bara inbillning?

Stackars Kerstin. Det går runt, runt…


Tisdagen den 31 mars 2009

Det här är inte alls ett soundtrack till mitt ständigt växande ego. Det finns heller inget i den tillhörande bilden som antyder det.

Det här är en remake av en grej jag gjorde för massor av år sedan. Då skulle det vara ett soundtrack till ett telefonspel från Big Bang Flexibell som bara kom så långt som till manusstadiet. Då var tanken att skapa ett superpampigt, SF-ish, orkestralt musiktema som komiskt illustrerade en smånördig pseudorymdhjältes misslyckade äventyr runtom i galaxen. Då använde jag mig av den musikteknologi som fanns mig tillhands – en amiga 500, en Roland D-10 och en Roland D-50.

Nu, idag, var tanken att försöka återskapa detta stycke (därav versionsnumret 1.2) med de hjälpmedel jag har idag till att låta en aning mer autentiskt (och mindre syntigt). Tänk dig en spielbergsk äventyrsfilm och dess fem minuter långa inledningssekvens (förtexterna) med många vändningar, i vilken huvudkaraktärerna presenteras. De är på jakt efter någonting, kanske en gyllene guldanka, och rör sig i olika miljöer – på en marknad i en stad i orienten (00:45), glatt marscherandes mot nya mål genom öknen (01:37), flygandes uppe bland molnen (03:13) eller fajtandes stora havsmonster (03:58)… Mot finalen (04:41) vet vi att vår/våra hjältar lyckats med det svåra uppdraget och samtidigt besegrat grymma nazister och trångsynta sovjetkommunistmilitärer (som naturligtvis också varit på jakt efter den gyllene guldankan).

Ladda ner (7,5 MB) eller klicka på play:


Måndagen den 6 april 2009 - Happyness

Det går upp, och det går ner. Olika aspekter av lycka bildar kurvor som stiger, når en topp, dalar nedåt, når en bottennotering för att sedan stiga igen. Vi har stora, svallande kurvor som överlappar små, ettriga. En längre periods deppighet kan följas av en förhoppningsvis mycket längre period happyness. En morgonsurpuppa kan förvandlas till jordens solstråle direkt efter frukost. Ett exempel på en lagom stor svacka är mitt lagom kärlekslösa liv just nu. En annan är frekvensen med vilken denna bl… öhm… nätdagbok uppdateras. När det gäller mitt eget humör så är det hyfsat stabilt hela dagen – även före frukost. Då och då når lyckan höga höjder (trots kärlekslösheten). Ett exempel på det är söndagens aktiviteter:

Igår gick det nämligen upp (take off), och det gick ner (landning), utan att jag för den skull var direkt deppig mellan topparna. Lyckan var väl hyfsat stabil hela dagen, fast när vi tog den där lite längre turen bort mot där E4:an går över Piteå älv, då kände jag, 380 meter över marken, en lyckokänsla, en känsla av frihet, som jag sällan varit med om tidigare. Lite sällsamt, men fantastiskt härligt att glida runt däruppe, att bestämma lite själv vart man ville styra kosan, upp, ner, höger, vänster, och titta ner på de små, små bilarna och de små, små husen och de små, små människorna på sina små, små skotrar på älvsisen. Bliss. Vill ha mer av den där känslan. Och bland det bästa av allt – jag har gjort det fullt möjligt för mig att uppnå den.


Onsdagen den 8 april 2009

Om att ha uppnått den där känslan (se ovanstående inlägg) – det har gjorts med en hel del svett, inte särskilt mycket tårar eller blod och ett lillfinger med en smula begränsad funktionalitet, plus med en hel del hjälp av Carlsson på Taket och hans gelikar i Piteå. Jag tackar!

Kerstin vill dessutom passa på att hälsa alla en riktigt god och glad påsk. Var noga med att borsta tänderna när Ni tömtpåskägget!


Torsdagen den 9 april 2009

A, snart 4, har fått en lillebror. Elias heter han. Jag är säker på att han fick värsta aha-upplevelsen när mamma L:s mage samtidigt blev lika liten som pappas.


Under tiden dimper årets mest efterlängtade kravbrev ner på min hallmatta. 41 379 kronor. CSN säger: Betala, eller dö!

