Onsdagen den 1 juni 2005 - Blomknopp

Kent på lördag. Rekryteringen av eventuella konsertvänner
pågår, med varierad framgång. Tänk att kunna ta med sig
en filt och en flottig kykling och fet potatissallad och sitta och lyssna på
förbandet innan Kentarna sätter igång. Håller på
och lyssnar in mig på både Kent och förbandet Anna Ternheim.
Jag var ingen stor fan av Kent tills jag var på en gemensam konsert som
de och The Cardigans höll för ett antal år sedan. The Cardigans
fick halva publiken att somna men Kents konsert fick mig att inse storheten
i deras melodier (läs melodier). En del gillar deras texter också.
Miss Ternheim är för övrigt en rätt trevlig singer-songwriter
som sjunger på svengelska.

Häggen
är fullvuxna nu. Det finns nu ett fåtal som inte kommit ut än.
Jag gör ett uppehåll med häggdokumenteringen tills de börjar
visa tecken på… degenerering? Däremot går jag över till
syrenerna som ligger skamligt efter. Jag hittade en blomknopp som kommer vara
övermogen (eller förmodligen plockad av förbipasserande) när
dess kompisar är färdiga med sitt. Showing here.


Torsdagen den 2 juni 2005

Helgen närmar sig med stormsteg. Vet inte om jag ska se fram emot det
med glädje eller skräck. Med tanke på hur upp och ner de senaste
två helgerna slutade. Någon hängde upp mig i benen och allt
jävla skit rann ut, om det fanns nånting kvar.

Morgonkvällen löser sig säkert. Planerna fick ändras, för
jag har ingen lust att låtsas ha roligt på club27 när jag inte
vet hur jag ska reagera när jag möter dem. Det kommer jag nog i vilket
fall göra på Kentkonserten. Vilket gör det hela en aning mer
skräckfyllt eftersom jag fortfarande inte har hittat nån att gå
dit med. Ingen som har råd/lust/tid/möjlighet. Och som kan rädda
mig från mötet jag har undvikit kvällen innan.

Vad fan ska jag ta mig till? Sälja min biljett? I helvete heller.


Fredagen den 3 juni 2005

Jisses vad jag svor igår. Jävla, fan, helvete. Lät inte bra.
Men jag skriver som jag känner. Och igår kände jag verkligen
för att spotta ur mig förbannelser. Jag ångrar ingenting. Fasen
vad upp och ner jag åker.

Jag tror jag ändrar tillbaka planerna för ikväll. Ingen idé
att fly. Måste ta tjuren vid hornen. Och inte göra det större.
För att kunna växa vidare, bort från det gamla, mot det nya.
Finns det fler klichéer? Hur kommer jag reagera? Vet inte. Kanske slår
glada, ogenomträngliga fasaden till. Dessutom är jag nyfiken på
hur Statt luktar utan alla cigaretter. Svett? Spyor? Måhända sitter
röken fast i väggarna så till den milda grad att man ändå
kommer att komma hem som en stinkbomb. Isch.

Och ja, Kent kommer att bli underbart, vad som än händer. Hoppas
jag. Jag är räddad.


Lördagen den 4 juni 2005

Nu känns det snurrigt. Tror det mest är för att jag inte ätit
någon frukost.

Skojig kväll igår. Tror jag sällan har haft så trevligt
på ett uteställe. Mötet blev… hm… snabbt och snopet; "Ursäkta,
får jag ta den här stolen – nämen hej Malin." Jag kände
i alla fall att jag gjorde rätt saker och gick ur den befarade men obefintliga
striden med huvudet högt. Men då kändes det fruktansvärt
bisarrt. Nu har jag mer en absurd känsla att jag förstörde
deras kväll istället. Fast jag tyckte mer synd om E – hon
satt i samma sits och mådde en aning sämre över det.


Söndagen den 5 juni 2005

Ja, Kent var fantastiskt.

Men först kom Anna Ternheim, klädd enkelt och anonymt (med luva),
in på en smal, avskalad gråblå scen med ett piano. Satt med
ryggen mot publiken och en extrem närbild på henne och hennes mick
på teveskärmarna gjorde det hela väldigt intimt på en
gång. Vände på sig efter ett par låtar och fortsatte
med gitarren. En sån röst, så oglamoröst, så mysigt,
så bra.

