Fredagen den 1 mars 2002 - Ego

Ja, jag hatar också popup-fönster, men mitt ego tvingade mig att göra
den här. Bara uppe den första mars.



Onsdagen den 6 mars 2002

En väldigt skön helg förvandlades till en jobbig vardag. Måndagen
var rent förjäklig. Trött och sur. Alltid samma visa efter en helg
som inte varit som alla andra helger.

Men nu känns det bättre. Grafen har jämnat ut sig.



Torsdagen den 14 mars 2002

Nu har det hänt igen. Inte skrivit här på.. fåsenu… nio
dar. Det är ju sorgligt, eller hur? För att inte tala om Veckans Bild.
Den "färskaste" bilden där är från i slutet av
januari.

Vilket får mig att börja fundera. I vissa fall kan det ju vara bra
att sätta upp små delmål åt sig själv, att tvinga
sig vara kreativ på ett visst sätt helst en gång om veckan.

Men vad händer om orken och lusten och tiden tryter? Ska man känna skuldkänslor
då? Det är ju inte så att jag varit mindre produktiv den senaste
tiden. Jag har helt enkelt inte orkat engagera mig i en ny bild. Funderar starkt
på att lägga Veckans Bild till handlingarna.

För på ett sätt motverkar den ju sitt syfte. Syftet är ju
som sagt att tvinga sig att skapa något "konstnärligt" (vilket
absolut inte är fallet med till exempel bilden på Astrid, vilket är
faktiskt är ren stöld) med jämna mellanrum, vilket kan tolkas som
att jag desperat försöker visa omvärlden att jag minsann kan spotta
ur mig saker jämt och ständigt.

Men ibland säger det stopp. Man tänker i andra banor. Man prioriterar
annat. Man får andra inriktningar. Och det självuppsatta tvånget
blir som en tung sten på ryggen som man helst släpper ifrån sig.

Därför blir det som det blir.

Just nu tampas jag mest med frågan hur jag ska göra med Gem Reklambyrå
och skolan. Jag dras ju som fan till en erfarenhet och ett jobb på en reklambyrå.
Men å andra sidan går ju det framtida skolprojektet inte av för
hackor det heller.



Söndagen den 17 mars 2002

Söndag morgon. Vi ska ut till Önnesmark och testa om svärpäronens
gamla skoter fungerar. Klockan halv nio på morgonen är det precis nollgradigt
ute. Det kommer att bli varmare. Ahhh…

Åsså ser det ut att lösa sig. Den 25:e börjar jag jobba
halvtid på GEM reklambyrå. Tjohooo!! Samtidigt började skolan
bli så intressant att jag beslutat mig för att gå klart kursen.
Kan bli trångt ibland i schemaläggningen, men jag tror det ska gå
bra. Ääääntligen, äntligen!



Onsdagen den 20 mars 2002

Nu börjar vi på allvar med skapandet av dokumentären "Döljande
Hus". Namnet är ett arbetsnamn än så länge. Den handlar
om hus och platser i Skelleftetrakten som är hemsökta av spöken
(jag gillar föresten inte ordet "spöke", det låter så
barnsligt). Det finns flera mytomspunna ställen runtom Skelleftetrakten som
är kända för konstigheter som händer där. Vi ska intervjua
folk som bor eller har bott på de här platserna, folk som sett saker,
folk som är skeptiska till att det finns spöken och kanske nån
psykolog som kan prata om hur inbillningar och föreställningar kan spela
folk olika spratt. Och vi ska besöka ett par av de här ställena
och dokumentera det, kanske med dramaturgiska inslag. Det mest kända, i alla
fall det som flest urinnevånare känner till, är ett hus på
Vithatten i närheten av Jörn.

En sida på nätet beskriver stället så här:

"I ett ödsligt vildmarksområde i norra Västerbotten ligger
Vithatten. Det är en by som övergivits för länge sedan. En
del jägare sompasserat har sett svävande gestalter på byvägarna,
som i nästa ögonblick bara gått upp i rök. I fönstren
har man skymtat mänskliga ansikten och blodisande skrik har ekat över
nejden."

Jag vet att det har varit populärt bland en del unga i stan att åka
dit en sommarnatt för att sova över där. Vår tanke från
början var att göra så också. Tror jag… Efter att ha sett
"The Others" på bio är jag lite tveksam. Hu.

