Söndagen den 1 oktober 2000 - Skinnet

Jaha, så har man spelat innebandy för första gången på
typ ett år eller så. Känns det i benen? Nähäääääää…
Å vilken upplevelse sen. Jag föredrar vaolleyboll framför innebandy,
men det fanns inget nät så vi fick skrapa ihop de klubbor som fanns
och lira på det svinhala golvet. Skandal! Hur kan ett hallgolv vara så
slipprigt? Det var som gjort för att ramla och gnida/bränna upp skinnet
på knäna. Gosigt.



Onsdagen den 4 oktober 2000

Jag är numera ett wappare.

Det är säkert, jag köpte en ny mobiltelefon häromveckan, en
Siemens C35, och vips var jag en sån där affärsman som ägnar
hela sitt liv på flygplatser och surfar på internet via sin mobiltelefon.
Själva tjänsten är gratis (åtminstone hos Comviq (fast här
uppe i norrland har alla Telia)), det kostar som ett vanligt telefonsamtal vilket
för mig innebär 40 öre minuten på kvällarna. Det man
behöver göra är att anmäla till Comviq att man har en WAP-telefon
och sen är det, som dom säger, "bara att surfa iväg"!

Det var med spänning som jag igår kväll, en minut över sju,
kopplade upp mig. Och trots att 40 öre är ganska billigt för att
vara mobiltaxa kände jag genast stressen skölja över mig. Oj, nu
får jag verkligen vara effektiv med att kolla igenom vad man kan göra
för skoj här, tänkte jag och ondgjorde mig över de något
för mjuka knapparna på telefonen och den treradiga displayen. Och gud
så rooligt det var att läsa små nyhetsnotiser på högst
tre meningar om vad som har hänt i världen. Knäpp på radion
istället…

Känns som om WAP sällan kan vara till nytta för någon. WAP
verkar vara med för nöje än för nytta, det verkar alldeles
för bökigt att användas på annat sätt än bara för
skoj skull. Om jag nu var en sån där affärsman som ägnar
hela sitt liv på flygplaster så surfar jag inte på internet
på min mobiltelefon. Då tar jag min bärbara dator istället.

Själv tänker jag wappa när jag har det tråkigt på krogen.



Fredagen den 6 oktober 2000

Nu sitter jag här. Jaha. Klockan är halv ett på lördagsmorgonen,
nä, fredagskvällen, eller, det beror på hur man tänker, för
mig är ett nytt dygn i princip påbörjat när man har sovit.
Klockan halv ett tillhör i alla fall helt klart samma dag som en timma tidigare.

Men jag är så jäkla trött. Jag känner bara en viss tvungenhet
att skriva här eftersom folket KRÄVER DET. Fast ibland är det ju
helt enkelt svårt att komma på nåt roligt och klämkäckt,
särskilt om Mamma (som är uppe på besök) tittar över
axeln på en.

…ojdå, jag får nog akta mig för vad jag skriver här…
Eftersom det är en publik publikation och de jag skriver om ofta läser
här gäller det att akta sin tunga… jag menar pekfingrar. Så:
Mamma, det var inget illa ment när jag skrev att du tittade över axeln
på mig. Jag gav dig ju onda blicken (förlåt) och så försvann
du väldigt kvickt härifrån.

Gonatt.



Lördagen den 7 oktober 2000

Uff. Klockan är två på natten och det är, som jag indikerar
ovan lördag (se gårdagens argument). Alltså natt efter lördag.
Jag har varit ute. Först hemma hos Jessica, en klasskompis, sen på
kåren och spelat biljard och sen på ett ställe i stan som heter
UnderBar.

UnderBar är ett väldigt läskigt ställe. På många
sätt.

Dels för att det är tre, fyra våningar under jorden och trots
att det finns tre nödutgångar så är den klaustrofobiska
känslan väldigt påträngande. Före halv tolv är
det gratis inträde (men bara för studenter tror jag) så då
väller allt folk in, och att bli föst fram och tillbaka (eller snarare
upp och ner) av folkmassan i den smala spiraltrappan som leder ner till helvetet.