Bäst jag betalar.


Lördagen den 11 april 2009

Om du sänker farten och tar kortare steg får du mera tid att tänka vart du är på väg.


Måndagen den 13 april 2009


Torsdagen den 16 april 2009

Plötsligt var han bara där. Bland de sista skälvande powerpointbilderna om logopedisk intervention vid autism stirrade han på mig, Sabu Martinez. Ett mer perfekt leende får man leta efter. Ögonspringorna spritter utåt sidorna som glada vårfåglar. Den ena skrattgropen är större och djupare än den andra och tänderna är många och nästan lika rena som en nysopad Norrbölevägen i mitten av april. Och en frisyr lika plastig och perfekt som Barbies pojkväns.

Han skänkte mig en oerhörd och intensiv glädje mitt under genomgången av dagens Meta-analys av Single-subject-forskning. Glädjen var så pass intensiv att föreläsaren sneglade överraskat på mig och säkert funderade ett slag över hur det var stod till med mig. Men jag återfick fattningen utan att brista (fast det var nära). Jag har min misstanke om vem som levererade honom till mig. Och jag anar att det var en hämnd/återgäld för en bild på Daniel Westling och Jokern som personen ifråga tror att jag smög in bland hennes papper för en tid sedan. Tror säger jag. Det skulle kunna ha varit jag, för den här typen av upptåg uppskattar jag, men det var faktiskt inte jag. Jag lovar. Det måste ha varit någon annan.

Nåja. Sabu Martinez sitter härmed uppmagnetiserad på mitt kylskåp. Jag förväntar mig att han sprider glädje i mitt hem för en lång tid framöver.


Måndagen den 20 april 2009

Kerstin och M i full färd att diskutera den traditionella kriminologiska forskningen som både är genusblind och etnocentrisk. Högt i tak.


Söndagen den 3 maj 2009 - Håverud

Överraskningarnas söndag. Det gick fortare än väntat att pipa hit. Körtid 3 timmar och 54 minuter. Bränslemätaren säger 7,5 liter/100 km.

Våren i Skellet-staan log sitt varmaste leende men ändå packade jag ihop mina pinaler, satte mig i min über-smutsiga bil och styrde kosan norrut. Nu lämnar jag våren, tänkte jag. Uhuuu, tänkte jag. Vi ses när du har sommar, i juni, tänkte jag.

Men allmedan jag passerade Piteå, Älvsbyn, Storforsen, snorde in på inlandsvägen, dundrade förbi Kåbdalis, Polcirkeln, Jokkmokk, Harsprånget och Porjus slogs jag av hur ovitt allting var. Var fanns all snö? Var det fel av mig att förvänta mig en snögräns tio mil från kusten? Hade jag glömt hur det såg ut när jag företog mig samma resa för ganska precis ett år sedan?

Vilket som. Framme i Gällivare konstaterar jag att våren kommit nästan lika långt här som hemma. Och så här såg det inte ut förra året. Peppar, peppar.

Nåväl. Imorgon smäller och gäller det. Habiliteringspraktik. Jag har ingen aning om vad som väntar. Fram tills dess, eller i alla fall tills att jag somnar ikväll, ska jag ligga och beundra bilden på akvedukten i Håverud, Dalsland (där har man minsann varit! :), som någon nålat upp på väggen ovanför sängen i mitt rum i sjukhuspersonalpersonalbostaden. Jättefin:


Onsdagen den 6 maj 2009

Succén fortsätter. Handledaren är riktigt bra (och trevlig och rolig), schemat vi fått känns precis lagom fyllt med saker att bita sönder naglarna åt. Våra hittills tilldelade patienter är skojiga och snälla (än så länge) och spännande. Morgontidningen kommer på morgonen. Omtentor, restuppgifter och gruppuppgifter skrivs på kvällen. Idag har Gällivarevädret varit kallt och grått men det är helt ok eftersom det skyndar på skriverierna. Enda smolket i bägaren är att jag fick besvärande ont på en och samma punkt i bröstet när jag var ute och sprang några kilometer (5,7 för att vara exakt) i förrgår, och att det fortgår så fort jag får upp flåset. Undrar vad det kan bero på? Håller ena lungan på att gå sönder? Gör den det är det i och för sig inte hela världen – jag har ju två. Men det vore ju förargligt i så fall.