Dessutom ligger det lite oländigt till. Vill man ta sig dit med bil så
får man vänta till juni då snön har smält och byvägen
torkat upp. Det enda rimliga sättet att ta sig dit just nu är med skoter.
Och Svansele Vildmarkscamp, som köpte stället för ett halvår
sedan, tar en tusenlapp för hyra av skoter en heldag. Jobbigt för en
nollbudgetfilm…



Måndagen den 25 mars 2002

Mycket nytt… förra inlägget handlade om att vi börjat med dokumentärfilmen
om spökhus i Skelleftetrakten. I fredags var jag på Film i Västerbotten
och träffade Milad som gjort en kortfilm om en soldat som irrar runt i skogen
och blir beskjuten. Jag ska lägga till andningsånga och lite skotteffekter.

Och idag har jag börjat på Gem Reklambyrå. Det är mycket
som händer… Men kul är det. Hoppas jag lyckas ro allting i hanm också,
på det viset jag vill ha det, och inte lämna efter mig ett hafsjobb.
Och det vert ju alla, att om det är allvar vill jag verkligen inte lämna
ifrån mig ett jobb jag inte tycker är det bästa jag kunde
ha åstadkommit.



Tisdagen den 2 april 2002

Hoppsan, jag hade vist en dagbok jag måste skriva i…

Sitter här och kämpar med att hålla andan. Saralestander har kommit
hit för att titta på Popstars tillsammans med Malin. Och popcornångorna
gör mig alldeles yr. Varför gör dom popcorn när dom ska se
på et program där unga människor "sätts ihop" till
ett nytt "popband". Det heter att dom blir valda till ett nytt popband.
Jaha? Jag kanske håller på att bli gammal, jag hänger kanske
inte riktigt med i svängarna, men har dom där verkligen blivit valda
till medlemmar i ett popband för att dom skriver bra musik. Tror inte det…



Lördagen den 6 april 2002

Dom som tillverkar linsburkar, vad TÄNKER dom med?

En linsburk ahar två små behållare, en för vardera lins.
Och två lock. En vit och en grön (detta gäller Alcons linsburkar).
Tidigare har det stått ett "R" på det gröna locket,
som en rekommendation att skruva på det locket över den högra
linsen. Men det har man inte brytt sig så mycket om idigare, för själva
burken har varit utformad så att man kan strunta i vilket lock som ska skruvas
på var. Det har man förstått ändå.

Nu har de plötsligt gjort en tvävändning. Nu står det plöstligt
"L" på det gröna locket. Och det är i och för sig
inget att bry sig om, eftersom man struntat i det tidigare. Men nu har dom bytt
design på själva burken också. Den ser likadan ut även om
man vänder på den 180 grader! Så nu MÅSTE man sätta
på det gröna locket på den sidan som bokstaven på burken
antyder! UPPRÖRANDE!



Fredagen den 12 april 2002

Igår, kvart över tio på kvällen, hade jag och Malin gått
och lagt oss. Malin sov redan, och jag låg och läste Populärmusik
frå Vittula. Grannarna ovanför hade kommit hem, och stojade som vanligt.
Min ögon blev tunga, så jag lade ifrån mig boken och släckte.
Men somnade inte direkt, lyssnade lite på grannarna. Så kom ett muller.
Ett stigande muller med kraftig basgång. Det steg i ungefär fem sekunder.
Under den tiden hann jag tänka: "Jaha, nu sätter de igång
däruppe…". Sen skallrade dörren och fönstrena på andra
sidan lägenheten till, mullret försvann och det blev tyst. Då
visste jag att det inte grannarna som före oväsen, för de blev
också tysta. Mitt hjärta började banka och jag stirrade i taket
i en kvart innan jag förlorade mig in i drömmarnas värld.

Jag spekulerade aldrig riktigt var ljudet kom ifrån. Jordbävning? Nää…
Äsch, får säkert läsa om det i tidningen imorgon.

Morgonen därpå gick Malin upp före mig. Hon hade redan hunnit
äta frukost och läsa tidningen när jag kom upp och frågade
om det hade varit jordbävning igår kväll.

Yes. 3.3 på richterskalan. Epicentrum i Kågedalen. Kändes i en
radie på mer än 5 mil.



Onsdagen den 17 april 2002

Stress, stress. Upp och till jobbet halv åtta. Irra runt där i nio
och en halv timma och vara kreativ med hjälpa av verktyg som finns på
tio olika ställen. Bli hämtad klockan fem av Maria och Jenny så
att vi kan ge oss ut på nya äventyr på jakt efter mer spökhusdokumentärmaterial.
Komma hem halv elva på kvällen. Gå och lägga sig, helt död.

