Söndagen den 1 maj 2005 - Hennes paradis

Nattens rök som låg som en tät dimma över stan har lagt
sig.

Nu när värsta malin-paniken har lagt sig tar andra känslor
över. Minnesbilder av mamma dyker upp och håller sig kvar. Kanske
har det också att göra att jag håller på att packa upp
saker som var hennes, som jag tagit med mig upp. Börjar sätta upp
några av hennes tavlor på väggarna. Visst påminner de
om henne, men jag gillar dem, kan ju inte direkt lagra dem på vinden i
så fall.

Men vinterns upplevelser kommer tillbaka till mig allt oftare nu. Som mamma
på Hospice, sista kvällen, dagen efter. Tankarna och bilderna har
etsat sig fast och när de dyker upp är det svårt att göra
sig av med dem. Jag håller fortfarande mamma i handen, hon suckar, för
det är det enda sätt som hon orkar kommunicera. Stillheten sista kvällen,
det är bara jag och mamma och Peter i bilen på väg och syster
och Hospice-huset.

I måndags gravsatte vi mamma. Vi hade hämtat urnan i stan och kört
till stugan Anneborg, Västerljung i sörmland. Den ligger ett par hundra
meter nedanför kyrkogården, på andra sidan en åker. Jag
och Peter gick tillsammans upp, turades om att bära urnan. Filip gick med
oss och ställde så kloka frågor och sa så kloka saker.
Åsa och Erik en bit bakom. Vi träffade kyrkovaktmästaren som
hade grävt en grop. Utanför skolan intill övade barnorkestern
på marschmusik. Egendomligt. Peter satte ner urnan. Det var jobbigare
än jag trodde. Nu ligger mamma där. Västerljung, och särskilt
Anneborg, var hennes paradis. Nu får hon njuta av sitt paradis i lugn
och ro.

Jag kom tillbaka till graven efter att ha varit och ätit. Vaktmästaren
hade fyllt igen gropen och snyggat till rabatten. Jag satt där en stund.
Det var ännu jobbigare, men jag hade ändå svårt att ta
mig därifrån. Det dröjer ett tag innan jag kommer tillbaka.
Till sommaren. Förlåt mamma. Jag hälsar på hela tiden,
i tankarna.


Måndagen den 2 maj 2005

Bio ikväll igen. Tolken (fast jag föredrar den engelska titeln,
The Interpretor). Är Sydney Pollack släkt med Kaj? Det var
i alla fall han som regisserat. Trevlig politisk thriller i FN-miljö. Tre
silverfirrar. (Och Filmtipset
gissade mitt betyg rätt, igen.)

Annars packar jag ur flyttlådorna som följde med mitt ekipage från
Stockholm. Eftersom det snart gått en vecka sedan jag kom hem så
har jag nästan glömt vad som fanns däri. Små överaskningar.
En Lisa Larsson-katt. En digital våg (som säger "Lo" när
jag ställer mig på den!). En gammal men välskött husqvarna.
En remix-lp-skiva med Donna Summers "Love to love you baby", plus
en bunt andra kända och okända artister (plus en antistat-skiva).
Böcker av Åsne Seierstad, Günther Wallraff, Olof Palme, Povel
Ramel och Torgny Lindgren. Fem holländska pass. En nummer Dagens Nyheter
från den andra mars 1986. Olyckssmurfen, Gå-i-sömnen-smurfen
och Diktsmurfen. Två Hackman-kastruller.

Praktiskt värde, en del. Affektionsvärde, annat.


Tisdagen den 3 maj 2005

Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk. Har vi lyssnat på på
jobbet idag. Hög volym. Det arbetande folket har fallit av fallit ifrån
som klasar och gått hem, för i det där oväsendet har dom
svårt att utföra ett vettigt arbete. Rakt nedanför kontoret
bygger dom nya biografsalonger så att fler ska få mer valfrihet
att njuta av fler filmer, tillsammans i gemytlig miljö. Det är helt
i sin ordning. Däremot är det inte många på jobbet som
njuter av vad-det-nu-exakt-är-dom-gör därnere. Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk.
Allt för en god sak.

Nu ska jag ha en timmes överläggning om att få slippa bära
smoking under vårkonserten om några veckor. Det känns så
förlegat, så gammalt.


Dessutom är smokingen för kort i ärmarna.


