Tisdagen den 16 maj 2000 - Oväsen

Klonk. Klonk. Ungefär klockan sju sätter dom igång. Det är nåt byggprojekt på gång här i Västertorp. Jag vet inte var dom håller hus eller vad dom gör. Jag vet bara att om klockan är sju och jag inte ska åka till skolan (och om jag var uppe till tre kvällen innan) så vill jag sova vidare och inte lyssna på oväsendet. Jag försöker. Det går inte. Jag går upp en stund efter att Malin har gått hemifrån. Hon var jättestressad. Försenad till jobbet. Troligtvis för att jag i sömnen stängt av väckarklockan när den ringde strax efter sex. Fast hon väcktes så småningom av oväsendet därute.

Jag sätter mig framför datorn. Jag är inte hungrig, för jag tog en macka precis innan jag gick och lade mig för fyra timmar sedan. Tankar upp klubbens hemsida på Passagen. Det gick ju bra. I sista minuten, för skolorna ska i dag få den där affischen som gör reklam för Rikslägret och hemsidan.

Sen går timmarna. Jag sitter och joxar, joxar, joxar framför datorn. När jag blir hungrig sätter jag mig på balkongen och äter sill. Sen fortsätter jag sitta framför datorn. Spelar lite Rollercoaster Tycoon. Alldeles för länge.

Jag vet att det nästan är en dödsynd. Det är underbart väder ute och jag borde skissa på mitt slutprojekt. Jag ska, jag ska, jag ska. Men jag gör som jag vill. Tänker väl att jag  ska cykla in till stan och möta Malin lagom till att hon slutar, så kan vi hitta på nåt där. Gör jag det har jag nog rättfärdigat innesittandet idag.



Onsdagen den suttende mai 2000

Uff. Fem och halv mil har jag cyklat idag. Cyklade till älvsjö pendeltågstation (typ 3 å en halv km), tog tåget med cykeln till Spånga, cyklade till Lunda Industriområde (ett par km till) där skolan ligger. Jag gör det jag ska där (lämnar in ett papper…) och sen… Sen börjar min Picture Quest.

Den här och nästa vecka har vi slutprojekt och jag måste ha bilder till reklamaffischer jag ska göra. Bilder på dels skitiga miljöer och rena, natursköna miljöer.

Jag hojar förbi Hjulsta, plåtar lite natur på Järvafältet, hittar några höns (skitiga?), plåtar dessa, cyklar tillbaka till Spånga. Får nobben av en skrotfirma när jag frågar om jag får fotografera lite skrot. (Deras skrot är hemligstämplat och de vill inte riskera att bilder på deras skrot ska hamna hos andra, konkurrerande skrotfirmor.) Tyvärr är deras plank runt området för högt att jag ska våga klättra upp för att plåta i alla fall (för att inte tala om risken att bli utittad eller åka fast för spionage).

Nåja, vidare förbi Bromma (fotograferar en mås) och Sundbyberg, där några hyggliga skrotnissar låter mig ta några bilder på deras skrotbilar. När jag är i Alvik börjar jag bli
rejält trött, men det är bara att bita ihop, för jag måste göra det här så att jag kan lämna in filmen för framkallning och scanning och behandling… Cyklar vidare till slussen och upp i Katarinahissen där jag tar bilder på Slussen (som är ful) och Saltsjön (som är fin). Trampar på till Fåfängan, tar en bild på vattnet ut mot Nackahållet, åker till Lugnet, plåtar en osannolik lunchrestaurang i form av ett plåtskjul, cyklar vidare via Gullmarsplan till årsta där jag tar en bild på årstagropen (där dom gräver ner årstalänken under jord), och vidare hem.

Vid östberga tar vattnet slut. Kommer hem och tar ett bad.



Torsdagen den artonde maj 2000

Var till optikern idag. Fick uppleva att bli studerad av fem olika väsen: en optiker och fyra maskiner som man får kika in i. En maskin som jag fick stirra in i visade en bild på en rak vägsträcka som blev suddig och tydlig om vartannat. Den kunde tydligen känna av ögats reaktioner när bilden blev otydligt eller klar. Detta istället för att jag
skulle sitta och läsa bokstäver… Cool!

