Torsdagen den 1 september 2005 - Zozo

Vi hade rätt om smygpremiärfilmen. De visade Zozo. Men jag hade fel om premiärdatum. Zozo har sverigepremiär idag, inte förra veckan. Så då blev det inte lika fånigt. Den var i alla fall väldigt bra. Filmtipset hade rätt, som vanligt. Engagerande, medryckande och huvudrollsinnehavaren, elvaårige (?) Imad Creidi, var fantastiskt bra. Ska man komma med kritik så kändes som om säcken inte riktigt var ihopknuten när den väl var slut, men det måste man i och för sig inte alltid begära av en bra film.

En sak svor jag över när jag hade lämnat salongen. Det var att jag hade glömt kolla vilken stol jag satt i, som den första åskådaren i den, under den första officiella visningen i salongen. Nåja. Det är en snygg biograf. Bra jobbat, gubbar.


Lördagen den 3 september 2005

Kväll i balkongen ovanför älven. Solen har gått ner för länge sedan men det är ännu inte kolmörkt. Vi sitter och diskuterar sommarens äventyr, i Sverige och i andra länder. Vinden har avtagit. Kvällskylan kommer krypande men vi sitter trotsigt kvar som i protest mot att sommaren snart är slut. Alla djuren verkar ha gått och lagt sig. Inga måsskri, inga svischande svalor, inga kacklande gäss från andra sidan öarna på älven. Min blick ligger för en sekund på husväggen, och jag ser skenet från en blixt. Vi vänder på våra huvuden och ser himlen bortom andra älvsstranden fyllas av fyrverkeriblixtar och smällar. Kaskader i alla möjliga färger mot den djupt mörkblå himlen avlöser ivrigt varandra. Raket efter raket. Smäll efter smäll. Länge, länge. Plötsligt fylls himlen av ett annat skådespel förutom fyrverkerierna. Hundratals gäss kommer flaxande i formerade grupper. Antingen som små klickar, eller som större mattor som yrt kacklar sin väg fram över älvsfåran, först åt väster, sedan åter österut. Ackompanjerat av fyrverkerismällarna. Förvirrat fram och tillbaka. Övrig djurvärld väcks också till liv. Svarta konturer av odefinierbara flygkonstnärer flyger upp och ner, kors och tvärs, kvittrar och klagar och gnäller. Låt oss sova! Låt oss njuta av den stilla, mörka sensommarnatten, en natt innan vi flyttar söderut!

Till slut upphör färgkaskaderna och smällarna och röken över staden skingras. Gässen går in för landning och djurlätena avtar sakteliga. Efter en stund återstår bara den stilla nattvinden.


Måndagen den 5 september 2005

Nästa ord på vita tavlan på jobbet: Uteist.

UT är förkortning av den spelmotor vi jobbar i. UTE även förkortningen på den editor där man lägger in alla gubbar och soldater och hus och bilar och bildäck och träd och gräs och andra attribut, så de syns i spelet sen. Andreas, som sliter med programmeringen, tror inte på den motorn i längden. Andreas är uteist.


Torsdagen den 8 september 2005

Snart dags att flyga ner till Stockholm och irra runt där lite. Läge att träffa en vän eller två och ett par nya bekanskaper, ägna sig åt lite kultur, traska runt, fylla på bensin i grannens gräsklippare på landet, vårda mammas grav lite. Och bunkra upp lagret av stroopwafels, såklart. Ännu viktigare nu när antalet svenska älskare och storkonsumenter av den holländska delikatessen har ökat med en.


Tisdagen den 13 september 2005

Stroopwaflarna var slut. Eller också hade de slutat med dem. Trodde den vilsna brödpojken på ICA Kvantum, Kungens Kurva. Synd. Hade tänkt bunkra upp.

Färden ut till landet blev inte sämre för det. Strålande väder, fantastiskt sällskap, goda vänner. En tur till Trosa. Blomköp och plantering vid mammas grav som nu är till bristningsgränsen full med blommor och små stenar som Filip och Erik målat.

Förutom det: Stadsvandringar, krocket i tantolunden, underbar lamminnefilé på Tabouli, en skojig tipspromenad, positiv stress i stockholmstrafiken, självriskreducering och ett litet englabus som vill vara med allt och alla.

En helg att bära med sig i magen.


