Fredagen den 6 februari 2004 - London

Ahopp. På tisdag åker vi till London, Storbritannien. På
fredag ska jag till BBC och redogöra inför okända människor
vad det är dom ser i mitt showreel. Sen ska dom säga: – Det ser ju
bra ut det här, när kan du börja?

Sen börjar jag jobba grafiker på Historical Dept. på BBC i
London och allt är frid och fröjd. Och Malin, hon får ett tjusigt
jobb på nån personalavdelning i stan och vi bor tillsammans i en
flott liten lägenhet med blå dörr i Notting Hill.

Och alla jag träffar här hemma är jätteentusiastiska och
glada över att man åker bort och lämnar dem i snön. Inte,
alltså. Snön… Jag vill ta med mig snön!

Faktum är att jag trivs ganska bra här just nu, trots att jag inte
har nåt jobb. Då vill man ju inte bara dra. Men har man inget jobb
så måste man skaffa ett, och tar jag inte chansen nu kommer jag
nog ångra det sen.

Och allt finns ju kvar, om man skulle ångra sig tillbaka.


Torsdagen den 12 februari 2004

Jag befinner mig i London den här veckan. Idag har jag varit på BBC och har, inför
en samlad kår av åtta producenter och en editor, gått igenom mina showreels. Jag
höll på att gå sönder av nervositet och ångest och pessimism imorse.

Blubb, blubb. Jag svamlar mig fram. Blubb, blubb. Men känslan har äntligen
brunnit ur.

De är producenter för TimeWatch, som är en dokumentärserie med alla möjliga
historiska fakta, inbakad i ett slags drama. De har tidigare lagt ut alla grafikjobb
på diverse företag, men nu vill de pröva ”det nya greppet” att göra allt själva
genom att anställa en eller två grafiker som är duktiga på att lägga in en massa
gubbar på ett slagfält eller låta ett flygplan krascha på en åker. Komplettera
avsnitten med grafiska element, alltså.

Så jag går igenom mina showreel, berättar om vad de såg och hur jag gjort
det. Blubb, blubb. Det är inte lätt när nio okända, utländska ögonpar stirrar
på en. (Fast jag vet att det är fånigt att säga ”utländska”…) Efteråt frågar
dom mig några saker och förklarar vad de behövde. Det känns inte som att jag
svarar rätt på frågorna. Dom behöver en person som bland annat är en hejare
på kompositing. Det jobbiga är att det inte är en avslappnad miljö vid intervjun
och jag inte kan riktigt uttrycka mig på rätt sätt.

Så vill jag arbeta med att vara ensam (eller en av två) försökskanin på ett
stort, förvisso till stor del etablerat projekt, när jag inte ens kan uttrycka
mig felfritt? Eller behöver jag snarare en mer etablerad arbetsplats där de
kan dra nytta av mig på ett vettigt sätt?


Torsdagen den 19 februari 2004

Glöö igen.

Hemma igen. Tänk att konstatera att den där stan, jag menar London,
verkligen finns i verkligen och att jag faktiskt kan tänka mig att jobba
där. Ett tag i alla fall. BBC ringde igår och sade att de hade gett
tjänsten till en annan som var bättre på 2D-animation och compositing
än jag. Helt rätt, det var ungefär som väntat. Plus att
språkliga förbistringar och avsaknandet av förmågan att
framhäva mig på samma sätt som om det hade varit en svensk anställningsintervju,
har en icke obetydlig andel i beslutet. Jag fajtades ändå mot elva
andra infödda om en eller två tjänster.

Och artiga som engelsmännen är så var tjejen som ringde från
BBC orolig att jag blev sur på dem för att hade åkt till London
helt förgäves. Men det hade jag ju inte. Det var en intressant upplevelse,
trots allt. Och besöket på Double Negative efteråt har ändå
inte haft sitt sista efterspel hoppas jag. Ska fortsätta hålla kontakten
med Paul, som jag hade en mysig och mer avslappnad samtalsstund med.

Resten av Londonveckan var mycket trevligare, när man fick tillfälle
att greppa stan utan den fruktansvärda nervositeten som rådde det
första dygnet. Ungefär som Stockholm, fast sååå
mycket större. med mer saker att göra och titta på och med trevligare
människor.


Fredagen den 20 februari 2004

Nu ringer svärmor. Malin svarar. Svärmor frågar om Malin är
hemma och studerar. Malin svarar att hon är som vanligt hemma och studerar.
Svärmor har en väldigt traditionell syn på hur studier och hemmaarbete
ska se ut. Svärmor är frustrerad över att Gubben har rest till
fjälls. Svärmor är ganska rolig ibland.


Nu har jag lagt upp bilder från London på fotoavdelningen.
116 bilder och tre filmer.


Söndagen den 7 mars 2004

Hur svårt kan det vara? Jag försöker sälja min digitalkamera
för att jag hade tänkt att byta upp mig till en semiprofessionell
sak. Men det verkar vara så attans svårt att hitta en intresserad
köpare, som inte bjuder skojarbud eller vill byta till en hög mobiltelefoner?
Vad är det som definierar skojarpriser? Hur definierar man ett bra pris
på en begangad digitalkamera? Min teori är att det handlar om om
den ser använd ut (nött i kanterna om man tittar noga), designen som
är ett par år gammal, och det psykologiska antivärdet att någon
har använt den sedan den var ny. Man kan inte utgå från nypriset,
eftersom priset på digitalkameror har gått ner ganska mycket de
senaste åren. Min kameras lillebror, som säljs nu (samma egenskaper,
bara en megapixel mer), kostar 2282 på den absolut billigaste affären
på nätet, en tysk återförsäljare. Jag säljer
min för 2000, inklusive minneskortet på 128 MB som kostar 600. Är
det andrahandsvärde på minneskort?

Men jag kanske är naiv. Ingen har dragit till med den gamla klyschan "det
är köparens marknad" än.