Dels för att stället egentligen bara består i ett enda rum med
ett dansgolv och två barer. Det går inte att driva en normal
konversation där. Jag hatar ställen där man inte kan prata utan
att behöva skrika. På UnderBar måste det vanligaste uttalade
ordet vara VA?!…

Sist men inte minst känner man sig lite väl gammal. Medelåldern
håller sig väl runt 21. Jag är tjugeåtta. Visst är
det trevligt att titta, men efter ett tag börjar åtminstone jag känna
mig lite gubbsjuk.

Så jag åkte till skolan istället, satte mig framför datorn
där och somnade.



Söndagen den 8 oktober 2000

Seeg dag… Trots det vaknade jag efter sju timmar och kunde inte somna om igen.
Så jag gick upp, käka lite frukost och satte mig framför dattan
för att slösurfa litegrann. Internet var stendött. Det hände
ibland. Det verkar som om det är nån server uppe i Luleå som
gillar att hänga sig eller nåt.

Så jag roade mig med att iordningställa mina tre bilder i mitt hemsidesgalleri
i stället. Så småningom gick uppkopplingen igång igen och
jag kunde ladda upp grejerna. Kolla in galleriet här.
Jag måste be om ursäkt för webbhostens (nbci) sega server och
den otroligt jobbiga framen överst som INTE går att få bort..
Det positiva med den är att man får mycket space att lägga sina
grejer på.



Tisdagen den 10 oktober 2000

Mer lyckad dag… I går, i dag och imorgon sitter vi i hörsal A på
Skería, universitetsområdet i Skellefteå och lyssnar lite på
en hitflugen amerikan och veteran i datorgrafikkretsar och tittar desto mera på
en massa datorgrafikanimation på video. Man blir lite mätt på
det måste jag nog påstå. Jag vill se verklighet! (Det
lär jag nog få göra ikväll. Ska gå på Filmstudion
och titta på den spanska filmen "Ensamma Hjärtan". Har ingen
aning om vad den handlar om, men den är säkert bra.)

Fick tillbaka mattetentan idag. Argh. Ingen i klassen hade alla rätt, två
i klassen hade ett poäng från alla rätt och jag var en av dem.
Jag ska respektera och föregå med gott exempel mot mitt förflutna
(då jag var bland de sämsta i klassen) och vara jätteglad över
att det gick så bra, men jag är nog lite sur ändå. För
jag KUNDE ha haft alla rätt om jag hade upptäckt det där förbenade
slarvfelet… Vad är -1 gånger -3? Jag skrev -3. Det skulle vara +3
(och alltså låg punkten i planet…) men min hjärna tillät
inte det.

Sen köpte jag en ny mus idag. En med tre knappar och två hjul och som
låter pekaren flytta sig precis dit jag vill! …till skillnad från
vår föregående…



Torsdagen den 13 oktober 2000

Å ännu en lyckad dag… Idag har vi fått lära oss
två rätt kompletta videoredigeringsprogram – Adobe Premiere
och Adobe AfterEffects. Man kan ju undra varför Adobe gör två
nästan likadana program, i alla fall två program som man kan få
ut samma slutresultat ur. Förvisso liknade AfterEffects gränsnitt mer
Adobes klassiska gränsnitt (typ Photoshop) än Premiere, men vad ska
man då med Premiere till? Jag hade inte sett AfterEffects tills idag. Nu
är jag omvänd.

Sen, klockan sju ikväll, gick jag och Ricken på en frivillig föreläsning
på Nordanå som var fruktansvärt intressant. Det var en
kille som var film- och teatermusikkompositör som föreläste om
hur musiken och ljudet påverkar våra sinnen när vi upplever dessa
media. Ok, jag var hungrig och trött mot slutet, men jag ville inte att han
skulle sluta prata! Han gick bland annat igenom harmonilära (hur vissa tonintervall
kan vara glada, sorgsna, ONDA, vänliga) och hur harmonin används väldigt
tydligt i filmmusiken. Han gick igenom en bra bit av "När Lammen Tystnar"
och förklarade och analyserade vilka typer av ljud och musik som används
när och hur. Han berättade också med en del sorg om hur outvecklad
svensk filmmusik är och hur lite svenska filmmakare egentligen vet om den
och hur viktig den är. Han visade också litegrann ur "Kommisarie
Morse. Då fick vi se (eller höra) skillnaden mellan amerikanskt och
brittiskt filmljud. Brittiska filmmakare är lika duktiga som amerikanerna
på att lägga ljud och musik, men på ett annat sätt.

