Fredagen den 1 mars 2002 - Ego

Ja, jag hatar också popup-fönster, men mitt ego tvingade mig att göra
den här. Bara uppe den första mars.



Onsdagen den 6 mars 2002

En väldigt skön helg förvandlades till en jobbig vardag. Måndagen
var rent förjäklig. Trött och sur. Alltid samma visa efter en helg
som inte varit som alla andra helger.

Men nu känns det bättre. Grafen har jämnat ut sig.



Torsdagen den 14 mars 2002

Nu har det hänt igen. Inte skrivit här på.. fåsenu… nio
dar. Det är ju sorgligt, eller hur? För att inte tala om Veckans Bild.
Den "färskaste" bilden där är från i slutet av
januari.

Vilket får mig att börja fundera. I vissa fall kan det ju vara bra
att sätta upp små delmål åt sig själv, att tvinga
sig vara kreativ på ett visst sätt helst en gång om veckan.

Men vad händer om orken och lusten och tiden tryter? Ska man känna skuldkänslor
då? Det är ju inte så att jag varit mindre produktiv den senaste
tiden. Jag har helt enkelt inte orkat engagera mig i en ny bild. Funderar starkt
på att lägga Veckans Bild till handlingarna.

För på ett sätt motverkar den ju sitt syfte. Syftet är ju
som sagt att tvinga sig att skapa något "konstnärligt" (vilket
absolut inte är fallet med till exempel bilden på Astrid, vilket är
faktiskt är ren stöld) med jämna mellanrum, vilket kan tolkas som
att jag desperat försöker visa omvärlden att jag minsann kan spotta
ur mig saker jämt och ständigt.

Men ibland säger det stopp. Man tänker i andra banor. Man prioriterar
annat. Man får andra inriktningar. Och det självuppsatta tvånget
blir som en tung sten på ryggen som man helst släpper ifrån sig.

Därför blir det som det blir.

Just nu tampas jag mest med frågan hur jag ska göra med Gem Reklambyrå
och skolan. Jag dras ju som fan till en erfarenhet och ett jobb på en reklambyrå.
Men å andra sidan går ju det framtida skolprojektet inte av för
hackor det heller.



Söndagen den 17 mars 2002

Söndag morgon. Vi ska ut till Önnesmark och testa om svärpäronens
gamla skoter fungerar. Klockan halv nio på morgonen är det precis nollgradigt
ute. Det kommer att bli varmare. Ahhh…

Åsså ser det ut att lösa sig. Den 25:e börjar jag jobba
halvtid på GEM reklambyrå. Tjohooo!! Samtidigt började skolan
bli så intressant att jag beslutat mig för att gå klart kursen.
Kan bli trångt ibland i schemaläggningen, men jag tror det ska gå
bra. Ääääntligen, äntligen!



Onsdagen den 20 mars 2002

Nu börjar vi på allvar med skapandet av dokumentären "Döljande
Hus". Namnet är ett arbetsnamn än så länge. Den handlar
om hus och platser i Skelleftetrakten som är hemsökta av spöken
(jag gillar föresten inte ordet "spöke", det låter så
barnsligt). Det finns flera mytomspunna ställen runtom Skelleftetrakten som
är kända för konstigheter som händer där. Vi ska intervjua
folk som bor eller har bott på de här platserna, folk som sett saker,
folk som är skeptiska till att det finns spöken och kanske nån
psykolog som kan prata om hur inbillningar och föreställningar kan spela
folk olika spratt. Och vi ska besöka ett par av de här ställena
och dokumentera det, kanske med dramaturgiska inslag. Det mest kända, i alla
fall det som flest urinnevånare känner till, är ett hus på
Vithatten i närheten av Jörn.

En sida på nätet beskriver stället så här:

"I ett ödsligt vildmarksområde i norra Västerbotten ligger
Vithatten. Det är en by som övergivits för länge sedan. En
del jägare sompasserat har sett svävande gestalter på byvägarna,
som i nästa ögonblick bara gått upp i rök. I fönstren
har man skymtat mänskliga ansikten och blodisande skrik har ekat över
nejden."

Jag vet att det har varit populärt bland en del unga i stan att åka
dit en sommarnatt för att sova över där. Vår tanke från
början var att göra så också. Tror jag… Efter att ha sett
"The Others" på bio är jag lite tveksam. Hu.

