Tisdagen den 2 oktober 2007 - Tio

Tio orsaker att bli logoped:

  • Vi känner till metoderna som kan få dig att snacka.
  • Vi vet vad den där lilla dinglande saken längst bak i halsen heter.
  • Logopedi är mer än bara en muntlig tjänst.
  • [ʋɪˈɛlsːkaʧaⁿskɪˈbeːɹa]
  • Du analyserar omedvetet dina vänners uttal.
  • Du tycker det är coolt att höra någon svälja.
  • Någon måste ju hjälpa Folke Rydén.
  • Vi tycker om att höra oss själva tala.
  • Du vet hur man uttalar ordet "larynx" korrekt.
  • Du kan, helt lagligt, hjärntvätta folk genom att få dem att upprepa samma fras om och om och om igen.


Onsdagen den 3 oktober 2007

Mod – det är att medelst en pincett grabba tag i den där lilla busken som råkat växa till sig i en näsborre – och rycka. Ryck. Oaj. Ögonen tåras, nysreflexerna får sig en chock och vet inte hur de ska bete sig eftersom det skickas alla möjliga nervimpulser från alla håll och kanter, överallt, och man är liksom satt ur spel för några sekunder.

Visserligen har jag en trimmer som jag kan köra upp i kroken, men det är ju ingen sport, ju. Och med rycket försvinner allting dessutom med rötterna. Mer effektivt så.


Torsdagen den 4 oktober 2007

Jag har bara ätit två idag. Hur många har du ätit?


Måndagen den 8 oktober 2007

Vi räknade till drygt 350 deltagare under kvällens övning, den första av fem gemensamma övningar inför Körmanifestationen i Skellefteå i april nästa år. 216 utkopierade nothäften räckte inte till var och en, så många fick titta med varandra. Men alla satt där, sopraner och basar till vänster, och altar och tenorer till höger, alla på åskådarplats. De var tysta när de skulle, sjöng (nästan) rätt när de (vi) skulle, och körledaren Leif Åkesson var mycket nöjd efteråt. En 350-hövdad blandad kör är ganska stor. Den ska bli dubbelt så stor när vi är klara, plus ett stort antal barnsångare. Och den ska visa att nybyggda Skellefteå Kraft Arena kan användas till annat än bara ishockey.


Tisdagen den 9 oktober 2007

Körrepetition igen, nästa dag. Ikväll var kören en tiondel så stor som igår, men attans så sammansatt den var. Det var mycket som stämde, i alla fall ifrån där jag satt, rytmer och harmonier. Vi drog av julsång efter julsång. Skojiga och spännande arrangemang av Staffansvisan, Tre Pepparkaksgubbar, Wish upon a Star och diverse andra julpotpurrin. Vi avslutade med den oändligt vackra O Magnum Mysterium, som är ganska lång och långsam men har eviga passager av intensiv skönhet och en sån stor ståtlighet att det nästan brister. Ibland kupar jag handen över ena örat för att verifiera att jag sjunger rätt ton. Under första tagningen, runt takt sextio, kom jag på mig själv att sitta och sjunga min stämma med handen lätt vidrörande kinden, nästan som en lidelsefull gest, med huvudet som rör sig efter verkets alla låga, långa dalar och höga, spetsiga toppar. Jag höll kvar handen och fortsatte sjunga min stämma, kände frekvenserna, formanterna, resonansen blandas med alla övriga sångares röster och toner. Och jag kände att det stämde. Det är så kul att sjunga när man för en gång skull känner sig stadig på tonen.


Tisdagen den 16 oktober 2007

Dagens inlägg handlar om frågor och svar.

En i vissa avseenden klok man berättade för mig häromdan om konsten att tolka frågan "hur är läget?" rätt. Tydligen är det så att man sällan egentligen vill ha svar på just den specifika frågan, utan är mer ute efter att starta en konversation. Småprata lite. Alla förväntar sig att det ska vara bra. Förväntar sig ingen att svaret ska bli annorlunda? Visst är jag mogen nog att för det mesta förstå vilket det mest socialt accepterade svaret bör bli, men ibland är frågan så pass relevant att jag inte kan låta bli att fundera ordentligt och länge på frågan när den kommer. Ibland blir då stämningen lite oväntad och konstig när mitt förväntade svar (som till exempel "bra") inte kommer direkt.

