Söndagen den 3 augusti 2008 - Sound

Att det här framförandet överhuvudtaget är utgivet på skiva går över mitt förstånd. Eller också lurar jag mig själv – det kan vara det speciella soundet som är själva grejen. Portsmouth Sinfonia framför Richard Strauss Also sprach Zarathustra, även känd som ledmotivet till 2001 – A Space Odyssey:


Måndagen den 4 augusti 2008

Det var just det. Portsmouth Sinfonia var ett flummigt orkesterexperiment på sjuttiotalet. Antagningskraven var antingen att man aldrig spelat det valda instrumentet tidigare, eller att man var allmänt omusikalisk, och vidare, när man väl var antagen, att man var med på övningarna och gjorde sitt bästa att spela rätt. Repertoaren valdes så att de medlemmar som inte kunde läsa noter i alla fall hade en hum om tonerna skulle gå upp eller ner. (källa) Och tänk, jag tycker mig höra toner som faktiskt spelas korrekt, hela vägen till slutet. Mitt i all annan kakafoni.

Mycket intressant. Men jag föredrar ett väl inövat stycke, tack.

I vilket fall. Nu är det andra toner som gäller. Jag lämnar oväsendet bakom mig, rastlös som jag är, tar bilen imorgon och kör norrut och inåt. Parkerar på en grusplan vid Sitoälven, lastar av cykeln och packningen, leder den över bron och cyklar vidare en mil. Därifrån går jag sex kilometer eller också har jag ringt efter båtskjuts till Aktse, där Kungsleden korsar, en vacker plats vid Sareks fot. Därifrån kan man bland annat gå upp på den mäktiga Skierfeklippan och spana ut över det bedårande Rapaselet. Eller gå upp längs Rapadalen och hälsa på jätteälgar och björnar. Jag vet inte hur länge jag blir där. Vi får se hur det känns. Jag behöver i vilket fall rensa själen en aning. Det skulle kunna vara rätt plats för det.


Fredagen den 8 augusti 2008

Jag äro prickig. I alla fall på utvalda delar av kroppen. Främst på fotlederna, där jag slarvat mest med mygstiftet, men även på underarmarna, skallen och ryggen, där jag inte riktigt kommit åt att applicera äckel-doft-för-mygg-men-som-doftar-helt-ok-för-oss-människor. För även om jag har haft kläder på mig så är de rätt duktiga på att tränga igenom lagom tjocka plagg, de små liven. De små liven? Ja, när de är så många så är det till att skaffa sig en relation till dem som inte går ut på att enbart banna dem, ty de veta icke vad de gör. Eller åtminstone inte varför. De är tyvärr en del av miljön och det går inte att fly från dem. Det är bara att acceptera dem. På med myggskydd, så slipper du i alla fall betten. Även om de är ettriga ju fler de är.

Men det är inte mygg inlägget skulle handla om. Jag gjorde ungefär det jag skrev att jag skulle göra. En några timmars biltur till Sitoälvsbron, en trekvarts småstressande cykeltur längs en halvstenig grusväg. även kallad Cykelstigen. Jag hann på minuten till avtalad tid då Lennart Läntha skulle ta mig över sjön Laitaure till bryggan vid Aktse. Någon kilometers vandring på trebrädiga spångar (Kungsleden) upp till fjällstugorna för begrundande av läget. Myggstift på, ostkaka i magen. Skulle jag slå upp tält bland alla andra på STF-campingen eller ska jag fortsätta upp till trädgränsen, trehundra meter upp? Jag fortsatte upp till trädgränsen och efter några kilometers kånkande slog jag upp tältet nära en gigantisk offersten. Färre mygg. Dagen efter (onsdag) packade jag det mest nödvändiga och gick upp till Skierfe, två timmars vandring. Där hittade jag Sveriges i särklass vackraste utsikt. Den går inte att beskriva med text och bild, utan måste upplevas på plats. Det fanns så mycket att titta på, lika mycket färger och former och detaljer som helhet att supa in.