En jobbig sak är också att folk är så kåta på
megapixlar så att man blir galen… 2 megapixlar räcker till ALLA
vardagsfotografers behov. Faktiskt. Jag har gjort förstoringar med den
upplösningen och är supernöjd. Det är bildkvaliteten som
är viktig, inte att man har så många megapixlar som möjligt.
Och eftersom jag har datorgrafik som yrke borde jag kanske veta…

Här är min annons, om någon
mot förmodan skulle vara intresserad…


Torsdagen den 11 mars 2004

I förrgår studsade Tord in på rummet på Ductus där
jag satt och byggde på min 3D-morot och frågade om jag hade sålt
kameran. Jag blir lite paff. Skulle någon vilja köpa min
kamera? Jag hade kvar den på jobbet så han tittade lite på
den och tog med den för ytterligare tester. När han kom tillbaka hade
han den inte med sig. Attans! :-)

Det ska till en it-arbetare för att förstå att det är
optiken som är det viktiga, inte antalet MEGAPIXLAR. Jag tror inte jag
gillar det ordet MEGAPIXLAR. Det har för mycket Siba/Elgiganten-säljare
i sig.

Samma dag dyker två mail upp, båda postade på Blocket, och
både till synes helt seriösa köpare. Den ena hade tittat på
mitt fotoalbum och var "mycket imponerad". Bodde i Umeå och
undrade om hon kunde komma till Skellefteå (13,5 mil) för att titta
på den. Ojdå. Det var som…

Och min nya kamera är redan på väg…


Fredagen den 19 mars 2004

Den nya kameran kom i tisdags. Den skulle ha kommit i fredags. Lång,
spännande, frustrerande väntan. Enligt Pixmania är det en expressleverans
som ska vara framme (skickad från Frankrike) inom 48 timmar. Enligt FedEx
gäller expressleveransen bara till Arlanda/Landvetter/Skurup, så
bor man bor man i Norrland så får man vänta på att en
frakttomte joggar E4:an upp men säcken på ryggen. Nåja. Jag
hade reserverat mig, det var tillräcklligt många på Pricerunner
som var missnöjda med leveransen. Priset avgorde.

Nu har jag min kamera i alla fall. Och den är jätterolig. Men inga
bilder uppe än. Jag är alltför upptagen på att bygga på
min morot.


Lördagen den 20 mars 2004

Det händer saker i världen. I Taiwan skjuts det mot presidenten mitt
under brinnande valkampanj. I Finland dundrar 750 kilo tunga pappersbalar in
i en buss full med ungdomar på väg till en skidort, och dödar
minst 23 unga. I USA håller Bush tal om grymt farliga terrorister på
årsdagen av invasionen av Irak.

Och på Möjligheternas Torg i Skellefteå störtar lapphandskarna
ner i tre plusgrader och folkmassan lyssnar tappert på en duktig sångerska
som sjunger The winner takes it all ackompanjerad av två hemska musiker
som tycks ha övat på sången max en och en halv gång.
Det är invigning av skid-sm. Kungen tycker att undersåtarna är
tappra som står ut med vintervädret. Tänk att han inte blir
arg över att hotellet på torget inte bemödat sig att skaffa
en röd matta som räcker hela vägen från foajén till
den täckta "scen" som han med sällskap sitter och väntar
på att hålla sitt invigningstal. Bara halva vägen. Det låter
glitsch, glitsch när man går på den.


Söndagen den 21 mars 2004

Hela dagen i dag har det varit tre till fyra plusgrader och snön vräker
ner. Stackars skidåkare.


Tisdagen den 30 mars 2004

Tiden går fort när man har roligt. Solen skiner, snön smälter.
I alla fall blir den hård. Inge kul att åka skidor på. När
det är plusgrader måste man i så fall använda klister
istället för burkvalla. Och det är så jävla kladdigt.
Så man låter hellre bli.


Onsdagen den 31 mars 2004

Idag nådde vårens första doftpartiklar från nytinat
hundbajs mina näsborrar. Våren är som sagt här.


Söndagen den 4 april 2004

Jag undrar varför bajslukten är så tydlig så här
års? Det måste ju hundar bajsar ju lika mycket på sommaren,
och det händer väl lika ofta då som under vintern som matte
eller husse låter bli att ta reda på skiten. Luktar nytinad hundbajs
mer än bara färsk?


Måndagen den 5 april 2004

Jag hade en klasskompis en gång som hette Dawid. Hans tjej ska klämma
ur sig en 3d-gosse/flicka i augusti. Grattis! Själv har jag under två
timmar försökt att ignorera Alva, 11 månader, och hennes mamma,
under det att Confessions of a Dangerous Mind utspelar sig i tv-rutan. Det var
inte det lättaste, kan jag säga. Dessutom var inte filmen barntillåten.

Och nej, jag träffade bara Paul när jag hälsade på på
Double Negative. Så Fredrik och Jesper vet jag inte om dom jobbar kvar.
Jesper föreläste för oss för tre år sedan, och jag
har för mig att Håkan Wallin (min fd lärare och kollega) har
påstått att han häckar där än.

Å 3D är inte alls långsamt. Inte nu för tiden. Titta
här själv!
–> www.saeys.se/misc/carrot


Onsdagen den 7 april 2004

Snart är det påsk. Då ska vi alla gråta över att
Jissenammen kolade på korset (bästa sättet att göra det
är att titta på Mel Gibsons omtalade The Passion of the Christ).
Eller glädjas åt att vara lediga från jobbet. Om man nu hade
ett. Om man inte hade ett kan man glädjas åt att alla andra som har
jobb eller går i skolan är lediga, och så kan man åka
och hälsa på dom.

Om det inte vore så varenda rolig jävel ska åka till fjällen
över påsk. Kvar i stan blir Malin och jag, och ett av de få
alternativen är att åka till svärföräldrarna och le
åt att dom har varsin monolog med varandra. Och äta fjällrödingröra
där. Det är ju gott, men jag vill ju träffa roliga människor!


