Torsdagen den 2 oktober 2008 - Mitt i naturen

Titta på nedanstående klipp från svt:s Mitt i naturen. Det är inspelat på precis samma plats (Kåseberga, Österlen, Skåne) och vid precis samma tidpunkt (vecka 34) som jag tränade och tog grundlicensen i skärmflygandet. Tandempiloten, han i gul jacka och röd hjälm, heter Pierre och han tog mig på ett par liknande flygturer under kursen. Det var helt fantastiskt. Om vädret vill väl så kommer han upp hit om ett par veckor och låter mig greja resten av paramotorlicensen.


Lördagen den 4 oktober 2008


Let’s have a fika!


Måndagen den 6 oktober 2008

Idag känner jag av en märklig, på gränsen molande värk i vänster långfinger, vänster underarm och höger överarm. Jag undrar vad det betyder.


Tisdagen den 7 oktober 2008

Värken fortsätter. Det går nog över snart. Men idag har jag noterat ytterligare en assymetri, som uppstod under kvällens körövning: Höger öra är varmt medan vänster öra är kallt. Det har hållit i sig i några timmar. Är det nån av alla ni medicinskt kompetenta som vågar sig på en förklaring?


Onsdagen den 8 oktober 2008

Det har gått över nu.


Torsdagen den 9 oktober 2008

I tisdags hänkade jag på Soffan in på Röda korsets second hand-butik Kupan för att se om det fanns något som kunde förgylla min tillvaro något. Som jag ofta gör i den typen av affärer hittade jag nog så intressanta saker som är värda att vrida och vända på, inte minst gamla LP-skivor och gamla gråa telefoner med snurrmojäng, men som jag bara skulle få ångest av ifall jag slog till och köpte dem, ty jag vet att sakerna bara skulle hamna i en hylla och samla damm. Däremot hittade jag en liten ljuskrona vilken jag ska måla (med vit oljebaserad färg som gör att jag kommer att känna tvålsmak i halsen i flera dagar efteråt) och komplettera med en kedja (inköpt på Clas Ohlsson) och kanske lite annat tingeltangel och sätta upp i taket i sovrummet och sätta i stearinljus och tända dem och ligga i sängen under och läsa om Descartes misstag i det fladdrande skenet. Mysigt. Jag och kurslitteraturen.

På väg till kassan i Kupan passerade jag ett cd-ställ, och det som hände härnäst kan eventuellt vara lite svårt att förklara, men det hände icke desto mindre. Den röda prislappen (10.00) sken och på omslaget stod fem unga (?) grabbar, några med rätt pösiga jeans, tre med keps. Ingen av dem hade något leende på läpparna, men trots det kände jag en obetvinglig lust att ta med den till kassan. Sagt och gjort. När jag lämnade affären hade jag betalat trettio kronor för en liten ljuskrona samt tio för New Kids On The Block:s samlingsalbum H.I.T.S. från 1991. Jag tycker jag är ganska modig som erkänner det.

Varför köpte jag då skivan? Det är ju inte så att jag var ett direkt fan av NKOTB när det begav sig. Tyckte det var rätt intetsägande musik, och jag minns hur vi hånade dem duktigt när jag och några kompisar sände Radio Corner, närradio i Huddinge Radio i början av nittiotalet. Men jag tror det finns flera anledningar till att jag köpte just den skivan. Främst ville jag undersöka hur jag skulle reagera när jag hör deras musik. Kommer jag må dåligt? Kommer jag skratta? Kommer jag bli sprittande glad av deras dansanta toner? Kommer jag bli nostalgisk? Hur bra är det egentligen? Hur har tidens tand och trender nött på deras musik? Jag vill även gärna försöka tänka kritiskt, och då också självkritiskt. Är det verkligen så dåligt som jag tror? (För ett par år sedan såg jag med vilje filmen Crossroads med Britney Spears för att jag ville själv undersöka om den var så urusel som alla sa och skrev – vilket den verkligen var. Jag skrev till och med ett par inlägg om det.)

Idag fattade jag mod till mig och lyssnade på skivan. Till en början log jag ganska mycket, dels för att jag känner igen vissa fraser ("Step by step, oooh baby!") och något som man skulle kunna kalla nostalgikänslor dyker upp, men det handlar då om att jag tänker tillbaka till ovan nämnda situationer på Radio Corner. Dels för att det låter så otroligt fånigt. NKOTB har inte åldrats väl med åren (och med det menar jag inte att de var något att ha från början). Och dels log jag åt situationen – att sitta och lyssna på NKOTB när jag skulle kunna lyssna på Coldplay eller Death Cab for Cutie eller Gotye. Vad håller jag på med egentligen?