Torsdagen den 5 maj 2005

Långhelg. Plötsligt har jag inte ångest över vad jag
ska hitta på. Det verkar vara späckat schema ändå. Bilen
underlättar förstås. Det blir utflykter till folk i Medle, kanske
Ursviken, Pite havsbad på lördag.

Igår kväll såg jag på hockey-vm med Lingan (fd svåger)
i Bissjön, Lövånger. Hela matchen. Lingan somnade under sista
perioden. Konstigt, för det är jag, inte han, som ska göra det.
Jag som normalt tycker hockey är en rätt fånig sport; gubbar
med för stora kläder, shorts utanpå långkalsongerna och
luckor mellan tänderna, på is jagar en puck (var kommer
det ordet ifrån?) med träpinnar med en böj. Men vem är
jag att tala nedslående om något jag inte vet nåt om? Fotboll
är roligare att se på, men det är väl minst lika mesigt
i så fall, gubbar i knästrumpor som springer efter en boll. Och jag
själv slår på en plastboll med hål i med en plastpinne
med en böj, ett par gånger i veckan. Nåja, det var i alla fall
första gången på femton år jag såg på hockey
i mer än två minuter.

Apropå fotboll, idag stod jag och huttrade på en grusplan i Lövånger
i en och en halv timme och tittade på när Lingans dotter Rebecka,
tolv, stod i mål och räddade matchen mellan Lövånger och
Ånäset. Go Rebecka go! Det var du mot motståndarna, för
ert försvar sög ju. Och Lingan gastade på. Skönt, så
kanske han fick nåt annat att tänka på än verkligheten.
En situation som liknar den jag själv varit med om (och pågår
fortfarande), fast värre. Det blir väl så när barn är
inblandade. Bland annat.


Lördagen den 7 maj 2005

Hur klarar man
egentligen av en livslång relation?

Den som gör det är kanske en sån som inte tänker på
att fråga frågan.


Söndagen den 8 maj 2005

Grå dag. Fullt upp. Bygga affisch som ska sättas upp runt om på
stan. Städa. Springa efter en vit plastboll med en plastpine med en böj.
Ingen ensamhetsångest här inte. Nej, nej. Det är bara att se
till att man är sysselsatt. Den lilla stunden man är ute tar man djupa
andetag och njuter av att åtminstone veta att våren är
här. Fast det snöade en skvätt idag.

Igår gjorde jag tre varv i toastolen aka Space Bowl, Pite Havsbad. Inte
illa pinkat tydligen. Skavde skulderbladen i Piteälven. Gjorde illa hälen
i Åbyälven. Följde efter Martina, sex år, runt runt i
Strömmen. Hon fick inte nog. Runt, runt, flera varv. Kände väl
en plikt att lösa av Lingan så att han kunde testa lite vattenrutchbanor
han också. I och för sig fanns Rebecka och David och Pekka också
på plats, men åtminstone David och Pekka var upptagna med att kolla
in brudarna.

Och Luis, vår bolivianske vän med begränsade simkunskaper,
visade sig vara värsta badmonstret, bara det var axeldjup. Always ready
with the goggles!


Tisdagen
den 10 maj 2005

Mmmmm. En dagbok att skriva, en stroopwafel
att äta och Papa was a rolling stone med Temptations på Radio
Paradise
(jag är ju för baske mig helt galen i den nätradiostationen,
kanske dags att bidra med en slant för att Bill förgyller min vardag).
Och ännu en körrepitition i ryggen. Behagliga saker, alltihop.

Bliss.

Bliss?

Tjaa… Måste medge att det ännu är lite jobbigt att komma
hem till en mörk och tyst lägenhet, men vardagen är vad man gör
den till. Små, små njutningsmedel som lyfter och driver fram tiden.
Om man vill kan man se negativt på allt man njuter av., men jag vet inte
om jag lyckas så bra. Stroopwafeln innehåller en massa socker,
inte så värst nyttigt… Du ser? Dagens mest jobbiga är att
dagboken tidvis kan vara trög att skriva. Ibland lider man av total torka
och ibland har man alltför mycket på hjärtat att det blir till
en propp och jag inte får fram nånting alls. Har svårt att
sortera. Vilka tankar ska jag tillåta komma fram här? Och under tiden
jag funderar så går en del av dem förlorade. Måste tänka
vidare.


