Måndagen den 2 juni 2008 - Inbördessmurf

Som jag har väntat. I mer än ett år. Men nu ligger albumet där, på bordet framför mig. Och nu har jag läst, och nu vet jag hur det gick till, ända från det att två smurfer lite oskyldigt började gräla om huruvida det hette korksmurf eller smurfskruv, till upplösningen då detta hemska hände som förenade och upplöste det grymma inbördeskrig som smurfbyn på grund av denna språkförbistring hade hamnat i.

Jag talar om albumet Smurfbråk och bråksmurfar, som jag suktade efter i april förra året. Så här går historien:

SPOILER: (vill du uppleva historien som den är tänkt att upplevas, det vill säga genom att läsa själva seriealbumet – sluta läs här!)
Första textrutan lyder: Det är ändå inte länge sedan smurferna levde i fullständig frid och harmoni… På torget ägnar sig de små smurferna åt sitt vardagliga, lyckliga liv. Buttersmurfen vill inte ha en present av presentsmurfen för han gillar inte presenter, Glasögonsmurfen går sina medsmurfer på nerverna genom sitt mässande om moral och etik, Tårtsmurfen bjuder på tårta och så vidare.

En smurf, vi kan kalla honom Namnlösa smurfen, är på väg till andra änden av byn för att fixa en, som han säger, korksmurf, hos Fixarsmurfen. (På vägen dit får vi höra en rolig gåta: Vad är det som är smurf och har en grön smurf och smurfar när man smurfar det? Rätt svar är – Två smurfer, och alla skrattar…)

Väl framme hos Fixarsmurfen säger Namnlös:
– Hejsan, Fixarsmurf! Kan du smurfa mig en korksmurf?
– Du menar väl en smurfskruv? frågar Fixarsmurfen.
– Nä, en korksmurf. Att smurfa upp flaskor med.
– Ja, det är ju en smurfskruv.
– Nä då, det är en korksmurf!
– Javisst, det är sant, ni sydsmurfer säger orden på andra hållet!
– Nä då, det är ni nordsmurfer som…

Nu får vi alltså veta att smurfbyn är uppdelad i en syd- och norddel där man lägger in ordet "smurf" i sammansatta ord och begrepp på olika sätt. Namnlösa smurfen och Fixarsmurfen går till Gammelsmurfens hus för att höra med honom vem som egentligen har rätt. Men Gammelsmurf är upptagen med ett mycket viktigt experiment och tycker att de ska fråga honom en annan gång om den där lilla tvisten.

En olöst fråga dör gärna inte ut bland smurferna så diskussionen fortsätter på gator och torg. Glasögonsmurf, som ju vill allas väl, kommer med grammatikboken och vill reda ut trasslet, men han blir som vanligt fullständigt ignorerad. En sydsmurf himlar med ögonen och säger att nordsmurferna inte vill erkänna att deras smurf är dialekt, samtidigt som hans kompis ändrar texten på en teateraffisch från "Lilla Smurfluvan" till "Lilla Rödsmurfan". Under pjäsen blir skådespelarna utbuade av halva publiken som inte tycker att det heter "en smurf med smör" – det heter ju faktiskt "en kruka med smurf"! Det dröjer inte länge förrän det flyger tomater och smur… öhm… krukor med smör, över parkett och scen. Den enda som kan stoppa storgrälet är Gammelsmurf, som skriker till och frågar sina smurfer om de inte skäms över att smurfa så där för några ords skull… Smurferna slutar med ens att bråka, står där och tittar ner i gräset en stund, och efter att Gammelsmurfen gått hem för att lägga sig vill en smurf som en vänlig gest skaka smurf med en av sina åsiktsmotståndare. Men det heter ju faktiskt smurfa hand, och storbråket är snart i full gång igen.

Dagen efter råder det ett spänt lugn. Gammelsmurfen får avstyra ett frö till ett nytt bråk genom att föreslå att de ska kasta boll. Vid ett tillfälle missar en smurf att ta emot en pass varpå bollen rullar till Buttersmurfen, som naturligtvis inte gillar att fånga bollar. Han sparkar tillbaka den ut på plan, alla står och gapar av häpnad och se – smurferna har uppfunnit fotbollen! Och det är nordsmurfer mot sydsmurfer och själva spelet och hejarklackandet håller bråket i schack.