Men det räcker inte. Några killar i Kalix har kontaktat mig för
att göra förtexter till deras film. Jag har lovat göra specialeffekter
åt grabbarna på Film i Västerbotten här i Skellefteå.
Måste få klar Huddinge Vi Ungas hemsida. Vill ha tid åt mig
själv och mina projekt. Och åt Malin. Vill vara ute. Vill se film.
Vill ha pengar.

Ge mig ett dygn till!



Lördagen den 20 april 2002

I förrgår kväll, runt tolv på natten, om du hade gått
till baksidan av Frögatan 137 i Skellefteå, och tittar in i sovrumsfönstret,
då hade du nog säkert blivit småchockad. Där stod nämligen
en hårig (och med begynnande kulmage?) 30-åring, helt naken, och tittade
ut genom fönstret, upp mot himlen. Han gapade.

Han tittade på det kraftigaste norrskenet han sett sedan han flyttat upp
till norrskenslandet. Han såg på dansande flammor i grönt och
blått. Självlysande pulver som kastades nerför en mäktiga
himlen, men förstelnades på vägen, så att åskådaren
ges möjlighet att beskåda skådespelet.

Igår kväll var det samma igen. Och man var en trafikfara när man
cyklade hem. Man tittade ju inte direkt på vägen.

Underbart vackert.



Måndagen den 22 april 2002

När jag kommer hem från jobbet sätter jag mig ner framför
datorn. Det är en synd, ty ute gassar vårsolen, just idag har det varit
uppemot 20 grader varmt ute. Men icke. Jag äter min mat, diskar och sätter
mig på kontorstolen framför tangentbordet med en suck. Och njuter.

Jag har just satt på Linkin Park. Och skruvat upp volymen. Högenergisk,
aggressiv hårdrock, men ändå melodiös och känslig på
nåt sätt . Och jag njuter av att få det starka ljudet nå
mina öron, som efter en hel arbetsdag av intemusik nu längtar efter
att få fyllas av all möjlig harmoni. Då flyger jag inombord.
Slappnar av.

Förresten är det inte det det enda jag njuter av. Jag drar med musen
över skrivbordet några gånger, klickar på ett par program,
och börjar leka med animationer. Jämfört med vad jag har att leka
med på jobbet går allting här hemma så snabbt,
smidigt. Musen lyder, klickningarna är så lätta, så
lätta. Jag behöver inte vänta på att saker och ting ska hända,
att hårddisken rasslat färdigt. Jag lever med fyra gånger så
mycket arbetsminne. Jag har mycket större yta på skärmen att röra
mig på, allting känns inte så trångt längre.

Jag är fri.


Lördagen den 27 april 2002


Cykeldator

Cykelslang(ar)

Punkaspray

Liten pump

Däcklagningskit

Extra bromsvajer (obs!)

Verktyg

Karta (Skellefteå-Bodö)

Kompass

Bra skor

Radio (bandspelare?)

Kamera

Gasolkök

Mat

Tält

Sovsäck

Liggunderlag

Norska pengar

Svenska pengar

Hjälm

Plåster

Cykelhanskar

Vattenflaskor

Cykel

Är det nåt jag glömt?


Onsdagen den 8 maj 2002

Lessen att jag inte skrivit på ett tag, men det har varit fullspäckat
schema. Till Umeå tidigt på morgonen och hem sent på kvällen,
det tar på krafterna. Men nu är spökfilmen klar. Äntligen.
(Tack för ett gott samarbete, Jenny och Maria!)

Och när det är som värst, då tänker jag på
min cykeltur jag ska göra i sommar: Silvervägen. eller
Väg 95. eller Skellefteå-Bodö. eller Sverige-Norge.
eller Östersjön-Atlanten. På vägen ska jag bestiga
ett berg eller två. Jag kan knappt bärga mig.



Måndagen den 13 maj 2002

Pfuff.. Nu har jag varit ute och cykeltränat. Ner till E4:an vid Obs!, bort
till Yttervik, tvärsöver till Södra Älvsbyn och älven,
och tillbaka hem till Anderstorp. Eftersom jag fortfarande inte fått
min cykeldator som jag beställt från jättesega www.cyclecomponents.com
så måste jag ta kartan till hjälp och måtta hur långt
jag cyklat, på ett ungefär. Två mil. Inte så långt.
På fyrtio minuter. Hyfsat. Imorgon ska jag gå med i Skellefteå
AIK Cykel. Spännande. Allt inför Norge.

