Fredagen den 2 december 2005 - Springnota

Idag råkade restaurang Pompei ut för historiens största springnota – 28 personer, och alla arbetade på Data Ductus. Det var säkert ett undermedvetet straff för de har det så vansinnigt kallt i utrymmet där vi satt och åt. 16-17 grader är nog ingen överdrift. Det är ingen angenäm lunchupplevelse när många får sitta och äta med jackan på.

Efter huttrandet på restaurangen tog jag en promenad för att insupa lite ljus. Tyvärr insöp även benmärgen en god dos tolvgradig kyla så resten av eftermiddagen satt jag på kontoret och frös inifrån, trots långkalsonger och tre lager tröja. Hade jag haft ett badkar hemma hade jag legat i det hela resterande kvällen. Med varmt vatten i, förstås.


Tisdagen den 6 december 2005

Var tar jag vägen? Dessa dagar utan inlägg.

Visst skriver jag inlägg, men det i en annan dagbok, en icke publik sådan.

Kommer tillbaka hit så småningom.


Fredagen den 9 december 2005

Norrlandsoperan, torsdag kväll. Bland annat Mozarts tjugoförsta pianokonsert (ni vet den där vars andra sats spelas i filmen Elvira Madigan) och framförallt Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni. Det absoluta mästerverket – en "hel ocean av omätligt känslodjup".

Så förbaskat njutfullt. Tänk att ett gäng trälådor och metallrör, alla i varierande storlek och form, kan alstra så mycket sorg, så mycket ilska, så mycket desperation, så mycket förväntan, så mycket harmoni, så mycket liv, så mycket glädje. Jag satt där, kikade ner på svartklädda musiker i en beigebrun värld och lät håren resa sig och tårarna lura på insidan.


Sju och en halv minut in på sista satsen i symfonin, där ångesten når en absolut höjdpunkt innan musiken trillar ner i ett stillsamt mörker mot slutet, där har en av cornettspelarna ett entonigt solo (sju långa toner från ff till p, från ciss ner till ass, och så står det "gestopft" i partituret). Det låter som någon slags sordin med ett vibrerande membran, nästan som en kazoo fast gällare. Det verkar vara hiskeligt svårt att få en jämn, stabil ton där. Instrumentet tystnar och dyker upp igen lite hipp som happ, fast man förstår att det inte ska vara så – det ska vara långa, fina toner. Det är som om instrumentet tappar rösten korta ögonblick. Jag har funderat på det varje gång jag har hört en ny variant av symfonin. Sveriges Radios symfoniorkester hade trubbel med den en gång i tiden, Norrlandsoperans cornettblåsare hade ännu mer problem att pricka in samtliga. Varianten jag har på skiva är inte heller helt klockren. Vad betyder "gestopft"?

Tänk så konstiga saker man kan ägna sin tankeverksamhet åt.


Söndagen den 11 december 2005

Vad gäller tankeverksamhet så ägnas denna åt en och en enda sak just nu. Och det är inte knepiga cornett-toner. Mein hjärna ist gestopft. Hoppas det går över snart.


Torsdagen den 15 december 2005

Visserligen kommer det bli en hyfsat religiös tillställning. Men ack så ljuvliga sånger kommer att framföras.


Lördagen den 17 december 2005

Igår föll King Kong ner från Empire State Building. Äntligen.

Jag hade väntat på det i två av filmens tre timmar. Hade hunnit ledsna ordentligt av alla läskiga möten med dinosaurier, kannibaler, jättelika köttätande insekter, gigantiska express-sniglar med huggtänder med mera. Läser att Peter Jackson följer originalet från 1933 ganska troget. Han lägger bara till en och en halv timme. I originalet klippte man till exempel bort scenen i spindelgrottan under hänvisning till att det "blev för mycket". Man gjorde rätt då. Men nu, nu blev det för mycket. Otaliga är actionscenerna då man efter en sissådär tio minuter skruvar på sig och suckar och vill att filmen ska gå vidare i berättelsen. Men icke. Det kan vara kul att se jätteapan slåss med två Tyrannosaurus Rex mitt i en lianfylld avgrund, medan den blonda skönheten skräckslaget svingar sig mellan ödlornas käftar. Men inte i tjugo minuter.

Jag konstaterar att det jag egentligen uppskattar med filmen är när den utspelar sig i en trovärdig värld (första timmen), i depressionens New York. Samt att min filmsmak har förändrats.


Onsdagen den 21 december 2005

Leve årets mörkaste dag. För det är då jag har namnsdag.