Dessutom ligger det lite oländigt till. Vill man ta sig dit med bil så
får man vänta till juni då snön har smält och byvägen
torkat upp. Det enda rimliga sättet att ta sig dit just nu är med skoter.
Och Svansele Vildmarkscamp, som köpte stället för ett halvår
sedan, tar en tusenlapp för hyra av skoter en heldag. Jobbigt för en
nollbudgetfilm…



Måndagen den 25 mars 2002

Mycket nytt… förra inlägget handlade om att vi börjat med dokumentärfilmen
om spökhus i Skelleftetrakten. I fredags var jag på Film i Västerbotten
och träffade Milad som gjort en kortfilm om en soldat som irrar runt i skogen
och blir beskjuten. Jag ska lägga till andningsånga och lite skotteffekter.

Och idag har jag börjat på Gem Reklambyrå. Det är mycket
som händer… Men kul är det. Hoppas jag lyckas ro allting i hanm också,
på det viset jag vill ha det, och inte lämna efter mig ett hafsjobb.
Och det vert ju alla, att om det är allvar vill jag verkligen inte lämna
ifrån mig ett jobb jag inte tycker är det bästa jag kunde
ha åstadkommit.



Tisdagen den 2 april 2002

Hoppsan, jag hade vist en dagbok jag måste skriva i…

Sitter här och kämpar med att hålla andan. Saralestander har kommit
hit för att titta på Popstars tillsammans med Malin. Och popcornångorna
gör mig alldeles yr. Varför gör dom popcorn när dom ska se
på et program där unga människor "sätts ihop" till
ett nytt "popband". Det heter att dom blir valda till ett nytt popband.
Jaha? Jag kanske håller på att bli gammal, jag hänger kanske
inte riktigt med i svängarna, men har dom där verkligen blivit valda
till medlemmar i ett popband för att dom skriver bra musik. Tror inte det…



Lördagen den 6 april 2002

Dom som tillverkar linsburkar, vad TÄNKER dom med?

En linsburk ahar två små behållare, en för vardera lins.
Och två lock. En vit och en grön (detta gäller Alcons linsburkar).
Tidigare har det stått ett "R" på det gröna locket,
som en rekommendation att skruva på det locket över den högra
linsen. Men det har man inte brytt sig så mycket om idigare, för själva
burken har varit utformad så att man kan strunta i vilket lock som ska skruvas
på var. Det har man förstått ändå.

Nu har de plötsligt gjort en tvävändning. Nu står det plöstligt
"L" på det gröna locket. Och det är i och för sig
inget att bry sig om, eftersom man struntat i det tidigare. Men nu har dom bytt
design på själva burken också. Den ser likadan ut även om
man vänder på den 180 grader! Så nu MÅSTE man sätta
på det gröna locket på den sidan som bokstaven på burken
antyder! UPPRÖRANDE!



Fredagen den 12 april 2002

Igår, kvart över tio på kvällen, hade jag och Malin gått
och lagt oss. Malin sov redan, och jag låg och läste Populärmusik
frå Vittula. Grannarna ovanför hade kommit hem, och stojade som vanligt.
Min ögon blev tunga, så jag lade ifrån mig boken och släckte.
Men somnade inte direkt, lyssnade lite på grannarna. Så kom ett muller.
Ett stigande muller med kraftig basgång. Det steg i ungefär fem sekunder.
Under den tiden hann jag tänka: "Jaha, nu sätter de igång
däruppe…". Sen skallrade dörren och fönstrena på andra
sidan lägenheten till, mullret försvann och det blev tyst. Då
visste jag att det inte grannarna som före oväsen, för de blev
också tysta. Mitt hjärta började banka och jag stirrade i taket
i en kvart innan jag förlorade mig in i drömmarnas värld.

Jag spekulerade aldrig riktigt var ljudet kom ifrån. Jordbävning? Nää…
Äsch, får säkert läsa om det i tidningen imorgon.

Morgonen därpå gick Malin upp före mig. Hon hade redan hunnit
äta frukost och läsa tidningen när jag kom upp och frågade
om det hade varit jordbävning igår kväll.

Yes. 3.3 på richterskalan. Epicentrum i Kågedalen. Kändes i en
radie på mer än 5 mil.