Åsså fick vi lite kontakt med scenografiskolans elever som också
var där och som vi ska göra projekt tillsamamns med senare.

Livet bara leker!



Söndagen den 15 oktober 2000

Hela dagen (nåja, till klockan två…) har förflutit utan att
man har tittat ut genom fönstret i mer än två sekunder. Det var
i morse när jag stack ut huvudet genom vardagsrumsdörren för att
titta ut och såg då att det var mulet och grått. Inget bra väder
att vara ute och grilla inte. Bäst att gå tillbaka till sängen…

Det blir lätt så att man inte tittar ut när man har majoriteten
av persiennerna i lägenheten nedsläppta. För att man bor på
bottenvåningen. Och man vill ju inte riktigt exponera sig fullt ut när
man springer omkring halv(?)näck här.

Fast om folk som sagt tittar in genom vardagsrumsfönstret kan säkert
få syn på ett och annat.

Hyrde Any Given Sunday igår. Tre silverfiskar. Den var lite lång,
men den var inte direkt tråkig för det. Fast jag är nog fel målgrupp
eftersom den handlar om amerikansk fotboll. Hårda, tuffa grabbar. Det var
nästan som en krigsfilmskildring. Fast det var ju förstås Oliver
Stone som hade regisserat.

Filmen hyrde jag i en obemannad videobutik här i stan, Movieman.(Konstigt
namn, jag menar "man" är väl en förkortning på
"manuell" och det är det väl inte. "Movieauto" vore
riktigare, fast det låter inte lika ballt förstås) Cool! Billigare
än den vanliga videouthyraren. Man går till cafét intill, skaffar
sig ett kort och så går man till butiken, drar kortet i dörren
så är man inne. Väl inne går man till en automat, drar kortet
tjugo gånger innan den uppfattar streckkoden, "loggar in" och
så får man bläddra mellan en massa kategorier. Man laddar sitt
kort genom att stoppa i pengar i en sedelautomat. När man väl valt sin
film, låter det en massa bakom väggen och så pluppar en film
ut. Ganska häftigt.



Tisdagen den 17 oktober 2000

Caroline har varit på besök. Caroline är en an och en halv meter
lång kärring (nä, hon är… öh, jag glömmer alltid
hur gammal hon är, runt 35 i alla fall) som pratar mycket men jag ändå
håller av väldigt mycket. Hon bor i skåne, pratar göteborgska
och är född i Lycksele.

Annars känns det en aning stressigt just nu. Vi har en tenta på fredag,
en filmaffisch ska vara klar tills dess och på måndag ska vi vara
klara med en "kladd" av den filmtrailer/vinjett som hör till den
affischen. Samtidigt ska vi lära oss ljussätta på Nordiska Scenografiskolan
och göra varsin film som vi sedan ska integrera datorgrafik i. Det är
alltså mycket nu. Det är jävulskt roligt, men ibland får
jag nog av att sitta framför dataskärmen och pilla. Önskar jag
hade mer tid framför teveskärmen istället…



Onsdagen den 18 oktober 2000

Idag har jag cyklat mellan skolan och hemmet åtta gånger. Åtta
enkla vägar alltså. Varför? Det kan man undra. Sex av dessa gånger
var egentligen helt i onödan. Här kommer en detaljerad lista över
dessa åtta turer:

  1. Hemifrån till skolan, precis som vanligt.
  2. Hem, eftersom jag hade glömt några viktiga anteckningar hemma
    som jag behövde.
  3. Tillbaka till skolan, utan anteckningar eftersom Malin inte var hemma
    och jag hade lämnat nycklarna i skolan.
  4. Hem igen, nu med nyckel.
  5. Till skolan igen, nu med anteckningsblock.
  6. Hem för att låsa dörren eftersom jag trodde Malin hade lämnat
    dörren olåst då hon trodde jag inte hade nån
    nyckel. Fel av mig, hon hade låst dörren och lämnat nyckeln
    i brevlådan som sitter utanför dörren.Och får skylla
    mig själv som inte läser vad hon skriver över ICQ…
  7. Tillbaka till skolan, sur som en ättika.
  8. Hem för sista gången idag, efter ett väl (?) förättat
    skolpass.