 



Måndagen den 20 maj 2002

Men innan jag genomför den här strapatsen så väntar ett spännande
event redan nästa vecka: Min bror gifter sig.

Min bror. Gifter sig.

Usch… jag har varit halvhjärtat förlovad en gång. Var det ett
desperat försök att komma ikapp min bror? Vet inte. Sen skaffar han
två barn och nu går att och gifter sig. Va?

Alla min omgivning skaffar barn och gifter sig hej vilt. Thomas Saeys, ogift.

Jaja, i veckan ska jag i alla fall vara i Stockholm och röja loss på
Sveriges television. Det blir skoj.



Tisdagen den 28 maj 2002

Hemma igen. Årets mest händelserika vecka var det. Inte en lugnt stund.
Onsdagen och torsdagen på Sveriges Television var ohyggligt roligt.
Snacka om att jag vill dit igen.

Sen var det bilfärd nonstop ner till Blekinge och gå på bröllop.
Snorkul det också. Brorsan är lycklig nu. Och jag har återfått
en holländsk syster.

Sen bil tillbaka till Stockholm (övningsköraren slogs med alla andra
dårarna på E4:an). Vi käkade sushi och gick och lade oss för
att ta flyget hem igår morse. Direkt till jobbet. Jätteslut.

My busy life continues. Men snart är skolan slut…



Tisdagen den 5 juni 2002

Nu sitter jag här och myser.

Förutom att jag är rätt hungrig så kopplar jag av lite extra
framför skärmen. Har just kommit hem från jobbet. Det har varit
uppemot 27 grader idag. Det är egentligen rent skamligt att man cyklar raka
vägen hem och bänkar sig vid datta. Men efter fem minuter händer
det något som ändrar förhållandena totalt.

Sitter och letar cykelväskor på nätet. Ringer på Cykloteket
i Stockholm.
– Klick, säger datorn och startar om. Jaha? tänker jag, Tio sekunder
senare kommer mullret, som om det var det som orsakade en mikrosekunds elavbrott
för just min dator. (Malins dator, som sitter i samma väggurtag,
brummade på.)

Nä, nu börjar det blinka ordentligt därute. Bäst att spara
och skicka över dagboken innan jag får en blixt ftp:ad mitt emellan
näsborrarna.

Hurra hurra hurra för Danmarks nationaldag förresten.



Onsdagen den 12 juni 2002

Håller i dagarna på att göra Malin galen genom att spela A-ha:s
alla skivor sönder och samman. I morgon spelar dom nämligen LIVE på
Arenan i Stockholm. Och jag kommer vara där. Äntligen.

Dom släppte deras senaste album, Lifelines, för några veckor
sedan. Och precis som med Minor Earth Major Sky som kom 2000 (och som med
flera tidigare album också för den delen) krävs det några
lyssningar innan man känner att det här är en väldigt bra
skiva. Men det är den. Ingen större variation i tempo bland låtarna
dock, men jag gillar den otroligt välproducerade "vuxenstilen".

Och dom är väldigt stora i Norge. Dit jag ska cykla i sommar.



Tisdagen den 18 juni 2002

Tillbaka till staan igen. Stress, stress. Vad har jag gjort i Stockholm. Mest
glidit runt. Gått på A-ha-konsert.

Fyra svaga silverfiskar.

Den var bra. Men kunde ha varit bättre. Ljudet var helkasst. Vi stod en bit
bort, i höjd med ljudkillarna, vilka måste vara hörselskadade
eftersom dom var tvungna att brassa på volymen så att de stackars
baskethögtalarna höll på att spricka. Distat var det.

Jo, du läste rätt. Konserten ägde rum på Fryshuset, i en
baskethall. Vi var några tusen åhörare. Morten Harket hade stora
problem med medhörningen, vilket man såg genom hans gester. Det blev
bättre med tiden (och särskilt som man fick på sig öronpropparna).

