Onsdagen den 2 juli 2008 - Rutig

(Visst ser den här bilden lite sned ut? Som att den lutar lite åt vänster?)

Idag hände det igen. En av de boende påpekade för mig att jag hade en snygg tröja (och jag hade inte ens på mig den). Och det händer ju då och då, vid enstaka tillfällen, att man får beröm för något man dragit på sig (på samma sätt som jag då och då komplimenterar andras utstyrslar och apperances – och jag måste tillägga att jag verkligen menar det då). Främst när jag har någonting nytt på mig.

Men med den här tröjan är det extremt. Jag har tappat räkningen. Ovanligt många vänner och bekanta och arbetskamrater (och släkt), har, utan inbördes koppling och sammanhang, påpekat för mig att min vita brun-rutiga hoodie är snygg. (Och nog är den snygg, den har ett snyggt mönster och håller figuren även efter ett par tvättar även om tryckfärgen har bleknat en aning.) Och jag säger – Tack, jag har köpt den alldeles själv, och jag börjar ana en komplott. En slags sammansvärjning vars syfte jag är långt ifrån att ana. Misstänksamheten dryper. Vad är det de försöker säga? Att jag i normala fall, förutom när jag har en vit brun-rutig hoodie på mig, har rätt dassiga och saggiga kläder på mig? Att min prenumeration på t-shirts bara är en desperat men misslyckad ambition att vara lite originell? Att en mupp som jag för en gång skulle klär mig i helt okej kläder? Att jag hädanefter bör hålla mig till brunrutigt med vit bakgrund och ingen annat? Det finns ju sådana byxor. Den nyköpta mörkgröna sommarjackan med vitt rutmönster har minsann ingen kommenterat. Innebär det att jag, när jag köpte jackan, hade fått för mig att allmänt rutigt passar på mig men att så verkligen inte var fallet, att den vita brun-rutiga hoodien var en sällsam lyckoträff?

Många frågor snurrar runt i frontalloben under nätterna. När jag kommer till sans på morgonkvisten har jag en oförvillad föreställning om hur det förmodligen ligger till – allt de vill ha sagt är:
– Thomas, du har en snygg tröja på dig. Så roligt. Det gör mig glad. Punkt.


Söndagen den 6 juli 2008

Vissa dagar funderar jag över min hörsel. Ifall jag hör dåligt. En vän påpekade för mig för inte så länge sedan att jag sa -va? lite väl ofta, som om jag då och då inte uppfattade vad som sades. Och jag funderade på det. Och kom fram till att nja, jag hör nog inte så dåligt, men ibland måste jag processa lite extra det mitt öra har hört av alla frekvenser som nått mig. Att jag vid enstaka tillfällen behöver lite extra tid på mig att omforma den auditiva informationen till ord som ska vidare till kognitiv behandling. Jag vet inte om det är en skrämmande utveckling. Vi får se om jag kommer fram till någon vettig teori under neurolingvistiken och afasiologin i höst.


Måndagen den 7 juli 2008

I jakten efter låttextinspiration hittade jag en dikt som mamma skrev 1983:

Ambivalens (eller tvivel)

Nu får jag åter kontakt
med verkligheten
– får jag?

Nu kan jag koppla in
mina sinnen igen
– kan jag?

Nu vill jag stilla
min oro och min iver
– vill jag?

Nu törs jag förlänga
mina perspektiv
– törs jag?

Nu har jag börjat
plöja nya fåror
– har jag?


Tisdagen den 8 juli 2008

När jag ringer och beställer pizza brukar jag alltid säga till den som svarar att jag skulle vilja boka en pizza, tack. Även om jag aldrig lägger in någon speciellt tung betoning i ordet boka så blir det nästan alltid förvirrat i andra änden av luren. Och roligt i min. Prova själv.


Torsdagen den 10 juli 2008

Mitt första sommarjobb, i skarven mellan högstadium och gymnasium, var på ICA Hallen i Skogås (och nej, jag har inte oavsiktligt sär skrivit ICA och Hallen…). Det generade pengar till mitt första datorköp, en Commodore Amiga 500. Direktimport från Västtyskland med tyskt tangentbordslayout (bland annat "ß" istället för "å"). Den kostade 4998:-. De flesta ser väl nu en glasögonprydd Thomas med joysticken i högsta hugg spelandes Giana Sisters inpå småtimmarna. Och visst, jag kopierade disketter för fulla muggar och spelade en del spel, men jag ville ju också använda burken till något kreativt. Så nästa dyra investering var en Roland D-10 Digital Multi Timbral Linear Synthesizer. Den kostade 8995:-. (Det var ohyggligt mycket pengar att bära med sig på den tiden och mamma, som jobbade på bank, hjälpte mig med en så kallad postväxel att betala affären Keyboard City på Fleminggatan med.) Och min lycka var gjord (däremot sjönk mina gymnasiebetyg som en sten). Det strömmade MIDI-signaler mellan D-10:an och musikprogrammet Music-X på Amigan, på vilken jag satt och tryckte in not efter not och bytte tempo och ljud och letade harmonier och rytmer och teman. Jag styrde Amigan, och Amigan styrde alltså synthen att spela upp musiken. Jag "släppte" låtar lite då och då, de flesta instrumentala, och mina kritiker påstod att det lät som filmmusik. Däremot hade jag svårt att behålla en röd tråd i musikstyckena, och oftast tröttnade jag på en låt innan den väl var slutförd. Det kunde bli riktigt rörigt (vilket jag tycker märks än idag). Ungefär som det här inlägget.