Och alla dessa gånger passerar jag stället där en kille dog efter
att ha åkt av vägen i hög fart i söndags morse. Där
finns nu en liten hög med rosor, ljus och kort. Ibland sitter det nån
där


Söndagen den 22 oktober 2000

Jag misstänker att min cykel inte tycker om Skellefteå. Alls.

Igår skulle vi på födelsedagsfest. Det var Daniel, en kompis
till Lotta (tillika ledamot i kommunfullmäktige), som fyllde 27 år.
Han bor på Moröhöjden och det hörs ju på namnet att
det är en jääävla uppförsbacke dit. Till råga på
allt är det en stor skog imellan som man antingen cyklar igenom eller runt.
Runt vill man inte cykla så vi chansade på genvägen genom skogen.
Naturligtvis var det en senväg. När vi kom ut från skogen befann
vi oss på E4 och hade en otroligt vacker vy norrifrån över Skellefteå.
Vackert, men vi var dead wrong about the place we wanted to be.

Och dessutom hade jag fått punka. En sån där pyspunka. Man märker
att man har pyspunka genom att cykeln gärna fladdrar åt höger
och vänster och att stötdämpningen blir mycket bättre för
att efter ett tag försvinna helt. Detta tillsammans med att vi cyklade på
ett motionsspår genom skogen I UPPFÖRSBACKE gjorde inte saken bättre.
Jag var inte på världens mest strålande humör och visste
att ett festande hos Daniel inte var något som lockade.

Nåja, OKQ8 låg i närheten så vi pumpade upp cykeln och
lyckades ta oss till Daniel innan däcket var helt tomt igen. Efter en kort
visit där fick jag låna en pump och lyckades faktiskt komma hem på
två "pumpningar" utefter vägen.

Det här var fjärde gången jag fått punktering på min
cykel sedan jag flyttade hit. Två av de gångerna har det visserligen
varit ventilen som pajat, men ändå. Det måste vara en
protest från min cykel som inte vill bo här. Men jag, husse, säger:
– Synd. Jag trivs här, och det får du minsann acceptera.

Dessutom nollställdes min cykeldator häromdagen. Jag visste väl
att det skulle hända så småningom, men det är ändå
tragiskt att inte kunna skryta över en trippmätare på över
3500 kilometer…


En timme senare

Hm. Här sitter jag och beskyller min cykel för att ställa till
det för mig bara för att jag tror att den inte gillar Skellefteå.

Jag kan ha fel. Kanske är det så att Skellefteå inte gillar
en sån fräsig cykel som min. Nu har jag bytt slang. Boven i dramat
var en metallflisa som satt där och gnagde. Stackars liten, det måste
ha gjort ont, förlååååt! Jag måste ha sått
salt i såret genom att pumpa upp och cykla i alla fall, trots att det pös.

Jag ska ta bättre hand om dig i fortsättningen, jag lovar.



Onsdagen den 25 oktober 2000

Scen: Tegelvägg. Slitet fönster bakom man ser en tv och kanske en skugga
av någon som tittar på tv… Ljuset av en gatlykta kommer uppifrån
vänster och ett svagt månsken på höger.

En hemskt skrämmande figur kommer in från vänster. Han har en
mörkgrå rymddräktsmundering på sig, en slangar och kablar
går ut och in hans backpack. På huvudet har han något som ser
ut som en motorcykelhjälm och istället för visir har han ett par
skyddsglasögon i stället.

Visst låter det skrämmande? Du skulle väl inte vilja möta
en sån kille ute, eller hur?

Figuren tittar snett bakom sig en sekund, sträcker upp handen och verkar
"peka" på handen några gånger för att sedan sänka
handen och titta in genom fönstret. Efter en stund går han ut ur bild
till höger.