De äldre låtarna gjorde sig bättre live. De nya från skivorna
Minor Earth Major Sky (2000) och Lifelines (2002) är så
äckligt välproducerade att det känns som om nånåting
saknas i liveframförandet. Som till exempel mixningen av Morten röst.
Rösten är väldigt bra, och han har ett väldigt brett register,
men ljudtekniken måste vara den absolut bästa om det ska låta
bra. Annars är risken väldigt stor att det ska bli precis tvärtom.
Vilket det blev, stundtals.

De hade ganska bra publikkontakt trots allt. Pål Waktaar-Savoy fick igång
publiken med sina gitarrsolon. Morten skällde på oss när vi tappade
bort oss i refrängen i Hunting High and Low (vi har ju trots allt
haft tyve år på oss å praktis!). Senare lyckades en kille i
publiken ta sig upp på scenen och gav Morten en kindpuss innan vakterna
kom och släpade bort honom. Efter låten retades Magne Furuholmen med
Morten och sade (på norsk såklart) att på det glada åttiotalet
var det minsann bara tjejer som ville hångla…

Mot slutet av konserten verkade allt mer avslappnat, ljudet blev bättre och
man vågade ta i lite mer. Stay on These Roads var lika pampig som
vanligt. Locust var en klar överraskning. Extranumret bjöd på
Summer Moved On och Take On Me. Med den sistnämnda visade
A-ha att man – väldigt lyckat – faktiskt kan göra rock som röjer
av en gammal glad syntpopdänga.

Plats: Arena, Fryshuset, Stockholm. Publik: Några tusen. Längd: Två
timmar. Bäst: Manhattan Skyline. Rysligt bra även live. Ståpäls.
Sämst: Afternoon High gav en mardrömstatrt på konserten.
Mixningen var helt fel, allt distade och Morten sjöng falskt. Fråga:
Är Pål Waktaar-Savoy väldigt blyg eftersom han inte säger
ett endaste dugg mellan låtarna?



Måndagen den 24 juni 2002

När jag stängde av bilmotorn utanför vår dörr på
Frögatan, Anderstorp, Skellefteå klockan 22:14 igår, sade Malin:
– Thomas, vi lever! Jajamänsan, efter 72 plus 90 mil i torsdags och
igår, i en Volvo 144 -73 var vi äntligen hemma. Det kändes ganska
skönt, även fast Malin kategoriskt vägrat att stanna för annat
än mat, kisspauser och bensin.

Men är inte Sverige fantastiskt vackert? På vägen hem
körde vi från Borlänge via Mora, Sveg, Bräcke, Sollefteå
och Umeå. Hela vägen, kustvägen icke inräknat, körde
vi genom böljande landskap, höga kullar och berg och forsande åar.
Intryck att bära med sig.

Så är det inte tyyypiskt att man bor vid kusten, där landskapet
är platt, platt, platt och mest består av skog? Skittrist. Jag hoppas
till det yttersta att första dagarna på cykeln genom Skandinaviska
halvön (11 dar kvar…) går fort, så jag slipper uppleva Västerbottens
urtrista kustlandskap alltför mycket.

Och måtte det inte regna.



Lördagen den 29 juni 2002

Men regnade, det gjorde det igår. Skellefteåfestivalen äger rum
denna helg. Och igår skvalade det ner. Känns som obligatoriskt. Förra
året började det regna lagom till första konsertkvällen,
oh slutade inte förrän musiken hade tystnat. Det har i och för
sig varit halvkasst väder de senaste dagarna, men det har varit ett sånt
där regn som kommer och går. Men när Aimee Mann började spela
insäg vi att det här är ett regn som håller i sig. Precis
som när man var ute på kanotsemester när man var liten.

Och det är när det regnar på en festival som en del människors
värsta egiostiska egenskaper kryper fram. Dom fäller ut paraplyerna.
Och står där framför scenen, höjer paraplyt och skymmer sikten
för flera hundra bakomstående åskådare. Jag är ju
ganska lång, så jag har inga problem med det, men folk i normallängd
ser absolut ingenting annat än paraplyer i olika glada färger. Dom enda
som ser nåt är de som står tillräckligt långt bak,
eller de som står framför den främsta paraplybäraren. Jävla
egoister.

Regn på festivaler borde förbjudas, i första hand. I andra hand
paraplyer.


Måndagen den 1 juli 2002 - Semester

Semester!!!



Lördagen den 6 juli 2002

…och nu åker jag!!!

 



Måndagen den 15 juli 2002

Hemma igen. Skönt som fan. Men det var också kul som fan. (Ursäkta
franskan.) Ska sammanställa en Flash med bilder och dagbok från cykelturen.
Kommer snart till en hemsida Nära Dig.