Torsdagen den 22 december 2005

Klicka här för årets julkort.

Jag skickar inga julkort i år. Men ni som känner er träffade, ni som känner på er att ni skulle få ett av mig i normala fall – känn er träffade. Av ovanstående. Alla ni andra också. God jul.


Tisdagen den 27 december 2005

Ikväll struntade jag i det tryckande mörkret och de femton minusgraderna. Jag strök på valla och tog Elling upp till Vitberget för säsongens skidpremiär. Vid parkeringen samspråkade några färdigåkta herrar om hur skönt det var. Tjuvlyssnade – det är tydligen efter andra varvet som man får upp tempot. Är det så? Skulle jag orka två varv?

Jag får upp farten ganska direkt. Tekniken sitter i benen, den har inte dunstat bort sedan i våras. Jag rusar fram längs spåret, stavtag efter stavtag, skjuter ifrån med knäna, genom en låtsassvart skog, för allt runtomkring mig är ändå vitt. Det är jag och en gigantisk flock vita, ståtliga, blick stilla varelser som sträcker ut mjukt formade nästan förlåtande armar. Hör de vad jag tänker?

Då och då stannar jag upp. Lyssnar om jag får något svar. Registrerar min egen höga puls och betraktar florsockervärlden som stannat i tiden. Känner frosten i skägget och bröstmusklerna växa.

Jag orkar ta två varv. Sex kilometer.

Skönt att ta sig ut, ta ut sig och dämpa all sorg, ilska, stress.


Fredagen den 30 december 2005

Slår upp dagens Dagens Nyheter och hamnar mitt i en av årets alla återblickar. Rubriken lyder: ”Vilken katastrof minns du från året som gått?” Fyra stora bilder, två på varsin sida, ger en tänkvärd bild av uppmärksamheten mot det jobbiga som hänt världen i år. På ena sidan:
Terrordåden i London – 52 döda.
Orkanen Katrina – 1300 döda.
På andra sidan:
Aids – 3 000 000 döda.
Svält – 9 000 000 döda.

Det är rätt sjukt att det som uppmärksammas i media är det som är en droppe som faller en enstaka gång i havet, medan själva havet är något som pågår varje år, varje månad, varje dag. Läs siffrorna igen. Vilka minns du? Årets största katastrofer (liksom förra årets, och de året innan) överskuggas medialt av det som ”känns” närmast, det som händer människor som man lättare kan relatera till, men som inte kräver lika många liv. Undantaget kanske jordbävningen i Pakistan och tsunamins efterdyningar. På det följer länders och människors vilja att hjälpa. En stabil siffra på 25 000 svältdöda om dagen ger få rubriker. Men om rubriken hade hetat ”45 stycken Boeing 767 fullastade med barn kraschade idag” hade uppmärksamheten varit en annan. Varför är det så? Vad kan vi göra åt det?

Och för att göra en halvt olustig tvärvändning från det globala till det personliga. Mitt eget år har inneburit absoluta bottnar och absoluta toppar. Och då menar jag verkligen absoluta. Bottnarna har man nätt och jämnt klarat av – de finns kvar, blir till styrkedroppar eller förblir djupa avgrund man ibland nästan med glädje slänger sig ner i. Bara man inte glömmer topparna – håller kvar i allt det positiva som har hänt och inte släpper taget om dem. För de är ofta väldigt värda att hålla fast i.

Jag tror jag ska göra ett linjediagram över min personliga sinnesstatus månad för månad det här året. Det ska bli intressant. (Fast den kommer jag nog inte publicera här.)

Hej då 2005 – en stor del av dig kommer inte vara saknad. Hej 2006 – må du bli det rikaste o ljuvligaste hittills. I alla fall stabilare.


Lördagen den 17 december 2005 - DHH

Detta har hänt:

Jag





(ps. Tangentbordet är INTE trasigt.)


Julafton 2004

Nu är Ernst på teve. Ernst skalar nederdelen av granar och hänger talgbollar
på grenarna som är kvar. Ernst julmatspysslar tillsammans med Anna-Lotta Larsson.
Anna-Lotta Larsson sjunger, med ett dimmigt filter på tevekameran, en sång om
kärleken.

Nä, det gör hon inte, men jag förväntar mig att hon ska det, när som helst.
Bäst vi stänger av och åker till Bagarmossen och pysslar som Peter och Åsa och
Mamma och Filip och Erik istället.

Men jag förstår på nåt sätt att Ernst av någon tyckaretidning valts till en
av Sveriges sexigaste män. Han ser bra ut och pratar om rätt saker. Eller?