Så fortsatte nedräkningen, några minuters stegrande förväntan
(inklusive det sedvanliga 7.47-jublet). Vid nollslaget expanderade scenen och
Kent mottog jublet med öppna armar. Drog av låt efter låt,
scenen växte mer och mer, nya intryck för varje nummer. Fantastisk
musik, scenografi, ljussättning, underbar inramning. Kent sög upp
sin publik, fyllde dem med njutning och slängde ut folkmassan på
gräset igen.

Även jag tog in, men inte på det sättet jag hade velat. Jag
råkar se de två, han böjer sig ner och de kramas och mer, bildsviten
vill inte lämna mig. Ont… Jag står stadigt på marken, Kent
kommer in genom ett hål i min bubbla, jag är innanför och alla
andra utanför, mina händer knyter sig allt hårdare i fickorna,
munnen stramar ihop och ögonbrynen skrynklar sig. Spänd mage. Står
kvar i hopp om att glömma och njuta istället. Det ska gå.


Måndagen den 6 juni 2005

Ett ‘inte’ hade vägrat att sätta sig i gårdagens inlägg.
Vilket gjorde det sista stycket rätt konstigt i betydelse. Hoppsan. Ändrat.
(Tack, Inger!)


Nationaldag. Lugn och stilla. Ingen social ångest idag. Ligger kvar
i sängen och läser ut en bok. Äter frukost. Tittar på gårdagens
middagsdisk. Rullar ner på stan för att beskåda lite blågult
firande.

(På väg till Nordanå cyklar jag förbi ett par ynglingar
med svenska flaggor. Trevligt. Dom har även rakat av sig håret och
bär på bomberjackor. Man ska inte döma hunden efter håret
men jag kan inte låta att bli att tycka synd om dessa stackars små
förvirrade människor.)

Frans.Köper
traditionsenligt en påse brända mandlar på lanthandeln. Gör
en runda hägg- och syrendokumentation. Hamnar i landskyrkan och tittar
på det officiella firandet. Lorentz (jisses vad han verkar vara uppe i
sig själv) delar ut plaketter och flaggor. Och diplom till en mönsterfamilj
nya svenskar on display. Lyssnar på Skellefteå Mans(gris?)kör.
Blåser vidare till J & M och tittar på när de lägger
golv. Åker hem och fortsätter titta på gårdagens middagsdisk.
Lagar cykel. Dammsuger. Testar ny formatering i dagboken (vad tycks?). Lyssnar
på julmusik. Diskar. Lat dag.

Min holländske far kommer och hälsar på om ett par veckor.
Han och hans fru ska hyra en bil, bo på hotell och spela golf. Han vill
också titta på renar. Lycka till… :-) Det ska väl bli roligt,
men det känns ändå konstigt med tanke på att det var två
år sen sist och femton innan dess. Har det något samband med att
mamma dog i vintras? Jag grubblar på om det är något mer han
vill, än att bara hälsa på.


Onsdagen den 8 juni 2005

Så blir det mörkt igen. Jag hittar återigen till vårt
ljusfattiga kontor på Ductus. Gårdagens ryggont efter att ha suttit
på en lagom obekväm mittenplats i en trång bil på väg
till en kursdag i Umeå igår har lagt sig och jag kan slappna av
och fortsätta stirra in i två skärmar hela dagen.

Väl hemma igen; sitter som fastnitad vid datorn. Gröten i mikron
har börjat svalna och jag vet att jag borde öppna balkongdörren
och njuta av försommarkvällen istället. På gatan nedanför
gasar en Honda förbi, eller om det är en Yamaha, vad vet jag? Den
för ett himla oväsen i alla fall. Jag inser att det är dags att
vårstäda balkongen så jag stänger resignerat balkongdörren
och doften av kallnad risgrynsgröt når mina näsborrar. Sätter
återigen på mikron och tittar ut igen – bortom mullbergets krön
kan man skymta S:t Olofskyrkans kupol och i längre bort i väster sväller
molnen fram. Inifrån kontoret hörs Tomas Andersson Wij sjunga om
De gröna vagnarna och jag måste byta spår för den är
för jobbig att lyssna på. I köket plingar mikron och jag vräker
på med socker och kanel. Håller på att bränna mig – gröten
är något varmare än de femton komma två grader
som yttertermometern visar.

