Lördagen den 2 februari 2008 - Ahh…


Söndagen den 3 februari 2008

Det måste vara ödet.

Gårdagens bild (den tecknade – en klassiker!) lade jag upp för att jag var tacksam över att äntligen kunna staka mig upp och ner längs vitbergets spår. Snön verkar ha kommit för att stanna den här säsongen, och så kände jag mig mindre invalidiserad efter den lilla akrobatolyckan för några veckor sedan. Dessutom hade jag precis köpt ett nytt skidställ, för jag var trött på att åka runt i en tung och klumpig fleecejacka med för korta ärmar (åtminstone för längdåkarrörelser) och som drar åt sig minsta lilla vätska (snö, alltså). Glad i hågen, efter att ha lagt upp bilden, körde jag iväg till skidstadion. Det var plusgrader i luften och vallatejp under skidorna.

På plan mark, innan första backan, gläds jag åt bra glid. Swish, säger det när jag stakar mig fram. Men när jag börjar omge mig med lite mer kuperad mark börjar jag ana oråd. Fästet är uselt. Vallatejp är en fantastisk uppfinning – man slipper stå i en halvtimma och gnugga rätt sorts valla på skidorna innan man ska ge sig ut. Men den fungerar rätt dåligt vid så kallade ytterligheter, som till exempel is och nysnö. Jag märker att ytterligheterna även gäller temperaturer på över plus en grad.

Gång på gång får jag parera för att en skida, höger eller vänster, vill släppa från fästet i spåret och fara iväg med hög hastighet bakåt. Och även om det händer ideligen så blir jag liksom lika överraskad varje gång, och luften går ur mig. (Och det är tur att jag är hyfsat ensam i spåren.) Men jag vill inte ge upp i första taget. Jag vill kämpa. Jag tänker att det är ju kanske bra stretchövningar för ljumsken när jag ideligen finner mig i ofrivillig spagat med ena skidan två meter bakom den andra. Dessutom kanske det gynnar åktekniken. Jag har hört att man inte ska använda stavarna så mycket, utan trycka ifrån så mycket som möjligt med fötterna mot skidorna och marken. Det är så man gör för att skidorna ska greppa mot den packade snön i spåret. Så jag koncentrerar mig extra på att stampa rejält mot marken för att få det där fästet, för att kunna ta mig fram i tillfredställande tempo.

Ibland tröttnar jag på att stampa fram och skejtar lite. Men med tanke på att mina skidor har lite för mjuka kanter för att kunna användas för skejting (de glider alltför lätt åt sidorna), samt att min kondition (just nu!) inte tillåter många meter skejting i taget, så känns inte den metoden som den mest tillfredställande. Till råga på allt gör den ytterlighetsrådande temperaturen att den lösa snön på motionsspårets skejtinghalva fastnar på undersidan av skidorna. Så småningom har jag ett decimetertjock hård packat snötäcke därunder, och jag måste då och då svärande ta av mig allt och hugga och slita och riva och slå och skrapa loss en isliknande massa från undersidan av spannet.

Halva nöjet med att åka skidor är att få en rätt tempo-flås-kvot, så att man känner att man har kontroll över situationen. Som det är nu överstiger flåset tempot med råge. Inte den mest ideala skidturen jag varit på inte. Men jag vill ännu inte ge upp. Det kanske släpper. Helt plötsligt kanske skidorna fäster som en gud och flåset kommer i fas med tempot och jag lyckas sväva fram längs spåret, flyga fram som en Charlotte Kalla, eller kanske ännu bättre, en Gunde Svan, över Vitberget och Nöppelbergets kullar.

Nästan väl uppe på Nöppelbergets topp kommer pricken över i:t farande. I en av dessa spagatövningar, då vänster skida sticker iväg bakåt och jag tvingas leka gymnast och inta en för mig väldigt onaturlig kroppsställning, så verkar min vänstra stav ha fått nog av alla dessa pareranden. Knäck. Säger det. Staven går av. Jag har plötsligt, så långt bort från civilisationen man kan komma om man åker skidor i vitbergsområdet, och på en av de brantare uppförsbackarna, förärats med en stav som är femtio centimeter för kort. Utsikten över östra älvdalen är fantastisk, men det är lite svårt att uppskatta den alldeles just nu.

Att åka stavlöst utför är ganska roligt, men att försöka ta sig fram på längden (då och då uppför) utan stavar är… inte kul. Speciellt när man har extra bra glid men uselt fäste. Eller åt andra hållet, då snö klabbar igen skidorna underifrån. Jag rekommenderar alla att försöka. Inte.