Ett av mina större projekt då var att tonsätta ett programverk om Titanics jungfruresa och undergång. Det här var långt innan den allmänna Titanic-hysterin satte igång i och med filmen som kom 1997. Verket skulle beskriva skeppets pampiga avfärd, stilla stävande över Atlanten, kollisionen med isberget och den växande dramatiken fram till att hon försvann under ytan. Den sista satsen (sats nummer tre) handlade om hennes färd ned genom det mörka och kalla vattnet, tills hon, 4000 meter senare, når botten och stannar där in i oändligheten.

Synten har jag kvar, men bara som klaviatur när jag plinkar fram ny musik. Själva musiken kommer ut ur datorn istället. Och som av en händelse fick jag en ingivelse att göra en cover på den där tredje satsen. Lite för att se om det går att få stycket att låta bättre med de långt mycket trevligare och "äktare" soundet som musikprogramvaran Reason i en modern dator erbjuder, än från en nydigital synthesizer från början av nittiotalet. Så jag plockade ner Amigan från vinden, startade Music-X (alla stackars disketter hade faktiskt överlevt alla bistra vintrar!) och kopierade över partituret, visuellt, från Music-X:s sequencer till Reasons sequencer. Viss konstnärlig frihet tillämpades i arrangemanget, men jag vet inte om det är knappt hörbart. Gemene man kanske inte uppfattar någon större skillnad överhuvudtaget och jag vet inte heller om den nya (2) egentligen blev så mycket bättre än den gamla (1). Den lite mer syntiga, oäkta klangen i den gamla är ju ändå lite frän, lite mer ärlig på något sätt. Döm själv. Och let me gärna know.


RMS Titanic, sats III
Klicka på en vit playknapp, nummer ett, blunda och lyssna. Gör sedan om det med nummer två. Stycket är ganska långsamt men bara ca 3:20 lång inklusive en rätt lång fade, så håll ut. Föreställ dig ett sjunkande skepp genom ett mörkt och oändligt vatten…
1
Originalet, 1992
Uppspelad på en Roland D-10



ladda ner mp3
2
Covern, 2008
Uppspelad på en nyare PC



ladda ner mp3

Måndagen den 14 juli 2008

När halva juli har gått och det inte händer något i mitt liv som är värt att skriva om, då blir det glest mellan inläggen. Jag kan också omedelbart konstatera att jag sitter här och ljuger. Det händer visst saker. Det är sommar (och jag verkar vara en av de få som tycker vädret är helt okej), jag har ett roligt jobb, jag har tid över, jag är kreativ, jag träffar intressanta och roliga människor. Det som händer är inget negativt, det är inga tråkiga saker som pågår, egentligen borde jag vara ganska glad och förväntansfull inför framtiden, både den omedelbara och den mer avlägsna. Men ändå känner jag ingen iver att skriva om det. Som om jag inte riktigt är helt nöjd. Som om det inte räcker till, eller att jag vill ha något annorlunda.

Så då får skrivandet ligga lågt för tillfället (och det tillfället kan vara hur långt eller kort som helst – förmodligen det senare). Tills jag hittar nya infalls- och anfallsvinklar till tillvaron.


Torsdagen den 17 juli 2008

Den textuella inspirationen må stundtals vara låg, och jag låter den vara så tills den hittar tillbaka alldeles själv. Däremot äger Trästockfestivalen rum just nu, och halva behållningen är att gå runt och lyssna på kända och okända liveband och låta sig fyllas av inspiration. Förvisso har jag för lite talang och tid och struktur och fantasi för att låta inspirationen mynna ut i en för mig tillfredställande produktiv nivå just nu, men tills att jag hittar en väg dit – en väg jag tvivlar på att jag kommer att finna – får jag nöja mig med att låta den vara en katalysator för mitt eget välbefinnande.


Söndagen den 20 juli 2008

Trästockfestivalen har nått sin ände.