Torsdagen den 7 maj 2009

Just hemkommen från Dollar$tore i Gällivare, där de säljer godispåsar med hundratals E-ämnen och hemska dörrmattor med en hånleende Mona Lisa på, möts jag av en något oväntad syn. Utanför köksfönstret glider en tapper man förbi. Gång på gång. Det allra mesta av den naturliga snön smälte bort här för ett par veckor sedan, men uteplatsen utanför köket ligger i skugga från alla håll, så där ligger följdaktligen en decimetertjock och ett trettiotal meter lång sträng snö kvar. Och det är klart att den mest entusiastiske längskidåkaren passar på att ta sig en tur på det som finns kvar av det vita guldet. Fram och tillbaka. Det blev nog ett par kilometer. Heja heja!


Fredagen den 15 maj 2009

Den där snöplätten har varit borta sedan igår.

Det har varit fullspäckat schema i några dagar nu. Fullt ös på logopedmottagningen och fullt omtentaskriv på "fritiden". Den lilla smärtan och tryckkänslan i bröstet har kommit och gått och kommit tillbaka igen. I förrgår gick jag och träffade en dansk läkare som rabblade upp hela sin långa meritlista, troligen för att han kände att jag inte skulle tro på hans bedömning annars, när han nu skulle försöka övertyga mig att det inte är mitt hjärta det var fel på. Och det var det inte. Jag har nåt fel på en av interkostalmusklerna, som ser till att bröstkorgen höjs och sänks vid in- och utandning. Det kommer att gå över inom ett till två veckor, sa han. Fram tills dess får jag stå med att flämta lite extra när jag får upp flåset. Okej.


Måndagen den 18 maj 2009

Tryckkänslan i bröstet är i stort sett borta. Det som också är borta är konditionen, ty det var ju ett tag sedan jag upprätthöll den. Den får återkomma.

Och snön då? Jao, den är också borta, om man bortser från snöfläckarna på Dundrets skuggsida, på en av vilka jag for ner i full fart på stjärtlapp igår. I samband med inbromsningen exponerade jag tydligen min högra hand med grov högfartsis, för jag förlorade känseln där ett tag. Men det var det värt. Och i den tjugogradiga värmen torkade man snabbt.

Därefter bar det iväg till Palohuornas nära Hakkas sydost om Gällivare för att meddelst support av läkarstudent och pratsam bonde försöka ta mig till väders med flygmaskinen. Sex gånger på raken dog motorn, preciiis när det var dags att gasa iväg under takeoffen. (Quite annoying. Måste kolla upp det där.) Men vid sjunde försöket bar det iväg, och jag snurrade ett antal varv runt den 400×300 meter lilla lägdan (=gräsåker på "’norrländska"). Det var nästintill vindstilla på marken, men luften var en smula lurvig på höjd. Jag känner mig ännu inte riktigt trygg med mina grejer, men med mer träning så släpper väl spänningen och nervositeten när jag är uppe i luften. Dessutom var detta årets (och egentligen mitt livs) första sommarflyg.


Tisdagen den 19 maj 2009

Vi har just ägnat oss åt lite sightseeing runt misären i Malmberget. På vägen hem parkerar vi på parkeringsplatsen vid Ica Supermarket i Gällivare. Vi kliver ut ur bilen. Jag låser den. Börjar gå framåt. Jag bollar lite med nyckelknippan. Snubblar lite lätt över en avspärrningstejp som ligger och skräpar på marken. Tar sikte på affärn. Stegen fortsätter. Ingången dit ligger bara ungefär 40 meter bort. E går ett par meter snett framför. Plötsligt glider nycklarna ur min hand. Inget konstigt med det. Sånt händer ju då och då. Att man tappar saker. Bara att plocka upp. Min nyckelknippa faller och faller. Når marken. Rullar framåt en bit. Formar sig såsom en nyckelknippa kan göra. Glider mellan gallren. Och fortsätter falla. Plums.