Lördagen den 10 april 2004

Påsk. Lynnigt väder. Blåst. Snöflingor. Sol. Christer
staplar ved i våldet. I alla fall enligt hans webbkamera. Dan har kommit
hem från halvårsturnen i Göteborg. Välkommen! Du är
saknad! Nu måste du lära mig åka inlines!


Söndagen den 11 april 2004

Häromdan köpte jag en 60-liters ryggsäck på Rusta. Jag
har ju alltid saknat en när jag varit ute och frällvandrat. Har alltid
burit omkring på plastkassar fulla med tält, trangiakök och
sovsäck. Eller inte. Kanske en lånad ryggsäck. Men den var ju
inte min.

Så äger jag en egen. Man kan kanske tro att en ryggsäck köpt
på Rusta suger, men ännu så länge så verkar väskan
väldigt bra. Många fickor, frontmatad, regnskydd att trä över,
sjusterbara bärremmar och så vidare. Malin köpte en liten ryggsäck
på Rusta av samma märke för ett drygt år sedan, och den
är jättetrasig nu. Inte så slitstark alltså. Så
jag får väl vara rätt om den.

Så i sommar ska jag ta semester från arbetslösheten och ge
mig ut å vandra järnet!


Torsdagen den 15 april 2004

Jag sitter framför datorn. På skärmen förflyttar sig körsorn
längs tajmlajnen. I min högra hand håller jag i en gammal mikrofon,
ett arv från morfar som dog på åttiotalet. I min vänstra
handen håller jag i en morot. Jag tar en tugga, och håller mikrofonen
så nära käften som möjligt. Krunsch.

Imorgon är en dryg månads hårt arbete med den trallande moroten
färdigklippt!


Tisdagen den 20 april 2004

Nu är stackars Glenn Blast färdig. Snart på en hemsida och
i en mediespelare nära dig.


Onsdagen den 21 april 2004

Det vill säga nu. Nu är allt klart. Och jag kan pusta ut. Och få
ångest över att inte ha några direkta, konkreta mål igen.
Ut i världen, söka kontakter och slå huvudet i väggen igen.
Jag vill ha ett jobb där jag kan få utlopp för mina talanger.
Om jag nu har några…

Usch, det där lät deppigt. Man blir gladare om man går hit
och laddar ner moroten Glenn Blast som sjunger en fin sång. Då kan
man bli glad och känna att man inte är så ensam trots allt.

Jag bör tillägga att jag är en kategorisk vägrare av Fame
Factory. Nu är säsongen lyckligtvis slut (fast dom tänjde ut
den med otaliga jubileumsprogram och examensshower), men Malin är olyckligtvis
ett fan, och varje gång tv:n åkte på med FF i rutan, då
stängde jag dörren till tv-rummet och åt min middag i köket.
Jag, min middag och en redan utläst Norra Västerbotten. Hade jag ett
ärende in i tv-rummet under pågåede "dokusåpa"
(vilket är fel) så gjorde jag mitt yttersta för att mina ögon
inte ska falla på tv-rutan. Så illa var, och är, det.

När jag skulle välja kameravinklar insåg jag till min förtvivlan
att det trots allt skulle vara nyttigt att studera en veckofinal, hur dom gör
kameraföringen och så vidare, men kunde slappna av när jag insåg
att vi fortfarande har Melodifestivalen inspelad på VHS.

Nu kom det sig så att jag aldrig studerade kamerföringen under melodifestivalen,
jag tror jag klarade mig ändå. Men ovanstånde var ändå
värt att nämnas.

Jag vill inte vara tjatig, men glöm som sagt inte att titta på
film. Finns här:
www.saeys.se/portfolio/carrot/

Du behöver inte läsa alltihopa.


Torsdagen den 29 april 2004

Jag har köpt ett par inlines. Och tusen armbågs- knä- och handledskydd.
Förutom att det är skitsvårt att skriva dagbok med handledskydden
på sig så ser man ut som ett miffo med hjälmen på. Men,
men. Jag är ju en vuxen ansvarstagande man och en förebild.

Så nu ska miffot ut och vingla en sväng på rören.


Lördagen den 1 maj 2004 - Synth

Ropen skalla… För rättvisa och solidaritet! På ett ungefär…

Malin tipsade om P3 Star hade synthspecial idag. Jag tunade in radion och bara
njööt… Inget går upp mot skönt, välproducerat, harmoniskt
blippbloppande. Dom spelade New Order, Alphaville, Nitzer Ebb och en jäkla
massa andra grupper som jag tyvärr glömmer bort hela tiden. (Ska kolla
låtlistan på P3 när dom har lagt upp den.) Dessutom har jag
de senaste dagarna gungat till Assemblage 23 och S.P.O.C.K.. Det är så
skönt med en motpol till det akustiska skränet och divaattityderna
(vilket inte är helt fel det heller alltid, men det är som sagt skönt
med mångfalden och möjligheten att göra helomvändning och
byta skvaltyp). Mer synth! Ärkerivalgenren hårdrocken hörs för
mycket!


Torsdagen den 6 maj 2004

Jag åker till Stockholm på onsdag för att vara där en
vecka för att bara lalla runt en massa. Egentligen borde jag ju göra
nåt vettigt också för att göra skäl för min
a-kasseersättning, som typ att kontakta folk i branschen.

Men det är ju som sagt skönt att bara kunna lalla runt. Jag kan ju
kryssa i "semester" i a-kassekortet, men då får jag ju
inga pengar.

Skickade ut ett mail om det till de bosatta om mitt besök. Tre har svarat.
Två är tydligt positiva; en skriver "Whohoo!" och en annan
skriver att han "gärna lajjar". Den tredje är lite mer subtil:
"Je suis un baguette."

Vad har bröd med det här att göra?


Fredagen den 21 maj 2004

Vi såg filmen Troja igår (Björn tycker att det står
"Tröja", eftersom det står "A FILM BY WOLFGANG PETERSEN"
ovanför o:et.)

