Tisdagen den 1 april 2008 - Sälar

Idag var det ståtligt kursavslut med redovisning i Språklig Interaktion, och jag försökte så pedagogiskt som möjligt beskriva alla de sätt som folk pratar i munnen på varandra. Mot slutet hade jag från början tänkt att lägga in ett aprilskämt men stundens högtidliga allvar hindrade mig. Istället gav jag mig ut till busshållplatsen och höll på att rinna bort i den tolvgradiga hettan, halvt besviken över att ingen annan heller hade gett sig på ett aprilskämtsförsök.

När jag kommer hem och fikonsurfar in på norran.se ser jag att de rapporterar om sälar som irrat sig långt upp på land i västerbotten, bland annat på E4 i höjd med Ånäset. Ett solklart aprilskämt, tänker jag. Om jag vore säl skulle jag inte orka åla mig flera kilometer upp på land. Men vakthavande befäl vid Umeåpolisen hävdar att de inte ägnar sig åt aprilskämt. Tur det, antar jag. Och sälar har kanske inte världens bästa orienteringsförmåga på land, gissar jag. Men då är det ju konstigt att det inte händer oftare. Sälar i fjällen och isbjörnar på gatorna.


Torsdagen den 10 april 2008

Det finns ju en nystartad och utmärkt busspendlarblogg, men det hindrar ju inte mig att spy galla över företeelser som gör livet lättare för en som pendlar till sin karriärssatsning.

När man har pendlat ett tag så skapar man så småningom strategier för att göra sin egen bussresa så behaglig som möjligt. De flesta av dessa strategier förverkligas innan bussen anlänt till hållplatsen, eller vid påstigningsfasen. Bland de första strategierna återfinns den att positionera sig rätt bland alla väntande på hållplatsen så att man står fördelaktigt till och är bland de första som kommer på. Utan att för den skull förarga sina medväntande. Jag vill ju inte att det ska se ut som att jag trängs. Jag vill ju vara en God Medmänniska.

En annan strategi är att ha den där förbannade tian redo, om man åker med linje 100. Jag blir mer och mer övertygad om att den verkligen finansierar förstaklassavdelningen där man erbjuds gratis hörlurar och kaffe, 220 volt och bredare stolar. Idag blev linje 100 fullsatt innan jag hann på, och jag fick ta en extrainsatt buss som avgick först en halvtimma senare (varpå chauffören riskerade passagerarnas liv genom att köra som en dåre för att försöka hinna ikapp). Fullsatt är förresten inte det helt korrekta uttrycket – rent geometriskt sett så var bussen bara fullsatt till fyra femtedelar, den femte femtedelen utgörs av de sex extra breda stolarna med gratis hörlurar, kaffe och 220 volt. Där satt bara en person och glassade när bussen avgick. Denne person trängde sig dessutom före i kön, för han insåg väl att alla i kön var studenter och inte hade ett företag som betalade för att få åka i första klass.

För den som undrar så behövde jag inte betala tio kronor extra för att åka den extrainsatta expressbussen (en halvtimma senare), ty den hade ingen förstaklassavdelning. Den hade förvisso inte heller någon bussvärd som tog betalt (något jag brukar sköta själv under chaufförens överinseende) eller sålde kaffe eller hörlurar (köper aldrig något på bussen) eller satte igång filmen efter halva resan. Det heter förresten inte bussvärd. Jag hade fel. Förlåt. Det heter kabinvärd. Smaka på ordet.

Kabinvärd.


Fredagen den 11 april 2008

Jag kan ju berätta om en annan strategi jag har när jag kliver ombord på en buss. Finns det ingen fönsterplats ledig (förutom då det sitter en person vid gången och använder den strategin för att slippa få någon bredvid sig), så väljer jag ut ett "offer" som inte verkar ta alltfört stort uttrymme åt sidorna. Man lär sig liksom tolka karaktären utifrån kön, utseende, kläder, och efter ett tag vet man på ett ungefär vilka typer som tenderar att breda ut sig med armar och ben på ett onödigt sätt. Även om jag själv är rätt bredaxlad, tror jag faktiskt inte att jag tar så stor plats. Mitt säte är mitt säte, inte min grannes. Och tvärtom. Jag har ingen rätt att inkräkta om hans område. Jag ser till att inte bresa med benen. Jag ser till att inte armbågas. Jag ser till att det finns åtminstone några millimeter luft mellan oss två. Det handlar om integritet. En integritet som man som busspendlare ibland är illa tvungen att acceptera att vissa medpassagerare kränker ibland.