Eller också är svaret på frågan väldigt uppenbart och inget att fundera på. Så har det varit den gångna veckan, och det kan vara en av anledningarna till att jag inte skrivit nåt här. En bit av det nära förflutna knackade på min dörr och jag attackerades av nygamla känslor jag inte var beredd på. Känslor som kunde ha varit sköna, men av det där ‘kunde’ kom mest bara ångest, rysningar, hjärtklappning och lite för många sömnlösa timmar. Lägg till tappning på fyra deciliter blod med efterföljande järnbrist och yrsel och illamående, och välbefinnandet lyste därmed än starkare med sin frånvaro. Det kanske är ett under att inget värre hände, ty det är väl så att en olycka sällan kommer ensam? Kanske var det lördagens otroligt skojiga maskeradsittning som gjorde att jag inte helt och hållet återigen drog igång stora grubblerimaskineriet. Plus att jag innan hade samlat mod och vågat ta tag i denna attack, vågat ruska i dem, vågat gå direkt till källan för att se om det skulle komma en förklaring till vad det är som händer. Ett svar. Inte nödvändigtvis från källan själv. Men någonstans ifrån. Jag var tvungen att göra det för dessa känslor gjorde att jag plötsligt åkte baklänges, som om en gigantisk gummisnodd satt fäst i min rygg, rewind tape, och jag visste inte om det var en bra eller dålig grej. Att åka baklänges så där.

Något tydligt svar kom inte, förmodligen för att det inte fanns någon klart utställd fråga, men det kom ett faktum.

Och jag stapplar vidare med detta faktum. Det får duga som svar. Även om jag hukar ibland, så tar jag mig fram.


Fredagen den 19 oktober 2007

Häromkvällen fick jag ett jack i pannan.

Det var sent, jag hade gjort alla nattliga bestyr, preppat väckarklockan, och till och med släckt samtliga ljuskällor i lägenheten. Det var kolmörkt, men eftersom människans spatiala igenkänningsförmåga är helt fantastisk kunde jag ändå orientera mig. I en välbekant miljö vet man ju ändå var lampknappar, dörrhandtag, väggar, vattenkranar, toalettens spolknapp och andra väsentliga vardagsfunktionella föremål befinner sig, trots att man inte ser något. Detta under förutsättning av att föremålen befinner sig där de brukar. Mitt sista uppdrag innan jag skulle hitta tillbaka till sängen och krypa ner under mitt superfluffiga täcke var att kontrollera att jag hade stängt dörren in till köket. Det gjorde jag genom att meddelst handen känna efter där dörren skulle befinna sig om den hade varit stängd. Och på något vis förväntade jag mig att den skulle vara det.

Dörren var inte stängd. Det upptäckte min hand. Men då var det för sent. Min hand fortsatte i samma riktning, och hela min kropp, förutom balanssinnet, följde efter. Och eftersom dörren inte var stängd, utan öppen, så befann sig dörrkanten i sådant läge att den var på väg rakt emot mig i allmänhet, och mitt huvud i synnerhet.

Kollisionen blev våldsam. Under bråkdelen av en sekund började jag tvivla på om jag verkligen hade släckt alla lamporna i min lägenhet, för under denna bråkdelen av en sekund lystes hela världen upp av ett intensivt sken. Flash. Därefter blev det mörkt igen, vilket var tur, för det måste ha sett ganska kul ut när jag plötsligt vilt sprattlandes var på väg åt andra hållet, mot min säng, och på vägen viftade omkull allt löst i min väg – i huvudsak nattduksbordet och allt som stod på det. Och plötsligt låg jag raklång på rygg på sängen och mentalt drev igenom en process i vilken jag försökte gå igenom var som hände, verifiera att alla kroppsliga funktioner fungerade normalt, fascinerades av det där ljusskenet jag såg, och började planera för framtiden.

Jacket i pannan blev cirka tre centimeter långt och kanske en millimeter djupt och går ganska rakt lodrätt nedåt från mitt glesa hårfäste. Det blödde inte så mycket. Det gick att öppna och stänga igen genom att försiktigt vicka med fingrarna på båda sidorna. Ett stort plåster under natten gjorde susen. Nu läker det ganska fint.

Men mitt spatiala självförtroende har fått sig en törn.


Lördagen den 20 oktober 2007

Dagens impulsköp:

En bok man kan ligga i soffan och bläddra och sjunka in i, i flera timmar, och totalt försumma helt andra texter om aggression och moral som borde vara viktigare just nu.


Söndagen den 21 oktober 2007

Dagens njutning. Skellefteå Orkesterförening fyller 80 år i år och ikväll bjöd de på konsert i anderstorpssalen, förstärkta med hemvändade musiker. Det var bland annat en cellokonsert av Dimitrij Sjostakovitj, den trettio sekunder långa fanfaren "nollnietie" skriven av dirigenten David Björkman själv och Antonin Dvořáks nionde symfoni (Den nya världen). Jag har varit på Berwaldhallen ett otal gånger när jag var yngre och ett par gånger på Norrlandsoperan, men det här var första gången jag var på cykelavstånd för att lyssna på klassisk musik. Och jag är imponerad över vår lokala orkesters kvalitet.

Det är nåt visst att se och höra klassisk musik live. Som med all annan musik, fast ändå på ett annat sätt, är det stor skillnad mot att bara slänga i en skiva i cd-spelaren hemma och spela upp. Faktiskt. En helt annan upplevelse. Och det här var inget undantag. Och jag är en sucker för romantiska symfonier.