Jag står framåtlutad, med armarna framåtsträckta. Gapar. En bra stund. Försöker förstå vad som har hänt. Min hjärna behandlar en massa saker parallellt. Om vad som just hände. Om händelserna som just ledde fram till detta. Om vad som inte fungerar utan nycklar. Om hur osannolikt det som just hände egentligen är. Om hur jag gör för att få tag på dem, långt därnere i mörkret.

Att detta är bara sånt man fantiserar om ska hända.

Den närmsta timmen ägnas åt att prata med Gällivare kommun, vänta på en servicegubbe på Avlopp och vatten och hjälpa till med att lysa med en ficklampa ner i hålet medan han petar i geggan två meter ner med en lång pinne med en gripklo i ena änden. Vi pumpar ur vattnet med en liten bensindriven pump, men nyckelknippan verkar ha tryckts ner i leran, nedanför uppumpbart vatten, och oddsen att meddelst liten gripklo få tag på nyckelknippan bedöms som liten. Servicemannen försvinner iväg för att hämta nån slags skopa så att vi kan gräva upp hela brunnens innehåll och ur den geggan, på parkeringen, sortera ut en nyckelknippa. Och medan servicemannen är borta sitter jag där, för mig själv, på parkeringen vid Ica Supermarket i Gällivare, och tåtar och påtar med en dryga två meter lång järnstång i en lappländsk kloak. Plötsligt känner jag något, en klump, någonting jag kan ta tag i. Jag drar i snörtåten, gripklon tar tag i obestämbar form långt ner i leran, jag drar, det säger schlourp och jag drar upp en lerklump som vid närmare inspektion visar sig innehålla min nyckelknippa. Endast en timma och trekvart senare.

Vad lär jag mig av detta? Förmodligen en massa saker. Att gå omvägar runt markbrunnar hållandes i små men ack så viktiga ting i händerna, en av dem.


Lördagen den 23 maj 2009

Det må vara grönare här i Stockholm just nu, men vädret som sådant slår definitivt inte det i Norr- och Västerbotten. Men det gör inget, för de jag träffar är gamla och nya och goda vänner av ganska skilda slag. På ett fik på Götgatskullen träffar jag en som jag inte pratat med på över tjugo år. Hon har ett intressant liv och arbete, och av henne får jag en bok som hon har skrivit. I ett punkthus bland det friska gröna fluffet i Farsta bor en go G som tar emot oss i ett hem som känns väldigt hemma. Jag hoppas vi ses snart igen. Tillbaka på söder träffar jag C och M och W och O, och sedermera mina kära klassissar J och S. C är i sitt esse, och stämningen blir lite smått underlig ibland, men jag trivs ändå. När vi kommer hem får jag en glad överraskning, samt möts av en obehaglig nyhet. Snacket går på facebook. Jag hoppas jag inte vet vilka som drabbats.


Söndagen den 31 maj 2009

I januari, februari, mars och april repar vi på den här musiken. Två och en halv timma, varje vecka. Sen kommer maj, och jag åker på verksamhetsförlagd utbildning på annan ort, men kören fortsätter oförtrutet att under maj månad nöta in noter och harmonier och intervaller och kämpar med att hålla takten och inte sjunka och allt som kan hända när trettiofem viljor ska försöka bli till ett, att synka sig själva, att ligga precis rätt i förhållande till tid och rum. När min absens slutligen är över har jag två dagars repetitioner under årets varmaste och näst blåsigaste helg på mig att komma i fas med resten av kören inför söndagens konsert. Det går jättebra – det som tragglats in under fyra månader tidigare under våren sitter stadigt. Spänningen stiger märkbart under konsertdagen – idag – bestyr måste fixas – ordna med fotografering, fixa saker inför fikat, inspelning av konsert, plus uppgifter inför morgondagens seminarier… samtidigt lyckas jag på nåt märkligt vis hålla stressen i schack. Och sätta tonerna, såvitt jag vet och hör.

Hundrafemtio tappra har kommit för att lyssna (varav ett enligt min uppfattning försvinnande litet antal av de som angett att de "kanske kommer att delta" på facebook-eventet). Att det är relativt få är föga överraskande, jag klandrar ingen, med tanke på det otroliga vädret utanför.