Onsdagen den 11 maj 2005

Jösses, igår hade jag verkligen skrivkramp. Vad jag svamlade. Jag
brukar inte ändra i inläggen i efterhand, men nu hade jag gjort en
sån pinsam upprepning så jag bara var tvungen att ändra. Var
med på dagens roliga pristävling! Gissa vilket ord jag ändrade!
Skriv rätt svar i gästboken. (Och snälla, gör inte den här
dagboken ännu pinsammare genom att inte göra det, folk kan
ju tro att det inte är nån som läser den… Var ingen mussla!)
Rätt svar belönas med en virtuell tvåveckors-skägg-skrubbning
kind mot kind, vare sig du är kille eller tjej. Skönt, eller hur?


Torsdagen den 12 maj 2005

Elin här bredvid säger: ”Du har verkligen mycket att göra!”

Jojomän. Sitter i Piteå, Musikhögskolan, och övervakar tre studenter när de
jobbar på sina rörliga tv-grafiker. Kursen har 15 deltagare, men nästan alla
är hemma och jobbar på sina projekt, vilket är helt ok. De styrande här här
på skolan är mac-galningar som som vanligt påstår att det är ett felfritt system
som aldrig krånglar eller kraschar eller hänger. Anledningen till att så många
jobbar hemifrån är säkert till en viss del att man tycker det är bekvämt och
så, men många gör det just för att datorerna här krånglar så. Det är ont om
utrymme att spara på, program måste köras från nätverket och inte lokalt (vilket
bäddar för strul), mycket access denied, underliga beteenden i programmen. Macarna
är snygga och gränsnittet är snyggt, men vad hjälper det när allt är så himla
omständigt?

Ett exempel. I windows (och linux?) kan man förstora och förminska alla fönster
genom att hålla musen över kanten, var som helst. Klicka och dra så drar man
ut kanten och fönstret förstoras. Varför har inte macvärlden inte anammat
det? Stolthet? Prestige? Här måste man fortfarande pricka in nedre högra hörnet,
och dra där. Usch, vad jobbigt. Big deal, tycker väl en del. Men det är sådana
små, små funktionaliteter som ju gör en dator flexibel och lättanvänd. *Thomas
grymtar och hyttar med näven
*

För att komma till saken så sitter bara tre studenter här och jobbar på sina
projekt. Så det blir inte så värst mycket för mig att göra. Dom klarar sig själva
ganska bra. Gäsp.

Och det är UPPENBARLIGEN bara en som läser den här bloggen. Tack Inger. (Om
det mot förmodan är nån annan som har nåt annat förslag så går det bra att bidra
med det i gästboken, se gårdagens inlägg. (Och jag inser hur patetiskt det är
att be folk att skriva i gästboken, men jag kan ju nästan skriva vad
jag vill eftersom det är så få som läser!)) Jag väntar till i helgen med att
skicka den virtuella skägg-skrubbningen. Är det ok om jag gör den publik här?


Fredagen den 13 maj 2005

Måste förtydliga lite här… Det är inte så att jag sitter här och lyfter lön
utan att göra det minsta nytta (hemskta tanke). Jag blev riktigt överraskad
när det visade sig att nästan hela klassen var närvarande klockan tio igår,
när de började, trots att de hade haft en stor gala kvällen innan och partajat
loss ordentligt. Alla behövde någon form av uppföljning, visade vad de hade
åstadkommit hittills, ville ha tips eller tekniska råd. Efter det blev
det lugnt. Jag var ju ändå behjälplig hela dagen, åt de som var kvar.

På kvällen gick jag och såg Million Dollar Baby på biografen i Piteå. Jag uppskattar
normalt inte filmer som handlar om boxning, för det är en sån idiotisk sport
(om än en av världens äldsta). Men storyn utvecklade sig från att handla om
tjejen (Hillary Swank) som gett sig fasen på att bli duktig boxare, till att
handla om förhållandet mellan henne, hennes tränare (Clint Eastwood) och hans
medhjälpare (Morgan Freeman). Njutbart skådespeleri av alla tre.


Nej, jag åt inte de som var kvar. :-))


Lördagen den 14 maj 2005

Köpte ett rivjärn idag. Råkade riva mig på lillfingret.
Aj.


Söndagen den 15 maj 2005

Som utlovat kommer här en virtuell nu tre-veckors-skäggskrubbning,
första pris i onsdagens tävling,
som gick ut på att gissa vilket ord jag bytte ut i tisdagens
inlägg, då det mållösa svamlandet nådde nya höjder.