Men efter ett tag börjar det kännas jobbigt. Fyra av de femton spåren innehåller ordet "girl" i titeln, men jag noterar att kidsen sjunger ordet "girl" mycket, mycket oftare än så. När det femtonde och sista spåret spelas är mitt huvud fyllt av en oformlig massa åttinittiskarvspojkgruppsdanspop i ett jättefrekvent falsettanvändande och jag längtar efter frid.

Det var ett kort nöje, kanske värt tio kronor. Jag lär inte rippa ner skivan till mp3:or utan den förpassas nog till skivhyllan, passande nog intill Vanilla Ice:s liveskiva Extremely Live, även den från 1991. Rätt kul att äga som kuriosa. Definitivt inte i samma kategori som min nya lilla ljuskrona i sovrummet. Och skivan genererade ju i alla fall ett alldeles för långt blogginlägg, och det är inte fy skam det heller.


Måndagen den 13 oktober 2008

När jag kör omkring med det här ekipaget bakpå bilen inbillar jag mig att det är många som glor och undrar vad det egentligen är för mackapär. Vissa har rätt. Andra kommer kanske inte fram till vad det är, och lämnar det därhän – bara en konstig runt bur med en motor i mitten. En kille på en mack skämtade om att det kanske skulle vara en gengasaggregat. Och med den ekonomiska depression som kanske stundar kanske han hade en poäng där. Däremot tror jag inte det skulle vara så effektivt att driva bilen med en propeller därbak. Dessutom skulle det låta förskräckligt i trafiken – när propellermotorn går på tomgång låter den som en vanlig skoter men gasar man på lite så låter den som en flygplansmotor. Det finns ju förstås en poäng med det också.


Måndagen den 21 oktober 2008

Utan att förhäva mig tycker jag att jag har många strängar på min lyra:

  • Jag studerar till logoped, något som kräver sin man (eller i de flesta fall kvinna, om man ser på könsfördelningen i yrkets och utbildningarna) och tid.
  • Jag sjunger i en superpretto kör där jag gärna engagerar mig med att göra annat än bara försöka ta ton. (Och nej, den är inte superpretto – varför får jag för mig att många tycker körsång verkar vara det?)
  • Hemma försöker jag hitta tid till något slags musikskapande, plus ett antal andra tänkta projekt, en tidsrymd som ogärna tittar fram ur 24-timmarsgömslet.
  • Just nu försöker jag lite tafatt pytsa till mitt eget boende genom att måla lite här och var, sy gardiner och kuddar och annat tantigt pyssel.
  • Suget efter musik kan ofta stillas under tiden.
  • Suget efter film måste ständigt stillas, något som oftast numera sker på en buss mellan Umeå och Skellefteå.
  • Skidåkning måste utövas på vintern och fjällvandring på sommaren.
  • Utöver det även det sociala behovet stillas – vänner och bekanta får icke försummas.

Huvva. Listan kan göras längre. (Ändå uppkommer ofta den konstiga fredags-/lördagshittapåsakerattgöraångesten när ingenting planerats för just de kvällarna… Märkligt, eller hur? Var kommer den ifrån?)

Naturligtvis kommer jag på att detta inte räcker, nog har jag tid för ytterligare en hobby, tänkte jag i somras (självklart då jag hade relativt lite att göra) och så bestämde jag mig för att börja flyga. Vips var jag nere på Österlen på flygkurs och tampades med en flygskärm i kastvindarna. Vädret gjorde att jag inte blev flygfärdig då, utan jag har tränat vidare med markhantering under hösten, på lägdor (=åkrar) runtom staan, i väntan på att min instruktör ska komma upp från Skåne och låta mig slutföra utbildningen. Vilket han gjorde nu i helgen.

Och all markträning belönade sig. Jag trodde innan att det skulle vara svårare att komma upp. Jag trodde också att någon form av höjdpirr skulle infinna sig, men icke. På tredje startförsöket sprang jag, fick skärmen stadigt över mitt huvud, gasade på lugnt men bestämt, kände trycket i ryggen från propellermotorn, var tvungen att springa allt fortare tills det inte gick längre eftersom jag tappade fotfästet och bara steg, steg, steg… Rak kurs, 50, 100, 200, 300 meter upp, instruktioner från instruktören, plana ut, sväng vänster nitti och nitti igen, släpp på gasen, känn hur du sjunker, håll kursen, vänd om, gör några S-svängar, åttor, 360:or, släpp gasen helt för att simulera motorbortfall, gör inflyg utan att landa… Sex flyg på totalt fem timmar gjorde jag under helgen, och det tack vare helgvädret som inte kunde vara bättre. Och jag har sällan känt en sån tillfredställelse över en egen prestation som då jag landade för första gången. Jag ville bara upp igen, vilket tydligen är ett bra tecken (såvida man inte är trött och okoncentrerad vilket man inte alltid känner av själv).

Att kunna glida runt däruppe lite som man vill, ovan träden, husen, landskapet, djuren, fåglarna, var – och är – helt fantastisk. Klart värt pengarna.