Jag har inte läst Iliaden, men det märktes så tydligt att
manusförfattarna anpassat historien till en mer publikinfriande, hollywoodsk
version. Det är inte mycket som stämmer med originalhistorien. Det
blir liksom som att man gör en film om Trojabelägringen som ursäkt
för att visa Orlando Bloom skjuta pilbåge eller Brad Pitt och hans
ljumskar eller stjärt. (Gäsp.) Eric Bana och gamle Peter O’Toole är
de enda som ger ett bestående intryck. Tre svaga silverfiskar.

På nåt konstigt sätt är den obligatorisk att se (filmer
som utger sig för att vara "storslagna" är ändå
ofta värda att se på bio), men om du har möjlighet, gå
då och se "Ingenstans i Afrika", en tysk film om en tysk-judisk
familj som flyr till Kenya före andra världskrigets utbrott. Vi får
följa faderns, moderns och dotterns anpassning till det annorlunda livet
där, något som går olika bra. Upplyftande, kärleksfullt,
storslaget (faktiskt), spännande, hoppfullt. Fem silverfiskar.

För övrigt älskar jag Malin för att hon har vita kläder
på sig idag.


Onsdagen den 26 maj 2004

Igår kom jag till Callan och hans verkstad (inklusive grop) klockan kvart
över elva. Drygt tolv timmar, lite frukt, en macka och en pizza senare
var jag på väg hemåt, med ett stycke piggare Volvo 144 -73.
Det som är bytt är olja, oljefilter, luftfilter, kondensator, brytarspetsar,
vänster framlampa och en kupéfläkt. Kupéfläkten
tog upp det mesta av dagen, för den är känd som den absolut mest
bökiga delen att byta ut i en gammal Volvo. Man brukar säga att Volvo
har upplöst tynglagarna, hängt upp fläkten i luften och byggt
resten av Volvon runtomkring den. Det kändes som onödigt mycket panelgrejer
som skulle bort innan vi kunde få loss grunkan som innehåller värmeelement,
luftkanaler och fläkt. Trots att det tog många, många timmar
förflöt det hela utan större komplikationer. Skönt. Så
nu blåser det snällt i kupén.

Nu närmast återstår det att byta tändstift och sådana
där avgasupphängsgummisnoddar, för en av fyra är helt av
och de andra tre är på god väg. Det torde inte vara alltför
svårt att göra själv. Om man nu hade en grop.

En grop kan vara bra att ha för det som garanterat kommer generera en
prick på bilprovningen. Det är tunt med underredesmassa, det rostar
där det är öppen plåt och det har rostat hyfsat hål
(eller revor) vid kanten rätt under framstolarna. Hur ska detta sluta?


Torsdagen den 27 maj 2004

Idag har Malin varit på Försäkringskassan en sväng för
att bekanta sig med sina blivande arbetskamrater. Och fått mer info om
villkor, semester och så vidare. Det är nu med andra ord väldigt
konkret att hon har ett redigt jobb att gå till från och med om
någon vecka.

Och det är ju ytterst roligt. Vad jag inte räknat med är att
det gör att jag själv får prestationsångest. Jag lallar
runt hemma som ett spöke och undrar om jag gör nåt fel. Hakar
jag fast för mycket i det att jag endast söker jobb som svarar till
min utbildning och kompetens? Var får jag tag på det? Söker
jag jobb på fel sätt? Har jag fel sorts kompetens? Ska jag göra
helt om och sträva efter ett helt annat yrke? Busschaufför? Brevbärare?

Det här är ju klassiska frågor som ofta dyker upp när
man i brist på arbete drabbas av dålig självkänsla. Men
jag vet också att det inte är nån idé att tänka
så. Det positiva är att jag i alla fall kan uveckla mig inom mitt
yrkesområde även fast jag är arbetslös. Det kan man ju
inte om man är arbetslös jurist eller personalvetare. Men det verkligt
jobbiga är den sociala bristen när man sitter hemma.

Nu ska jag åka på Coop och handla. Och samtidigt vara avundsjuk
på dom som jobbar där.


Fredagen den 28 maj 2004

I samband med fläktbytet i bilen upptäckte jag att det sitter en
högtalare under vindrutan, i mitten, hur jag nu hade missat det. Bra uteffekt
och bra bas. Trevligt komplement till bakhögtalarna. Noteras bör att
det handlar om en Volvo 144 från 1973, så vi talar inte om state-of-the-art
bilstereo hi fidelity. Kruxet var att högtalaren var tillräckligt
bra att låta generatorljudet förstärktes så att det lät
weeeeeeeeee i takt med motorn när man körde. Björn hade tipsat
om ett filter man kunde köpa som kanske skulle ta bort sånt.
Därmed började jakten på ett störningsfilter till en Volvo
originalstereo sittandes i en Volvo-veteran.

Expert på Tjärn hade inte, tipsade om LjudShopen på Nygatan,
som tipsade vidare till en bildelsaffär vid Vitberget, som tipsade vidare
till en ljudaffär ovanför Solbacken, som tipsade vidare till CarCom
vid ÖB. Gubben på CarCom gick in i affären och återkom
med en grunka som de hade använt på åttiotalet när de
gjorde mobiltelefoninstallationer i bilarna. Han betraktade det som ren skrot,
så jag fick den. Och tänk… Surret försvann!

Så nu glider vi omkring på staan med ett ickesurrande kupéljud!
Så sköönt! Visserligen är det långt kvar till moderna
bilars tystnad, men vi snackar ju veteranbil…

Nu är det bara lite underredsjobb kvar på bilen, så ska vi
nog se att den går igenom besiktningen. Om ett och ett halv år!


Torsdagen den 3 juni 2004

Nu klättrar jag verkligen på väggarna! Behöver komma ut.
Bort. Härifrån. Byta miljö. Ägna mig åt nåt
produktivt.

Jag gör vad jag kan vad gäller jobbsökeri. Övrig tid bör
jag fortsätta producera, producera. Plugga Motionbuilder. Mayafördjupning.
Men det kan bara ske framför en dator. Hemma. Och jag blir snart galen
om jag inte får sätta mig någon annanstans. Och det blir ju
inte bättre av att det är sommar och grönt och sol ute.