För när de drar igenom Dvořáks fyrsatsiga symfoni känner jag behagligheten skölja över mig. Det är som att musiken jag hör når en annan dimension än bara toner och instrument och tempo, ljudmattan skapar ett band, fyller mig med energi och värme och jag glömmer allt annat och känner mig bara helt och hållet nöjd och tillfredsställd där jag sitter, just där, just då, och känslan sitter kvar en bra stund efteråt. Upprymdhet. Som att hålla någon man tycker riktigt, riktigt mycket om riktigt, riktigt nära, och liksom känna att det är besvarat. Hur kan en massa mer eller mindre komplexa ljudvågor med olika frekvens och amplitud tilltala ens känslor så?

Nu kan jag somna med ett leende på läpparna.


Tisdagen den 23 oktober 2007

I brist på annat att skriva om för tillfället så kommer här ännu en fjortisenkät:

9 saker jag ser fram emot

  1. snö
  2. logopedlegitimationen
  3. jul (faktiskt)
  4. körmanifestationen
  5. nästa fjälltur med stärkt knä
  6. ögonblicket jag lämnar östra paviljongen nästa gång
  7. tid över för stresslöst komponerande
  8. fakta om finland
  9. att leva

8 saker jag har på mig dagligen

  1. linserna
  2. kalsonger
  3. strumpor
  4. min glada älg-mössa
  5. övriga kläder
  6. ett varierat humör
  7. mitt skägg
  8. känslorna

7 saker som irriterar mig

  1. mobilen som ringer 05:40
  2. folk som tar alldeles för mycket plats i anspråk på bussen
  3. den där helt obegripliga akademiska kvarten
  4. när cykelkedjan hoppar
  5. kepsgubbar som inte använder blinkers
  6. förslutningar på livsmedelsförpackningar som inte fungerar
  7. gnällspikar

6 saker jag rör varje dag

  1. duschtvålen
  2. tangentbordet
  3. plånkan
  4. äpple
  5. mitt skägg
  6. drömmar

5 saker jag säger ofta

  1. hej
  2. ja
  3. eller?
  4. tack
  5. hörs

4 (personer) jag vill spendera mer tid med

  1. m.(jag vill inte
  2. s.hänga ut någon
  3. a.stackare, så använd
  4. n.fantasin istället)

3 saker jag gör varje dag

  1. äter fil
  2. sjunger
  3. tittar utåt, uppåt

2 band jag har sett live

  1. depeche mode
  2. kent

1 person jag kommer spendera resten av mitt liv med

  1. oj, det finns ju flera…


Onsdagen den 24 oktober 2007

Ikväll har jag levererat en tårtkartong med innehåll till ambulanspersonalen på Skellefteå Lasarett. Grabbarna, i brist på utryckningar, satt och glodde på teve. De visste inte vem jag var, jag kände inte dem, men de blev i alla fall väldigt sugna på tårta när jag kom. De frågade om jag ville sitta ner en stund och ta mig en bit. Jag tackade nej, och skyndade mig därifrån innan de upptäckte att tårtkartongen innehöll tre kilo morötter.

Tänk så snopna de måste ha blivit. Sånt ger mig en kick.


Fredagen den 26 oktober 2007

Min källa, som befinner sig 30 mil bort, rapporterar att ambulanspersonalen hade trott att kartongen innehöll en smörgåstårta, för den var ju lite tung (3 kg). De hade glatt dukat fram bestick och glas och servetter och tänt ljus och fixat myspys…

Sen hade de öppnat kartongen. Snopna blev de, ja.

Idag ska de få en riktig tårta.


Söndagen den 28 oktober 2007

Idag studerade jag Prickens anatomi. En veterinär bistod med information via sms. En kattsvans har cirka 20 kotor. En hankatt något färre. Jag klämde och kände (eller palperade, som det så fint heter) på Pricken. Pricken protesterade inte, ty Pricken är van vid hårda tag, främst från mänskliga individer som är sisådär 35 år yngre än jag.

Dessutom lade jag märke till en detalj på öronen som tydligen alla katter har. På båda öronen, långt ner på bakre kanten, delar kanten upp sig i två delar, så det blir som en flärp där. Den är tydligen ytterst känslig för beröring, för om man bara närmar sig med fingret just där så börjar Prickens öron rycka och fladdra. Det gör de däremot inte om man gör samma sak med till exempel öronspetsen.

Enligt ovan nämnda veterinär har flärpen tydligen inget namn, och hon kunde inte heller hitta information om vad den hade för funktion. Jag har härmed döpt den till Saeys’ Flärp. Det finns numera inskrivet i minst en djuranatomibok någonstans i Sverige.


Tisdagen den 30 oktober 2007

Mitt under brinnande tentaläsning gör jag en paus, loggar in på det här halvt märkliga fenomenet som kallas Facebook och börjar fnissa lite lätt vid åsynen av en annons på sidan.

Två frågor kommer omedelbart upp:

  1. Varför får jag se på webbreklam på norska?
  2. Och finns det överhuvudtaget en marknad för produkten ifråga?

» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!