Rätt svar var ordet "jobbig", som jag bytte till ordet "trög".
Det är ett ord som jag under mina tidigare dagar använt alltför
frekvent, men som jag nuförtiden försöker vara lite mer restriktiv
med. Och just i tisdags, då min hjärna inte hade alltför mycket
kontroll över språkcentrum, svämmade det över. JobbIGT.
(Kanske var jag ovetandes alldeles för trött efter kvällens körrepetition.
Det tar på krafterna att sjunga vårsånger.)

Priset delas högtidligen ut till Z som med otrolig skarpsynthet och ett
språköga utan dess like lyckades minnas fadäsen. Tätt i
hälarna kom Inger som hade en ganska bra gissning; jag kanske inte skriver
så mycket om stroopwafels, men jag tänker desto mer på
dem. Minna och Jennifer får en elogé för att de orkade skriva
i min tröga gästbok trots given utgång.

–> Priset.
Klicka här
. <–


Måndagen den 16 maj 2005

Det blev väldigt varmt på jobbet på förmiddagen, på
ett rätt omysigt sätt. Satt och försökte krysta ut en design
och layout av jobbets nya externsajt. Tyvärr råkade jag ut för
kreativ förstoppning av alla nyfikna och chefens undrande när dom
ska få se resultat. Det hjälper inte alltid att trycka in hörlurarna
och stänga av omvärlden. Sen kom det krypande. Nysattacker. Tilltagande
utsöndrande av kroppsvätskor genom ögon och näsa. Till slut
var jag tvungen och gå, flåsande och stönande och snorkande
och tårande. Hem genom regnet. Via Clas Ohlsson och affären med alla
krukorna.


Tabbade mig lite när jag byggde Priset
igår, så för en del (om jag nu har några läsare
;-) kanske inte ljudet hördes. Ska fungera bättre nu. Ljudet är
allt. Nästan.


Tisdagen den syttende mai 2005

Ibland undrar jag. Hur kan jag vara på sånt gott humör? Vad
är det som gör att inte gräver ner mig varje kväll? Kan
jag inte tillåta mig att deppa?

Klart att jag känner en saknad. Det har ju hänt en hel del under
det här halvåret. Det finns ju en tomhet, två pelare jag kunnat
luta mig mot, som förvandlats till ett stort Ingenting. Men massan bredvid
allt det där fortsätter att existera, världen runtomkring. Det
blir som om reparationerna av Ingentinget (även om spåren väl
är satta och kommer vara kvar) stimulerar allt det andra, gör mig
större. Jag har sagt till mig själv att jag inte ska krympa av det
som händer, och det kan jag inte påstå att jag gjort heller.
Jag har inte fallit.

Eller gör jag fel? Har jag ställt det onda åt sidan? Jag kanske
förtränger, sopar under mattan, låter aktivt bli att tänka
på allt som hänt, låter bli att tycka synd om mig själv,
klistrar på leendet och tänker att nu ska jag minsann vara ett stöd
för andra som har det jobbigt. Lyckas jag med det? Eller är det bara
som jag tror? Mår jag bättre av det?

Ska jag tillåta mig vara egoist? Eller visar det sig att jag är
en egoist för att jag ställer frågan?

Jäklar var mycket frågetecken. Och jag fortsätter tralla mig
fram.


Onsdagen den 18 maj 2005

Kära nån. Jag har fått flera klagomål över att

skrubbningen
går dåligt att spela eller inte alls. Nu vet jag
varför. Jag hade kodat den i SVCD-format, vilket ju inte direkt är
något standardformat när det gäller att spela upp film på
datorn. Och sånt går ju bort. Man ska inte behöva installera
skumma codecar och spelare för att få en nio sekunders skägg-mot-kind-skrubbning
att fungera. Förlåt. Jag hade inte riktig koll på vad jag gjorde
där. Nu har jag kodat om den till MPEG-I, så nu borde till och med
din farfars dator kunna spela upp den. Knack, knack, ta i trä…