Juldagen 2004

Peter, Åsa, Erik, Filip och Malin tittade på när en lång, högljudd och hostande
tomte delade ut julklappar för brinnande livet. Tomten kunde inte låta bli att
tycka att han lät som en grymtande snuskgubbe när han med ett flåsande skratt
delade ut klapparna till Åsa och Malin, kvällens julpinglor. Däremot tyckte
inte tomten att det var jobbigt att andas i masken, han fick inte ont i huvudet
eller nåt. Däremot fick tomten ont i halsen senare under kvällen, och han undrade
om han var på väg att bli sjuk. Så här dagen efter konstaterar han att så inte
var fallet, det var nog mest bara lite överansträngning. Det tar på krafterna
att låta som en blandning mellan Mikael Persbrandt och Allram Eest.


Annandag jul 2004

Lustiga saker händer. Små detaljer. Att träffa en japanska som gärna vill höra
mig sjunga gör mig generad. Men jag blir rödflammig och avböjer bestämt och
säger att jag sjunger bara i kör och inte solo. Men hon ska ändå få en inspelning
av julkonserten i tisdags.

Andra skumma saker. Jag och Malin går förbi ett hak på Södra Station och hör
att dom spelar levande blues för en publik med ganska hög medelålder. Äsch,
tänker vi, det kan ju vara trevligt i alla fall att lyssna lite och prata lite.
Men vänder vid fönstret när vi ser klientelet. Det är lite halvglest bland borden
och dom ser mycket äldre ut än vi trodde. Om det hade varit i Skellefteå hade
vi gått in. Men inte här.

Tjugo meter bort passerar vi en väldigt överförfriskad dam som höggjutt sluddrar
nåt till mig. "Wilken d-dag det h-har wari…!", får hon ur sig. Jag
svarar: "Ja, vilket UNDERBAR dag. Fantastisk!" Hoppas det var det
hon menade själv. Om inte, kanske jag har gjort henne lite gladare i alla fall.

Och gaybaren var intressant. Malin upptäcker mer bögiga detaljer i inredningen
än jag, förstås. Det enda som säger mig att det är en bögbar är att det är väldigt
många karlar och de två sammanlänkade manssymbolerna (♂♂).
Men jag tror jag kunde slappna av. Tror jag.


Måndagen den 27 december 2004

Sen kväll med Björn och Ingrid igår. Skönt med människor som man kan känna
sig konstant bekväm med. IKEA idag. Vi köpte lite beställningsvaror och grejer
till vårt badrum. Jag simmade omkring som i en seg massa. Drömde nämligen inatt
en sån där dröm som sätter sig resten av dagen. Och den här drömmen var ingen
positiv dröm. En sån där tom dröm, där två av mina viktigaste personer i mitt
liv försvann ur mitt liv utan att någonting annat fyllde hålen.

Det är ganska vackert i huvudstaden just nu. Snö som fallit och som håller
sig kvar på grenar och tak eftersom termometern håller sig under noll. Men vad
gör det.


Söndagen den 2 januari 2005

Mitt nya år börjar bra. Igår skidade jag en mil i vitbergsspåren.
Spelade innebandy. Bytte nätverkskort. Lekte med min nya mobiltelefon (Nokia
6230
). Åt en pizza. Såg en film. Kramades med Malin.

För många andra började året inte lika bra. Jag känner
ingen som känner någon som känner någon som har drabbats.
Är det därför jag inte känt några skuldkänslor
för att inte ha skänkt några pengar till Rädda barnen eller
Röda korset? Eller har jag det, eftersom jag skriver så just nu?
Eller är det en dålig ursäkt för att slippa eftersom mitt
kapital just nu kan räknas med hjälp av fingrarna på min ena
hand, jämna hundratal? Hur dålig kan man bedömas vara? Hur ska
man agera för att vara en God Medmänniska?


Måndagen den 3 januari 2005

I morse var värsta förutsättningarna för måndagsångest.
Förutom att det dessutom var första måndagen på året
så var det mörkt (klockan fem över åtta) och slasklagret
var decimetertjockt. På väg till ett… öh… arbete… eller
snarare en arbetsplats som ska ge mig en insikt om min framtid i den här
branschen. Och klockan fem över åtta ter sig alla dessa insikter
och framtidsvyer tämligen svarta.