Men stämningen blir ändå alltmer hätsk under dagarna. En sydsmurf vägrar ta emot en present från Presentsmurfen för att han är nordsmurf, månen är mycket vackrare från sydsidan, det snackas skit och det utvecklas nya hånfulla vitsar gentemot respektive bydel. Nordsidan organiserar en demonstration i syddelen av byn ("Ner med sydsmurferna", "Seger till norr") men ingen är där för att se på demonstrationen för hela den befolkningen är i norddelen för att demonstrera där. Nästa morgon målar en sydsmurf en linje genom hela byn, för att tydliggöra var gränsen mellan syddelen och norddelen går. Man får inte passera gränsen om man inte säger lösenordet rätt (korksmurf respektive smurfskruv). En nordsmurf flyger på en stork och släpper ner propagandablad ("Smurfa normalt! Säg Lilla rödsmurfan!"). En sydsmurf kapar storken och beordrar nordsmurfen att styra söderut.

Till slut urartar det i öppet slagsmål med riktiga våldsinslag. Smurfer som pucklar på varandra med demonstationsskyltar, påkar och knytnävar, smurfer stryper varandra, smurfer vrider om varandras näsor, smurfer ligger avsvimmade. Samma dag kommer Gammelsmurfen ut från sitt hus där han suttit i det närmaste isolerad med ett kemiskt experiment, bara för att upptäcka att den lilla dispyten utvecklats till ett rent och skärt inbördeskrig, som han inte kan stoppa själv.

Smurfernas värste fiende är en ful gubbe som heter Gargamel, och hans katt Azrael. Gargamel har svurit på att förgöra smurferna, äta upp dem eller göra guld av dem, men trots att han bor i skogen i närheten av smurfbyn så hittar han dem aldrig. Den här gången beger sig Gammelsmurfen till Gargamels hus, för han har en plan. Om han byter skepnad med Gargamel och tar sig tillbaka till smurfbyn så kommer han att ena alla nord- och sydsmurfer att i stället för att bråka ta sig an den de tror är den elake Gargamel. Gammelsmurfen lyckas byta skepnad med Gargamel (som blir till en Gammelsmurf) och de beger sig tillsammans tillbaka mot smurfbyn. När Azrael blir sugen på äta upp det han tror är Gammelsmurfen får han bannor av den förvandlade Gargamel och blir alldeles förvirrad. När de kommer fram till smurfbyn pågår det fullskaliga kriget för fullt, men när smurferna ser Gammelsmurfen (i Gargamels skepnad, alltså) slutar de bråka och anfaller och lyckas binda fast honom. Han säger då:
– Hahaha! Bravo, små smurfer! Jag ser att ni har glömt ert bråk! Ni har smurfat att det är enighet som ger styrka! Nu kan nu befria mig, för jag är i själva verket inte Gargamel utan er Gammelsmurf.

Det tror smurferna naturligtvis inte på. Gargamel (i Gammelsmurfens skepnad) har nu lyckats få tag på formeln som kan ge honom sin riktiga skepnad tillbaka, och när Gargamel och Gammelsmurfen återfår sina riktiga jag uppstår kaos i smurfbyn – Gargamel försöker fånga så många smurfer han kan i nävarna, smurferna försöker fly till skogs men Gargamel är dem i hälarna och lyckas bara fånga fler och fler. Kan det bli värre?

Jo, det kan det, för plötsligt dyker katten Azrael upp och blir störtförtjust när han får se alla de läckra, blå små munsibtarna. Alla smurferna ropar skräckslaget: – Vi är försmurfade!
Men Azrael springer förbi smurferna och ger sig på Gargamel istället, ty Azrael tror ju fortfarande att Gargamel egentligen är Gammelsmurfen och tvärtom. Azrael klöser och biter och river på Gargamel som är tvungen att släppa alla smurfer han har fångat. Smurferna flyr därifrån till säkerhet. När Gargamel äntligen lyckats bli kvitt sin katt gör hans katastrofalt dåliga lokalsinne att han inte hittar tillbaka till smurfbyn utan bara till sitt eget hus.