Var jag hemma och började på allvar med slutprojektet. Stod bland annat ute på balkongen och fotograferade en äggkartong, en tvålkopp (med en tvål i, naturligtvis), en behållare med raklödder och några papperstallrikar. Alltmedan en vilt främmande människa med en vilt främmande tvåochenhalvåring gick husesyn i lägenheten för eventuellt framtida hyresgästskap, när jag och Malin flyttar i augusti.

Vilket börjar bli en konstig känsla. Jag har sökt till skolor i Luleå, Skellefteå, Umeå, Bollnäs och Karlskoga och ingen här i Stockholm och tecken börjar dyka upp om att detta verkligen är på väg att ske, som just till exempel att våra värdar letar efter hyresgäster till vår andrahandslägenhet. Och snart börjar uppsägningarna (hyror, kabelteve, bredband med mera), vilket kommer att kännas än konstigt.

Min optiker kommenterade det där: Hon frågade hur det känns att flytta till landet efter att ha bott i Stockholm i 26 år… Jag svarade med en axelryckning och sa att jag flyttat från större till mindre städer tidigare; minns nådens år 1974 när jag som tvååring flydde med Mamma och Bror till Sverige under fruktansvärda förhållanden ;-) Jag tror, jag hoppas att det kommer att gå bra. knack, knack, knack… Det enda jag kommer att sakna är alla biografer och mina vänner i stan. Suck.

Efter optikern gick jag just på bio och såg ”Pitch Black”, en blandning mellan Alien och Event Horizon. Betyg: tre, nära fyra, silverfiskar.


Fredagen den 19 maj 2000

Varför får jag för mig att alla biljettförsäljare på Stockholms biografer är så himla sura jämt? Det känns som en självuppfyllande profetia: I filmens värld målas biljettförsäljerskan ut som en tant eller ung sur dam som sitter i den trånga kuren och egentligen inte vill göra sitt jobb. Fast det är klart, så himla roligt kan det inte vara, att vara sitta där och göra samma sak, om och om igen… Ungefär som ett jobb på Pressbyrån.



Måndagen den 22 maj 2000

Ska detta aldrig ta slut? Slutprojektet måste vara klart på torsdag (egentligen först på måndag, men det kommer att bli köööö vid färgskrivaren på skolan så det är bäst att vara ute i god tid) och jag har knappt börjat känns det som. Och det är svårt att känna att man kommer någon värt när allt man gör på dagarna är att sitta hemma och stirra på en skärm och en liten indikator som skata, sakta rör sig från vänster till höger…

Jag menar alltså att det går trögt, trögt, tröööögt att jobba med stora tunga 15 megs-bilder på en 233MHz-dator. Man väntar och väntar på att filtrena, kopieringarna och förstoringarna och förminskningarna ska bli klara. Och de bör helst vara så stora (300dpi) om det ska se snyggt ut vid utskrift på högupplösningpapper. Men jag inser väl att det är dags att minska ned i alla fall. Annars kommer jag inte hinna. Hoppas 200dpi räcker.

Såg filmen Gladiator igår, med Malin, Björn och Walle. Betyg: fyra JäTTEstora silverfiskar.



Tisdagen den 23 maj 2000

Den här dagen gick jag upp halv sju på morgonen för att äta frukost med Malin och komma igång tidigt med ”arbetet”. (Fast jag tror inte att jag var ett speciellt gott sällskap vid frukostbordet, som den zombien jag var.) Sen satte jag mig framför dattorn. I vanlig god ordning.

Allt för att hela dagen fortsätta titta på den där lilla indikatorn som flyttar sig från vänster till höger. Det rör sig om scannern, som av naturliga skäl tar ett par minuter på sig att scanna in en A5-stor bild på 200dpi. Det rör sig om omvandling från RGB till CMYK-färger, ändring av storlek och upplösning. Till och med när man sparar i olika format tar det evigheter.

Nåja, jag åt lunch vid tolvtiden, middag med Malin runt sex, såg på TV en halvtimma vid tio och gick och lade mig vid tre på natten. Summa summarum tid spenderad framför burken: cirka arton timmar. Har jag fått nånting gjort? Jajamännsan!



Fredagen den 26 maj 2000

Kom i säng halv fyra i ”natt”. Satt uppe och gjorde det sista på slutprojektet. Jag tänkte att jag sover till halv elva, så blir jag inte så trött på dagen. Glöm det. Vid nio ringer en dam som ska kolla på lägenheten och det var ju bara att pallra sig upp och öva sig på smilbanden. Hon går runt på med sin ettårige unge på armen och säger ”Mjaha mjaha…” och gör mitt bästa för att hålla mig vaken.