Torsdagen den 19 maj 2005

Sköna maj… Konstigt väder. Idag haglade det en sväng. Inte
så konstigt, men Nigel menade att det mer såg ut som frysta snöflingor.
Hm. Och folk pratar om tromber överallt. I förrgår, på
väg till kören, fick jag parera mot våldsamma kastvindar som
höll på att slänga mig av cykeln och ut på Skelleftehamnsleden.
Men när jag tittade upp mot trädkronorna var de blick stilla. Mystiskt.
Mycket mystiskt. Vädergudarna kanske som bäst försöker bestämma
sig för hur vi ska ha det i sommar – kallt och regnigt eller varmt och
torrt. Kan föreställa mig Neptunus (om han nu också har hand
om landvädret) sitta på sitt moln med sin krona och treudde och tveka:
  – Det kanske ska vara varmt ändå… Hmm… Fast å
andra sidan… lite blåsigt? Eller nä… det blev inge bra.
Äsch, vi provar och slänger in lite underkylt regn där, där…
och där. Ja, det blir bra!

Nog om vädret. Hoppas mina affischer inte blåser av från där
de är uppsatta:

Visst, jag har massmejlat om det här evenemanget. Men det kan inte basuneras
ut nog mycket. Jag njuter var gång vi övar på det här,
så det är ju givet att en eventuell publik också kommer att
göra det. Och bor du inte i Skellefteå är det väl ändå
dags att pallra sig hit till den 29 maj. Och gärna stanna en vecka, för
sen kommer ju Kent hit. Njuta njuta njuuuta!


Gjorde något crazy ikväll. Såg att filmen Finding Neverland
gick sista gången på aveny kvart över nio, så jag åkte
ner, köpte en biljett och bänkade mig i den nya salongen dom öppnat
där. Enda biobesökarna var jag och en annan kille som tydligen var
kompis med biljettrivaren.

En riktigt bra film. Vackra karaktärer som gjorde mig glad, i varje fall
de… goda. Man säger med rätta att det är en riktig sådan
där feel-good-film. Och då är det väl meningen att man
ska vara på gott humör när filmen är slut? Själv hade
jag nånting krypande i halsgropen när jag gick ur biosalongen. Kändes
lite bisarrt. Filmen rörde upp en del. Det mest tydliga då (SPOILER!)
Kate Winslet, som Johnny Depp blir vän med, blir hastigt sjuk och dör
och lämnar fyra små pojkar. Det fick mig att tänka väldigt
mycket på mamma och hennes sista tid, hennes sjukdom, hur hon rörde
sig, hennes ångestar, vad hon sade och uttryckte sig och särskilt
de omgivandes (t ex mina) reaktioner till hennes förestående bortgång.
Mycket minnesbilder rasade fram ur bakhuvudet och rynkade på mina ögonbryn.
Klump i magen.

De inte så trivsamma men ack så viktiga tankarna blandades med
allt det positiva som filmen bjuder åskådaren. Johnny Depps förhållande
till Kate Winslets barn framförallt, men också hans förhållningslösa
(?) vänskapsattityd till henne, ärlighet, humor. Jag drog en djup
suck och tänkte att det här är minsann en fin film att se tillsammans
med sin käraste. Och så såg jag mig själv, sittandes där,
en av två i salongen. Kände mig liksom rätt ensam i biostolen.
En klump till i magen.

Bäst jag går och lägger mig och sover. För att neutralisera
sorgekänslorna.


Lördagen den 21 maj 2005

Var på konsert på Pinkerton igår igen. Hinner inte skriva,
men jag var bara tvungen att rita av stjärnan:


Japp, Peps och hans Blodsband spelade på ett fullsatt Pinkerton
igår. Det var en sällsam känsla att verkligen vara den som drog
ned på medelåldern. Många 50- och 60-åringar. Jag har
en känsla av att de flesta var där för att lyssna på blues,
men i konsertinformationen stod det ju att framträdandet hade tyngdpunkten
mot reggae. Pinkerton hade beställt två DJ:ar som hade koll på
reggae. Men dom verkade inte ha så mycket koll på själva DJ:andet
– tycktes inte veta ha en aning om vad crossfading mellan låtarna är,
och så öste de på på psykedeliska ljudeffekter och verbala
(ohörbara) budskap med supereko som höll på att spränga
både Pinkertons högtalare och våra trumhinnor.

När Peps och Blodsbandet inledde med två blueslåtar
märkte man tydligt hur man plötsligt slappnade av. Pfew. När
de sen gick över till reggae så var det ändå inte samma
sak som tradig Bob Marley på knastrig skiva. Mycket skönt jammande
och solon med gitarren, munspelet, basen eller orgeln. Men till slut tröttnade
även jag och gick hem under extranumret, när han väl dragit igenom
hans mest kända, typ Hög standard och Oboy.