Snart möblerar jag om och flyttar pick och pack och dator in i vardagsrummet.
Så att jag byter miljö i form av rum i alla fall. Så
slipper jag bära dator varje gång det blir film. Och öppen vardagsrumsdörr.
Nära till gräset. Alltid något.


Tisdagen den 8 juni 2004

Såg Open Range igår. En västernfilm av och med Kevin Costner
och med Robert Duvall och Anette Bening i övriga roller. När man nämner
Kevin Costner nuförtiden så ryggar många tillbaka och tycker
att det är ett riktigt kalkontecken. Tyvärr har han fått den
stämpeln, men jag tycker han överlag har gjort bra filmer. Ingen Utväg,
Dansar med Vargar (som tyvärr åldras dåligt) och Wyatt Earp
är filmer jag gillar. Och även om jag inte håller med dom så
var Robin Hood – Prince of Thieves omåttligt populär och gillas fortfarande
av själlösa Bryan Adams-lovers. (Men jag ska inte nämna Waterworld
(som iallafall jag tyckte var underhållande), Tin Cup eller The
Postman. Hoppsan.)

Open Range börjar stillsamt. Stundtals nästan lite väl utdraget
där man får se de omkringdrivande kofösarnas vardag. Kanske
är det så att man är ovan vid att se den typen av berättande
i västernfilmer. Sympatin för dessa trovärdiga och realistiska
karaktärer växer sig stark, och kommer väl till pass när
konflikt uppstår med en ranchägare i närbelägen stad. Robert
Duvall är som alltid en njutning att se och Kevin är ganska bekväm
sin roll han med. Det långsamma tempot under större delen av filmen
blir en bra kontrast till "shootouten" under filmens senare del.

Tyvärr suckade sig mitt filmsällskap igenom filmen. Det är lite
trist att en del av publiken utgår från att en västern alltid
ska ha ett visst tempo och tema och ska innehålla tuffa kåvbåjsar
som säger "Drå iff jo wånt to daj, pank". Keep your
mind free. Anything can and will happen. Enjoy it anyway.


Onsdagen den 9 jinu 2004

Jag är en död fisk. Jag spenderar dagarna mellan väggarna på
Frögatan 137 och ägnar dagarna åt att… Ja, vadå? Vänta
ut sommaren? Vänta ut a-kassan?

Inte är det nåt kreativt i alla fall. Eller jo, jag försöker,
men behöver komma iväg. Ut. Träffa folk. Jobba. Med nåt.

När Malin kommer hem brukar hon fråga om jag har haft det bra under
dagen. Jag brukar svara att Nä, jag har inte fått nåt vettigt
gjort. Varpå hon ställer samma fråga igen: – Har du haft det
BRA under dagen?

Tiden rinner över handflatorna och ner mellan fingrarna. Blubb. Blubb.


Söndagen den 13 juni 2004

Vi cyklade nyss bort till Anderstorpsskolan och röstade i Valet till
Europaparlamentet. Vi gjorde alltså vår medborgerliga rätthet
– eller snarare skyldighet. Såg en affisch häromdan från
KPML(r) där de med stora bokstäver uppmanade folket att protestligga
på sofflocket. Det är väl ingen bra idé, om man nu är
emot hela EU-grejen. Inte påverkar man något om man gömmer
sig. Inte uppfattas ett lågt valdeltagande som kritik mot EU, vilket jag
gissar att KPML(r) är. Måhända en varningssignal för bristande
intresse, men knappast kritik mot en viss politik.

Jag röstade på Partiet med Ogräsblomman. För miljöpolitiken,
striktare alkoholpolitik, mot den föreslagna grundlagen och mot mjukvarupatent
(efter vurmande från Mattias häromdan). Kombinationen valfrågor
som jag tycker är viktiga avgjorde mitt val.


Onsdagen den 16 juni 2004

Ahopp. Då har vi köpt en lägenhet på Getberget. Äntligen
någonting eget!


Torsdagen den 17 juni 2004

Nån som vet vad "Nun will die Sohn so hell aufgeh’n" betyder?
Snart ska sonen fara åt helvete? Det är första stycket av Gustav
Mahlers "Kindertotenlieder". Nån som vet vad det betyder då?
Det är inte så glad musik, men trots det alldeles totalt ljuvligt!
Jag har klassiska dagar just nu. Mahlers symfonier nummer ett och två,
Hugo Alfvéns andra symfoni och svenska rapsodi, Tjajkovskij, Gustav Holst,
Richard Strauss’ Also Sprach Zarathustra (HELA verket, inte bara filmmusiken
från "2001"), och Tod Und Verklärung, Sergej Rachmaninovs
och Sergej Prokofievs alla pianokonserter. Hääääärligt.


Onsdagen den 23 juni 2004

Idag har vi köpt en dyr sak. 67 laxar kostade den. Eller. Inte dyr. Bara
mycket pengar, mina mått sett. Den är egentligen snorbillig.
här ser den ut.

Så snart går tåget.

Men redan ikväll går bilen. Vi åker till Umeå för
att imorgon rulla vidare till Milsbo, Borlänge, Dalarna för att fira.
Glad midsommar!


Måndagen den 28 juni 2004

Igår kom vi hem från en några dagars resa ner till Milsbo,
Dalarna för att fira midsommar med Walle, Björn, Ingrid och Walles
kompisar. Mycket trevligt. Bilen gick bra. Förutom att jag slarvade bort
tanklocket när vi tankade inför resan, och motorhuvslisten höll
på att trilla av på Höga kusten-bron. Förutom en ohygglig
träsmak i baken och motorljudssus i skallen när vi kommit fram och
hem, så var det hemskt trevligt att låta pärlan ta oss genom
sju landskap. Sverige är fantastiskt!

Kruxet är bara att vi hade tänkt att ta bilden en gång till,
nästa gång till Västerås och tillbaka.

Bilder från midsommarfirandet finns i mitt fotoalbum.