När hon går äter jag frukost och kommer raskt på att jag borde knalla ner till frisören och klippa mig, annars får jag inte det gjort på ett tag, och jag känner mig mer och mer som en nörd ju mer håren växer och ”frisyren” blir oregerlig. Blir genast klippt av den glada killen från jugoslavien (som själv har slingor i håret). Jag tror han är bög. (Och vad har det med saken att göra?)

Sist jag blev klippt av honom var på en eftermiddag och jag var helt slutkörd och orkade absolut inte vara trevlig och pratsam vilket jag då märkte, för han tittade konstigt på mig när jag gick, typ ”vad var det för fel på honom då?”… När jag kom idag hade han glömt det där. Phuh… Jag var beredd att säga till om han skulle ge sig på mina kära Star Trek-polisonger (vilket han gjorde förra gången, grrr) men han lät dem vara.

Tur det. Annars skulle han få på moppen.



Söndagen den 28 maj 2000

Ok. Det känns som om jag har gått igenom det förr. Och nyss hände det igen. Jag går ner till affärn för att köpa grönsaker, matlagningsyoghurt och tonfisk. Grönsakerna går bra, jag plockar på mig en gurka, en sallad och några tomater. Jag hittar en burk tonfisk. Och så går jag till mejeriavdelningen (som på Vivo Gesters är ganska kompakt) för att ta en stycken matlagningsyoghurt… Trallallaaa…

Nånting går fel. Jag letar och letar. Som sagt är mejeriavdelningen inte speciellt stor så jag har hela mejerihyllan (förutom margarin och ost) i blickfånget, cirka en halvmeter framför mig. Youghurt, mjölk, fil, gräddfil, matlagningsgrädde, grädde, creme fraiche och matlagningsädel hittar jag.

Men ingenting som heter ”matlagningsyoghurt”. Ingen förpackning som det specifikt står ”matlagningsyoghurt” på.

Jag står ett par minuter och stirrar på varorna, tar en sväng runt margarinet, osten och äggen men inser att just ”matlagningsyoghurten” kan inte finnas på något annat ställe än där mjölken och grädden och creme fraichen står. Jag kommer tillbaka till mjölkdisken och står där några minuter till, lite kallsvettandes och försöker så gott det går ignorera de människor som går förbi (de tar en burk kesella och en liter mjölk som om det vore världens naturligaste grej) och bestämmer mig för att inte fråga någon i personalen vad ”matlagningsyoghurt” betyder. Det vore lite för pinsamt.

Jaha. Det här har hänt förr, som sagt. Jag har blivit nerskickad för att köpa en burk extra stark jordnötscaramello med fisk och jag tycker att ”jamen det, det vet jag precis var det står”, och så står man där och kommer på sig själv att vara en korkad mansgris som inte vet ett jota om matlagning, och så kommer man hem med
en sak som man tror, eller hoppas är rätt men naturligtvis är helt fel och så vill man låsa in sig… Jag greppar en ”matlagningsgrädde” och hoppas för guds skull att det är rätt, rätt, rätt.

Naturligtvis är det fel, fel, fel… Såååå jäkla typiskt.



Onsdagen den 31 maj 2000

Det har varit skolavslutning idag. Alla barnen sprang omkring med blommor i håret och var jätteglada. Solen sken (bakom molnen) och flaggorna vajade (i allas tankar). Fröken delade ut betyg och jag fick jättebra. Jag fick till och med en applåd, fast det fick ju alla.

Det är middag ikväll på Collage, men jag har inte anmält mig, vilket jag börjar ångra. Fast det går säkert att komma ändå. Gillar inte Collage. Nåja, det är rätt så trevliga klasskamrater, så det väger säkert över.



Fredagen den 2 juni 2000

Åh, vilken trevlig dag! Cyklade till stan för att träffa Walle, Björn och Inger och käka lunch på restaurangernas dag i kungsan. Åt en otroligt god oxfilebaguette från La Brochette, ouiiii, trés boooonnnn… När vi skulle cykla hem släpptes helvetet lös, det vräkte ner, jag tror det kallas regn och normala människor blir på dåligt humör och tycker inte alls om belägenheten att bli genomvåt, men vi tyckte det var ganska trevligt och försökte cykla igenom så många pölar som möjligt. Schploff.