Hem och drömde mardrömmar och vaknade morgonen därpå
med gråten redan förbi halsen. (Vilket inte hade ett dugg med Peps
att göra.)


Söndagen den 22 maj 2005

En dålig uppvakning på morgonen sätter standarden
för hur sinnestämningen resten av dagen är. Och den är riktigt
låg. Men jag försöker det inte låta påverka vad
jag gör under dagen eller hur jag gör det. Tar ändå hand
om det som måste göras. Svårt att vara uppåt och glad
och social när man ska träffa folk på fot- och volleybollträningen,
men det är ändå skönt att ta ut sig ordentligt. Måhända
hjälper det tillfälliga tungsinnet till att förstärka upplevelsen
av sista Star Wars-filmen som jag går och ser med några arbetskamrater.
(Däremot blir jag återigen påmind om varför man inte ska
gå på bio på fredagar och lördagar – os av popcornflott
och prassel och prat, prat, prat, det är inte vad man vill få ut
av ett biobesök.) Filmen påstås med rätta vara den mörkaste
av alla i hela serien. Passar mycket bra, dagen till ära.

Efter filmen – raskt hem till en vän och melodifestivalspektakel.
Svårt att ställa om till glättig positivism på fem minuter
för att inte förstöra stämningen, men jag gör mitt
bästa.

Det fortsätter idag, men känns något bättre.
Paradisradion, som står på för jämnan här hemma,
slår plötsligt till med Kents 400 slag. Två låtar senare:
Depeche Modes Never let me down again. Så bra, så bra, tack Bill,
lite svart musik som en bekräftelse. Binder ihop helgens anda och gör
den komplett. Vill sluta in den och slänga på komposthögen.
Fast den är inte slut än.


Måndagen den 23 maj 2005

Tja, helgen slutade i princip som den började. En lämpligt
blå inramning.

Men jag ska banne mig inte se tillbaka. Ska se framåt. För
snart blommar häggen vid älven. Det har jag väntat ett år
på. Förra året tog vi en promenad då det blommade som
mest, men när jag kom på att ta med kameran nästa gång
hade alla syrener regnat bort. När älvskanten målas i gröna-violetta-vita
färger, då är det riktigt, riktigt vackert. Ett tacksamt motiv.
Så i år tar jag i ordentligt (typiskt mig, att alltid göra
allting så himla ordentligt). Jag och kameran följer blomningen
från knopp till död.


Tisdagen den 24 maj 2005

Läst på ett tredeciliters mjölkpaket konsumerad
på Arken idag:

"Ett glas lugn. Riktig omtanke gör
inte mycket väsen av sig. En filt över benen när kvällskylan
kommer. En kudde bakom ryggen. En kram bara för att man känner för
det. En ostsmörgås och ett glas mjölk när lugnet äntligen
har sänkt sig."

Analys? Första meningen. Gör inte riktig omtanke mycket
väsen av sig? Jag tycker nog att det kan vara tvärtom. Mycket väsen
behöver i sig inte vara något negativt. Var kommer omtanken ifrån
i det här fallet? Mjölken? De listar därefter upp positiva företeelser;
filten, kudden (bakom ryggen?), kramen. En kram förutsätter att man
är minst två. Hur ska man värdera ostsmörgåsen och
glaset med mjölk? Jag gör det rätt högt tror jag. Men jag
har svårt att förstå vad de vill säga till slut. Nån
som förstår? Ska man intaga ostsmörgåsen och mjölken
först efter att lugnet äntligen har sänkt sig? Jag anser
väl snarare att ostsmörgåsen och mjölken hjälper till
att få lugnet att infinna sig.

Eller också har de skrivit texten utan syftet att
det ska betyda nånting alls. Syftet kanske snarare är att ge inspiration
till att dra filten över sig, stoppa kudden bakom ryggen, kramas lite,
käka en macka och dricka mjölk. Inget mer.

Det låter i och för sig rätt trevligt. Men jag
byter helst ut ostsmörgåsen mot en stroopwafel.


Dagens bild på hägg. Ok, hägg. Det här är hägg.
Ska leta efter syrenerna.