Onsdagen den 17 april 2002

Stress, stress. Upp och till jobbet halv åtta. Irra runt där i nio
och en halv timma och vara kreativ med hjälpa av verktyg som finns på
tio olika ställen. Bli hämtad klockan fem av Maria och Jenny så
att vi kan ge oss ut på nya äventyr på jakt efter mer spökhusdokumentärmaterial.
Komma hem halv elva på kvällen. Gå och lägga sig, helt död.

Men det räcker inte. Några killar i Kalix har kontaktat mig för
att göra förtexter till deras film. Jag har lovat göra specialeffekter
åt grabbarna på Film i Västerbotten här i Skellefteå.
Måste få klar Huddinge Vi Ungas hemsida. Vill ha tid åt mig
själv och mina projekt. Och åt Malin. Vill vara ute. Vill se film.
Vill ha pengar.

Ge mig ett dygn till!



Lördagen den 20 april 2002

I förrgår kväll, runt tolv på natten, om du hade gått
till baksidan av Frögatan 137 i Skellefteå, och tittar in i sovrumsfönstret,
då hade du nog säkert blivit småchockad. Där stod nämligen
en hårig (och med begynnande kulmage?) 30-åring, helt naken, och tittade
ut genom fönstret, upp mot himlen. Han gapade.

Han tittade på det kraftigaste norrskenet han sett sedan han flyttat upp
till norrskenslandet. Han såg på dansande flammor i grönt och
blått. Självlysande pulver som kastades nerför en mäktiga
himlen, men förstelnades på vägen, så att åskådaren
ges möjlighet att beskåda skådespelet.

Igår kväll var det samma igen. Och man var en trafikfara när man
cyklade hem. Man tittade ju inte direkt på vägen.

Underbart vackert.



Måndagen den 22 april 2002

När jag kommer hem från jobbet sätter jag mig ner framför
datorn. Det är en synd, ty ute gassar vårsolen, just idag har det varit
uppemot 20 grader varmt ute. Men icke. Jag äter min mat, diskar och sätter
mig på kontorstolen framför tangentbordet med en suck. Och njuter.

Jag har just satt på Linkin Park. Och skruvat upp volymen. Högenergisk,
aggressiv hårdrock, men ändå melodiös och känslig på
nåt sätt . Och jag njuter av att få det starka ljudet nå
mina öron, som efter en hel arbetsdag av intemusik nu längtar efter
att få fyllas av all möjlig harmoni. Då flyger jag inombord.
Slappnar av.

Förresten är det inte det det enda jag njuter av. Jag drar med musen
över skrivbordet några gånger, klickar på ett par program,
och börjar leka med animationer. Jämfört med vad jag har att leka
med på jobbet går allting här hemma så snabbt,
smidigt. Musen lyder, klickningarna är så lätta, så
lätta. Jag behöver inte vänta på att saker och ting ska hända,
att hårddisken rasslat färdigt. Jag lever med fyra gånger så
mycket arbetsminne. Jag har mycket större yta på skärmen att röra
mig på, allting känns inte så trångt längre.

Jag är fri.


Lördagen den 27 april 2002


Cykeldator

Cykelslang(ar)

Punkaspray

Liten pump

Däcklagningskit

Extra bromsvajer (obs!)

Verktyg

Karta (Skellefteå-Bodö)

Kompass

Bra skor

Radio (bandspelare?)

Kamera

Gasolkök

Mat

Tält

Sovsäck

Liggunderlag

Norska pengar

Svenska pengar

Hjälm

Plåster

Cykelhanskar

Vattenflaskor

Cykel

Är det nåt jag glömt?


Onsdagen den 8 maj 2002

Lessen att jag inte skrivit på ett tag, men det har varit fullspäckat
schema. Till Umeå tidigt på morgonen och hem sent på kvällen,
det tar på krafterna. Men nu är spökfilmen klar. Äntligen.
(Tack för ett gott samarbete, Jenny och Maria!)

Och när det är som värst, då tänker jag på
min cykeltur jag ska göra i sommar: Silvervägen. eller
Väg 95. eller Skellefteå-Bodö. eller Sverige-Norge.
eller Östersjön-Atlanten. På vägen ska jag bestiga
ett berg eller två. Jag kan knappt bärga mig.



