Tisdagen den 10 oktober 2006 - Göran

Broarna Runt håller sig stagit runt trettio minuter. Inte för att det finns ett mål att pressa ner tiden. Snarare behövs det tänjas. Mina benmuskler är på tok för korta och stela. Och inte blir det bättre med tiden. Det gäller bara att få sen- och muskelstelhetsutvecklingen att stanna upp.

Annars har jag ägnat mig åt att pressa in så många politikerrepliker på tre minuter som möjligt. Plus lite trummor och bas och en polysynt och annat. En hyllning till en stor man. Den heter Göran och hans vänner.mp3 och är 2,8 MB stor. Mycket nöje.


Onsdagen den 11 oktober 2006

Nu försöker vi få lite fart på den här blo… förlåt, nätdagboken (sedan 2000) igen.

Vår nye statsminister Fredrik är ganska lik Homer Simpson. Titta här och håll med. Nästan lika kul som att vår nya socialminister Göran ser ut som en VW Transporter minibuss från slutet av 80-talet.


Fredagen den 20 oktober 2006

Nu börjar väggklättringen.

I januari gick jag ut arbetslöshet efter en längre tid på Data Ductus, och redan då bestämde jag mig för att sadla om och utbilda mig till något annat än att sitta och uggla framför en skärm dagarna i ända. Dessutom duger det inte att hoppa på ständigt tillfälliga projektarbeten med sysslolöshet därimellan, och hålla på så till pensioneringen. Jag måste bli någonting ordentligt, inte gå omkring och hoppas på häftiga men kortvariga jobb i den flashiga spel- och designvärlden. Dessutom är jag inte tillräckligt talangfull. Tro mig, jag vet, jag har så pass god insyn att jag vet vad man bör gå för.

Det är tre månader kvar till logopedutbildningen börjar. Och sysslolösheten sätter sina spår. Det kryper i kroppen, hjärnans aktivitet sjunker för var dag, brist på stimulans gör mig förvirrad.

Tur att jag hittat en ny hobby. Släktforskning. Fantastiskt spännande.


Söndagen den 22 oktober 2006

Igår var det högskoleprov igen. Jag hade anmält mig. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag fick så bra resultat i våras (1.6). Men jag antar att jag var nervös att det i alla fall inte skulle räcka. Men det är klart att det räckte. För att ha kommit in på utbildningen för två år sedan (intag sker vartannat år) skulle man ha haft 5 eller MVG i alla nästan alla ämnen, eller 1.5 på högskoleprovet. Eller 1.6 om man räknar in arbetslivserfarenhet. Och arbetslivserfarenhet har jag ju, vilket ger 2.1 poäng att leka med. Dessutom har de utökat antalet platser i vår från 22 till 30. Så tror vi inte att det räcker att komma in på? Gjorde jag provet igår helt i onödan? Särskilt som jag inte gjorde lika bra ifrån mig. Bara 1.4. "Bara".


Tisdagen den 24 oktober 2006

Någon tycker att jag är en skrytmåns som skryter om höga poäng på högskoleprovet och broarna runt på trettio minuter. Är jag det? En skrytmåns? Är det skryt att berätta om sina prestationer? Om det är något jag är stolt över och vill visa upp eller berätta om, är det skrävleri det? Jag ser det mest som något som jag tycker är värt att berätta – sen försöker jag inte skrodera om det minsann är sååå mycket bättre än vad någon annan jag känner har gjort. Och om jag gör det någon gång så är det antingen inte meningen eller också rätt väl kryddat med ironi. I och för sig är ironi lite knepigt att nå fram med i det här mediumet. I så fall säger vi att alla dessa tillfällen var misstag. Förlåt. Alla gånger då jag berättar om något särskilt som jag gjort så var det visst ett misstag. Sorry.

Och broarna runt på trettio minuter tror jag dessutom inte är något att skryta om.


Onsdagen den 25 oktober 2006

Med hög risk för att vara storskrytare så kan jag meddela att jag köpt en ny pryl.

Skojig.


Fredagen den 27 oktober 2006

Efter endast två timmar på parkeringen vid campus i Skellefteå såg min bil ut så här:

Och den stackars björken intill verkar vara helt tagen på sängen. I morgon borde alla dess gulgröna löv vara bortflugna.


Fredagen den 3 november 2006

Nu sätter säsongen igång! En och en halv månad tidigare än normalt!