Onsdagen den 25 maj 2005

Dagens svammel på mjölkpaketen på Arken:

"Ett glas vänskap.
Mjölk är ett löfte. Ett slags handslag mellan naturen och människan.
En tyst överrenskommelse om att ta väl hand om varandra. Om att hålla
vad man lova och aldrig lova mer än man kan hålla. Om att se varandra
i ögonen och aldrig skratta på låtsas.
  Det är sådant som riktig vänskap ska byggas på.
  Utan gömda syften. Utan dolda motiv. Utan skuldebrev.
  Som ett glas mjölk – ett av de ärligaste livsmedel vi
känner. Det lovar vi."

Kul att läsa, men inte värt att kommentera.


Torsdagen den 26 maj 2005

Mitt under brinnande smokingskjortstrykning plingar min bror mig på
icq:n och vill att jag ska göra aktieaffärer. Telia vill tydligen
köpa tillbaka ett antal aktier till ett högre värde än vad
dom är värda nu, senast en minut i tolv i natt (en halvtimma kvar,
skynda, skynda!). Till en början fattar jag noll, jag har liksom inte självmant
skaffat mig de här aktierna… Men jag litar blint på min bror. Jag
följer hans instruktioner och vips har jag tjänat trettiosex kronor.
Wow. Min första aktieaffär. Vuxenpoäng, någon?


Dagens hägg. Kolla, dom håller på att titta fram! Och igår
hade rentav några krupit ut för att lapa lite regn, för att
sedan krypa tillbaka igen. Spänningen är olidlig.


Fredagen den 27 maj

Vad ger vuxenpoäng?

  • Äga en lägenhet?
  • Äga bil?
  • Inneha körkort?
  • Hålla hastighetsbegränsningarna?
  • Köra motorcykel?
  • Trivas med sitt ex?
  • Ragga på statt?
  • Inneha aktier?
  • Sjunga tenor?
  • Digga klassisk musik?
  • Undervisa en högskoleklass?
  • Inneha en tillsvidareanställning?
  • Vägra prova åka snowboard?
  • Laga pytt-i-panna i mikron?
  • Bära knä-, armbågs- och handledsskydd under inlinesturen?
  • Fotografera häggknoppar?
  • Skaffa barn?
  • Begrava en förälder?
  • Öppna sig på en publik dagbok?
  • Lista saker som man undrar ger vuxenpoäng?

Obs. Det som står här ovan är inte alltihop saker som jag gör,
vet hur man gör eller vill göra. Det är mest exempel, som mer
eller mindre har med mig och min omgivning att göra.

Egentligen tycker jag nog att ‘vuxenpoäng’ är ett rätt tramsigt
begrepp. Det ger liksom negativa vuxenpoäng att värdera vuxenpoäng.
Varför sig bry överhuvudtaget? Om man är sig själv så
är man vuxen nog.


Nu är dom på gång! Hade fullt sjå att lyckas få
en skarp bild av de i blåsten fladdrande häggen, men skam den som
ger sig. Nu är det nära!


Lördagen den 28 maj 2005

Kören höll på att blåsa bort, så vi rymde in i
Anderstorpssalen för komma undan. Bra att det blåser så. Bra
väder är dåligt för konserter, likaså ishockey-vm
och möjligen mors dag, men vi hoppas mången söner och döttrar
tar tillfället i akt och bjussar morsan på konsert.

För säkerhets skull åkte jag in till stan för att skriva
ut och sätta upp en affisch till på affischpelaren på torget.
Naturligtvis lyckades jag sätta igång larmet på jobbet, inkompetent
avlarmare som jag är. Missade därmed uppsjungningen för jag hade
inte hunnit äta någon lunch och fick trycka i mig en burgare medans
alla de andra rättade till stämbanden. Sen upp med gradänger,
titta på när Folke satte upp inspelningsutrustningen och bar in ett
stycke harpa vars låda är stor som ett hus. I bakgrunden sprang ljudteknikern
Staaf omkring och slamrade.

Och vid älven höll häggen en avvaktande ställning till
våren.


Söndagen den 29 maj 2005

Som sagt. Bra väder är dåligt för konserter inomhus. Stormen
har bedarrat. Solen skiner. Vi ser fram emot enstaka åhörare spridda
över salen, resten ligger ute i gräset, lapar sol och hallonsaft och
äter mariekex och grillad kyckling och njuter av våren… eller sommaren…
(en definitionsfråga) Kammarkören ska sola sig i strålkastarskenet
inomhus hela dagen, under repetitionerna.