Skierfe är liksom ett halvt fjäll, 1179 meter, avkapat på mitten, flackt och ganska lättbestigligt på ena sidan och med ett 680 meter högt lodrätt stup rakt ner i dalen på andra. Det var busenkelt att få svindel genom att ligga på mage vid kanten och bara titta ner (vilket gjorde att jag helst lät bli). Släppte man ner en sten försvann den snabbt ur sikte – den var för liten – och man fick vänta en god stund innan man hörde nedslaget, om man alls hörde något.

När jag med viss sorg lämnat utsikten tog jag en omväg tillbaka till tältet, off track, vilket jag tycker är ett ganska trevligt sätt att gå i fjällen om terrängen är den rätta, via den 35 meter högre tråktoppen Bassoajvve, från vilken man dock såg mycket längre, åt alla håll. Man såg bland annat Sitojaure i norr, mer av Sarek i väster, en stor del av den uppdämda jättesjön Tjaktjajaure mot sydost, Pårtemassivet mot sydväst och till och med Tarrekaisemassivet bortom det. I klart väder kan jag ge mig den på att man kan skymta Arjeplogsfjällens Pieljekaise nära Jäkkvik åt sydsydväst. Om man vet var man ska leta, förstås.

Dagen efter (igår torsdag) ville jag uppleva utsikten från insidan så jag åkte med herr Läntha in i deltat, han släppte av mig vid gränsen till Sareks nationalpark (man får inte framföra motorfordon där) och så ägnade jag dagen åt att traska längs Ráhpaädno, vattnet som har sina källor i stor del av Sarek. Vacker turkosaktig färg, god smak. Berget Nammásj, som är som en bumling med avkapad topp, utslängd i mitten av dalen, lät jag bli att bestiga av hänsyn till mina knän som jag vet kommer att protestera under framförallt brant nedstigning på trehundra meter.

Nu är jag hemma. Och jättenöjd. Återstår att packa upp, gå igenom 406 tagna bilder (läggs väl upp här så småningom) och njuta av En Riktig Säng. Samt börja peppa för nästa veckas äventyr. (Imorgon ska jag skrubba tältduken ren från alla myggkadavren av svärmen som stängdes inne i yttertältet och som utan nåd krossades när jag packade ihop tältet.)


Tisdagen den 12 augusti 2008

Hela denna sommar har känts som en nedräkning. Den började i begynnelsen, i maj, och blev allt tydligare när det stod klart att inget superstabilt högtryck skulle parkera sig över hela landet från veckan före midsommar och framåt. När regnen och köldknäpparna avlöste varandra. När halva juli (=semestern) hade gått mötte jag massor av människor som suckade och sade att nu är snart sommaren slut. Och jag höjde på ögonbrynen.

Nu möter jag människor som menar att sommaren i princip är slut. Folk har återgått till sina arbeten, någon värmebölja längre än en vecka har ännu inte infunnit sig och chansen till någon ny minskar exponentiellt. Det är kört. Och jag rynkar på ögonbrynen lite lätt.

Folk klagar på vädret alldeles för mycket. Det är ganska osexigt. Det är klart att man får gnälla lite om förväntningarna inte uppfylls men jag tycker att det finns gränser. Vem ska man skylla på? Hur ska ett normal sommarväder se ut? Egentligen? Hur bra mår man om man bara är missnöjd över väderförhållandena hela tiden? Jag säger: Uppskatta det som det är. Gå ut och njut, även om det regnar. Det är bara lite vatten, och vatten betyder liv. Fryser du, klä på dig. Grönt är skönt. Ta vara på det.


Härmed har jag lagt upp lite bilder från mina hittillsvarande aktiviteter denna sommar (och det kommer väl mera skulle jag tro, den är ju inte slut än :). Gå dit och snoka, vetja!


Torsdagen den 14 augusti 2008

Nuww gjäll’e, sa Dalkwist a spåtte ni våffeljerne.

Nu har jag inget våffeljärn med mig, men nu gäller det ändå. Att göra så bra ifrån mig som möjligt, att lära mig så mycket som möjligt, att ha så roligt som möjligt. Imorgon tar jag mig till Österlen och lär mig flyga.