Låter inte det ruskigt spännande? Nja… Efter lite musik, ljud och
pålagd datorgrafik och effekter kan det säkert bli det. Men först
om ett par månader…



Senare

Åsså börjar jag få koll på videouppspelningens och
streamingens underbara värld… Fast bara nästan… Har precis lagt
upp mitt senaste alster från skolan: En affisch och trailer på en
mysig film om människor som flyger genom luften i stora båtar och som
söker efter en plats på jorden att börja ett nytt liv efter Den
Stora Förstörelsen. Hoppas bara inte STIM kommer och stämmer mig
för att jag använt musiken från Den Sista Mohikanen i trailern
utan att betala…

Grejerna finns att beskåda i mitt galleri.



Torsdagen den 26 oktober 2000

Det börjar bli ganska gemytlig stämning i rum D110 på Skería.
Flera kvällar i rad har minst hälften av klassen suttit senare än
till klockan nio på kvällen – vissa har stannat kvar tills lååångt
efter midnatt och jobbat och lekt. Vi har det lite cosy, lite småmörkt
i klassrummet. Man ser ju skärmen så mycket bättre när inte
alla skinande lysrör är på. Och alla hjälper alla med både
teknik och det estetiska. One big happy family, helt enkelt. Å, så
gulligt…


Fredagen den 27 oktober 2000

He en trevlig helg! Det ska jag ha. Ska nämligen, från idag 18:30 till
söndag klockan ett, se totalt tolv filmer på bio och storbildsvideo.
Detta i en bygdegård nånstans i Västmanland. Årets hittills
bästa filmer (American Beauty, Sjätte Sinnet, GO, The Straight Story
mm) och en handfull förhandsvisningar, som vi inte vet någonting om
just nu, men det brukar röra sig om större kommande blockbusters…

Och tänk att få se filmer FÖRE den stora massan! Woow…



Måndagen den 30 oktober 2000

…och är ni inte avundsjuka nu va?! När man ser en annons om en förhandsvisning
av en biofilm står det ofta: "Se den föra alla andra!" Och
det är ju verkligen nånting att sträva efter, att se en film före
"alla andra", innan den haft biopremiär, innan den stora massan
kommer och förstör på nåt sätt. Man är ju verkligen
en mervärdig människa om man har sett en film som inte haft premiär
änuu, eller hur?

Så efter den här helgen är jag verkligen en mycket mer viktig
person än vanligt. Jag har nämligen sett fem förhandsvisningar
plus sju filmer på bio och video. Det har varit filmvisningsdagar på
Möklinta bygdegård i Västmanland. Tolv filmer alltsomallt. Den
sämsta av förhandsvisningarna var "Bootmen", en av de mest
klichéfyllda filmer jag nånsin sett. Den bästa var nog "Dolt
under ytan" (What Lies Benieth). Robert Zemeckis kan inte göra fel –
här har han gjort en rysare i Hitchcock-klass, något som man kanske
inte tror om man ser trailern. Fyra starka silverfiskar. Däremellan kommer
Tigerland och Quills, som var så färska att de inte var svensk-textade
än, och därmed lite svåra för mig att följa – speciellt
Tigerland som innehåller rätt mycket slang och oväsen. Slå
upp dessa filmer på IMDB för veta
mer om dem.

Fast det värsta (förutom att åka därifrån och från
allt trevligt folk som man känner) var nog att det snöade. Fan, här
har jag flyttat till Västerbotten och sett fram emot att vara med om den
första snön som faktiskt kommer att ligga kvar men som tydligen
är lite försenad i år… Åsså åker man ner till
Södra Sverige och så börjar det snöa där. Snacka om
krossade förväntningar. När vi landade med flyget igår kväll
var det ju förstås snö på marken även här, men
det har jag ju varit med om förr. Jag hade gett mycket för att vara
här när den föll.

Visst är det löjligt? Löjligt men sant!



Fredagen den 2 november 2000

Den här veckan har vi börjat med Maya. För de oinsatta är
Maya ett stort, dyrt program som man använder till att skapa 3D-grafik. Och
det är verkligen stort. Gränsnittet bara det tar minst en vecka att
vänja sig vid. Och jag blir jättestressad över det. Precis som
jag blir över allt nytt. Hittills i kursen har jag varit ganska bekant med
de programvarorna som vi arbetat med men det här… Nä, usch… Fast
jag antar att när väl vant mig kommer jag att åstadkomma underverk!