Måndagen den 13 maj 2002

Pfuff.. Nu har jag varit ute och cykeltränat. Ner till E4:an vid Obs!, bort
till Yttervik, tvärsöver till Södra Älvsbyn och älven,
och tillbaka hem till Anderstorp. Eftersom jag fortfarande inte fått
min cykeldator som jag beställt från jättesega www.cyclecomponents.com
så måste jag ta kartan till hjälp och måtta hur långt
jag cyklat, på ett ungefär. Två mil. Inte så långt.
På fyrtio minuter. Hyfsat. Imorgon ska jag gå med i Skellefteå
AIK Cykel. Spännande. Allt inför Norge.

 



Måndagen den 20 maj 2002

Men innan jag genomför den här strapatsen så väntar ett spännande
event redan nästa vecka: Min bror gifter sig.

Min bror. Gifter sig.

Usch… jag har varit halvhjärtat förlovad en gång. Var det ett
desperat försök att komma ikapp min bror? Vet inte. Sen skaffar han
två barn och nu går att och gifter sig. Va?

Alla min omgivning skaffar barn och gifter sig hej vilt. Thomas Saeys, ogift.

Jaja, i veckan ska jag i alla fall vara i Stockholm och röja loss på
Sveriges television. Det blir skoj.



Tisdagen den 28 maj 2002

Hemma igen. Årets mest händelserika vecka var det. Inte en lugnt stund.
Onsdagen och torsdagen på Sveriges Television var ohyggligt roligt.
Snacka om att jag vill dit igen.

Sen var det bilfärd nonstop ner till Blekinge och gå på bröllop.
Snorkul det också. Brorsan är lycklig nu. Och jag har återfått
en holländsk syster.

Sen bil tillbaka till Stockholm (övningsköraren slogs med alla andra
dårarna på E4:an). Vi käkade sushi och gick och lade oss för
att ta flyget hem igår morse. Direkt till jobbet. Jätteslut.

My busy life continues. Men snart är skolan slut…



Tisdagen den 5 juni 2002

Nu sitter jag här och myser.

Förutom att jag är rätt hungrig så kopplar jag av lite extra
framför skärmen. Har just kommit hem från jobbet. Det har varit
uppemot 27 grader idag. Det är egentligen rent skamligt att man cyklar raka
vägen hem och bänkar sig vid datta. Men efter fem minuter händer
det något som ändrar förhållandena totalt.

Sitter och letar cykelväskor på nätet. Ringer på Cykloteket
i Stockholm.
– Klick, säger datorn och startar om. Jaha? tänker jag, Tio sekunder
senare kommer mullret, som om det var det som orsakade en mikrosekunds elavbrott
för just min dator. (Malins dator, som sitter i samma väggurtag,
brummade på.)

Nä, nu börjar det blinka ordentligt därute. Bäst att spara
och skicka över dagboken innan jag får en blixt ftp:ad mitt emellan
näsborrarna.

Hurra hurra hurra för Danmarks nationaldag förresten.



Onsdagen den 12 juni 2002

Håller i dagarna på att göra Malin galen genom att spela A-ha:s
alla skivor sönder och samman. I morgon spelar dom nämligen LIVE på
Arenan i Stockholm. Och jag kommer vara där. Äntligen.

Dom släppte deras senaste album, Lifelines, för några veckor
sedan. Och precis som med Minor Earth Major Sky som kom 2000 (och som med
flera tidigare album också för den delen) krävs det några
lyssningar innan man känner att det här är en väldigt bra
skiva. Men det är den. Ingen större variation i tempo bland låtarna
dock, men jag gillar den otroligt välproducerade "vuxenstilen".

Och dom är väldigt stora i Norge. Dit jag ska cykla i sommar.



Tisdagen den 18 juni 2002

Tillbaka till staan igen. Stress, stress. Vad har jag gjort i Stockholm. Mest
glidit runt. Gått på A-ha-konsert.

Fyra svaga silverfiskar.

Den var bra. Men kunde ha varit bättre. Ljudet var helkasst. Vi stod en bit
bort, i höjd med ljudkillarna, vilka måste vara hörselskadade
eftersom dom var tvungna att brassa på volymen så att de stackars
baskethögtalarna höll på att spricka. Distat var det.

Jo, du läste rätt. Konserten ägde rum på Fryshuset, i en
baskethall. Vi var några tusen åhörare. Morten Harket hade stora
problem med medhörningen, vilket man såg genom hans gester. Det blev
bättre med tiden (och särskilt som man fick på sig öronpropparna).