Sen var det inomhuspicknick med potatis- och purjolökssoppa, pizzabullar, pesokestokycklingpasta, Ritter Sport, nån konstig stekt ost med tsatsiki, jordgubbar doppade i choklad och svullotårta (men världens godaste, från Gourmandie på Regeringsgatan) till efterrätt. Plus kex och ost och vindruvor.

I morrn ska jag och Malin cykla till landet. Egentligen ska vi cykla från Södertälje (4 mil) fast efter den här kvällen borde vi cykla hela vägen för att förbränna allt vi ätit idag.



Tisdagen den 6 juni 2000

Jag har inte gått upp tidigare än halv sju på morgonen på fem månader. Igår gick jag upp halv fem. Det var mumsigt. Det var nämligen dags för mig att börja jobba på pressbyrån igen, vilket konstigt nog inte kändes ett dugg konstigt. Det kändes nästan helt normalt. Hu. Det var bara några smårutiner som man glömt, men jag visste fortfarande exakt på vilken plats Arbetarbladet skulle ligga.

Men jag börjar med att börja vara ledig. Idag är det Sveriges nationaldag och jag är ledig. Det har blivit en slags tradition för mig att åka till Skansen varje nationaldag, bara för att det är gratis då (och inte för att Kungen kommer dit) och hade inte tänkt att vara sämre idag. Men igår gick jag s.s. upp halv fem på morgonen och gick och lade mig efter tolv på natten. Det gör att man blir så himla slö dagen efter så jag har inte kommit mig iväg. Jag hann så långt att jag gjorde ett par mackor och cyklade till i höjd
emd Hägerstensåsen, men där ångrade jag mig. Vad är det för vits? Jag vill inte åka till Skansen alldeles själv. Tidigare år har jag haft sällskap, men idag är det en vardag och
alla jobbar. Och jag roar mig hellre framför den här datorn.

Jag vet att om jag senare i kväll ser tillbaka på dagen så kommer jag se att jag inte fått någonting gjort. Men är det nödvändigt. Jag har ju tagit igen mig efter gårdagen.



Fredagen den 9 juni 2000

Malin påpekar fem i tolv i kväll att jag minsann inte skrivit någon
dagbok på flera dagar och det måste jag väl be om ursäkt
för. Här är orsaken:

Den här veckan jobbar jag för första gången på Pressbyrån
på fem månader och intrycken har varit många, nya ansikten,
arbetskamrater som tror man är vikarie, chefens sista vecka, nya rutiner
och gamla som man förträngt. Alla dessa intryck har påverkat mig
i den grad att jag inte kunnat ägna mig åt något annat än
att smälta dessa. Ojojoj… Jag har inte kunnat sova på nätterna.
Jag har ångest över kunder som jag inte kunnat hjälpa trots att
jag såååå otroligt gärna velat. Jag tänker att:
”åh, hon eller han skulle jag vilja lära känna mer”
eller ”om jag lägger sedlarna åt andra hållet i kassalådan
kanske jag blir mycket mer effektiv” eller ”jääääklar,
jag glömde byta det där lysröret” eller ”jääääklar,
jag glömde säga till kunden att SL-remsor finns även att köpa
i spärren” eller andra livsviktiga ting som är av vikt för
framtiden.

Nä.



Måndagen den 12 juni 2000

Vi satt en stund idag på en trappa i Stadhusparken och lapade gassande sol.
Malins föräldrar var på besök och vi hade varit på
Björkö och Birka tidigare på dagen. Min mamma var med.

Medan vi satt där tittade jag på duvorna. Jag tycker det är roligt
att titta på duvorna, deras jakt på skitig föda, deras ofta lemlästade
fötter och deras sociala beteende gentemot varandra. Jag började fundera
på likheterna på dem och oss människor. De har förmodligen
sina revir, precis som alla andra fåglar. De som struttade omkring i pakrne
såg tämligen välmående ut. Välmatade av de flanörer
som för en gång skull tycker att det är trevligt att mata fåglarna
litegrann! Men hur är det med stackarna som råkar ha sitt revir på
centralens perronger? De går ofta omkring, hungriga, pickar på fimparna
på marken och de har ofta vid något tidigare olyckligt tillfälle
blivit av med några eller hela delar av foten, så att de haltar omkring.
Vilken klasskillnad! Duvorna på centralen är de förtappade, de
”hemlösa” och fattiga lodisarna och de som bor i närheten
av nåt schysst fik på Djurgården är de rika, de eleganta,
de som inte behöver göra så mycket för att få föda.
De som bor på centralen lever dessutom farligt. De riskerar med jämna
mellanrum bli skjutna av människor som har som jobb att skjuta av duvbeståndet
på centralstationen.