Konserter kan vara som hästhoppning. Gör man ett fel så blir
det ett minuspoäng i den totala bedömningen man själv gör
av sin egen insats. Under den här konserten gjorde rev vi knappt några
hinder. Det gick verkligen jättebra. Den bästa repetitionen hittills.
Och publiken verkade uppskatta det. Det är en riktigt skön känsla
att vräka ut sig en trevlig upplevelse för en publik. I början
var jag stel som en pinne, men lyckades slappna av till andra akten, då
huvudnumret skulle uruppföras.

Men jag kan inte säga att den sköna känslan bestod. Den dog.
Efter att efteråt inte ha sett ett enda känt ansikte av dem jag hade
bjudit och tjatat och verkligen rekommenderat att gå, kunde jag
inte känna annat än besvikelse och en stor, stor tomhet när det
var dags att åka hem. Jag försöker slå bort det, för
alla har ju prioriterat annat, och jag kan ju inte tvinga folk att gå,
och jag vet inte ens om det är det som gör att jag känner som
jag gör nu. En del av det jobbiga är att efteråt inte veta vem
man sjöng för, vem som tagit emot. Ingen återkoppling, ingen
nära vän i publiken som säger – åh, så bra ni var!
Ingen att prata om det med efteråt. Allt går ut i tomma intet.

Så tomhetskänslan fortsätter. Jag känner mig uttömd
på positiv energi och njutbarhet. Allt bra är borta. Ensamhet. Jag
åker hem till en tom lägenhet. I det här läget vill man
inte vara själv. Man vill känna att kvällens upplevelse är
delad. Eller åtminstone träffa nån, men det är söndag
kväll och alla normala människor åker hem och förbereder
sig för vardagen som kommer. Jag med, men jag behöver landa. Och det
får jag klara av alldeles själv.

Känner ett drag ner mot älven, behöver komma bort från
mitt hem en stund. Tar bilen ner till Nordanå. Gråten leker i halsen
men den stilla älven, de utslagna träden, dofterna, fåglarna,
hjälper mig i alla fall att landa till en del.

Jag går och lägger mig. Tom.


Tisdagen den 31 maj 2005

Nu känner jag mig inte så tom längre. Men det var jobbigt.
Efterkänslan hängde kvar till idag. Det går över när
jag är med folk. Och när andra lämnar avtryck i gästboken.
Tack.

Körrepetitioner idag igen. På fredag eftermiddag sjunger vi i Landskyrkan
då Boliden (eller New Boliden som de heter nuförtiden) ska
ha nåt slags högtidlighållande. Ska kanske ha planerat någon
slags social aktivitet för kvällen redan innan, så jag inte
imploderar av utmattning. Fast det är inte samma kaliber i det framträdandet,
så jag tror inte det blir lika farligt.

Recension av söndagens konsert i Norra Västerbotten idag. Mikael
Bengtsson tycker att det var "som vanligt väl godkänt",
eller "riktigt bra för att vara en amatörkör". Trevligt.
Han tyckte också att allt det vackra vägrade sätta sig. Det
är väl högst individuellt. Om man ska recensera recensenten så
inleder och avslutar han recensionen bra, men i mitten närmar han sig Roger
Lindströms (filmrecensent på Norran) utkrystade formuleringar när
han försöker förklara varför det inte vill göra avtryck:
"Kanske är det helt enkelt för vackert." Det kan man inte
ta på annat sätt att det inte kan bli bättre. För hur kan
det bli för vackert? Är det så vackert att det blir
fult då? Som dirigenten Leif sa – det är som att säga att Hitler
var för ond, så att han nästan blev god. Kommer man
till det extrema av något som är vackert eller fult eller gott eller
ont – vad blir det då? Finns det nåt på andra sidan? Det är
klart att det finns en gräns, men går det att komma bortom den? Inte
blir det väl det motsatta då?

Flum,
flum. Bäst att sluta filosofera innan jag gör en tionde
maj
.


Häggen jobbar på. Vissa träd är i princip fullt utslagna,
andra halvt. Jag önskar man kunde fotografera dofterna. Syrenen verkar
däremot vara riktigt vårtrött – bladen har precis vaknat. Det
kommer väl en bildföljetong på dom också antar jag. Dagens
häggbild tillägnas en kille som gjorde entré i söndags.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!