Onsdagen den 25 juli 2002

På måndag börjar jobbet igen. Stön. Jag vill inte!

Och cykelturdagboken dröjer. Ett himla pill det där.

Och Majsan är tillbaka i mitt sinne, nu när jag gör arbetsprov
åt DICE. Och allt känns helt rätt!


Torsdagen den 1 augusti 2002

Var i Umeå igår kväll och såg Kent (och Thåström,
fast han är inte lika bra). Och det slog mig: jag har varit på fasligt
många konserter i år. Dessa har jag sett, mer eller mindre, inklusive
betyg: A-ha 4 (egen konsert), Aimee Mann 4-, Eskobar 4, Weeping Willows 4, Petter
1, Garbage 4, E-type 3, Magnus Uggla 3 (Skellefteåfestivalen), Darcy 4+,
Gypsy Sons of Magic 2, Marit Bergman 2+, Johan Norström 3 (plus flera andra
glömda på Trästocksfestivalen), Kent 5, Thåström 3
(Kalas). Många storheter. Wow.

De satta betygen grundar sig oundvikligen inte bara på framträdandet
utan även om det faller i min musiksmak eller inte.

Dagboken från Skellefteå-Bodö-turen dröjer, för jag
har varit jätteupptagen med arbetsprovet till Dice.


Fredagen den 2 augusti 2002

Idag har jag köpt nya linser. 1550:-. Billigt för sex par astigmatiska,
plus linsvätska för ett halvår. Men det svider ändå
i plånboken, särskilt som man har en halvtidslön på 53:–
efter skatt.

Jag satte just på dem. Ååååå vilket himmelrike!


Tisdagen den 6 augusti 2002

Mina stroopwafels är slut! Buhuuu…


Söndagen den 18 augusti 2002

Återigen tar det evigheter mellan dagboksinläggen. Förlåt.

Trots det använder jag datorn flitigt. När jag startar upp den viskar
Commodus: "Tell me what you’ve been diong, busy little bee".

Men när jag stänger av den blir han arg och skriker: "Am I not
merciful?!!"



Tisdagen den 20 augusti 2002

Sedan ett par dagar är min resedagbok i flash om min cykeltur till Bodö
klar. Typ.
Gå dit och kolla
. Typ, Läs noga.



Fredagen den 30 augusti 2002

Då och då dimper det ner ett mail från TheCounter.com i min
brevlåda. Där står det hur många besökare jag har
haft på den här sidan eller min förstasida. Den senaste veckan
har jag haft 28 besök. Det är pinsamt många med tanke på
hur sällan jag skriver här.

Skärpning.



Måndagen den 2 september 2002

Nu är september och hösten här. Det märks. Det är minst
tio grader kallare på dagen än vad det var för en vecka sedan.
Malin (och en massa andra) har börjat skolan igen. Och på Gem måste
man åter jobba (?) till klockan fem istället för fyra på
eftermiddagen. Uff. Det känns.

Men på fredag bär det av norrut. Då tar jag en stor ryggsäck
och Malins MTB och åker bussen till Skärrim och Ikesjaure och norska
gränsen för att cykla och vandra lite bland fjällbjörkarna,
det otroligt vackra landskapet och fjällbäckarna. Skärrim är
fjället jag inte lyckades ta mig uppför sist jag var där, på
väg till Bodö,
atlanten, Norge
.Vi får se hur det går den här gången.
Jag lovar att inte trilla ner och slå ihjäl mig. Ikesjaure är
Skellefteälvens källsjö och ska ligga insprängt mellan två
höga fjäll. Dessutom ska den ha fjällens längsta beach. Bada,
någon? Det blir nog kallt. Men man ska inte säga inte.

En känsla känns igen: Jag kan knappt bärga mig.



Torsdagen den 5 september 2002

Klockan är tio i elva på kvällen, och jag håller på
att packa inför helgens strapser. Det konstiga är att ju närmare
helgen jag kommer, desto mer tveksam och tröttare blir jag. En känsla
sköljs över mig ganska ofta: att jag hellre vill stanna hemma och känna
bekvämlighet och trygghet hela helgen, hyra film och äta mat och bara
vara, utan ansträngning. Och låta magen växa ännu mera, förstås.