Sommaren är på väg. ;-)


Torsdagen den 9 juni 2005

Efter ett tips får jag reda på att min gästbok inte fungerar
speciellt bra. Inte bra. Och väldigt pinsamt, framförallt. Andra gången!
Det är bara tillfälligheter, jag lovar! Det är inte dig det är
fel på, det är mig…

Genast satte jag igång att felsöka, och det var den segaste felsökning
jag varit med om. Nu, ett antal arbetstimmar senare, vet jag fortfarande inte
riktigt vad som är fel, bara att det har att göra med ftp-överföringar
som skräpar ner gästbokstextfilen, och att olika filsystem tolkar
radbrytningar på olika sätt. Jag har kommit på ett sätt
att komma runt det, så nu går det bra att skriva igen.

Tur att de har policyn "frihet under ansvar" här på Ductus.
Det innebär att eftersom jag suttit och slitit mitt hår (det lilla
som är kvar) under förmiddagen måste jag jobba ikapp hela kvällen,
medans alla andra sitter ute i sommarens första varma kväll och äter
glass.



Dagens syren. Snart säger den kabooom och exploderar i dofter och färger.
Hur lång tid är det kvar tills häggen säger suck och släpper
loss blommorna i ett vitt konfettiregn?


Fredagen den 10 juni 2005

Jag måste erkänna en sak. Till min yngre brorson Erik köpte
jag en kartong dominoklossar när han fyllde sex år för ett par
veckor sedan. Men när jag höll kartongen i min hand, på väg
att stoppa det i det bruna vadderade kuvertet att skickas till Skåne,
tog barnet i mig överhanden. Barnet ville ha dominot för sig själv!
Så jag köpte ett
pussel istället och skickade iväg. (Han blev jätteglad ändå,
måste jag tillägga.) Så nu, när alla andra går iväg
för att fika, leker jag med dominobrickor istället. Socialt…

Ikwäll är det party på Aurum med middag, mingel med hundra
inbjudna och Boliden
Big Band
, med anledning av att Ductus Nord fyller tio. Imorgon fortsätter
festandet med indiskt-sydafrikanskt-engelskt-svenskt bröllop i Lövånger.
Jag har två uppdrag där – att fotografera och att ha trevligt. Fest
hela helgen. Det är inte likt mig.


Söndagen den 12 juni 2005

HÖKMARK, LÖVÅNGER. (Saeys) Festen är över, men livet i luckan fortsätter. I
går paketerade vi våra bilar med ballonger och presentsnöre. Tog hundrafemtio
bilder av Johanna och Bavesh hängandes och klängandes på varandra på Munkvikens
klippor. Vigseln på stranden var lös, ledig, avslappnad och full med glädje
och digitalfotografering. Sedan följde middag i Hökmarks folkskola med spännande
möten, intressanta personer, god lax, tal på svenska och knagglig engelska.
Spontandans i barrummet, men jag kände mig hämmad som vanligt. Hyfsat tidig
sorti, korvade ner mig i den Edströmska soffan. Om Vädret igår artigt visade
sig från sin allra soligaste sida så släppte Vädret väder med gott samvete idag.
Muller, muller. När Simon och jag tog en promenad för att hämta våra bilar öppnade
sig himlen och vi tog tacksamt emot med öppna armar. Väl tillbaka; satt i Stora
Gula Huset och försökte torka när himlen öppnade sig ännu en gång, fast i dubbel
densitet och vi sprang ut och duschade under stuprännorna. Jag hade ju ändå
bara en handduk och strumpor på mig. Så befriande.

Jag fortsätter hänga i Stora Gula Huset (och torka) tills jag känner att det
är dags att åka hem och krama kudden.

Ingen som har några Filmtips? :)


Måndagen den 13 juni 2005

Under mitt bortavarande under helgen så har häggen fegat ur:

Tack för den här gången. Och okej då, nu
är vi mellan
hägg och syren
. Känner ni? Mellan hägg och syren.
Man riktigt ryser. Vi lever i en brytningstid (som alltid).