 

Lördagen den 11 november 2006

Väggklättringen fortsätter, med jämna avbrott för lite frivilligt skolarbete då och då. Det är tydligt att efter tio och en halv månaders sysslolöshet går hjärnan ner på lågvarv, tankarna går långsamt, inspirationen tryter och man blir omotiverat trött på dagarna.

Gjorde ett försök att den sista tiden i år få till stånd en arbetspraktik på den lokala dagstidningen, följa med en journalist och hans fotograf, vara med på andra aktiviteter som förekommer på redaktionen och förhoppningsvis visa vad jag går för. Hade jag jättetur skulle jag kanske ha fått in en fot som vikarie, extrajobbare, något som verkligen behövs under studietiden, framförallt under sommaren eftersom den nya regeringen har bestämt att studenter inte får ta ut sin a-kassa under sommaren, även om de inte hittar något sommarjobb. En handläggare på arbetsförmedlingen sa för ett par månader sedan att det numera inte kostade något för en arbetsgivare att ta emot en praktikant. Och både journalisten och fotografen var positiva till att jag skulle gå med dem. Det verkade lovande med andra ord.

Men nu har vinden vänt. (The vind is vänding!) Ny regim. Nya regler. Hetare blåslampor på de som råkat blivit arbetslösa. Den här blåslampan förstår jag inte alls. Den sätter ju bara stopp. Stopp. Min handläggare på arbetsförmedlingen förklarade frustrerat den nya regeln: Arbetspraktik får inte beviljas om arbetsgivaren inte kan garantera anställning vid arbetspraktikperiodens slut.

Mycket enkelt, och väldigt, väldigt dumt. En av tankarna bakom begreppet arbetspraktik var att en person ska få komma ut och prova på och visa vad han/hon går för, utan att det ska vara en alltför stor belastning för arbetsgivaren. Kanske skulle det leda till jobb, om förhållandena var de rätta. Men vilken arbetsgivare, med rent mjöl i påsen, vill skriva anställningsavtal med en blivande och oprövad praktikant? Ingen. (Jo, kanske den som faktiskt hade tänkt att anställa personen i alla fall, men vill spara pengar genom att låta personen vara praktikant. Då slipper han betala lön och sociala avgifter den första tiden. Och den "anställde" får leva på a-kassenivå istället. Men den arbetsgivaren har inte heller rent mjöl i påsen.)

Norra Västerbotten kan naturligtvis aldrig garantera mig anställning där. Och jag får fortsätta klättra på väggarna.


Måndagen den 11 december 2006

Från 11 november till den 11 december. Vilken fantastisk inläggsfrekvens. Men så är det. Kan vara skönt att inte behöva bry sig om den här rutinen ibland.

Men den skärmdumpen är ändå värd att publiceras:

Ska jag klicka på "Svara"?

 


Torsdagen den 14 december 2006

Talande dröm inatt:

Det var upprop på logopedutbildningen. Trots att antalet intagna är 30 stycken så var det ett hundratal som väntade på uppropet i hörsalen. De flesta verkade känna varandra, och många verkade på något sätt redan ha gått utbildningen och visade stolt och självsäkert att "vi minsann redan vet hur det här går till". Prövade att prata med några av dem men bemöttes av en känsla av utanförskap (i ordets rätta bemärkelse). De flesta var med i en kör tillsammans och brast då och då spontant ut i perfekta körarrangemang som jag aldrig hade hört tidigare. Vid tillfälle skulle jag berätta lite om mig själv men blev avbruten av några närvarande studentkollegor som skanderade någonting i stil med "det där intresset är ju inget att ha", eller "ha ha, du är ju helt värdelös!" Grym underlägsenhetskänsla. Hoppas det bara är tillfälligt.


Apropå kör så börjar det dra ihop sig:

Kammarkören (med Leif i spetsen) har jobbat ganska duktigt på att höja kvalitén på skönsångandet de senaste åren. Gamla rävar har slutat (tyvärr i många fall) och nya unga, fräscha stämband har börjat, vilket faktiskt märks när jag lyssnar på gamla inspelningar (*huuurv*)… Förutom det så är det faktiskt väldigt mysigt att gå på julkonsert. Även om man aldrig går i kyrkan, även om man absolut inte kan ställa sig bakom mycket av det religiösa språket i det vi sjunger, vilket inte jag kan. Men det blir inte mindre vackert och stämningsfullt och upplevelserikt för det.