Onsdagen den 8 november 2000

Och mardrömmen fortsätter… Jävla Maya!

Nä… Maya är säkert bra, men det tar tydligen ett tag att komma
in i den rätta stämningen, den rätta touchen. Igår
satt jag i skolan till halv ett på natten (jag var inte den sista som gick
därifrån) och kan bara konstatera att jag borde ha gått hem två
timmar tidigare. Så sent, och när man är så trött,
får man inte mycket gjort, särskilt inte när man är mitt
inne i en intensiv inlärningsprocess.

Men, precis som jag trodde, drömde jag en mardröm inatt. Väntat.
Med en mycket klar symbolik:

Jag drömde att jag bodde ihop med min bror. Det kunde ha varit vem som helst,
men nu var det bror min. Vi blev väldigt osams. Han beskyllde mig för
nånting, jag vet inte vad – det är svårt att komma ihåg
detaljer från drömmar. Men det var väldigt jobbiga anklagelser,
typiska anklagelser som brukar komma när man lever nära nån och
det börjar skava. Jag förstod inte varför han beskyllde mig, tyckte
inte att jag hade gjort nåt fel, jag var helt oskyldig – så jag blev
ännu argare på honom. Och så trissades allt upp i omgångar
och så flyttade nån till slut ut (kommer inte ihåg vem av oss
som flyttade, men det spelar ingen roll). Sen var drömmen slut. När
jag vaknade kände jag mig jättearg. Fast jag blev förstås
glad att det bara var en dröm.

Ska jag komma till saken? Jo, jag tror att min bror symboliserade Maya. Nästan
hela dan igår ville jag göra saker i programmet där resultatet
blev helt anorlunda än jag räknat med. Hela dan. Och allt det har byggt
upp min frustration, som släpptes lös i min dröm.

Roligt.



Onsdagen den 15 november 2000

Och vintern lyser med sin frånvaro. Där fick jag för att jag var
sur över att första snön hade ramlat över mig i Västmanland,
och inte här i Västerbotten.

Men min önskan över att snön till slut ska komma sitter tydligen
även i mitt undermedvetna – så allvarligt är det. Det förstod
jag i morse när jag vaknade upp nynnandes "Jag såg Mamma kyssa
tomten jag". Det har aldrig hänt förut.



Torsdagen den 16 november 2000

Inatt drömde jag att det snöade. Och jag var så lycklig.

Det här är allvar!



Tisdagen den 22 november 2000

…och nu börjar det bli riktigt kallt. (Jag gillar att prata om vädret…)
Jag minns nån broschyr man fick när man gick på mellanstadiet
som innehöll en graf som visade hur mycket kallare det blir när det
blåser olika hårt. Just nu är det inte så farligt kallt,
typ bara ett par minusgrader. Men när man cyklar gör man det i ca 20
km/t. Vad blir det i meter i sekunden…? Äh, jag orkar inte räkna ut
det, men myyyycket kallare blir det. Och jag märker redan nu att jag måste
nog investera i en ny huvudbonad och vantar som håller kylan när jag
är ute och cyklar. Hur blir det när tempen sjunker till minus tio…?
Köldskador…

Jag måste också köpa dubbdäck. Vurporna har lyckligtvis
lyst med sin frånvaro, men de har varit farligt närvarande…



Lördagen den 25 november 2000

Jäkla stockholmsvinter. Det här är nederbördsrikaste året
i sverige, någonsin. Om det bara var normalkallt så skulle allt vara
bra, men nu håller sig temperaturen sig lagom över nollstrecket. Så
det regnar istället för snöar. Och den lilla snön som fallit
innan smälter bort. Grr…

Fast igår morse var det under noll. Då hade vattnet som vanligtvis
täcker vägarna frusit till en härligt blank hinna av is. Jag gjorde
min första vurpa med cykeln. Inget farligt, men det ironiska är att
jag hade ett par dubbdäck på styret just då. Skulle inte dom
sitta på hjulen? Tja…


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!