Torsdagen den 15 september 2005

Igår, på toaletten, upptäckte jag en otrevlig souvenir som jag fått med mig från Stockholm. Den satt mitt på mitt högra innerlår. En liten sårskorpa trodde jag först, och när jag skulle pilla bort den kände jag plötsligt igen situationen från förra året. Sårskorpan hade åtta små ben. En fästing. Bluä igen. Äckelreaktionen var inte lika stark som förra året – ett innerlår är ändå inte lika känsligt som en bröstvårta. Jag blev mest lite nervöst irriterad. Drog på mig byxorna och stack ner till apoteket och köpte en fästingsnara. Åter till toan, ner med byxorna, nu ska du få. Men fästingen var borta. Kvar var ett litet rött utslag. Fästingen hade flytt. Eller blivit mätt. Den fanns ingenstans att finna på någon annan del av kroppen eller i en byxficka eller på toagolvet.

Så nu springer det omkring en förrymd fästing på kontoret.

Kanske var det den som orsakade strömavbrottet här på Ductus i förmiddags. De flesta svor över osparade arbeten. Men väldigt tyst blev det.


Fredagen den 16 september 2005

Idag är det fredag. Då gör man tester på nätet. Jag har gått igenom en massa påståenden och svarat om jag har hållit med om det som står eller inte. Det handlar om världspolitikfrågor, samhällsfrågor, marknaden, religion, moral, och såklart sex. Sedan fick man en karta som talade om var man stod någonstans politiskt på en ekonomisk (höger/vänster) och social skala (auktoritär?/frihetsivrande?). Att jämföra med med övriga berömda politiska ledare i världen. Tänk att jag ligger och kramas med Dalai Lama. Det känns gott.

Gör testet här. Tack Zibbo för tipset.


För att förtydliga för de som gör testet: Jag hamnade fem steg åt vänster och sex steg ner. Länge leve anarkismen! ;)


Söndagen den 18 september 2005

I fredags hände det jag fruktade för. Gästboken kollapsade. Det gick inte att skriva ett ord till. Icke ett enda inlägg verkade fastna. En högst trovärdig källa gnällde med väldig rättfärdighet över att det (återigen) inte gick att skriva inlägg. Som en följd blir källan osäker och undrar vad hon gör för fel. Allt utanför min kontroll. Men som utlovat har jag nu bytt till en gästbok som (förhoppningsvis) fungerar bättre. Efter ett antal timmars omkodande har jag också fått den att fungera på samma sätt (med tillägget att den nu verkligen fungerar) och se nästan likadan ut som den förra. Nyheter är skojsiga små smajlisar, fula ord-filter, spam-spärr och möjlighet att skriva hemliga meddelanden som bara jag får läsa.


Tisdagen den 20 september 2005

Dröm inatt:

Weekendresa till Stockholm. Träffar vänner i ett töcken. Trevligt med många kära återseenden. Bor kanske hos H och M. Åker pendeltåg och tunnelbana.

Mot helgens slut – på väg hem. Via Skogås och mammas gamla lägenhet, som i verkligheten är såld och har nya hyresgäster, men i drömmen ännu inte helt tom, som i väntan på flyttstädning. Ska hämta hem någonting – en ihoprullad madrass tror jag. Går uppför den väldigt välbekanta trappan. Dörren står öppen och jag tycker det ser konstigt och fel ut att den gör det, men blir inte upprörd eftersom det ändå inte finns någonting där att stjäla. Väl inne i lägenheten överraskas jag av att mamma står med ryggen vänd mot mig i köket. Hon är klädd som hon brukade vara på jularna, med randig kjol, vit blus och röd väst. Hon vänder sig om och frågar var jag har varit. Jag förstår inte frågan. Förvirrad. Hon säger att jag har sovit i flera år och visar på ett diffust datum för flera år sedan till nu. Sovit?

Jag förstår fortfarande inte, men vill inte vara förvirrad och ifrågasätter istället. Jag tänker att mamma är ju borta nu, hur kan du vara här, vad gör du, vad gör du här? Jag ser hennes ögon och ser att de finns där men det är ändå svårt att fixera blicken på dem. Som om de flyr det jag söker. Obehagskänsla. Konstaterar att det här inte är äkta. Någonting är hemskt fel. Stegrande rädsla.

Ropar.

Väcker mig själv.