  • Anna Järvinen lät som en något mindre olycklig Anna Ternheim, men ett något olycksbådande intryck är att hon inte lämnade något.
  • Markus Krunegård lämnade ett något mer dansant intryck. Glatt med med tanke, ordrikt och fundersamt men lättsmält.
  • Moon Safari slant en aning i stämmorna men trummisen var outstanding, likaså den sammantagna prestationen. Långa instrumentala låtar med avancerade och ständiga taktartsbyten, men aldrig, aldrig tråkigt.
  • Abalone Dots var mysiga och snygga men jag lyssnade för lite för att kunna bilda mig en ärlig uppfattning.
  • Säkert! levererade. Stabil och sprittande. Fantastiska texter.
  • Jag undrade om Christian Kjellvander hade någon hemlig trummis någonstans men allt han hade var sina händer, sin gitarr och en ljuv fru. Frågan är om han inte hade behövt en orkester bakom ändå, för att få till lite variation. Det blev väldigt enahanda efter ett par låtar.
  • Darcy var som vanligt bättre än väntat (och ska helst avnjutas sittandes). Och blev ännu bättre i vetskapen om smaskiga och snaskiga intriger inom och utanför bandet.
  • Ziegeist var en frisk och skön neonfläkt bland alla gitarrer och all punk och metal och indie (vad är indie, egentligen?). Tungt, tufft, blinkande, dunkande.
  • Ljudet på festivalen var bättre än någonsin. Kanske inte lägre volym men mycket bättre balans bland registren och mindre skrän, trumhinnekrossande slagverksslammer och diskantskrik. Jag kunde till och med ofta uppfatta sångtexterna.

(Det är en amatörkritikers ynnest att slippa gå och lyssna på de konserter jag förmodligen skulle sätta eller på.)


Onsdagen den 23 juli 2008

På ett litet uppsamlingsmöte på jobbet (boendestöd) häromdagen frågade en kollega lite skojfriskt resten av församlingen:
– Ser ni någon skillnad i det här rummet idag mot tidigare?
Jag försökte tänka snabbt, vilket är något jag försöker varje dag utan att lyckas. Den här gången tyckte jag att jag varit någorlunda kvicktänkt när jag svarade:
– Ja, teven är avstängd.
Det var naturligtvis fel svar. Kollegan hade ersatt plastblommorna i fönstret med riktiga krukväxter. De var ganska fina faktiskt. Jag tror jag lyckades rädda situationen genom att medge att jag noterat den nya detaljen redan dagen innan. Men eftersom hon frågade om en detalj som skulle vara ny idag, så grabbade jag tag i första bästa. Och det fick bli det faktum att teven var avstängd.

För i min värld var det ett extremt tydligt faktum. På jobbet går nämligen teven varm i genomsnitt 15 timmar om dygnet. Och det är verkligen ingen överdrift. På arbetet, när det är relativt lugnt, blir man överöst av trav, text-tv, reality-shows om kockar och supermodeller, Glamour, allsköns sit-coms, Oprah, Dr Phil och andra talkshows. Framförallt blir man ständigt överöst av reklam. Gång på gång. Hela jävla tiden. Och det finns inget sätt att värja sig. Jo, det finns det, det är att stänga av, men det är ju faktiskt någon som satt på teven, och det av en anledning, för att denna någon var lite less och ville slå ihjäl lite tid med att leta efter något intressant att titta på. Luften är ju fri, det måste jag acceptera. Men om jag vill läsa en bok så blir det svårt. Alla de ihoptryckta människorna på bredbildsteven, ja, de är ihoptryckta i lodrätt led, för nittio procent av programmen sänds fortfarande i 4:3-format men i princip hundra procent av alla nya teveapparater är bredbildvarianter med 16:9-formatet förinställt vilket gör att bilden vid 4:3-program är ihoptryckt och förvrängd och det konstiga är att de flesta tevetittare verkar vara nöjda med det, men det är inte jag, och jag vill så gärna trycka på den där knappen på fjärrkontrollen som ändrar visningsformatet så att bilden får en korrekt aspect ratio, och troligen då också får svarta områden vid sidan om bilden och det tycker förmodligen mina kollegor ser helt knasigt ut, plus att de tycker att människorna i teven blir konstigt jätteavlånga då. Nåväl, vill jag läsa en bok blir det svårt, för alla de där ihoptryckta människorna, ja, allt som händer i teven, pockar på min uppmärksamhet, det tränger in i mig, det skriker – titta på mig, lyssna, det kommer mer intressant efter pausen, och jag är fast, jag kan inte släppa blicken, det blir en kamp mellan teven och mig som varken vill ha eller behöver ett endaste dugg av någon av de produkterna som det informeras om, jag kan inte värja mig, jag kan inte låta bli att titta, men varför gör jag det då om jag nu inte är intresserad? Låt mig vara!