Onsdagen den 23 oktober 2008


Söndagen den 26 oktober 2008

Jag vet inte om det är pinsamt för mig eller pinsamt för Myrorna att man går dit för att leta efter inspiration till utstyrsel att ha på maskerad. De vill ju sälja seriösa secondhand-kläder men jag är ute efter något att spöka ut mig med. Jag hittar en hatt som påminner mig om Inspector Clouseau, och kompletterar med en ful lång tunn grå vinterjacka som får substituera Rosa Panterns trenchcoat. Men då hatten är för liten, då "trenchcoaten" inte är en riktig trenchcoat och då jag bara hittar pyttesmå skinnhandskar som inte rymmer mina inte alltför stora händer, känner jag mig inte riktigt helt bekväm i karaktärsrollen, vilket för mig är särskilt viktigt om jag ska gå på maskeradfest där jag bara känner värdparet. Så mitt rollval glider över till en som funnit i bakhuvudet hela tiden – James Bond. Kanske lite för enkelt, men jag har ju faktiskt en skräddarsydd smoking i garderoben och om jag går till leksaksaffären och köper en puffra så har jag ett förstärkande attribut, tillsammans med några väl valda filmklippsljud ekande ur min ficka vid valda tillfällen (Pussy Galore: – My name is Pussy Galore. James Bond: – I must be dreaming.). Fungerade hyggligt – vissa kände igen karaktären även utan attributen.

Senare på kvällen, i krogkön till Station 8, erinrar jag mig själv om olämpligheten att just där ha en Walter P99 med ljuddämpare instoppad i byxlinningen, även om den är av plast. Tur bara att den inte syns så väl innanför kavajdelen och att G, som står och vaktar på övervåningen, kan, som den ansvarstagande vakt han är, smuggla undan den så att jag slipper gå omkring på krogen med en hård knöl i byxorna.

En annan sak jag erinrar mig är att det lyfts många blickar upp mot mig. De jag träffar säger att jag ser mycket elegant ut och det skulle kunna bekräftas av att jag hör det mumlas ordet stilig i förbifarten, någon nyper mig i baken, och okända kommer fram och pratar om min stil för kvällen. Det är ju jättetrevligt, och Thomas suger i sig. Men Thomas har också alltid någon slag idiotisk reservation att folk tycker att jag är en mupp, att jag inte passar in, att jag i slutändan inte är riktigt den som folk förväntar sig. Konstiga människa.


Tisdagen den 28 oktober 2008

Idag fyller en av mina barndomsvänner 35 år. Klart man gör ett kort. På biblioteket på Campus Skellefteå finns det få möjligheter att skaffa och posta ett gratulationskort, men det finns penna och papper och en sax i kopieringsrummet. Jag skriver "Du är nu över på andra sidan… Grattis!", klipper ut det som ett hjärta, tar en bild med mobilen och mms:ar till honom. Födelsedagsbarnet D är nu över närmare-40-än-30-gränsen, på andra sidan, och han hann få en liten Isak i god tid före.

Sedan ligger det där, bland afasianteckningarna. Hjärtat med en text på som är ganska kryptisk men rätt så intressant om det är riktad till någon som inte fyller år. Skulle kunna vara vem som helst. Jag funderar över vilka tankebanor en person skulle ha om den lilla lappen med dess budskap plötsligt låg på dennes bord. Vad betyder andra sidan (om inte närmare-40-än-30-gränsen)? Vad är det som är värt att gratuleras över? Om denne person har tillräcklig fantasi skulle gratulationen kunna tillämpas på lite allt möjligt – till exempel en skriven tenta, en lyckad dejt, ett jobbigt möte – och personen kanske skulle känna en förstärkt lycka över att livet går vidare efter en antingen jobbig eller trevlig händelse och tillvaron förhoppningsvis bara blir (ännu) bättre från och med nu.

Jag lade hjärtat på ett slumpvis utvalt studiebord på biblioteket. Tyvärr var det ganska folktomt, så lappen fick ingen omedelbar effekt. Men jag hoppas att mottagaren, vem och när det än må vara, bibliotekarie, städerska, student, kommunalpamp, tar budskapet på rätt sätt. Att han eller hon funderar en extra sekund över det. Jag kan i alla fall försöka inbilla mig det. Och tänka ut nya budskap för spridning.

Jag tror jag har hittat en ny hobby.


Fredagen den 31 oktober 2008

Några lappar har spridits. Tyvärr är det svårt att göra en uppföljning. Den får ske i min fantasi. Jag får vara nöjd med det.

En vän sa till mig i det här sammanhanget, att jag är störd. Okej. Det tar jag som en komplimang, om hon nu var allvarlig. Men vore det inte lite trist annars? Det är bara mitt konstiga sätt att skapa lite spänning i en mörk och trist vardag. I väntan på något bättre.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!