Det jag försöker trösta mig med är att majoriteten av kilometrarna ned till bilen på skidstadion är just nedför, samt att jag tränar benmusklerna extra mycket nu, eftersom det är bara de som tar mig fram. Då och då drabbas jag av kval eftersom jag måste välja mellan att under klassisk åkning ideligen halka bakåt på grund av det usla fästet, eller under fristilsåkning stampa upp packis under skidorna.

När jag äntligen är hemma överraskas jag över hur lite utmattad jag är. Perverst nog längtar jag tillbaka ut nästan på en gång. Jag vill ju övertyga mig själv att den här gången bara var en engångsgrej. Lite otur bara. Om jag ger mig ut igen, efter lite traditionell handpåläggning medelst vallavax på skidorna. Men stavbristen gör sig grymt påmind.

Nu har jag köpt nya stavar, och jag litar blint på att de håller för hela min kroppstyngd nästa gång jag är ute i spåren och går ner i spagat.


Tisdagen den 5 februari 2008

Inatt drömde jag att jag spelade Ture Sventon i en amatörteaterpjäs. En fantastiskt roligt roll att göra, särskilt eftersom jag fick äta en massa temlor. Mums.


Fredagen den 8 februari 2008

Ovanstånde bild lade jag upp efter att ha varit ute och tagit mig en skidtur på förmiddagen idag. Vis av erfarenhet kan man inte innan vara helt säker på förhållandena – det vill säga om tempo-flås-kvoten och fästet under skidorna kommer vara varit det rätta. Och om det efteråt kommer att kännas motiverat att lägga upp den sån här bild. Men nu, just idag, var det det. Och är det det så belönar det sig enormt. Helhetsupplevelsen blir dubbelt så trevlig. Det är det som gör att man fortsätter.


Fredagen den 22 februari 2008

Ända sedan jag för en och en halv månad sedan ägnade mig åt akrobatiska lekar i utrymmet mellan Skeribi och cafeterian på Skeria, så har skadan jag ådrog mig då sakta men säkert gjort sig mindre påmind. Numera lever Thomas ett normalt liv igen. Skadorna som min tappra dator ådrog sig har naturligtvis inte läkt nämnvärt under samma period. Som jag nämnt så slutade dvd-läsaren fungera, plus att den fick en del yttre kosmetiska krosskador. Och redan innan olyckan hade det börjat uppstå små mörka fläckar i skärmen, något som tydligen händer då och då i lcd-skärmar. Inget som gör att man inte kan arbeta med den, men eftersom jag ämnar använda maskinen i några år till så ville jag ändå få den reparerad, och kontaktade Dell för att få ett prisförslag på reparationskostnader. Därefter skickade jag in en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag som tydligen tycker att sakskador som uppstår efter akrobatövningar på skoltid kan ersättas om man har rätt hemförsäkring. Mitt försäkringsbolag har en garanterad handläggningstid på max fyra veckor, oftast ett par dagar, enligt handläggaren jag pratade med. Efter fyra veckor och en dag tog min handläggare itu med mitt ärende efter påminnelse från mig telefonledes. En vecka senare hade jag mina pengar. Ytterligare en vecka senare (idag) har jag en lagad dator.

Den är som ny. Nästan allt yttre är utbytt. Inga fläckar i skärmen. En dvd-läsare som fungerar. En ny touchpad på vilken fingret glider runt som bonden i Let’s Dance. Till och med ytterskalet på locket som jag redan för ett år sedan dekorerade med stora fula repor, är hel och fin. Vilken känsla. Vi vet ju alla hur det känns i kroppen när man har en ny, fin, dyr leksak (ofta full med elektronik) i sina ägor. Man går omkring och ler fånigt hela dagen. Nästan som att vara kär.


Lördagen den 23 februari 2008

Nuvarande kurs på logopedprogrammet går ut på att lyssna och titta på svenskt tal och analysera de bakomliggande akustiska egenskaperna. Detta tycker Thomas är fantastiskt skojigt, även om arbetet kan kännas lite enformigt då och då. Ty det tenderar innehålla samma moment om och om igen:

  1. Stega till nästa stabila vokal
  2. Utforska var i spektrogrammet jag hittar de svarta vågräta band som ska vara betydande formanter, särskilt de två nedre, om jag nu hittar några
  3. Försöka undvika grundtonen, som också kan se ut som en format
  4. Öppna spektrumet för den aktuella tidpunkten och jämföra med det jag ser i spektrogrammet
  5. Om jag nu tror mig hittat det jag söker, läsa av vilka frekvenser formanterna ligger på
  6. Skriva in frekvenserna i en rapport

Det är bara ett exempel på tillvägagångssättet i en av raden laborationer vi är ålagda att göra. Utöver det ingår själva analyserandet, vad man kommit fram till, vad det sammatagna resultatet betyder… Det är ordbajseri på hög nivå, även om jag gärna tror att det är vettiga saker jag kommer fram till.