Fredagen den 15 augusti 2008

På vägen till Kåseberga har jag svårt att koncentrera mig på bilkörningen, ty jag är trött och egentligen inte så hemskt peppad. Parkerar vid den parkeringsplats där Semesterhajken gjorde detsamma under 1994 års Vi Unga-riksläger. Då gick vi upp till Ales stenar, men nu går jag tvärsöver vägen, in på kursanordnarens kontor och affär. Där träffar jag mina kurskamrater och allt känns genast mycket lättare. Och alltmedan dagen går blir det bara roligare och roligare. Från första försöket, påklädd sele och påkopplad skärm, gör jag bara framsteg. När jag mot slutet av dagen känner att jag har riktigt bra kontroll – jag står med båda fötterna på marken och den 29 kvadrameter stora skärmen står och svajar lätt ovanför – en bra stund – har jag nått dagens höjdpunkt. Det kan låta lite lite för att vara en höjdpunkt, men då har jag faktiskt lyckats tämja en rätt bångstyrig polyesterduk som tidigare under dagen alls inte ville göra som jag ville. Den höjdpunkten slås inte ens av tandemflygturen jag får göra en timme senare, den turen var bara hur fantastiskt roligt och skönt och nästan religiöst som helst.

Efteråt tar jag mig Löderup och checkar in på vandrarhemmet. Här bor en man som titulerar sig artist och gångare. Han säger sig vara Sveriges bästa Sinatraimitatör samt går väldigt fort; en mil på sjuttio minuter. Okej.


Söndagen den 17 augusti 2008

På vandrarhemmet Violen i Löderup bor jag i ett rum mittemot rummet där Sinatramannen bor. Vi använder samma toalett. Det är helt ok, för jag använder endast toaletten när jag behöver, och mina och Sinatramannens behov pockar sällan på samtidigt. Däremot hör man när Sinatramannen (och han mig) går ut ur sitt rum och går in på toaletten. Det första Sinatramannen gör när han går in på toaletten är att spola. Varje gång. När toaletten har spolat klart spolar han igen. Han har naturligtvis sina skäl att göra så.

Som jag sagt tidigare så går Sinatramannen oerhört fort. Nästan nio kilometer i timmen. Inte som normal gångtakt, utan när han är ute och tränar. Då tar han jättestora kliv och vevar stort med armarna. Han visade mig igår hur det såg ut. Jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt.

Sinatramannen har 75 sinatralåtar på sin repertoar. Han kan alla texterna och melodierna och fraseringar utantill. Han framträder på olika håll på hotell och klubbar i till exempel Sverige, Tyskland och Österrike. Igår morse satt Sinatramannen inne på sitt rum och sjöng Come rain or come shine , klockan halv åtta på morgonen. Tur jag hade hunnit kliva upp då. Men jag måste tillägga att han klarade det ganska bra, så pass tidigt på morgonen.

Igår kväll åt jag en pizza på den lokala pizzerian tillsammans med Sinatramannen. Där pratade Sinatramannen, med sin Ystadsskånska, om den undre världen på Stockholms krogar, om hur man undviker lyxhororna där, om att han varit rädd att bli kastad överbord från ålandsbåtarna för att han "sjöng så jävla bra", samt om Frank Sinatra såklart, som "drack hundratals liter Jack Daniels" under årens lopp, och som dog "85 år, 5 månader och 2 dagar" gammal.

Okej igen.


Torsdagen den 21 augusti 2008

Sinatramannen checkade ut i tisdags morse, och jag blev ensam gäst på vandrarhemmet Violen i Löderup. Det var synd att jag inte fick tillfälle att säga adjö till honom, att säga att han ska vara rädd om sig, eftersom han ju är Linköpings Gudfader och har flera fiender som vill honom illa.