Konserten går bra, vi gör våra småfel, men i stort ska man vara nöjd. Positiv stress. Den släpper efter de sista applåderna, men i plocket och städet och hemgången inträder istället en välbekant känsla – en sorgsenhet, ett vemod över någonting som är över, kanske en sorg över något som börjar, som jag inte riktigt kan bestämma om jag vet vad det är, något som är definitivt, en saknad av delaktighet och närhet i eftersmaken.

Och en inställd fest.

Inställda förväntningar?

Jag försöker mota de här flummiga känslorna in i en bur och hoppas på att de ska förtvina, går och lägger mig och drömmer om sommarens aktiviteter – volleyboll, fotbollsgolf, ett bröllop, sommarregn, en resa till Barcelona, sommarjobb, barfotagräs och barfotagrus, vandring i fjällen, flygturer runt Skellefteå…

God natt och sov gott.


Måndagen den 1 juni 2009 - Flygdrömmar

Inatt drömde jag att jag flög. Det var ju inte en sån där där man bara lyfter och glider iväg på mage, utan i den här satt jag i min sele med propellern bakom ryggen och skärmen sju meter ovanför, och kretsade runt, runt, hur jag ville, över träd och åkrar och vatten i den ljusa sommarnatten. Jag har hört att flygdrömmar är positiva drömmar. Bådar gott.


Tisdagen den 2 juni 2009

Den här bilden fick jag med posten häromdagen. Adresserat till mig, ingen avsändare, poststämplat i Umeå den 26 maj.

Läskigt? Roligt?


Torsdagen den 11 juni 2009

Nej, jag har inte dött.

Jag har inte ramlat ner från selen. Jag har inte heller sugits upp i ett cumulunimbus och frusit ihjäl däruppe.

Däremot har jag upplevt en inställd geriatrikföreläsning iförd smoking, blivit lyckligt godkänd i en habiliteringshemtenta, gått i antinazisttåg och börjat jobba i Ursviken med ett gäng med autism. Imorgon blir det snobberi på högnivå på NorrlandsOperan och sen fortsätter jag vackert vänta på det där klara, torra, lugna, stabila vädret som tillåter några snabba steg på en gräsåker och ett lyft upp, upp, upp.

Plus att känna beachvolleysanden mellan tårna. Mums.


Söndagen den 14 juni 2009

Igår bakade jag en morotskaka, komplett med sliskig glasyr ovanpå. När jag skulle lägga upp en tårtbit av den på mitt fat så förblev den inte i stående position. Nej, den lade sig på sidan och fortsatte och stannade upp-och-ner-läge. Om en tårtbit lägger sig ner så betyder det ju att man inte kommer bli gift. Vad betyder det om den lägger sig med undersidan upp? Hur ska jag tolka det?


Onsdagen den 17 juni 2009

Nu flänger jag iväg.

Årets flängande blir lite blygsammare än tidigare års, tror jag, men icke desto mindre blir det ett flängande. Alldeles strax flänger jag ner till Sundsvall och Dalarna och Gästrikeskogarna. När jag flängt hem igen på söndag blir det till att packa upp och packa ner igen, i en annan väska, ty en dryg dag senare flänger jag och Skellefteå kammarkör ner till trakterna kring Barcelona för att sjunga lite här och var, i kyrkor och på stranden, i poolen och säkert nåt slags konserthus, tillsammans med några andra körer från andra europeiska länder. När jag kommer hem har eventuellt allt flängande gjort mig folkskygg. Vi får se.

Men först alltså en fläng till mittensverige. Någon sa att det kommer att regna, och det råkar till och med stå någonting om midsommarregn i min facebookstatus. Hoppsan.

Inte i mitt sinne.


Torsdagen den 2 juli 2009

Flängandet har bedarrat. Inte bara flängandet, utan även uppdaterandet på den här sidan. Kanske inte så konstigt.

Om jag skriver detta, efter två veckors tystnad, är det då ett rop ut i ingentinget? Ord som inte höres eller läses. Om det dröjer två veckor mellan inläggen tappar man ju läsare, men vad är det som gör att de kommer tillbaka och kollar lite med frekvent om det hänt något? Ren slump? En ren ingivelse att kolla aktiviteten? Och inte minst – om jag skriver och berättar om något som är av något som helst intresse.