Observera färgskillnaden från i torsdags.


Tisdagen den 14 juni 2005

Kommer hem efter en mäktig körövning tillsammans
med tvåhundra sångare. (Körledaren Leif fyller femti i augusti
och det ska firas med konsert. Vissa firar sina födelsedagar med morotskaka
och videokvällar, andra med körkonserter.) Sätter på paradisradion,
som vräker på med Anna Ternheims Better Be följt av Depeche
Modes Blasphemous Rumours. Den kanalen är rent fantastisk!

En mindre angenämt ljud upplevdes på vårt kontor
idag. Tre timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen
med en timmas lunch mellan elva och tolv. Återigen – det är för
ett gott syfte (biografen!), men det är inte så att man blir på
ett glatt, kreativt humör av att lyssna på det. Dokumentationsthomas
var tvungen att spela in oljudet så att alla ni andra också kan
få lida av det. Ladda ner här: borr.mp3,
107 kb.

En liten rackare har slagit ut och sagt hej. Betyder det att vi
inte längre är mellan
längre?


Onsdagen den 15 juni 2005

Ibland
har man pinsamt lite att skriva om. Det blir så när man i timmar
lyssnar på jänkare som går igenom en tutorial om Unreal
Editor
. Efter en hel dag med sluddrig amerikanska i lurarna är hjärnan
som mos. Upptagen att i det undermedvetna försöka reda ut och långtidslagra
det man borde ha lärt sig. Det ska nog gå. Det är en ganska
lättarbetad editor. Skönt då att avsluta dagen med en afterwork
på Njuta med biljardturnering med arbetskamraterna. Håkan vann.


Torsdagen den 16 juni 2005

Fortsätter lyssna på sluddrande och skorrande amerikänska.
Måste göra paus. Igår, i insomningsögonblicket kom jag
på vad skulle ha skrivit om. Nämligen:

Häromnatten drömde jag att jag blev bortförd för
att jag hade vax i öronen och måste tvätta dem. Hm. Samma natt,
lite senare, drömde jag att någon (jag vet inte vem) hade rakat av
mig en del av mitt så kallade skägg, så jag var tvungen att
ta bort allting, vilket jag tyckte var lite tråkigt. Hm, igen.

Någon som är bra på drömtydning? (Jag tror
inte vaxet representerar jänkarna jag har i öronen dessa dagar, även
om jag önskade jag kunde ta bort språket och behålla informationen.)


Fredagen den 17 juni 2005

Hem genom sommarnatten igår, sen timma. Hög luftfuktighet.
Ljus. Älven rörde sig med ett gigantiskt lugn men med bestämdhet
mot havet. Är det ljust på natten bryr sig bara människorna
om att sova. Resten av världen levde som älven, stabil men full av
liv. Och jag, mitt i alltihop. Sög in och njöt. Bestämde mig
för att göra fler nattliga turer, medan ljuset ännu finns kvar.


Lördagen den 18 juni 2005

Det blev en sen timma inatt också. Kom hem framemot tre
i morse efter att ha gjort en helkväll i Hökmark med det indiskt-sydafrikanskt-svenska
bröllopssällskapet. Grill utanför Stora Gula Huset (som börjar
flagna rejält). Beachvolley. Surnade till en aning eftersom mitt lag (av
tre) fick vänta så länge på vår tur att
få vara med i turneringen. De andra två lagen var så pass
jämna att deras slutsiffror blev 12-10 (tror jag) trots att de egentligen
bara skulle ha räknat up till fem. Man måste ju vinna med två
poäng, ju. Och under tiden blev myggsvärmarna runt omkring oss bara
större och större och tätare och tätare. Men frustrationen
över att vänta gjorde visst att kämparglöden blev ännu
hetare. Dunkade in några rediga smashar i motståndarlagen men det
räckte inte hela vägen. Jaja. Det är inte dödligt allvar
(och det är ju sällan jag tar något på allvar,
eller?). Linus var i alla fall volleybollen igår. Se bild.