Men jag är i minoritet. Jag måste ge upp. Jag måste acceptera att det är så här vardagen ser ut i mångas liv. Och bara följa med och nicka och skratta och förfasas och underhållas på rätt ställe för att jag ska bli erkänd som något annat än ett UFO. Vilket man lätt blir om man påstår att sveriges bästa tevekanaler kommer från Sveriges Television (och det är inte bara för att man slipper reklamen), att jag inte har något emot att betala tv-avgiften eftersom jag tror att utan Public Service kommer mediasverige förvandlas till ett oändligt stormande och stressande hav av kommersialism och fördumning. (Igår slog mig tanken att slänga ut min egen teve – eftersom den extremt sällan är påslagen – och ändå fortsätta betala tv-avgiften.)

Men det är redan försent. Jag är ett UFO. Det blev jag varse när det för en gång skull skulle lyssnas på radio och min kollega grymtade till när frekvensen var inställd på Sveriges Radio P3.
– P3 kan man ju inte lyssna på – det är ju bara en massa prat, sa hon och bläddrade fram Rix FM (Bäst Musik Just Nu… just nu?). Så sansat jag någonsin kunde frågade jag om hon tycker bättre om reklamen och allt klämkäckt (men rätt innehållslösa) snack som de är skyldiga att ha för att överhuvudtaget äga sändningsrättigheter.
– Nej, svarade hon, det lyssnar man ju inte på, det filtrerar jag bort.

Ridå ner.


Måndagen den 28 juli 2008

Sista arbetsveckan. Sen är jag ledig fram till då logopeden börjar om med full fräs första september. Och vad hade jag tänkt pyssla med då kan man undra?

Jo, jag hade tänkt lära mig flyga.

Jag har nämligen anmält mig till en veckolång kurs där jag tar licens att flyga skärm med paramotor. Vad är det, undrar en del. Det verkar farligt säger andra.

Skärmflyga har jag varit sugen på i flera år. Man har en slags fallskärm, ett segel, som man fyller med luft och använder som vinge och så utnyttjar man vindar eller termik för att starta från en sluttning och flyga upp, upp, upp. Eller också hänger man en propeller på ryggen – en paramotor – och startar från en platt åker någonstans. Man sitter i en sele under och kontrollerar skärmen och motorn så att man hamnar där man ska. Jag kan inte tänka mig ett enklare sätt att ta sig upp. Farligt? Tjaa, kör man bil utan att ha lärt sig det så är det också farligt. Har man kontroll över situationen och ser till att inte hamna i något läge där man inte har det så är det säkrare än att köra bil. Man hänger ju under en skärm. Dessutom har man alltid en nödskärm med sig. Och eventuell flygrädsla tränas bort under utbildning.

Kursen ska äga rum i Piteå nästa vecka. Perfekt för att ägna resterande ledighetsveckor åt att skaffa utrustning och träna och… flyga. Naaaajs avlutning på sommarlovet!

Men… en och en halv vecka före kursstart dimper det ner ett mejl som säger att det är för få anmälda till kursen, som annars brukar vara fullbokad. De vill flytta fram den några veckor för att få fler anmälningar. Det ser ut att bli helgkurser mitt under brinnande logopediutbildning. Hellskotta. De behöver tre kursdeltagare till. Jäkla osis. Jag raggar deltagare. Järnet. Jag har eventuellt lyckats ragga en och en halv.

Du som läser detta – känner du någon (kanske du själv?) som är helledig nästa vecka (32) (eller någon av veckorna efter) och kan tänkas ha råd och lust – hör av dig på stubben! Kursen kostar 14500:-, vilket ju är en hel del pengar. Har man dem så tror jag det är värt investeringen. Faktiskt förhållandevis jättebilligt (och enkelt) om man vill lära sig flyga.

Mer info: Svenska skärmflygarförbundet
Kursanordnare: Sky Adventures


Torsdagen den 31 juli 2008

Dessa En och en halv eventuellt ihopraggade deltagare minskade till en halv, och då är Noll närmaste heltal. Sedan anmälde sig tydligen En ny deltagare till arrangören, men då den andre (inte jag) av ursprungsskaran tydligen skadat foten så var vi ändå tillbaka till Två. (Tänk, ett tag var vi uppe i Fyra och en halv deltagare… oändligt nära målet Fem.) Oförändrat läge, alltså.

Men numera är kursen i Piteå reducerad till En deltagare, ty jag fick nog av den ångestfyllda känslan av att åtminstone tappat smöret. Om ett par veckor tar jag tåget ner till Skåne och Kåseberga på Österlen och går kursen där istället. Det är tydligen den platsen, vid Hammars backar, som är Sveriges mesta skärmflygarområde och där har kursanordnaren sitt huvudkontor. Har jag pungat ut med fjorton och en halv laxar så ska jag banne mig genomföra det jag tänkt och det är nu jag har semester (sista arbetsdagen imorgon), inte i september.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!