Allvarligt talat så saknar jag honom inte. Sinatramannen älskade att tala om sig själv, och verkade älska att någon lyssnade på honom. Men han var nästan märkligt noll intresserad av personen som lyssnade. Bröt jag in med en kommentar om mitt liv, till exempel om att jag med min kör sjungit storbandsjazz, precis som Sinatra, så bytte han genast samtalsdiskurs till något helt annat, som om det var farligt att veta alltför mycket om att jag sjunger i kör. Han var visserligen rolig att lyssna på, men för att en relation, vare sig den är ytlig eller djup, ska fungera så krävs ett visst samspel. En sådan envägskommunikation som han verkade föredra håller inte så långt.

Igår checkade nästa dåre in, nämligen den enbente (!) svenska-engelska-tyska-franska-idrottsläraren i 60-årsåldern som tycks ha haft ett oändligt antal vikariat på skolor över hela landet. Jag anar snabbt varför. Han pratar på om stökiga elever, om värstingar som ingen annan än han lyckas tygla, om invandrarbarn i Rosengård och ligister i Täby, om de få rektorer som stått bakom honom, om metoder att få dessa stökiga elever att skärpa sig. Om Sinatramannen lider av mytomani så lider Idrottsläraren av touretts syndrom. Han svär och spottar och ryter. Både han och Sinatramannen har stora pragmatiska svårigheter – förmågan att känna av en situation och andra människor i en social miljö inse när det är dags att sluta prata.

Idrottsläraren är, till skillnad från Sinatramannen, hyggligt intresserad av vem jag är och vad jag gör här. Frågar om skärmflygningen, logopedutbildningen och så vidare. I give him that. Men han tar hemskt lätt över och föreläser om något ämne som snuddar vid det jag sagt och snäll som jag är så sitter jag mest och håller med och väntar på att hans ord ska ta slut. Så att jag får lite andrum. Och jag får vänta länge. Det enda sättet verkar vara att antingen hålla låda själv eller visa att man är på väg bort därifrån.

Ibland väcks jag av ett uns av medlidande. Dessa människor verkar vara väldigt, väldigt ensamma.


Tisdagen den 26 augusti 2008

Jag behövde inte dilla om gubar och låddor för att få en egen liggvagnskupé. Det bara blev så. Så oerhört lyxigt att kunna bre ut sig, se sina filmer på datorn, gå och lägga sig när och hur man vill.


Onsdagen den 27 augusti 2008

Walle ställde en fråga på facebook häromdagen, och sedan dess har den snurrat runt utan svar i mitt huvud. Frågan gällde det internationella samfundets (=västvärldens) inställning till Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien, utbrytarrepublikerna i Georgien, som självständiga stater: Om man nu tycker att frihet för Tibets folk vore bra, och likaså för Kosovoalbanerna som ju fått erkännande av de flesta västländer (men inte i öst), varför går man då i taket när Ryssland erkänner Abchazien och Sydossetien?

Bakgrunden till konflikten är den nervositet som skapades när NATO i våras meddelade att både Georgien (och Ukraina) har goda chanser att bli medlemmar i försvarspakten i framtiden. Inte konstigt att det började hetta till i Abchazien och Sydossetien, där många ryssar finns. Båda regionerna är en del av Georgien men har sedan tidigare haft ett visst självstyre under både Georgiens och Rysslands goda minne. Anklagelser, beskyllningar och provokationer från både Ryssland och Georgien eskalerade, men det var Georgien som gjorde konflikten till krig genom att attackera sydosseter i huvudstaden Tschinvali, bara timmar efter att man pratat om förhandlingar, lovat dem långtgående självstyre, amnesti och och internationell hjälp för att stävja konflikten.

Nu kan man tycka vad man vill om Rysslands maktdemonstration i Georgien som följde, och om den seghet med vilket Ryssland drog sig undan när vapenstilleståndet väl av undertecknat. Men Ryssland erkänner ju två regioner som haft självstyre sedan tidigare, egna språk och annorlunda etnisk befolkningssammansättning jämfört med resten av Georgien. Jag skulle tro att en majoritet av invånarna skulle vilja ha självständighet.

Det är bara lite olycklig tajming att Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien kommer efter "aggressionen" mot lilla Georgien.


Lördagen den 30 augusti 2008

Jag har en ny möbel.

Det vette tusan om den passar in i min övriga inredning.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!