Jag vill även gärna tro att vår lärare förstår den monotona delen i vårt arbete, och därför har ansträngt sig lite extra för att göra fraserna ur vilka vi läser av språkljuden något mer intressanta, fantasieggande och tankeväckande (och jag hoppas de inte är upphovsrättskyddade):

  • Kåre killar Kockens kör.
  • Katten kapar Gittans kex.
  • Babben badar Bibbis bäcken.
  • Dick duckar Dackes docka.
  • Stackars Stollen stinker starkt.
  • Skulle Skorven skapa skor?
  • Jag vill anmäla några lama nunnor.
  • Lasse skyfflar fel tjära.
  • Jag vill lämna några långa Jörns-bor.

Söndagen den 24 februari 2008

I morse snöade det ymnigt.

När jag satt som bäst och åt frukost och förberedde mig mentalt för en så lång skidtur som möjligt, så ringde M. Ingen skidtur idag. Ett par timmar senare var jag i Finnforstrakten och brottades med renar.

De må vara sega och småkorkade när de uppträder på våra vägar, men det är inget fel på viljan när de och vi står i bilan och vi jagar dem, runt, runt, med bara händerna (inga lasson här inte) för märkning, skiljning eller avlivning. Man greppar tag i vad som kan greppas tag i – bakben, hals och helst horn, fast det är inte alla som har horn och jag skulle inte vilja få ögonen utpetade av de som har. Och de ger verkligen järnet, för för dem är det dödligt allvar och i brottningsmatcherna förlorar de alltid, i förlängningen även de som den här gången inte valdes ut till slakt. Den delen nöjer jag mig med att iaktta.

Dagens upplevelser räknar jag som något ganska stort. Något att bära med sig.


Onsdagen den 27 februari 2008

Apropå upplevelser att bära med sig.

Igår kväll råkade jag ut för en offentlig verbal attack, inför 28 närvarande på Skellefteå kammarkörs årsmöte. Det har aldrig hänt mig förut. Det var en av mötesdeltagarna som med ganska hårda ordalag tog upp en övrig fråga och riktade den rakt mot mig som före detta styrelsemedlem och innehavare av den funktionärspost som ärendet gällde. Man kan säga att jag hade ansvaret för det som deltagaren var riktigt upprörd över. Exakt vad det gällde nämner jag inte här.

Visst var det lite obehagligt att råka ut för en sådan direktriktad kritik på det sättet, men obehaget gick över ganska fort. Såhär i efterhand kan jag säga att jag mest blev överraskad och förvånad. Överraskad, för deltagaren tog upp något vi gjort inom styrelsen (med mig som ansvarig) som enligt deltagaren var åthelsikes fel. När vi gjorde det hade vi inte en tanke på att det skulle uppfattas så. (Och för mig är det mer en icke-fråga, för vi har inte gjort något fel alls.) Överraskad, för jag trodde inte man blåste upp en sådan fråga på det aggressiva sätt som deltagaren gjorde, inför alla andra på ett årsmöte. Diskussionen höll på en stund, sedan tyckte deltagaren att det egentligen inte skulle diskuteras på mötet, utan senare, varpå nästa övriga fråga behandlades.

Det jag nu är mest frustrerad över är att jag inte var beredd på att frågan skulle komma, för om jag hade varit det hade jag kunnat ge ordentligt med svar på tal. Och ganska glad över att jag fick mycket stöd i frågan, både under mötet och efter. Och rätt stabilt lättad över att jag har tjogvis med argument för kunna bemöta kritiken när eller om den kommer nästa gång.


Fredagen den 29 februari 2008

Idag är det en dag som inte återkommer så hemskt ofta.

Bara vart fjärde år, faktiskt.

Tänk på det. Fånga den.

Själv föddes jag tjugo minuter efter att en sådan här dag kommit till ända, vilket jag är oerhört lättad över.

Mamma visste hur hon skulle hålla igen, hon.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!