Söndagen den 1 juli 2007 - Femhundra

Ny månad, nya linser, nytt väder och solen går baklänges.

Någonting är snett här. Något är inte som det brukar vara. Jag har ju gått och lagt mig tidigt, klockan tio, jag hade jobbat över ett par timmar eftersom det var lite stökigt på jobbet, och när jag vaknar är klockan halv sju och solen skiner inte in genom kökfönstret som vanligt utan den ligger och gassar på min balkong istället. Dags att gå till jobbet som säga god morgon till de man ska lösa av och som påstår att de jobbat kväll. Och det har pågått festligheter på stan hela helgen, och det har varit musikaliska och väldoftande höjdpunkter och blöta och illaluktande lågvattenmärken och folk jag känner och tycker om och folk jag inte känner men troligen tycker om i alla fall, och som kanske tycker om mig också, fast några beter sig konstigt mot mig men det kanske är för att de tycker att jag beter mig konstigt mot dem, har sprungit runt och hälsat på varandra och skrattat och dansat och haft roligt tillsammans men jag har också haft trevligt för jag har suttit i dagrummet och torskat i femhundra mot min arbetskamrat med små avbrott för att försöka begränsa en och annan manisk patient som är uppe och knallar. Och ikväll är det dags igen, men skillnaden är att ikväll är det inte längre festival och de jag känner och tycker om och de jag inte känner men förmodligen tycker om i alla fall – även de som beter sig konstigt mot mig – kommer att ligga och sova medan jag fortsätter att torska i femhundra under tiden då en och annan manisk patient är uppe och knallar.

Och när min arbetsdag är över har solen gått upp för länge sedan.


Torsdagen den 5 juli 2007

Ok, dags att skämma ut sig en smula igen. Det här är min senaste skapelse, den heter Still och är en sju minuter lång låt som jag ägnat alltför många timmar åt. Tidsåtgången står tyvärr inte i direkt parallell relation till hur bra den är. Det börjar ofta med att jag på morgonen (eller på eftermiddagen nu under sommaren) – med en helt nollställd hjärna – som en yrvaken zombie irrar runt i lägenheten och plötsligt börjar nynna på en melodi, ackordslinga eller loop. Lyckligtvis har jag då tillräckligt med sinnesnärvaro att förstå att om jag inte kraxar in dessa toner medelst diktafonfunktionen i min telefon, så kommer de snart försvinna. Sen blir det en himla massa improviserande på klaviaturet, pillande med slagsverksljud och bastoner och mjuka padljud och ett slags stabilare tema med versgångar och refrängackord bildas. Under tiden hämtar jag textsnuttar ur arkivet och försöker få det att låta så lite patetiskt som möjligt. Jag vet inte om jag lyckas, men huvudsaken är att texten är någorlunda ärlig. Och i det här fallet är den det, efter några omskrivningar. (Var vänlig bortse från självömkandet. Nästa låt blir instrumental, eller åtminstone en smäktande kärleksballad.) Sen ska texten sjungas in. Otaliga omtagningar mitt i natten. Stackars mina grannar. Det sjungna ska helst vara rent, följa takten och dessutom innehålla så lite svengelska som möjligt, vilket inte är helt lätt. Dessutom var jag halvt täppt i näsan. Jag tackar min lyckliga stjärna för pitch correction – även om tonerna ändå inte överallt är helt rena. Men någon måtta får det vara med perfektionismen.

(Man kan med fördel dra upp volymen, och tryck gärna på play en gång till…)


Lördagen den 21 juli 2007

Här har det minsann pausats litegranna… Det blir lätt så när man har varit bensinförbrännande miljöbov i södra Sverige i ett par veckor och inte har haft tid att uggla i timtal bland formuleringarna i blo… öh, förlåt, nätdagboken.

Det blev väl en tur liknande den för två år sedan, fast med mindre känsla av uppstressade avsked hos de som jag hälsat på och måhända en aning mindre förväntansfull hemkomst. D och E som bor på lämpligt halvavstånd till svealand (i Timrå) tar emot på sitt sedvanliga skönt avslappnade sätt i det hus som de har lagt ner ett hästjobb på. Skönt för dem att ha det gjort när nedsläpp ska ske i mitten av september. D och M ska snart får ta hand om en krabat de också, utöver de sextitre fåren och knappa dussinet kusar som de sköter. Det blev ingen ridning för mig den här gången, men väl häst-tvätt, skitmockning, traktorkörning, akut och dyrt kiropraktorbesök i Uppsala och mattsopande i Pictionary.

Från Uppsala till Täby kyrkby är det inte långt. Där står ett gult hus där man utan krångel bara kan få finnas till. Där bor en filosoferande A som vid två års ålder kan identifiera de flesta i Sverige existerande bilmärkena (och då pratar vi både logotyper och karosser), ljuda nästan alla alfabetets bokstäver och räkna till femton. Lillasyster T, tre månader, är en av de sötaste damer jag har träffat, tro mig. Och såklart pappa B och mamma I, som trots att de bor i fel landsända och vi, i och med det, inte träffas så ofta, får mig att känna mig hemma var de än är.

Från Täby kyrkby kan man ta roslagsbanan in till staden och känna sig otroligt malplacé på tunnelbanan. Jag sitter där och försöker föreställa mig att jag faktiskt haft min vardag där, förr i tiden, bland stressrus och flackande blickar. Men jag konstaterar också att man inte behöver vardag för att ta en öl (eller mitt fall cola) med C på ett soligt medis för att efteråt äta supersmaskig middag tillagad av C:s japanska fru M. Inte heller för att dagen efter titta på när R inmundigar en Pizza hut-pizza.