När jag klev ombord bussen igår resulterade en snabb överscanning genom bussen att ingen ledig fönsterplats (med ledig gångplats) fanns, varpå jag började scanna efter någon lämplig, presumtiv icke integritetskränkande person att sätta mig bredvid. Jag hittade en tjej i min egen ålder. Jag frågade om det var ok att sitta där. Det var ok. Visserligen hade hon en massa väskor på golvet, runt hennes fötter, men att de faktiskt stod på golvet och inte på sätet bredvid henne vittnade om att det här är en god, empatisk bussmedmänniska som är mån om sina medpassagerare. Och som i förlängningen även är medveten om sina medpassagerares personliga sfärer.

En annan detalj man måste ha i beaktande vid val av säte är om personen i stolen framför har fällt bak sitt säte, eller om det ser ut att finnas risk att han/hon kommer att göra det. Beroende på typ av buss (olika typ av säten, olika avstånd mellan sätena) så är det för mig en fysisk omöjlighet att sitta bakom en sådan.

Kvinnan framför mig satt från början med sätet uppfällt, men fem minuter efter avgång, då jag båda hunnit sätta mig tillrätta och tagit fram datorn för att se en film, så vräker hon sig bakåt med full styrka och kraft. Utan förvarning. Så fort det bara är möjligt. Mina knäskålar och min dator undviks att krossas, men detta är ett uppenbart fall av kränkning av min personliga sfär. Dessutom sitter jag plötsligt rätt obekvämt, med knäskålarna tätt emot henne säte och utan möjlighet för mig att sjunka ihop.

Här börjar nu en kort katt-och-råtta-lek. Med hjälp av mina knän ruckar och knuffar jag på hennes säte för att göra henne uppmärksam på att det faktiskt sitter en person bakom henne, och att den personen (jag) existerar för hennes värld än en aning mer nu när hon har bestämt sig för att ligga ner. Hon skruvar lite på sig som respons. Efter en stunds "spontant" men "oavsiktligt" ruckande på hennes stol får jag onda blicken tillbaka, varpå jag lutar mig fram och säger: "Du får ursäkta, men jag har rätt långa ben…"

Hennes reaktion är ganska vänlig och förstående, "Jaha, men då!", säger hon, rätar upp sätet igen, flyttar till fönsterplatsen (och överger därmed sin sitta-för-sig-själv-på-gångplats-strategi) och bränner bakåt det sätet istället, med samma kraft och styrka, utan förvarning. Därmed blir min stolsgranne även hon kränkt och det är mitt fel. Hon har i och för sig mycket kortare ben än jag men ändå. Resten av resan sitter jag och skäms och får ondare och ondare i ryggen då jag spänner mig av obekvämlighet.

Allt detta sker på bussen där man betalar tio kronor extra för få det lite extra trångt.


Torsdagen den 17 april 2008

Nu tänkte jag att den här glesa blo… nej… nätdagboken ska bli lite äcklig en stund.

För en vecka sedan fick jag en spruta på baksidan av vänster axel. Det är ett led i att skydda oss logopedstudenter mot de tuberkulossmittade barn som vi eventuellt kommer att träffa på vår första praktik i maj. Sannolikheten är ganska liten men man vet ju aldrig. Det är märket efter sprutan som syns i bilden här ovan. Rodnaden är drygt en centimeter bred.

Enligt en flyer jag fick i handen efter att ha fått sprutan så kommer det efter två till tre veckor "bildas en förhårdnad under huden som långsamt kan övergå i en varbildning, denna kan spricka upp och bilda ett sår. Såret täcks slutligen av en skorpa som sedan lossnar. Normalt läker såret efter 10-13 veckor." Man blir avrådd från att bada. "Om såret varar eller vätskar ska det skyddas med ett torrt luftigt förband" – EJ PLÅSTER. Mina klasskamrater vittnar om ömma och orörliga axlar och armar och vidrig gegga som kryper ut ur såret i tid och otid.

När jag läser flyern väcks minnen till liv. Det var 1986, jag var fjorton år och gick i åttan, och sprutan var mycket, mycket större än den jag fick förra veckan. Efteråt svullnade det upp och blev ömt, jag kunde inte ligga vänd mot vänster eftersom jag hade fått sprutan i höger överarm. Äckelheten kulminerade när jag, som det mobbingoffer jag var, av en "klasskamrat" fick ett ganska milt slag rakt på såret, varpå det sprack och det flödade alla möjliga substanser ur min arm, däribland rätt mycket blod. Det var ganska populärt för skolans plågoandar att gå omkring och poppa tbc-ballonger till höger och vänster. Jag är övertygad om jag blev av med hela mitt lager av nyproducerade antikroppar mot Mycobacterium tuberculosis vid det tillfället, och att det är precis därför jag blev tvungen att ta om vaccinet nu.

Jag väntar med spänning på utvecklingen. Fortsättning följer, och jag hoppas kunna bygga på äckelfaktorn några gånger.