De äldre låtarna gjorde sig bättre live. De nya från skivorna
Minor Earth Major Sky (2000) och Lifelines (2002) är så
äckligt välproducerade att det känns som om nånåting
saknas i liveframförandet. Som till exempel mixningen av Morten röst.
Rösten är väldigt bra, och han har ett väldigt brett register,
men ljudtekniken måste vara den absolut bästa om det ska låta
bra. Annars är risken väldigt stor att det ska bli precis tvärtom.
Vilket det blev, stundtals.

De hade ganska bra publikkontakt trots allt. Pål Waktaar-Savoy fick igång
publiken med sina gitarrsolon. Morten skällde på oss när vi tappade
bort oss i refrängen i Hunting High and Low (vi har ju trots allt
haft tyve år på oss å praktis!). Senare lyckades en kille i
publiken ta sig upp på scenen och gav Morten en kindpuss innan vakterna
kom och släpade bort honom. Efter låten retades Magne Furuholmen med
Morten och sade (på norsk såklart) att på det glada åttiotalet
var det minsann bara tjejer som ville hångla…

Mot slutet av konserten verkade allt mer avslappnat, ljudet blev bättre och
man vågade ta i lite mer. Stay on These Roads var lika pampig som
vanligt. Locust var en klar överraskning. Extranumret bjöd på
Summer Moved On och Take On Me. Med den sistnämnda visade
A-ha att man – väldigt lyckat – faktiskt kan göra rock som röjer
av en gammal glad syntpopdänga.

Plats: Arena, Fryshuset, Stockholm. Publik: Några tusen. Längd: Två
timmar. Bäst: Manhattan Skyline. Rysligt bra även live. Ståpäls.
Sämst: Afternoon High gav en mardrömstatrt på konserten.
Mixningen var helt fel, allt distade och Morten sjöng falskt. Fråga:
Är Pål Waktaar-Savoy väldigt blyg eftersom han inte säger
ett endaste dugg mellan låtarna?



Måndagen den 24 juni 2002

När jag stängde av bilmotorn utanför vår dörr på
Frögatan, Anderstorp, Skellefteå klockan 22:14 igår, sade Malin:
– Thomas, vi lever! Jajamänsan, efter 72 plus 90 mil i torsdags och
igår, i en Volvo 144 -73 var vi äntligen hemma. Det kändes ganska
skönt, även fast Malin kategoriskt vägrat att stanna för annat
än mat, kisspauser och bensin.

Men är inte Sverige fantastiskt vackert? På vägen hem
körde vi från Borlänge via Mora, Sveg, Bräcke, Sollefteå
och Umeå. Hela vägen, kustvägen icke inräknat, körde
vi genom böljande landskap, höga kullar och berg och forsande åar.
Intryck att bära med sig.

Så är det inte tyyypiskt att man bor vid kusten, där landskapet
är platt, platt, platt och mest består av skog? Skittrist. Jag hoppas
till det yttersta att första dagarna på cykeln genom Skandinaviska
halvön (11 dar kvar…) går fort, så jag slipper uppleva Västerbottens
urtrista kustlandskap alltför mycket.

Och måtte det inte regna.



Lördagen den 29 juni 2002

Men regnade, det gjorde det igår. Skellefteåfestivalen äger rum
denna helg. Och igår skvalade det ner. Känns som obligatoriskt. Förra
året började det regna lagom till första konsertkvällen,
oh slutade inte förrän musiken hade tystnat. Det har i och för
sig varit halvkasst väder de senaste dagarna, men det har varit ett sånt
där regn som kommer och går. Men när Aimee Mann började spela
insäg vi att det här är ett regn som håller i sig. Precis
som när man var ute på kanotsemester när man var liten.

Och det är när det regnar på en festival som en del människors
värsta egiostiska egenskaper kryper fram. Dom fäller ut paraplyerna.
Och står där framför scenen, höjer paraplyt och skymmer sikten
för flera hundra bakomstående åskådare. Jag är ju
ganska lång, så jag har inga problem med det, men folk i normallängd
ser absolut ingenting annat än paraplyer i olika glada färger. Dom enda
som ser nåt är de som står tillräckligt långt bak,
eller de som står framför den främsta paraplybäraren. Jävla
egoister.

Regn på festivaler borde förbjudas, i första hand. I andra hand
paraplyer.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!