Nu värker huvudet och jag ska plocka bland bilderna från Spanien en stund. Sen får vi se om jag kommer på något fyndigt att berätta om de närmsta dagarna.


Lördagen den 26 juli 2009

Huvudvärken försvann. Plockeriet fortsatte, och här är resultatet. Sen inleddes arbetet med ett par uppesittarnätter på ett gruppboende i Ursviken. Förra året sommarjobbade jag ju på ett boendestöd för äldre killar med psykiska besvär och missbruksproblematik. Nog var det intressant och spännande och meningsfullt och så, men om man nu ska jämföra så är detta långt mycket bättre. Arbetskamraterna går inte av för hackor, brukarna (yngre vuxna med autism och andra syndrom) är roliga att ha att göra med, till skillnad från förra årets boendejobb så gör vi saker med dem på dagarna (vilket brukarna villigt ställer upp på), och arbetet med brukarna relaterar dessutom bättre till min nuvarande utbildning.

Och att sitta här och hålla sig vaken en hel natt medan alla i byggnaden sover är helt ok, så länge de gör det. Då och då hörs ett ljud någonstans ifrån, en dunk i en vägg eller golv, ett mummel, eller ljudet av någon som flyttar en möbel, och jag spänner öronen och resten av kroppen också för den delen och lyssnar efter fler ljud som kan bekräfta att jag verkligen inte hörde i syne. Än värre är att, efter att ha gått på toa, upptäcka att en av dem plötsligt står i ett hörn och undrar om det inte är morgon ännu. Det har hänt ett par gånger. Det är lika läskigt varje gång.

Det bästa är förstås att kunna köra hem på morgonen och sova till sen eftermiddag. Det är sju timmar kvar till det.


Onsdagen den 29 juli 2009

GPS-manicken som jag köpte att ha när jag flyger, tyckte D att jag även skulle använda till en annan hobby, nämligen geocaching. Det är en slags skattjakt, där folk gömmer grejer ute i skog och mark, registrerar att och var de har gjort det på en hemsida, och sen är det upp till andra att med hjälp av sina GPSer att hitta gömman. Gömman består ofta av en vattentät matlåda med ett litet anteckningsblock att skriva i, plus lite småsaker (mynt, små små leksaker eller liknande) som andra letare har lagt dit. Idag traskade jag upp till Alhem, där det finns en höjd, Hundberget, varifrån man har en bra utsikt över omgivningarna. Där fanns en gömma, under en sten, precis där min GPS sa åt mig att den skulle finnas.

På Hundberget finns även spår av ett backhoppningstorn. Av fundamenten att döma var tornet rätt högt. Träden bland fundamenten hade vuxit sig höga, så det måste ha varit ett bra tag sedan tornet revs. Jag undrar varför det revs. Vikande intresse? Det vore lite märkligt, eftersom skellefteborna i många decennier varit duktiga skidåkare. Hoppbacken på norra sidan av berget var halvt igenvuxet, men det gick ändå att föreställa sig käcka idrottsmän på det rika folkhemssverige på femti- och sextiotalet glida utför rampen och flyga ut över backen. Och där framför, på den ännu öppna skogsdungen nedanför E4:an mellan campingen och Solbacken, satt söndagsutflyktande åskådare och följde tävlingarna.

Från skattjakt till lokalhistoriskt drömmande. Jag älskar att gå omkring och upptäcka såna här saker.


Lördagen den 1 augusti 2009

Det heter ju brunch om man sover länge på förmiddagen och äter frukost vid lunchtid. Men vad heter det om man sover länge på eftermiddagen och äter frukost vid middagstid? Minch?


Torsdagen den 6 augusti 2009

Sist jag var uppe i luften med paramotorn hade juni just börjat. Då passade jag på, ty det var bra väder i luften och jag var tillräckligt stursk att ge mig upp alldeles själv. Några varv över åkrarna norr om Kåge. Sen kom regnet och rusket och blåsten, och jag har, med rätta, fegat ur och inte vågat ge mig upp, för att jag varit osäker på vindförhållandena på höjd, även då de regnfria kvällarna var förhållandevis vindfria. Bättre stå på marken och längta upp istället för att vara i luften och längta ner.