Jag började känna en viss föaktfullhet gentemot duvorna i Stadshusparken.
Vet de om hur deras kamrater på spår 13-14 har det? Vet de om hur
bra ställt de egentligen har? Tror inte det. Jag ångrade genast att
jag hade matat en av dem med en bit av min våffelstrut. Jag skulle ha sparat
den och gett den till en stackars duva på centralstationen.

Gör det du också! Nästa gång du matar fåglarna i någon
park någonstans, ägna då också en tanke åt stackarna
på Centralen, Slussen, Sergels torg…



Fredagen den 16 juni

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.

Har haft en ganska trevlig dag idag. Lagom stressigt på jobbet men på
gott humör, på bio ganska direkt efter (Stigmata, 3+ silverfiskar),
och därefter till Walle och hans inflyttningsfest på söder. Cyklar
hem med malin, kommer hem, går igenom posten.

Jag hade för några veckor sedan fått beskedet att jag kommit
in på en ny typ av utbildning i Umeå som heter PILOT. Det var en spetsutbildning
i multimedia, en ganska högmeriterande och krävande sådan som
jag till en början var tveksam till om jag ville gå, eftersom utbildningen
innehöll en rätt så stor portion programmering. Efterhand har
tanken fått mogna, och jag har börjat vänja mig vid tanken att
flytta upp till Umeå, bo i lägenhet där tillsammans med Malin
och plugga ganska hårt med något som verkligen intersserar mig och
som kan ge mig ett bra jobb i framtiden.

Det fanns bara en hake. På antagningsbeskedet stod det att det gäller
i förutsättning av att Mål 1 i Västerbotten godkänner
någon slags tillströmning av medel till projektet och när jag
var i Umeå på intervju fick jag veta att det hela i stort sett var
i hamn, alla inblandade parter var positiva till projektet. Och nu kommer det
med posten ett brev från PILOT som säger att projektet inte kan realiseras.
Utbildningen blir inte av. Jag måste citera brevet:

”…utbildningen … kan ej realiseras på grund av att beslutsgruppen
för Mål 1 i Västerbotten ej kan fatta sitt slutgiltiga beslut
gällande PILOT den 29 juni, utan tidigast 31 augusti. Eftersom denna del
av finansieringen utgör ca 40% av det totala finansieringsbehovet finns ingen
möjlighet att gå vidare…” ”Anledningen till att PILOT ej
kan realiseras är alltså att en mycket kraftfull och oförutsedd
försening inom EU-byråkratin har inträffat.”

Det är så att man börjar gråta. Jag har hela tiden haft
tanken i bakhuvudet – att det finns en risk att utbildningen inte blir av. Det
är därför jag t ex åkte till Bollnäs för prov och
intervju. Nu är det som att börja om från scratch. Det enda jag
vet säkert nu är att jag blivit antagen till Digitala Medier på
samma ställe som jag gick i våras. Men får jag gå en annan,
längre utbildning så är det bättre. Men vad ska Malin göra
nu? Hon hade också ställt in sig på att åka till Umeå
för att studera – hon är ganska så säker på att hon
kommer in på de kurser på universitetet som hon sökt. Men nu
då? Var hamnar jag? Var hamnar hon? Hon vill helst läsa i Umeå.
Jag vill helst gå i Luleå, Skellefteå eller Bollnäs dit
jag sökt.

Allt det osäkra skjälper över en igen som ett gammalt diskvatten
och jag mår illa.

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.



Lördagen den 17 juni 2000

Vaknade olycklig. Käkade frukost med Malin. Sen åkte hon på möhippa
i Västerås. Jag satte mig framför datorn, och fastän jag
borde ha gjort en massa nyttiga saker som att duscha, dammsuga, tvätta så
satt jag där tills att det precis var dags att ta cykeln till jobbet.

Humöret avgör verkligen hur roligt det är att spendera sina timmar
på Pressbyrån. Och idag var jag verkligen på dåligt humör.
Kunderna märkte det, mina arbetskamrater märkte det. Mot slutet av dagen
går det över. Ju längre man jobbar – det gäller båda
i långa och korta perspektiv – faller man in nåt slags drogat bedövningstillstånd;
man glömmer verkligheten och man börjar tycka att det här helt
OK att spendera hela sin framtid i kassan på Pressbyrån. Så
även idag. Det går bättre ju längre kvällen lider och
jag blir på bättre humör. Men de första timmarna var verkligen
ett helvete.