Under dagen byts min pessimism (realism?) till en blygsam positivim (naivitet)
under interaktionen med mina arbetskamrater och mot slutet känns det riktigt
bra. Pepping, pepping…

Och som tur är behåller jag den även när Malin kommer
med ett glädjebesked: Hon har fått jobbet som personalutvecklare
på socialkontoret, Skellefteå kommun, något hon har trånat
ordentligt efter.


Onsdagen den 5 januari 2005

Nattklubben E i Skellefteå säger sig vara Norrlands Största
Nöjesmetropol. Mjaha. Jag, min surgubbe, säger att man måste
gilla vissa saker för att kalla det för nöje. Jag har ju tidigare
reflekterat att så kallade uteställen inte direkt är nåt
för mig, eftersom jag varken småpratar (i den mån det är
möjligt), dansa eller raggar. Så enligt mina kriterier så kan
aldrig en nattklubb vara en nöjesmetropol. Ska jag trivas så ska
Nöjesmetropolen även bestå i spelhall, bio, kaféer, bowlinghall.
Men det är ju bara jag.

I kväll är det något som heter Club 27. Då är det
åldersgräns 27 för damer… eller om det är för herrar…
Och eftersom E går i graven om en halv månad så har dom absolut
sista Club 27 ivkäll (men man vet aldrig, alla Club 27-tillfällen
under hösten och vintern har alla varit den sista). Halva lokalen ska nämligen
rivas och byggas om till biosalonger till förmån för biografen
Aveny, som ska bli dubbelt så stor (till min absouta lycka).

Jag har lovat att följa med och insupa detta unika tillfälle. Det
är krav på kavaj och långklänning (tror jag) så
det kan ju inte vara helt och håller som vanligt, folk som halvtrött
glider upp och ner för etagetrapporna och ingen som kan/vill prata för
att ingen hör nånting.

När det dessutom ryktas om att det anslutande hotellet är fullbokat
med gäster som ska gå på kvällens unika event så
blir jag dock lite mer skeptiskt. Crowded… uähh… Men jag kanske har
fel utgångspunkt. Det kanske är ROLIGT med så många på
samma utrymme, som bara är ute efter att ha en nice time.


Tisdagen den 11 januari 2005

Imorgon bär det av till Stockholm igen. Men det blir inte direkt någon
nöjestripp precis. Visst, på torsdag ska jag till Swiss
och fiska lite nya kontakter. Men annars har jag inga direkta social- eller
nöjesplaner. Imorgon hämtar Peter mig på Arlanda och vi åker
till Uppsala Akademiska Sjukhus och hälsar på. Sen blir det ytterligare
några dagars lidande innan det hela förhoppningsvis har gått
bra och läget stabiliserat sig. Fy fan vad jag hatar det här.

Jobbade hemifrån idag. Det gick inget bra. Jag gav upp eftersom verktyget
var trasigt och allt material jag skulle använda mig av låg överallt,
en enda röra. Motivationen att ta tag i den och ordna upp fanns inte. Jag
irrade runt i lägenheten istället. Plockade lite kläder. Det
kändes som om jag glömt eller tappat och saknade något väsentligt,
en kroppsdel eller klädesplagg eller nåt annat. Stor förvirring.
Helt lost. Visste inte hur jag skulle komma tillrätta med problemet eftersom
jag inte exakt vet vad det är jag saknar. Eller var jag ska leta. Min hjärna
har krympt. Allt är upp och ner.


Fredagen den 14 januari 2005

I Stockholm. Det var en fin dag igår. Ganska milt och sol. Peter skjutsade
mig till stan. Jag gick och hälsade på hos Swiss, produktionsbolaget som gör
mycket 3D och visuella effekter för mest reklamfilm. Det var trevligt och intressant,
även fast det inte gav så mycket i det här läget. Under resten av förmiddagen
gick jag på museum. Det är ju gratis numera. Nordiska och Naturhistoriska. Ett
bra sätt att billigt hålla tankarna borta från verkligheten. En verklighet som
– visar det sig – blir mycket, mycket jobbig framöver.


Måndagen den 17 januari 2005

För första gången har jag tillåtit mig själv att
redigera föregående dagar. Det rådande läget påbjöd
det. Med tanke på att vem som helst kan läsa detta så vet jag
att det kanske kan skada andra. Så jag låter bli. Jag kanske gör
en paus i det publika bloggandet ett tag. Det känns lite konstigt att försöka
vara ytlig och skojig och underfundig och roligt iakttagande när det är
nåt helt annat som tynger sinnet.

Skellefteå Kammarkör North Kingdom Malin SMHI Skellefteå Jag

» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!