Sen var det dags för resor och arbete, och trots vackrare väder i juli höll sig osäkerheten framme och jag höll mig nere på marken. Nu har jag fått kontakt med fler flygare här i staan och peppet har ökat.

En vacker kväll för två veckor sedan tog jag fart på en lägda i Hökmark. Uppdragandet av skärmen gick alldeles utmärkt, men när jag kände att den började dra mig uppåt gjorde jag misstaget att lyfta på fötterna istället för att fortsätta springa, varpå jag omedelbart dråsar i backen. I nedslaget böjs buren tillfälligt, vilket gör att propellern slår upp ett fint hål i bensintanken (som är av plast = gnistfritt). Hellre köpa ny tank än att låta plastsvetsa. Ny tank kommer. Kostade 1200 kronor. Den är enligt uppgift identisk med den gamla. Skönt, då är det bara att montera fast och ge sig iväg.

Men nej. Ny dimension på skruvarna behövs. Iväg till Laitis och köp nya skruvar. Nu ska det bara vara att montera fast och ge sig iväg.

Men nej. De nyköpta skruvarna är för korta – de når inte riktigt fram till två av skruvhålen på tanken. Iväg till Laitis och köp längre skruvar. Nu ska det bara vara att montera fast och ge sig iväg.

Men nej. De längre skruvarna når fram till tanken, men nu ser jag att skruvhålen i tanken sitter fel. Jämfört med den gamla tanken har de flyttats en halv centimeter.

Vilket jämrans bökeri. Men skam den som ger sig. Snart har jag träffat någon som innehar rätt sorts händighet att borra och fräsa i en massa metall så att tanken kan monteras fast ordentligt. Snart är jag på väg upp. Pirr.


Tisdagen den 18 augusti 2009

Pirr var ordet.


Måndagen den 31 augusti 2009

Nu är semestern definitivt över. Den här sidan har gått på sparlåga under sommaren, och det är på nåt vis helt i sin ordning. Annars hade jag känt pressen och stressen att försöka åstadkomma någonting som inte riktigt har velat komma ut. Man ska koppla av på sommaren, och det är precis vad den här dagboken har gjort.

Sommaren är inte slut än, påstår jag envist. Visst, den är i slutet, och snart tar höstluften och färgerna och mörkret vid, men så länge dagstemperaturen är närmare tjugo än femton och alla träden är grönare än gula så är det ännu sommar, vad någon annan än säger. Jag vägrar att gräma mig över att en sommar med så många sköna attribut är över och att en annan årstid, med betydligt fler, i alla fall av allmänheten påstådda negativa egenskaper, tar vid. Tiden går, året förändras och det är bäst att försöka njuta av det som går att njuta av.

Min sommar slutade (eller slutar, för den är ju som sagt inte över än) i alla fall bra. Rent osannolikt bra. Jag tror inte jag varit med om något liknande.

Höstterminens bussåkande började sämre. En mil söder om stan fylls hela bussen av illaluktande rök. Efter att jag gått fram och meddelat chauffören och efter att han stannat, gått ut på utsidan en sväng, fortsatt köra och småpratat i telefon, får vi veta att det är en turbopackning som gått sönder och att det alltså inte är någon fara. Som om vi alla visste att att röken från en trasig turbopackning är helt ofarlig.

Vi som sitter i bussen och oroat oss för rökförgiftning kan därmed pusta ut. Men inte andas in.


Måndagen den 7 september 2009

Se där, jag lyckas göra ett inlägg som inte är mer än sju dagar äldre än föregående. Tragglandet på bussen fortsätter, hela veckan lång. Varje dag förra veckan. Fyra dagar denna vecka (skulle ha varit fem dagar om jag inte hade planerat åka till Stockholm till helgen). Fyra dagar nästa vecka, kors i taket. Fem dagar veckan därpå. Detta tillhör inte normaliteterna, i alla fall inte om man ser till hur det hittills varit på logopedprogrammet. Mot slutet av veckan är man lite less på att åka buss. Denna vecka är jag borta från staan åtta timmar för en träff på en och en halv. Två dagar i följd. Men jag biter ihop, för det är mitt val, det är min investering för resten av mitt liv, och numera är jag ohyggligt glad att jag bor kvar i Skellefteå, för där finns något jag längtat och väntat på ganska länge.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!