Efter den pärsen råder det åter frid och fröjd i smurfbyn. Det enda som återstår är att Gammelsmurfen utfärdar ett dekret som uppmanar smurferna att "hädanefter aldrig mer smurfa några sammansatta ord". Glasögonsmurf sammanfattar:
– Man ska inte smurfa "korksmurf" eller "smurfskruv" mer utan istället "saken som man smurfar upp korken ur flaskor med".
Det låter krångligt, men vad gör man inte för att undvika en sådan här konflikt?

Slut på historien. Jag vet att jag för ett år sedan jämförde smurferna med världspolitik, och det kan man ju ha åsikter om, men jag tycker ändå att konflikten som rivs upp i smurfbyn har många paralleller med det som händer och hänt i världen idag och igår.

Framförallt beundrar jag den som orkat läsa ända hit. Återigen – nördigt, jag vet! Men viktigt!


Lördagen den 7 juni 2008

Här sitter jag. Alldeles stilla. Jag tänker att om jag sitter tillräckligt stilla så märker den där rutiga människan som går omkring här ingenting. Jag syns inte. Men jag ser honom. Han går runt de här trämojängerna och plockar upp saker från marken och stoppar dem i en vit, blänkande, konstigt låtande sak som han håller i handen. Jag såg honom igår också. Han och en flock andra människor satt på trämojängerna och kvittrade. I mitten var det någonting gult och varmt som fladdrade. Innan dess stoppade de saker i munnen – det var bruna bitar av någonting, något gräddvitt gegg och något som var mest grönt men med röda och orange inslag i. Jag tyckte det såg äckligt ut (jag föredrar de där svarta sakerna som flyger omkring) men de såg ut att uppskatta det. Och nu går han alltså omkring här och tar upp saker från marken. Alldeles precis nu sitter han en halvmeter bort från mig och håller en svart mackapär framför ansiktet. Konstiga människa. Men jag är trygg. Han ser mig inte. Haha.


Söndagen den 8 juni 2008


Måndagen den 9 juni 2008

Imorgon lämnar jag ljuset och drar iväg på sommarens roadtrip.


Bokstäver betyder minst en övernattning hos goda vänner.
Hjärtat betyder ett speciellt kärt återseende.

Att köra hela sträckan (bort och hem, 280 mil) tar enligt google 35 timmar men jag tror jag har bestämt mig för att göra det på fjorton dagar istället. Man blir så trött bakom ratten annars. Visserligen tycker jag att jag är hyggligt duktig på att stanna och ta mig en lur om det händer (och det kommer troligen att hända) men jag sätter min tillit till att de jag ska hälsa på gör mig pigg och glad.


Onsdagen den 11 juni 2008

När jag bänkade mig vid frukostbordet i D & E:s hus i Sundsvall försökte W (0;9) bita mig i tån utan resultat. Samtidigt läste jag i Sundsvalls Tidning att Sverige vann mot Grekland med två noll. Så roligt. Jag är ingen fotbollsfanatiker av rang, fast nog tycker jag att det är roligt att följa ett lite större sammanhang. Simon och Leif är däremot större fotbollsfanatiker än jag, och därför har de skrivit en liten sång i vilken de förutspår hur det kommer att gå för Sverige i EM. Visserligen är de redan inne på fel spår, men den är ju rätt rolig ändå:



Torsdagen den 12 juni 2008

En grabb som alldeles just fyllt tre ska egentligen inte kunna läsa än, men det struntar A i och läser upp vad som står på brandskyddsskylten på Sollidenrestaurangen på Skansen. "Skum. Mot brand i trä, tyg, papper, vätskor…" läser han upp. Helt korrekt (med undantag för några framflyttningar av velara klusiler). Definitivt inte en skylt han har lärt sig läsa utantill. Inte heller reglerna till ett spel han just fått. Brödtexten börjar: "Varje spelare har ett stall med fyra bås i samma färg som på spelplanen. Dessa bås ska fyllas med fyra olika djur (en häst, en ko, en gris och en tupp). …". Texten lästes upp i stort sett flytande. Nästan lite kusligt tycker jag, men sant. Wow.