Onsdagen den 21 september 2005

Nästa uppskrivna ord på vita tavlan: Förvirrig. (Och jag har inte stavat fel.)

Man kan vara virrig. Som person. Ett mer eller mindre konstant tillstånd. Eller bara ibland. En beskrivning av ett karaktärsdrag, för stunden eller vid enskilda tillfällen. Att vara förvirrig kan alltså innebära att man är så upp till öronen virrig att man uppträder konstant förvånad.

Ungefär som förhyrd. En förhyrd p-plats är alldeles förskräckligt för mycket hyrd.


Fredagen den 23 september 2005

Rödljus på E4 genom stan häromdan. Hamnade bakom en polisbil modell kombivolvo. Registreringsskylten säger SNU någonting. SNUt. Fniss!

Bakluckan är full med det nallebjörnar och andra gosedjur. Beslagtaget parti smuggelkaniner? Mutor till Bert, så att det inte börjar trilla ut grodor ur hans mun också. Man börjar ju fundera.


Måndagen den 26 september 2005

Någon har försökt nå mig i mitt hem i en veckas tid nu. Det hela började i måndags. Klockan 12:37 ringer denna någon från numret 018-4310049. När ingen svarar hemma hos mig så kopplas samtalet om till min mobiltelefon, ett smart sätt att inte behöva kolla av någon telefonsvarare hemma. Men precis innan min mobiltelefon börjar ringa så lägger denna någon på luren. Häpp. Så upprepas proceduren hela resten av veckan, två gånger om dagen – en gång vid lunchtid och en gång på eftermiddagen: På tisdagen 11:57 och 16:04, på onsdagen 11:43 och 15:58, på torsdagen 11:36 och 15:57 och på fredagen 09:41 och 14:54.

Det är klart att jag blir nyfiken vad det är för filur som är så desperat att få tag på lilla mig, så jag slår upp numret på nätet, men det ger inget resultat. Så jag ringer upp numret själv och kommer direkt till en telefonsvarare. En kvinnoröst säger: "Hej och välkommen till Provos AB (tror jag, det är halvt ohörbart). Du ringer förmodligen till oss för att vi har ringt dig…" Och så berättar hon för mig att Provos (fortfarande ohörbart) är ett callcenterföretag som finns i Sverige och Norge och som ringer upp människor å deras kunders räkning för antingen marknadsförings- eller informativt syfte. Och naiva jag tror att det är någon kul marknadsundersökning som de vill att jag ska vara med på. Svara på frågor är ju alltid roligt.

Eftersom chansen att jag är hemma när de ringer nästa gång är väldigt, väldigt liten så ställer jag om min hemtelefon så att kopplar direkt till min mobiltelefon när någon ringer. Och det blir napp direkt. Idag, klockan 10:30 ringer de. Äntligen får jag vara med! Jag springer genast till ett avskilt hörn på kontoret, beredd att svara på spännande frågor.

Men hon ställer en fråga till mig. Hon undrar om jag skulle vilja prenumerera på kalsonger. Nej tack. Ridå ner.

Christer säger att de ringer hem till honom hela tiden. Han brukar svara att han inte använder kalsonger.


Onsdagen den 28 september 2005

I våras tipsade en vän mig om något som kallas Sudoku. En typ av pussel där man ska fylla en massa rutor med siffror. Ett spel som funnits sedan ett tag i Asien men som nu hade kommit till Sverige. Svenska Dagbladet bjöd på en bräda per dag. Hon verkade helt såld.

Eftersom jag aktar mig för beroendeframkallande spel var jag lite reserverad, ögnade igenom reglerna och lade det åt sidan. Är inte överförtjust i att lösa korsord tänkte jag. Behöver inte ännu en grej att engagera sig i.

Sen började DN, det dök upp små böcker fullproppade med sodukopussel, man hördes ryktas om människor som blivit helt galna i sin jakt efter Soduko. För en tid sedan började den lokala tidningen publicera sina egna pussel. Och jag var tvungen att pröva. Första gången gick bra. Andra gången, DN:s pussel, gick sämre. Man tror man tänker logiskt och fyller i nästan hela pusslet men i slutet dyker det upp en siffra man redan har på den raden och så blir det helt omöjligt att reda ut var man har gjort fel och så ger man upp. Tredje gången likadant. Och fjärde gången. På väg att ge upp. Slarvig. Inkompetent. C löser sina utan problem.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!