Men nej, om jag inte åker imorgon sviker jag mig själv. Envishet, Thomas.
Karaktär, Thomas. Kom igen. Jag kommer säkert inte ha ångrat mig,
när det hela är över, på måndag kväll.



Måndagen den 9 september 2002

Öhm, nu är det inte riktigt måndag kväll ännu. Jag åkte
hem en dag tidigare. Det kändes tillräckligt. Men jag har i alla fall
gått flera mil. Inte cyklat.

Jag började från där jag klev av bussen, naturrastplatsen vid
Silvervägen/Guoletisjaure, och kom en och en halv kilometer med cykeln. Då
var jag genomblöt av svett och trött som faen. Så jag reste tält
och sov över och bestämde mig för att inte cykla mer i fjällen,
utan vandra, vilket skulle gå lika fort men vara mindre jobbigt och svettigt.

Jag gick de åtta kilometrarna till raststugan i Jurun och Seldutjåhkås
forsar. Slog upp tält där (kl 14) och fortsatte med lätt packning
till Ikesjaure (sex kilometer). Var tillbaks till kvällen och låg hela
natten och frös till ljudet av brusande forsar. (Brusandet var i sig inget
störande det är ju trots allt Skellefteälvens skälvande oskuldsfulla
lekhet, RESPECT!). Och igår gick jag tillbaka till cykeln och konstaterade
att den inte var stulen, vilket verktygspåsen jag också hade lämnat
,var. Sedan cyklade jag de sista kilometrarna till vägen för att vänta
på bussen. Nöjd.

Jag gjorde aldrig ens försöket att bestiga Skärrim och Stor-Graddis,
1246 resp 1296 meter. Däremot gick jag upp på med blygsamma 945 meter
höga Máddåjvve.

Och idag vaggar jag fram som en bebis. Träningsvärk.

Vill du kolla var jag har varit på kartan, gå in på Lantmäteriets
hemsida, "Din karta" och sök på Jurun, Ikesjaure eller Skärrim.



Torsdagen den 12 september 2002

Min oerhört väldesignade dagbokssida ynglar av sig. Min kompis Inger
har åkt till Taiwan för att jobba på Exportrådet där.
Hon skriver dagbok på nätet och frågade om hon fick använda
min design för den. Förvånat sa jag ja, för
hemskt snygg är den ju inte. Alla dom här länkbilderna här
nedan är ju fula som stryk, och den röda färgen, bland annat. Vilket
jag noterar när jag ser hennes avskalade version. Snygg. Och spännande.
Gå dit och läs! www.ridderstolpe.nu



Tisdagen den 17 september 2002

Nu börjar jag känna mig som en knegare. Upp tidigt på morgonen,
komma till jobbet fem minuter försent, jobba, tiden går alldeles för
långsamt trots att det finns en hel del att göra, man åker hem
och orkar inte göra så värst mycket innan det är dags att
gå och lägga sig.

Hmm. Dags att tänka på att utveckla karriären så att jag
inte fastnar i något jag inte vill. Redan?,



Torsdagen den 26 september 2002

Min kollega Barbro ser rött när någon uttalar hennes efternamn
fel. Hon heter Viklund i efternamn, vilket uttalas Viklund, med betoning
Vik, inte Vik-lund, vilket en så kallad sörlänning
skulle säga. (Att jag är en sådan, och sålunda uttalar hennes
efternamn fel by default, hör inte hit.) Hon menar bland annat när hon
ringer till Stockholm och presenterar sig som Barbro Viklund, så
förstår de inte vad hon säger.

Hon har det inte lätt. Men hon skulle bara veta hur bra hon egentligen
har det.

Ok för att många uttalar hennes efternamn fel, men det är ju inte
direkt svårt att stava till det. Och var gäller just uttalet är
det inte så farligt om folk betonar lite fel, med tanke på hur mitt
eget efternamn ska uttalas.

Mitt efternamn stavas: S A E Y S. (Y:et var från början egentligen
ett I och ett J.) Hur uttalas det? Jag brukar säga att det uttalas precis
som det stavas. S i början och S i slutet och däremellan en snabb övergång
från A till E till Y. Saeys. Rimmar på Bajs.

Det är helt ok trots allt att folk uttalar det fel, människor är
ju bara människor.

Det anmärkningsvärda kan vara stavningen. Jag stavar aldrig mitt efternamn
fel, vem gör egentligen det? Ändå lyckas banker, CSN, kommuner,
bostadsbolag, lönekontor, försäkringsbolag, telefonbolag med flera
stavadet fel ändå. Vari ligger källan? Det kan inte vara jag.
Det måste vara nåt slags virus.