Lördagen den 14 juni 2008

Idag lämnar jag ett Stockholm med stundtals ambivalent (men inte kallt) väder och kör till skåneland. Om bilen orkar, vill säga. Lilla ELLan har varit lite gnällig på sistone, förmodligen för att hon var tvungen att ta mig till och från Gällivare några gånger förra månaden, men hon eftersom hon nu har sprillans nya tändstift, bromsok, -skivor och -backar samt ny olja så tror jag nog att hon är lycklig nog spinna som en katt (utan knorr) hela vägen ner. Peppar, peppar…

(Jag lämnar också B, I, A och T (35, 34, 3 resp 1) som jag bott hos, D och I (34, 0;8) som hälsade på oss i förrgår (M var upptagen) och C och M (34, 39?) som jag träffade igår på stan. Kashmirin var svettigt stark men smaskig! Med var också deras vänner M, A och lilla T (0;1) som dock behövde åka hem för tankning.)

Men först blir ett stopp i mammas paradis i Sörmland och påhälsning hos M och T (och något relativt nyfött, tror jag) som numera bor i den lilla röda stugan med vita knutar på andra sidan åkern. Det ska bli spännande att se hur de med värdighet lyckats göra om Anneborg till en plats att växa upp på.


Måndagen den 16 juni 2008

Anneborg var fyllt av lycka, bus, nybygge och smakfullhet. Jag tror mamma är helnöjd där hon ligger och ger näring till en ros som växer så det knakar.

På vägen ner till Skåneland fortsätter ELLan att gnälla en aning, vilket avhjälps temporärt i en Gör-Det-Själv-hall på en OKQ8-mack i Norrköping i vilken vänster fram- och bakhjul får byta plats. Fortsatt åtgärdande sker idag, hos en mer kompetent mekaniker än jag. Att något krånglar med transportmedlen under mina sommarroadtrippar, vare sig de görs med veteranvolvo eller nittiotals-saab, verkar vara rutin.

När jag kommer ut ur de småländska skogarna, ut på den skånska slätten, tycker jag att det doftar saltvattensakvarium, men det är säkert bara inbillning. På andra sidan saltvattnet ligger kontinenten, och de som bor här står på något sätt ofta vända ditåt, och jag undrar om det är därför man, precis som i Stockholm, och utan att dra alla över en kam, utvecklat sina egna teorier och fördomar om norrlands mygg, kyla, mörker, hembränningskultur, materiella standard och min egen vetskap om världen i stort och smått. Jag suckar lite lätt och tänker att jaja, den okunskapen och det icke upplevda och erfarda om hur det egentligen ligger till påverkar inte min livskvalitet jag och mina grannar har.

I vilket fall blir jag välkomnad av min kära familj i villan på slätten. Smalbensmusklerna får sig en omgång på studsmattan och resten av mig följer med på en tur med brodern och hans motorcykel. Från pågatåget mot Malmö spanar jag, utan resultat, efter grävskopor på gamla BT Kemis tomt i Teckomatorp. När jag passerar Hjärup försöker jag även spana efter något bland villorna, men kommer på mig själv att upptäcka att jag inte har någon aning om vad jag ska leta efter. I Malmö möter jag upp gamla kära C och hennes M, och kikar på 40-åringar som tävlar mot varandra under en högljudd och rätt cool skateboardturnering under Turning Torsos skugga. En glass vid strandkanten och oxfilé i Undantaget gör söndagen komplett.


Alla killar med invandrarbakgrund jag har tjuvlyssnat på här nere tycker jag låter precis som Zlatan.


Midsommarafton den 20 juni 2008

Himlen ser ut att bli mer blå än grå, W:s nya potatisskalare kommer väl till pass och den supermarinerade fläskkarrén läggs som ett lock över sillen i magen när midsommar är ett faktum. Allt är grönt och skönt!


Onsdagen den 25 juni 2008

Det känns som att jag just kommit hem. Tiden borta har gått väldigt fort eftersom det varit väldigt trevligt men att komma hem efter 313 mil var även det fantastiskt skönt.

Efter dessa dagar i Skåneland bänkar jag mig i min stackars bil och tutar norrut på E6:an, gör ett stopp vid en gammal radiostation och driver runt en stund på Varbergs fästning innan jag köar in till Göteborg. Tillsammans med D intas en pizza med absolut rätt ingredienser och med magarna fulla glor vi på fotboll och jublande ryssar i ett hamnmagasin med storbildsteveskärmar. Dagen efter tvingas högerfoten ta mig till ett efterlängtat midsommarfirande i ett som vanligt supergästfritt Milsbo i Dalarna. Jag vet inte hur mycket gäst eller hemma jag ska känna mig men i vilket fall som än råder så får W och hans föräldrar I och O (och även de andra obligatoriska midsommargästerna, inklusive ex-ex-ex-exet) mig att må riktigt gott. Efter en oerhört slö och skön midsommardag rullar jag (via en titt på gruvan i Falun) till A-H, H, J (7) och E (1;9) som bor i en skog i Gästrikland. De vill att jag stannar fler än bara en dag och min vilja slits en aning men strävan efter att komma hem och landa innan jobbet börjar imorgon vinner.