Till helgen agerar jag taxi åt W:s arbetskamrater H och E som också ska med upp till dalarna och Wahlathlon, som går av stapeln på lördagen. Evenemanget blir en succé, precis som förra året, som jag missade. Jag är ganska nöjd med resultatet (5:e plats), med tanke på min kondition och ojämna benstyrka efter den massiva stukning i vänster fotled jag ådragit mig dryga månaden tidigare. Jag är speciellt nöjd med spjutkastet och höjdhoppet (delad andraplats med P och H på 1,49). 200 meter sprint är en killer – det är alldeles för långt för att ge järnet och alldeles för kort för att ta det lugnt. Därefter är det grillfest i Milsbo och jag skickar morgonen därpå hem H och E med tåg eftersom jag gladeligen är tvungen att stanna en dag extra då en skruv har borrat sig in i vänster framdäck (deja vú?) och plattat till det.

Det innebär en tur till en däckfirma i Borlänge på måndagsförmiddagen. Därifrån bär det av mot Södermanland via Hemshyttan (nära Söderbärke söder om Ludvika) där min mormorsmor Matilda Carlsson föddes 1870, Guttsta (nära Kolsva norr om Köping) där min mormor Anna Svensson föddes 1907, och Sörby (nära Torsåker väster om Vagnhärad) där mormor är uppväxt. I Trosa tar jag in på vandrarhem och kör därefter direkt till Västerljung och hälsar på mamma där hon ligger i blomstrande sommarskrud. Därefter dricker jag en kaffe (jo, jag har börjat…) nere vid Anneborg, stugan som fått nya ägare som ska vårda vårt arv vidare. Renovering pågår, och det är roligt att se att det oundvikliga faktiskt inte alltid behöver betyda något ont.

På kvällen gör jag något jag aldrig gjort förr: jag går "ut" alldeles själv, utan sällskap. Nåja, ut och ut, jag är hungrig och känner att jag kan kosta på mig en nittiofemkronors miniskagentoast på Fina Fisken i Trosa. Upplevelsen är minst sagt intressant – jag är omgiven av medelålders stureplansbrattar på yachtsemester. Det är uppenbarligen hit de kommer när de tar ledigt från vad-det-nu-det-är-de-jobbar-med. Känner mig jättemycket alien och när toasten är uppäten (vilket går lite sådär lagom fort – jag vill ju ändå ha tid att iaktta klientelet) går jag tillbaka till vandrarhemmet och sover extra extra gott.

Dagen efter bär det av till Täby igen för att visa A att jag faktiskt håller vad jag lovar när jag säger att jag ska komma tillbaka och hälsa på igen (samt hämta kvarglömd kontaktlinsutrustning). Därefter kör jag till Yttertorp nära Sandviken. Där bor A-H, H, J (6 år) och E, tio månader, med världens yngsta och djupaste skrattgropar. Konstaterar att Sverige är litet eftersom H:s kusin H, som också hälsar på på sitt sommarlov, bor i samma Sörby där mormor som sagt är uppväxt. Jag låter tempot gå ner ytterligare innan det är dags att återvända hem via mellanstationen i Timrå.

Här hemma väntar ett annat liv. Den gemensamma nämnaren mellan nu och de senaste två veckorna är rotlösheten, kringflackandet innanför mig själv eller i världen utanför, utan band till något eller någon som följer med eller håller kvar, i tanken eller på riktigt. Vissa kanske ser det som en positiv grej när man halvt planlöst ger sig iväg och reser runt sådär, men för mig är det en tvetydig känsla. Det är både och. Och nu när jag är hemma finns det bara en sida kvar av det. Längtan till det där bandet.


Onsdagen den 25 juli 2007

När jag skulle åka vidare från utförda ärenden i Kupolen i Borlänge (även kallad Tuna-tutten) förra måndagen så spelade Pop Non Stop i P3 en låt av en grupp som enligt programledaren hette Anywhale. Störtskön – medryckande, melodiös och vacker, ganska storslagen pianobaserad pop. Musikavdelningen på Åhléns i Ludvika hade såklart ingen kännedom om dem, inte heller skivbutiken i Birsta köpcentrum i Sundsvall. Det blev till att vänta tills hemkomsten att undersöka vad som hade spelats. Låten hette Do As The Stars, och bandet har tydligen gett ut ett album tidigare, Time Is Ripe, under namnet Angels, men den verkar vara rätt knepig att få tag på. Men några av Anywhales låtar finns att ladda ner från deras hemsida.


För övrigt har jag lagt upp ett nytt galleri i fotoalbumet, det första på ett helt år.


Tisdagen den 31 juli 2007

Allt man gör är unikt. Det finns ingenting man gör, sysselsätter sig, agerar, säger, som gjorts på precis samma sätt och/eller under samma omständigheter som någon annan.

Jag kan ge mig den på att ingen någonsin har legat i soffan och läst en bok om barns läs- och språkutveckling omgiven av Porcupine Trees mustiga gitarriff på lagom hög ljudvolym. Av någon underlig anledning kändes det värt att avbryta läsningen och berätta om det här. Det kändes unikt. Något som ingen gjort förut. Att dessutom resa sig ur soffan och skriva om "upplevelsen" var själva pricken över i:et.

Om det mot förmodan skulle vara så att någon faktiskt har läst boken i soffan med Porcupine Tree i öronen – hur stor är då risken att denne person rest sig för att skriva om det? Väldigt, väldigt liten, skulle jag vilja påstå. Och om personen verkligen har skrivit om det så får man hoppas att han eller hon inte skrivit om sig själv på det här sättet. För då blir det riktigt läskigt.

Nu ska jag gå ut i köket och bre mig något så unikt som en ostmacka.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!