Sen följde en dusch på Lövångerbröds
gym, lite biljard där, tittande på bröllopsfilm och foton och
diskussionerande med Bhavesh i Edströmska soffan. Alltmedan sommarljuset
levde utanför.


Söndagen den 19 juni 2005

En aning stilla men trevlig lördagkväll följdes
av sömnlöshet varvat med störande drömmar med jag-dom-karaktär.
Vilket jag såklart inte vill ha och inte heller tycker jag borde
ha, eftersom den situationen inte existerar och om den gör det så
försvinner det livet allt längre bort, för var dag. Kämpade
mig upp ur sängen och märkte att mamma i mitt sinne pockar på
min uppmärksamhet. Och det är hon jag inte vill ska vara
långt borta. Nya grenar i känsloträdet. Fy fan vad jobbigt.

Fick inte tag på F & J så jag stoppade in mig
själv i bilen och styrde kosan mot Finnfors med ett expresstopp hos Christer
i Medle. I Finnfors, Fallets Dag, stötte jag på en del kända
ansikten, bland andra Simon (arbetskamrat) och hans flickvän som jag hängde
med litegrann. Gick på kraftverksmuseum och fångade en massa tacksamma
fotomotiv. Tittade på när de släppte på vattnet. Mäktigt.
Se fotoalbumet.

På väg hem, stannade lite längre hos Christer,
åt nygrillad hamburgare med Haddock tiggandes på lagomt avstånd.
Jag och Chrille trodde vi skulle spöa Jessie och Mirjam i kubb tills jag
missade slå ner kungen med sista pinnen varpå segern plötsligt
gick över. Planerade kakelläggning på uteplatsen och premiärseglade
den radiostyrda racerbåten som Chrille fick av mig och Daniel i höstas
(59:- på Lek & Hobby).

Imorgon kommer far… och genast känns det olustigt att skriva
om både mamma och pappa i samma inlägg. Så jag tror jag slutar.


Tisdagen den 21 juni 2005

Far hade med sig ett fotoalbum han hittade för ett par månader
sedan. Ett album med barndomsbilder som mamma glömde kvar den där
aprildagen för tjugonio år sedan då hon tog bilen tillbaka
till Sverige. Det är positiva bilder, fulla av glädje. Blir lycklig
av att se dem. Är på vippen att lägga ut en av dem här,
en solig dag på konserthusets trappa 1956. Men det blir alltför personligt
och bilderna tillhör inte mig. Så det blir en knippe försenade
syrener istället.


Onsdagen
den 22 juni 2005

Ögon, trötta.
Linser, torra.
Musarm, lite.
Kycklingsallad, tack.
Liberiahus, otexturerade.
Mammas väninna, pratstund.
Resa till Dalarna imorgon, lång.
Väskan, opackad.
Sovsäcken, återfunnen.
Bilskivor, brända.
Regnbåge i söder, mäktig.
Peter, franska sms-meddelanden.
Uno, fågel,
fisk eller mittemellan
.
Sova.


Söndagen den 26 juni 2005

För att fortsätta på föregående inläggs
linje:

Ögon, trötta.
Nacke, stel.
Bil, varm.
Bil, skön ändå.
Daländsk midsommar, jätteskoj.
28 firare hos Walle, många.
Axel fyra veckor, en av dom.
Mycket sill, gott.
Walles potatis, också gott.
Traditionsenlig volleyboll, varmt.
Sommarens första dopp, varmt!
Dalarna, vackert.
Kommande vecka, spännande.
Milstensleverans, drakbåtar, konserter, annat.
Sedan semester.

 


Måndagen den 27 juni 2005

Lappen jag har tejpat fast ovanpå skärmen på
jobbet skriker Ctrl-s! åt mig. Lika bra att göra som den
säger, jag trycker ctrl-s(para), och ropar till de andra: – Jaha, så
var det dags att spara det ni nu håller på med! De verktyg vi jobbar
i har nämligen en tendens att krascha lite då och då. Om kraschen
inträffar när man jobbat på en sak i timme utan att spara, går
luften ur en och man faller tillfälligt ner i ett svart hål och så
ligger man där och känner sig hjälplös. Vad man kan göra
då är att:

  • Sitta kvar och begrunda det förlorade arbetet. Det tar förvisso
    inte lika lång tid att göra samma sak igen, men man tror aldrig
    att resultatet blir lika bra som första gången man gjorde det.
    Man ser på perioden före kraschen som en slags mini-utopi då
    man låg på toppen av sin kreativitet för dagen.
  • Klämma fast varsin dominobricka i varsin ögonhåla och se
    glad ut. Alltid roar det nån.
  • Gå och hämta en kopp choklad, sedan gå omkring från
    arbetsplats till arbetsplats och stirra in i andras skärmar tills de
    vänder sig om. Precis då går man därifrån.
  • Avreagera sig på ett våra flipperspel. (Ordet avreagera är
    egentligen lite fel för min del – jag ser egentligen en omgång
    flipper som ren avkoppling som man blir glad av medan andra skriker okvädesord
    på den stackars järnkulan och går därifrån mer
    frustrerade än de var när de började spela.)

Tisdagen den 28 juni 2005

Ruskväder. Cyklar jacklös hem från jobbet och blir bara blötare
och blötare och lägre och lägre. Utanför Willys sitter det
en man i regnet och spelar dragspel. Ingen lyssnar, man går istället
in i affären, tar det man ska ha och ställer sig i den långa
kön och blir underhållen av Mikael Lindgren och Lövångersrevyns
orkester som gång på gång käckt trallar "Nu så
ska vi bygga hos Norra Trä & Bygg". Fortsätter hem genom
det tilltagande regnet. Väl hemma är jag våt som en hund och
slänger av mig kläderna. Trött. Värk i nacken efter en lång
dag av modellerande. Längtan till torsdagsmassage på jobbet. Men
nu, äta lite, kladda på med tigerbalsam, värma vetekudden och
ta en lur, så orkar jag nog ta mig tillbaka till jobbet för fortsatta
huskonstruktioner. Och inte ett ljud från far, som skulle tillbaka till
stan idag innan han och frun flyger tillbaka söderut imorgon.


Far ringde precis innan ägget var på väg ner i pannan. Han
ville ses snarast. Jag bad om tidsfrist för en liten återhämtningslur.
När den var avklarad rullade jag ner till Statt där vi åt middag
och pratade om ditt och datt, ytligt och djupt. Tack. En bra avslutning på
dagen, även om jag i skrivande stund åter sitter på jobbet
och bygger liberianska hus.


Onsdagen den 29 juni 2005

Milstolpe, delleverans, imorgon. Håkan, projektledare, stressade av
mig litegrann så jag satt bara med mina husbyggerier till klockan sju
då det var läge att beskåda kvartsfinalseedade Data Ductus
paddla drakbåt. De kom sist. Jaja. De var i alla fall blöta och glada
och fick medalj. Tryckte i mig en souvas på väg till Nordanå
och Ductus årliga bouleturnering. Var på vippen att vinna hela turneringen
då jag slog iväg både min egen och Martins klot så vår
VD vann. Varsågod, Ubbe. Läge för löneförhandlingar
imorgon, alltså. Gjorde även en blixtvisit hos det generalrepeterande
Kvarnspelsgänget. Kände mig lite underlig och inte direkt välkommen.
Det kanske var premiärnerverna.

Skippade med förvånandsvärt gott samvete att göra ännu
ett husbyggarkvällspass och trampade istället raka vägen hem,
och ägnade resten av kvällen åt avkopplande möbelmonterande
bland Mahlers smäktande Kindertotenliedertoner. Trappa ner. Har jag sagt
att det snart är semester?

Syrenerna har börjat tacka för sig. Men gråt icke,
jag skall snart sätta upp ett album med året hägg- och syrenäventyr.
Vi ses igen nästa år.


Torsdagen den 30 juni 2005

Kommentar till gårdagens inlägg. Att jag inte kände mig välkommen
var väl en feltolkning – jag borde ju veta att man har tankarna på
ett annat håll under genrepet. Men den korta påhälsningen jag
gjorde kändes ändå oväntat… öh… sned. Obekväm.

Nu är klockan fredag, och jag borde drömma söta drömmar
vid det här laget. Men jag fastnade framför våroffer.
Otroligt bra.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!