Och landningen går fort. Trots det har sommaren bara börjat.


Torsdagen den 26 juni 2008

En logotyp ska ju innehålla element som på ett eller flera sätt representerar det logotypen är tänkt att presentera. Stadsfestens logotyp är ett utmärkt exempel. Vi kan ta det från höger. Den lilla byggnaden ute i kanten kan till exempel vara något av bostadshusen inne i centrum, eller varför inte det gamla stadshuset Hjorten? Till vänster om det finner vi ett par träd som måhända står i stadsparken och skänker skugga en solgassande dag. Mojängen intill är en profilbild av fontänen Johanna som skänker blöt svalka, också det i stadsparken. På vänster sida återfinns ett högt punkthus. De enda husen av det slaget står på Getberget. Här. Där jag bor. Så trevligt att ens hus är avbildat på Stadsfestens logotyp. Fest på stan, fest på Getberget. Haha. Hm.


Söndagen den 29 juni 2008

Festen är över.

Man kan skönja ett mönster ur de fyra kvällarna som festen har pågått. Medelåldern har sänkts och berusningen förändrats. Ordet berusning kan förstås tolkas på lite olika sätt – ibland som glädjeberusning och ibland som fylla. Glädjeberusningen var rätt hög från början och nog kan man påstå att den kvarstod till slutet, men fylledelen tog stora kliv framåt – och med det övergår festen från att innehålla ordnad och lagomt ostädad glädje till att vara en mer kaosartad yra.

Kaoset kommer av missförståndet att ju mer man häller i sig desto mer slappnar man av och desto mer kapabel är man att ha roligt. Utan gränser. Men lagom är fan bäst. Det gäller att hålla sig på rätt sida om tröskeln som utgör gränsen mellan skön relax å ena sidan och total kognitiv röra och huvudvärk och amnesi dagen efter å den andra. Kvalitet framför kvantitet. Killar och tjejer med såsig blick och noll kontroll på stegen – ser de ut att ha roligt? En minnesvärd kväll? Kanske det, men i så fall går det utanför min egen begreppsvärld. Utöver det har vi den påverkan alkoholen har på känslor vilket kan vara positivt när det gäller positiva affekter – men verkligen inte när det skapats intriger av alla de slag. För då kan det hända ytterst märkliga och obehagliga saker.
(Helt seriöst uppmanar jag berörda att ta kontakt med familjerådgivningen för att få någorlunda kontroll på situationen som tär särskilt på dig och även dig och faktiskt också på omgivningen. Gör det innan något allvarligare händer.)

Samtidigt blir inträdet dyrare, från noll till runt trehundrafemtio. Det spelas några konserter men publikskaran är löjligt gles – huvuddelen av de som köpt biljett befinner sig i öltälten och gör precis samma sak som de annars skulle göra på krogen en vanlig lördag. Skillnaden är väl att man dricker ur plastmuggar, det är mer folk och man är delvis utomhus och man tycker tydligen det är värt de 250 kronorna extra man betalar. Tomas Andersson Wij säger att han hade fått information om en publik på runt 7000 huvuden och tillägger skämtsamt och ironiskt att kravallstaketen nedanför scenen verkligen gör skäl för namnet för oss två-tre hundra som faktiskt var där och lyssnade. Något fler är lyssnarna till Amanda Jensen, Petter, Jill Johnson, och The Soundtrack of our Lives, men ändå på tok för få för att kalla konserterna för välbesökta (Europe på fredagen håller till i en helt annan klass som dragplåster). Den absoluta majoriteten är fortfarande nere vid älven och dricker öl (och några lyssnar och dansar till coverbanden, förstås).

Det är som om jag inte riktigt är medveten om det då, men själv irrar jag omkring, absolut inte med såsig blick, och längtar efter någon och något roligare. Jag vet att det finns.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!