Onsdagen den 30 juni 2004

Imorse, när jag fortfarande låg i sängen började jag pilla
på en egendomlig finne på kanten av min högra bröstvårta.
Den verkade uppta en liten del av huden, men den stack ut ganska mycket. Och
den verkade väldigt seg att klämma sönder. Jag klev upp, men
blind utan linser kunde jag inte se nåt, utan tog på linserna, pillade
lite mer, och upptäckte att finnen hade åtta små INSEKTSBEN.
UUÄÄÄÄÄÄÄCK!!!

Jag hade drabbats av en fästing! På bröstvårtan! Om man
ska skaffa sig en fästing, så är bröstvårtorna dom
delarna på åtminstone överkroppen som man absolut inte vill
ha en smittbärande parasit fastnitad. Jag fick stora panikhurven och det
dröjde flera minuter innan jag kunde sansa mig. Skakande googlade jag efter
"ta
bort fästing
" på nätet, och ringde också Malin
för bli lugnare.

Jag tog en pincett (som jag tror inte är världens bästa), försökte
grabba tag så långt in på skinnet jag kunde, och drog långsamt
utåt. Den stretade emot, men till slut släppte den. Eller kanske
rättare sagt stymades den, för det satt kvar grejer i såret.
Jag skulle ha täppt till lufttillförslen för den lilla jävulen
med salva eller matolje eller nåt så att den skulle släppa
taget av sig själv, men så långt tänkte jag inte då.

Nu har jag varit på vårdcentralen och fått resterna utplockade
(bland annat en pyttepytteliten gripklo) samt bokat tid för vaccination
mot TBE, ifall jag skulle bli biten igen. Inte för att det hjälper
om det här fanskapet bar på nåt sånt. Så nu är
det bara att förebereda sig för det värsta. Risken är väldigt,
väldigt liten, men den finns ju där. Hjärnhinneinflammation,
demens och muskelförlamning. Mumma.


Måndagen den 12 juli 2004

Äntligen hemma! Efter 232 mil står nu pärlan åter på
sin parkering, och vi är jättestolta. Visserligen är hon lite
lerig på sidorna efter en nästan två mil uppriven och blöt
länsväg mellan Åsele och Lycksele, men slitet med slipning och
rostskydd och lackning och vaxning har kanske på nåt sätt gett
oss belöningen att den tagit oss så långt utan några
större komplikationer. Bara en spik i däcket (vilket kan hända
vem som helst) och några brända säkringar.

(Vissa tror nog att vi är konstiga som ger oss ut på bilsemester
i en Volvo 144 -73, men det är det som är halva nöjet, trots
att komforten och ljudnivån inte riktigt är som i "moderna"
bilar. Ni förstår, bältena är godkända av
Svensk Bilprovning. Och under landsvägskörning drar den mindre
bensin än de flesta volvosar. Och den far gärna fram i 110, där
det är tillåtet. Det roliga är beundrade kommentarer och blickar
från dom som verkligen förstår vad det handlar om.
:-)

  • Den har tagit oss till Sundsvall, där vi har sovit över hos Dan
    och Elin.
  • Den har tagit oss till Yttertorp utanför Gävle, där vi har
    hälsat på Ann-Helen och Håkan.
  • Den har svalt en massa IKEA-prylar i den rymliga trunken.
  • Den har kört oss till Köping, där vi förärade Britta
    och Lars ett besök på deras fyra-års bröllopsdag.
  • Den har puttrat vidare, med oss inuti, till Fiholms säteri, där
    vigseln mellan Inger och Christian ägde rum. Ett rätt påkostat
    men ack så roligt prästlöst bröllop komplett med vigselceremoni,
    honnörsbord, mingel och dans. Tack för att vi fick vara med!
  • Efter brunchen i Eskilstuna tog grisen oss vidare till Östersund, där
    vi sov över hos Tomas Wiklund.
  • Och idag har vi farit fram genom hela Västerbotten för att slutligen
    lasta av IKEA-prylarna i vår nya lägenhet.

Nu återstår bara att packa upp och ta i med krafttag med målning,
tapetsering, golvläggning och möbelmontering. Om två veckor
måste allt vara klart.


Måndagen den 19 juli 2004

Nu är det dött här på L’homepage.

Det beror på att vi jobbar som två små gnuer att få
färdigt lägenheten. Detta ska helst vara klart till på söndag:

  • Lackera stommarna i köket. (Grundmålningen gjorde vi idag.)
  • Lägga golv i datarummet (tillika gästrum, kontor med mera).
  • Tapetsera köket (Easy Up-tapet; limma på väggen, skär
    upp våd, sätt upp som ett mjukt klistermärke).
  • Tapetsera sovrummet (traditionell tapet med limma-på-våden-tekniken,
    inte lika enkel).
  • Slipa och måla hallen.
  • Lägga golv i sovrum, hall och kök.
  • Skaffa och montera trösklar.
  • Reda ut golvlistskaoset (eftersom alla listerna som fanns i lägenheten
    nu ligger i en enda hög).

Tisdagen den 20 juli 2004

  • Lackera stommarna i köket, check. (Thomas)
  • Slipa hallen, check. (Malin)
  • Reda ut golvlistskaoset, check. (Malin)

Tisdagen den 10 augusti 2004

Lagt golv ligger. Och mina armar värker.

I morgon, om åtta och en halv timma, tar jag bussen till polcirkeln,
Vuoggatjålme, för att ensam gå en sjudagarstur till Nasafjäll
och tillbaka. Klockan är halv två på natten, och jag har just
packat färdigt. Vi får se om jag orkar mig upp till bussen i morgon
bitti. Och om jag klarar av att helt ensam i en vecka. Jag kanske får
Malin-längtan efter en dag och vänder om och åker hem.

Gäsp.


Lördagen den 14 augusti 2004

Nej. Jag fick inte Malin-längtan. Okej, litegrann, men nu hade jag några
mil att avverka, njuta av storslagenheten och vidderna innan jag kunde sätta
mig på bussen hem igen.