Kom och lyssna! Det blir allt ifrån julklassiker som "Stilla natt, heliga natt" och "Gläns över sjö och strand" till ljuvliga stycken av Sergej Rachmaninov och Edward Grieg.


Tisdagen den 19 december 2006

Jag vet inte om jag får men jag gör det i alla fall: Här är en liten snutt från kvällens generalrepetition inför morgondagens julkonsert. Jag tycker eventuellt att det kunde låta bättre här och var, men så blir det väl om man tar allt på sånt blodigt allvar, som jag gör (därav drömmen förra veckan). Om man bortser från det – håll med om att det låter vackert? Vill man höra mera: Landskyrkan imorgon klockan sju. Var där, eller var fyrkantig.


Onsdagen den 20 december 2006

Först kommer affischen och annonsen. Design i olika format som ska sättas upp på stan och in i tidningarna. Programproduktion, låtordning bestämd i sista stund, korrekturläsning, hänga på musikskolans expedition och lyssna på kopieringsmaskinens rytm medan den dunkar ut 400 dubbelsidiga exemplar. Panikproducerar 400 textblad till, för publiken ska vara med och sjunga på ett ställe. Generalrepetition – riggar inspelningsutrustning och kollar att allt funkar och att nivåerna är rätt, medan vi sjunger. Och under tiden, sedan några månader tillbaka: övar, övar. Lägger pannan i djupa veck. Biter mig i tungan. Spricker i rösten. Känner inte att jag räcker till.

De senaste veckorna: små, små upplysningar till folk och fä från höger till vänster om att vi sjunger julkonsert till jul (igen), det vore trevligt om du kunde komma. Jo då, det kanske man skulle, ska komma ihåg det. Förväntningar om att kanske kunna bjuda på en angenäm upplevelse.

Några timmar före konserten: Ger upp det där med att riva upp mer golv för idag, duschar, slänger i mig lite mat, gräver fram den svarta kostymen, den vita skjortan och den röda slipsen. Skramlar ihop mixer, laptop, skarvsladdar, ljudkablage, mikrofon, mikrofonställ, uppkopierat material, noter. Halkar ner till bilen och sladdar iväg till landskyrkan. Riggar ljudet, sjunger upp och pustar ut en timme medans åhörarna börjar anlända. Stämningen är god. Vi är välövade. En bit över 300 har kommit för att lyssna.

Konserten går bra, inga toner på fel plats eller höjd. Är ändå lite försiktig, sjunger inte med hundra procents självförtroende. Applåder före och efter extranumret. Gemensam bugning. Svårt eftersom ryggen är stel. Men skönt att sträcka på sig. Uttåg genom mittengången, dags att hämta jacka och väska och packa ihop inspelningsutrustningen. Väntar ut massan på väg ut. Många korister har vänner och anhöriga som har kommit för att lyssna, och de blandar sig nu med dem. Glada miner och God Jul och Gott Nytt År. Medan jag packar töms kyrkan på folk. Jag är kvar och hjälper till att bära undan gradängerna (grejerna vi står på för att komma oss upp lite). Är en av de sista att lämna byggnaden. Åker hem till en inte helt uppackad, gardinlös tvåa med smärre återstående renoveringsbehov.

Summerar allt arbete nedlagt på detta projekt, den delen av själen man delar med sig. Var var människorna som sagt: Jo då, det kanske man skulle, ska komma ihåg det. Även om målet med att repetera inför en konsert är delvis själva resan, repeterandet, att få sjunga i kör en gång i veckan, att engagera sig, så är ändå en del av målet just själva målet, konserten, slutprodukten. Funderar på om det är värt det man får tillbaka.

Igenkännande tomhet (klicka).


Söndagen den 24 december 2006

Mina fingrar luktar gravad lax. Det går inte bort med tvål.

Innan jag går och lägger mig spelar jag lite på mitt munspel. Mysigt.

Jag drog aldrig i handbromsen när jag parkerade bilen. När jag precis hade satt i motorvärmarsladden började den rulla, framåt, nedför grässlänten. Det gick inte att stoppa den bara genom att hålla i backspegeln. Tur att det stod en lyktstolpe där nedanför och demolerade vänster framlykta. Annars hade ELL 096 sladdat nedför Getbergsvägen mot Morögatan (min p-plats är en halv centimeter ovanför ä:t i "Mullbergsvägen") och Gud vet hur det hade slutat.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!