Söndagen den 20 april 2008

Rapport från en axelbaksida.

Ingen storleks- eller formförändring. Ingen ökning av äckelfaktorn. Den är dock en aning hårdare. Och gör en aning ondare när jag ligger på sidan. Men det är lugnt, än så länge. Jag är man och tål smärta. Pain is pleasure.


Måndagen den 21 april 2008

Nu ska jag svära lite:

Det har varit ett jävla slit med det här, men nu kommer belöningen! För vilket jävla ös det kommer att bli.

Brolles manager dubbelbokade in honom på TV4:s körslaget och hoppades att vi inte skulle märka det. Nu har Mikael "Vingar" Rickfors hoppat in i sista sekund. Han har ju inte lika stor star quality som Brolle just nu, så jag undrar hur många som blir besvikna över att inte få se vårt dragplåster. Å andra sidan är det den åttahundrahövdade kören som är huvudpersonen, och den kan inte ens Brolle slå.

Tidigare uppmaningar i den här bloggen till biljettköp till andra konserter har ju inte direkt lett till någon publikrusning, men den här gången gör det faktiskt varken till eller från eftersom vi har sålt 2300 biljetter och räknar med ytterligare några hundra de sista dagarna. Så jag skulle kunna skita i om du inte köper biljett. Detta är mer en rekommendation som gagnar ditt eget välbefinnande och chans till en annorlunda upplevelse: köp en biljett till dig själv och och en till en vän. Jag tror det blir lite speciellt. Klicka på bilden.


Tisdagen den 22 april 2008

Jag ökar på äckelfaktorn ett snäpp.

På ett par dagar har den växt och har blivit ännu hårdare, rundare och ömmare. Det börjar uppstå en liten gul grej i mitten, som en slags föraning om att den kanske kommer att spricka snart. När jag har sovit på vänster sida har jag lagt handen så att bulan ligger mellan två fingrar som avlastar, men jag är tveksam om jag kommer att kunna fortsätta med det.

Lita på att det kommer en fortsättning.


Onsdagen den 23 april 2008

Idag ringde jag B i ren panik eftersom jag hade missat att T fyllde ett i förrgår. T hade gått och lagt sig men pappa B lovade att hälsa grattis i efterskott imorgon bitti, och tillade att T är fantastiskt förlåtande och inte ett dugg upprörd över att jag glömt hennes första födelsedag. (Men vem vet, kanske kommer hon om tjugo år bli jäkligt bitter om hon får veta. Tänk själv, första födelsedagen är ju en rätt stor grej. Eller?)

Storebror A, 3 år om en månad, frågade i bakgrunden vem det var som ringde. Mamma I svarade att det var Thomas. "Min Thomas?" frågade han då. (Det var sju månader sedan jag hälsade på.) Sen ville han prata en stund med mig och frågade när jag kommer och jag svarade att jag kommer snart, när det blir sommar och varmt. Sen fick jag berättat för mig att han hoppade upp och ner av glädje efteråt.

Det var som att trycka in en masugn i kistan – så varm i hjärtat blev jag. Happyness.


Fredagen den 25 april 2008

I förrgår sprack den. Som tur var hade jag redan på en steril kompressor så den kladdade inte ner mina kläder.


Lördagen den 26 april 2008

Idag önskar jag att den här spalten voro bredare än 385 pixlar, ty bredden ger inte rättvisa åt den här bilden:

Pröva att klicka på bilden för en större. Till höger återfinns 150 barn. Resten består av 650 vuxna. När alla tar i lyfter arenataket. Jag lovar. Det finns biljetter kvar (även fast vi nu har sålt dryga 2500 stycken vilket faenimej inte är illa för en idéell förening och en projektgrupp på sju personer).


Söndagen den 27 april 2008

Det var helt makalöst igår.

När sista forte fortissimo-tonen tagit slut och allt blod hade samlats i knoppen och hela publiken hade rest sig och gjorde sina ovationer, och Monica och Leif och Matilda och herr Rickfors och Emelie och Peter och musikerna fått sina buketter, då insåg jag att det jag skrev igår var en liten underdrift. Jag vill varken tjata eller vara självgod, men en del i det makalösa är att de som drivit fram detta är sju amatörer som aldrig gjort något liknande:

  • Kikki, projektledare
  • Philip, marknad
  • Thomas, ekonomi
  • jag, formgivning
  • Åsa, biljetter
  • Elin, sekreterare
  • Leif, musikalisk ledare

Den här lilla klicken har gjort det verkligt att få upp en 850-hövdad kör på en scen och få nästan 3000 till att köpa biljetter. Naturligtvis med hjälp av alla frivilliga och inhyrda, experter och de som hoppar in med ett leende på läpparna. Sånt här får en att växa, verkligen.


Lite filmklipp från konserten.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!