Men mitt vänstra knä ville annorlunda. På eftermiddagen dag
två, efter drygt två mil avverkade (jag hann inte så långt
dag ett, då jag kom med bussen klockan fyra) började en gammal skada
ge sig till känna. Jag har känt av den förr, bland annat när
jag cyklade till Bodö, men den har altid stannat i nivå att det blir
lite ansträngt, men inte att det gör ont. Dag tre, ett par timmar
före lunch i Laisstugan tyckte knät att jag hade för tung packning
och sade: – Nu har jag ont. Så den sista biten haltade jag rejält,
det gjorde ganska ont och jag insåg att det inte kommer att bli bättre,
även om jag vilar upp knät. När jag kommer fram till Laisstugan,
drygt tre mil från närmaste civilisation, inser jag att jag inte
kan fortsätta, inte heller vända tillbaka. Min vandring för i
år är slut.

Där finns en hjälptelefon till polisen, med vilkas hjälp jag
beställer hämtning med privathelikopter från Vuoggatjålme
och bussen. Den gräver en jävligt stort hål i min redan tomma
plånbok.

Jag är en misslyckad vandrare. Lägg inte golv före vandring.


Onsdagen den 25 augusti 2004

Den värsta frustrationen har lagt sig. Fjällen finns kvar.

Fjället Tjaktja, där man på söndagen hittade ett skelett
från andra världskriget (artiklar i piteå-tidningen: 1
2), ligger
bredvid leden. Där skulle jag ha gått förbi på måndagen.
Järnspikar.

Fast hade jag lyckats fullfölja vandringen hade jag haft panik över
lägenhetfixet istället. Nu hann vi greja klart listerna innan 418
kilo möbler från IKEA kom i förrgår. Så nu håller
vi på att skruva som en galning. Men till skillnad från att måla,
tapetsera och lägga golv (aj!) så belönar sig möbelmonterandet
mer konkret: Det är ju kul! Jag har till och med elakt nog avböjt
monteringshjälp utifrån. Lite roligt ska väl få ha själv?


Onsdagen den 2 augusti 2004

Nu börjar det här kännas som ett hem. Vi väntar bara på
att köksluckorna ska bli klara. Åsså måste vi snygga
till lite kabeldragningar. Åsså måste vi snygga lite ett par
trösklar. Åsså måste vi fixa gardinerna. Åsså
måste vi ta bort tapeterna från skåpen i hallen och eventuellt
måla dessa. Åsså måste vi köpa och sätta upp
fler lampor. Åsså måste vi… Uff.

Men allt det där är ju bara smågrejer. Gardiner. Världsliga
saker. Tavlor på väggarna. Inte så viktigt för ett bekvämt
liv.

Det känns i alla fall skönt att inte längre tillhöra den
öppna arbetslösheten. Och istället känna den varma, gosiga
värmen och gemenskapen på Urkraft. Ibland är det på gränsen
till larvigt trevligt.

Idag har jag nämligen avslöjat att jag tycker att mod, det är
minsann att våga kliva ur bilen och skälla ut den som går över
ett övergångsställe och sedan trycker på knappen.


Lördagen den 4 september 2004

För ungefär en månad sedan ringde det på dörren.
Jag höll som bäst på att lägga det s*t*ns golvet eller
nåt annat. I farstun stod det en liten vithårig gumma, runt 70 år,
160 centimeter hög, som ville sälja tidningar. På framsidan
var det mycket grönt, människor som tillsammans verkade njuta av solen.
Gumman försökte förklara vad tidningarna handlade om och om jag
ville diskutera med om livet på jorden och vad som kommer att hända
sen. Snäll som jag är (jag klarar verkligen inte av att snäsa
av folk) vill jag ju inte bara väsa "Nej, inte intresserad!"
och slå igen dörren mitt framför näsan på gumman,
utan jag bestämmer mig för en taktik som går ut på att
relativt snabbt bli av med henne och samtidigt vara trevlig. Jag säger
att jag kan ta en tidning och läsa den, vilket hon accepterar och säger
att hon ska återkomma. Det kanske var en dum taktik ifall jag inte
vill att hon ska komma tillbaka, men ok… Jag har tid att förbereda besök
nummer två.

I förrgår kom hon tillbaka. Jag är inte förberedd, men
jag tror jag hanterade situationen rätt bra ändå:

Jag öppnar dörren. Där står den lilla vithåriga
gumman, runt 70 år och 160 centimeter hög. Hon frågar om jag
hade läst tidningen och om jag funderat mera på vad hon hade sagt.
"Jaaa, det har jag", säger jag. "Jag läste lite ur
den (vilket var sant), men grejen är den – jag ville inte säga nåt
till dig då – det är nämligen så att jag är övertygad
ateist och läste bara i tidningen för att få en ökad inblick
i vad ni tror på."
Gumman, runt 70 år och 160 centimeter, ryggar förskräckt tillbaka
och utbrister väldigt spontant på mitt ateist-erkännande:
"Näää! Det är du INTE!"
"Jo, det är jag visst!", svarar jag.
"Nä, det tror jag inte", fortsätter hon och vi säger
Nä! Jo! Nä! Jo! Nä! Jo! några gånger till tills hon
ger sig, och frågar om jag inte skulle tycka att det vore trevligt med
en enda regering över hela världen. Jag svarar att tänk om det
vore så enkelt. Så fortsätter vi lite till. Hon rycker fram
en tidning till och sträcker fram, jag säger att jag kan visst kan
ta emot den men jag kommer nog att slänga den efter att ha ögnat igenom
den. Och hon accepterar det inte riktigt, så jag fick ingen tidning. Hela
samtalet sker med ett leende på läpparna, från båda håll.

Det hela avslutas med att hon tar undan sin fot ur ytterdörrens radie
och tackar för sig och pratstunden. "Tack själv", säger
jag. "Och fortsatt lycka till!"

Såna konversationer äger inte rum varje dag. Men dom får en
verkligen att växa!