Det vanligaste felstavningen är SAYES. Och många tror jag är en
sån där läskig muslim.



Tisdagen den 8 oktober 2002

Varför är raklödder vitt? Skulle det inte vara mer spännande
att raka sig med blått eller grönt eller rött eller rentav brunt
raklödder?



Tisdagen den 15 oktober 2002

Något annat som är vitt är snö. Idag har det snöat.
Det har vräkt ner. Men det vita har varit vitt endast när det vita befunnit
sig i luften. När det vita når marken övergår det till grått
slask. Vitt i luften. Grått på marken.



Måndagen den 21 oktober 2002

I fredags köpte jag en ny cykel. Nä, inte en ny, men cykeln
är nyköpt. Begagnad. Jag hojade bort till Rosengård, där
Solkraft har nån slags social verksamhet, reparerar cyklar och också
säljer de cyklar som polisen samlat in, som betecknas som stulna, men lämnas
till försäljning efter tre månader om ingen rapporterar dem stulna.

Som sagt, jag hojade till Rosengård, ungefär fem kilometer, köpte
en brun herr-DBS och cyklade hem med den vid sidan om Malin cykel. Farlig kanske,
men väldigt kul!

Så nu känner jag mig som en kung när jag glider fram i min bastanta
bruna 28-tummare. Jag sitter högt, högt, över två meter ovanför
marken och svävar över snöspåren, sprickorna i asfalten och
mina medcyklister.



Tisdagen den 29 oktober 2002

Tittade på ett nytt avsnitt av serien "24" ikväll. Helt sjukt
spännande. Ville bara meddela det…



Fredagen den 1 november 2002

Vi tittade på "The Blair Witch Project" igår. Jag hade sett
den förr, på bio. Men jag blev vettskrämd. Konstigt. Darrade som
ett asplöv efteråt.

Är jag en mes?



Måndagen den 11 november 2002

Nä, usch, så sällan jag skriver numera. Förlåt.

Idag fick jag ett brev från Club Nokia. För några veckor sedan
var jag inne på deras hemsida och registrerade mig för att kanske kunna
ladda ner några roliga spel eller skärmsläckare till min nya Nokiatelefon
(3410, om nu nån måste veta).

I brevet fann ett kort. Ett personligt kort i kreditkortsformat utfärdat
speciellt till mig med namn och nummer och allt. Wow. I det medföljande brevet
står det att jag bör bära med mig kortet överallt för
att kunna utnyttja alla de erbjudanden och möjligheter som det innebär
att äga ett Club Nokia-kort.

Wow.

På baksidan av kortet står det: "Var beredd att vid anmodan uppvisa
ditt Club Nokia medlemskort". Jag ser det framför mig: Nokiapolisen
kommer fram till mig på Torget i Skellefteå, skriker "HALT!"
och ber mig visa upp mitt Club Nokia-kort. Viktigt, viktigt.



Onsdagen den 27 november 2002

Det är ju skamligt så sällan jag skriver här. Jag ska inte
be om ursäkt (för här bestämmer minsann jag!) men jag skäms
ju lite faktiskt. Det blir helt inte av. Och så har jag så mycket
annat för mig. Jobbar, socialiserar, slappar, bygger hus. Det där huset,
det ska ingå i en film som blir klar om ett år om arbetet med den
fortskrider i den här takten.

Jaja. Imorgon åker jag till Prag.



Lördagen den 7 december 2002

Ja, Prag var väldigt kul. Jättefin stad. Jag längtar tillbaka till
Stockholm. Uhu.

Idag har jag varit till Burvik, borrat i isen, testat pump och rekat annat inför
nästa helg, badhelgen., då vi ska bada i tunna utomhus. Hoppas det
blir så kallt som möjligt. På lördagen ska vi åka
till Piteå, uppleva stan lite och sen slå runt i Pit Havsbad. Kul,
kul.



Fredagen den 20 december 2002

Jag ska inte beklaga mig. De som besvärar sig över att jag sällan
skriver här, ja, de kan väl fortsätta med det. Alla ni andra (inklusive
mig) kan ju hoppas på att det här bara är en svacka.

Men svackan är inte riktigt över. Vi ska till Eschtockholmo i morgon.
Ska bli så himla trevligt. Jag saknar stan.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!