Onsdagen den 15 september 2004

I morgon har min gamla grundskoleklass återträff. Sexton år
senare. Det är lång tid. Jag kan inte komma (bor liksom lite långt
bort, det hade kanske varit en annan sak om vi hade hittat på mer än
bara att gå på krogen och ses), men det hade varit väldigt
spännande att se hur alla där ser ut, vad dom gör, och hur de
har utvecklats som personer. Vi var en ganska ojämn klass. Några
populära, "snygga", några coola, några nördar,
några plugghästar, några ligister. Så vitt jag vet så
kommer inte någon av dem som jag klassar som "ligister". Hoppas
bara någon där dokumenterar träffen!


Torsdagen den 16 september 2004

Jag lyssnar väldigt mycket på webbradio. Mest för att jag tycker
att P3 har för dålig fantasi när det gäller sina låtlistor
och dom kommersionella kanalerna är så förbannat enerverande
när det gäller mellansnack, jinglar och framförallt reklamen.

Allra mest blir det Radio Paradise. Det
är en gammal DJ som spelar "intelligent eclectic rock". Eclectic
betyder influenser från väldigt många olika stilar. Artister
är REM, Radiohead, Beatles, Simon & garfunkel, Enigma, William Orbit,
Peter Gabriel, Kent (!), Neil Young, Supergrass, Blur, Air, Sarah McLaghlan…
Han (Bill Goldsmith) sammanställer omsorgsfullt låtlistorna själv,
vilket höjer kvaliten. Även om det händer att man hör en
låt två gånger på typ en vecka, så är det
ytterst sällan man känner igen låtlistan. Han finansierar allt
genom att det är trogna lyssnare som sponsar honom. Lova att tuna in kanalen
ibland. Har du bra och bred och "mogen" musiksmak kommer du definivt
fastna! (Vilket betyder att om du inte har samma musiksmak som mig så
är du en dlig person! ;-)

Men idag blev jag sugen på lite klassiskt, så jag rattade in Mostly
Classica
l. Pianomusik. I winamp stod det nåt om att det var live.
Trevligt, en liveinspelning. Efter en och en halv timma började jag tycka
att det var ett ovanligt långt stycke. Det visade sig vara en kille som
sitter i en galleria i Rom och ska ta rekord i pianoimprovisation – i 60 timmar!
Visserligen får han pausa en kvart var åttonde timma. Men att improvisera
sådär länge i ett sträck… I alla fall jag tycker att
det är imponerande. Han började tydligen på onsdagen. Vi får
se hur pigg och glad och taktfull han är på fredag. Man kan till
och med se honom live med streamad video: http://www.di.fm/wma/live_concert.asx


Söndagen den 19 september

Christian har spelat klart. Kvart över tolv natten till lördagen
hade han spelat i exakt 60 timmar. Fem minuter efter att en mörkbrun kycklinggryta
exploderade i köket. Han hade tydligen ont fingrarna. Men nu får
han sova. Jag var väldigt imponerad. Vissa i min omgivning gäspade
och sade att han är en galning och "jaaa, vissa har då mycket
tid över" eller "mm, han står säkert och trycker på
en tangent i flera timmar och kallar det för modern musik". Fnys.
Han spelade väldigt vackert den mesta tiden. Ibland tappade han takten
för att han ar så trött, men hans improviserande förlorade
aldrig i intensitet och fantasi. Jag blev otroligt uppspelt när han hade
slagit rekordet 52 timmar och 20 minuter. Och då hade han ändå
knappt åtta timmar kvar att spela. Fantastiskt. Det är nästan
så att man saknar honom.


Onsdagen den 22 september 2004

En tyngd har lyfts från mitt bröst. Ett litet projekt, som drog
ut på tiden, är färdigt. Blev klar i natt, klockan ett. Fram
till dess var jag hyfsat stressad. Vilket märktes när jag för
tredje gången övade Brams med Skellefteå Kammarkör. Kunde
sjunga rent, men inte jämnt. Som om jag satt och hyperventilerade. Lite
jobbigt.

Det blir bättre nästa vecka. Hoppas jag. Om det inte kommer nya
jobbiga besked…


Lördagen den 25 september 2004

Realitets-rymdfilm/serie kallar jag de filmer/serier som andra gärna vill
kalla science fiction, men som i själva verket handlar om (eller något
som relaterar till) rymdäventyr som hänti verkligheten. Det bästa
man kan se i form av realitets-rymdfilm/serie är:

  • From the Earth to
    the Moon
    (Från Jorden till Månen) Tom Hanks-producerat från
    1998 och innan Band of Brothers kom den mest påkostade tv-serien (i
    dramadokumentärform) i historien. Handlar om Apollo-programmet från
    Kennedys tillkännagivande till sista resan 1972. Alla avsnitt har olika
    teman, som t ex oroligheterna på jorden 1968, utvecklingen av månlandaren,
    astronautfruarna, geologer samt när Lumiére gjorde Resan till
    månen.
  • Apollo 13 (1995)
    Handlar om Apollo 13 när nåting går snett och de nätt
    och jämt klarar resan tillbaka hem. Behöver väl ingen närmare
    besrkivning…
  • The Right Stuff
    (Rätta virket) (1983) Om de ursprungliga sju astronauterna och utvecklingen
    av det amerikanska rymdprogrammet, fram till början av apolloprogrammet.
    Underhållande och många kända ansikten, bland andra Scott
    Glenn, Dennis Quaid och Ed Harris.
  • October Sky (1999)
    Den sanna historien om Homer Hickam, en kolgruvarbetareson som, inspirerad
    av Sputniks lysande stjärna på natthimlen börjar ägna
    sig åt raketbyggande mot faderns (Chris Cooper) vilja. Fyra silverfiskar.
  • The Cape (1996)
    TV-serie om ett gäng astronauter och personal på NASA. Med bland
    andra Corbin Bernsen och Adam Baldwin. Rätt intetsägande, lades
    ner efter en säsong, men platsar i listan i alla fall.

Säg till om det än någonting jag glömt.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!