Måndagen den 19 juni 2000

Trött, trött kommer jag hem efter en seeeg hemcykling (18,4 km/h i medel)
och hittar antagningsbeskedet från Bollnäs på hallgolvet. Jag
var där i tisdags på prov och intervju på en skola som inte verkar
helt annorlunda PILOT – kanske något mindre teknisk inriktad. Dom skulle
vara ganska snabba på att skicka ut beskeden sa dom, och visst var dom snabba,
det måste jag säga.

Beskedet var att jag hamnat som nionde reserv till fyrtio platser av drygt hundra
sökande. Lustigt. Det får en att tänka på hur olika olika
antagare bedömer olika sökande. Till PILOT var jag ju en av tjugo antagna
av 91 sökande. Vad betyder det? Hade jag tur i PILOT? Var jag fel person
till Bollnäs? Vad kunde jag ha sagt annorlunda i intervjun? Jag avslöjade
inte att jag blivit antagen till PILOT (som dom kände till). Hade det gått
bättre om jag hade gjort det?

Jag ska inte grubbla, jag lovar. Jag väntar fortfarande på besked från
skolor i Skellefteå och Luleå.



Söndagen den 25 juni 2000

Har kommit hem efter en helt underbar midsommarhelg tillsammans med goda vänner
i sydöstra Östergötland. Att komma hem efter en sån helg…
Nä, fy f—n…

Och i morgon bitti väntar Pressbyrån på Stora Hallen, centralstationen
i Stockholm. Yippikaaeeyy motherfucker…



Måndagen den 26 juni 2000

Har fått besked från KY-utbildningen i Skellefteå som jag sökt.
Har inte kommit överhuvudtaget. Inte ens reserv. Helvete. En skola kvar,
Luleå, och jag har inga större framgångsförhoppningar där.
Hmm, det börjar luta åt att jag får bo kvar i Stockholm i höst,
gå Digitala Medier på MiROi och hoppas på att PILOT kan starta.
Och var ska jag bo då? Malin ska ju flytta upp i alla fall… Eller?



Onsdagen den 28 juni 2000

När jag skulle cykla hem från jobbet efter stängning igår
visade det sig att jag fått punktering på bakdäcket. Jahapp.
Tunnelbana hem.

Idag följde jag med Malin till bussen som hon skulle åka ända
hem till Lövånger. Tillbaka till jobbet för att byta slang, ta
cykeln på tåget och bussen till landet. Vad gör jag där?
Jo:

  • Trilskas med gräsklipparen.
  • Klipper gräs.
  • Krånglar med stegar.
  • Lagar tak.
  • Rensar takrännorna på halvt förmultna löv.
  • Vattnar blommor.
  • Lagar två cyklar till.
  • Äter yoghurt och kanelgifflar.
  • Stressar till bussen hem (det ska regna imorgon):
  • Krockar med cykeln på grinden. Ramlar. Pajar grinden.
  • Stressar vidare, kommer på att jag har glömt sandalerna.
  • Missar bussen. Måste ta en trettio kronor dyrare sådan en timme
    senare.
  • Käkar äpple på bussen. Tappar äpplet.
  • Kommer hem h—-vligt trött.
  • Skitmånga besökare på Huddinge
    Vi Unga Clubs hemsida
    , fast lägerledarna har inte hunnit lägga
    upp fler bilder sedan i måndags…

Nu ska jag sova och hoppas på bättre tider.



Söndagen den 2 juli

Söndagmorgnar är inte att leka med, speciellt inte om man ska börja
jobba på Pressbyrån och serva kunder. Vill du ha fyrtio XXXX gratis,
kom till mig så blir du glad…



Måndagen den 3 juli

Vaknade i morse klockan halv två, halv tre, halv fyra och halv fem. Utan
väckarklocka. En god natts sömn… Speciellt om jag kommer ihår
exakt vad klockan var när jag vaknade alla gångerna. Åkte till
jobbet, jobbade åkte hem, sov. Gäsp.

Jag har just censurerat mig själv. Det jag skrev igår kanske inte är
så bra om man nu hade tänkt att satsa på en karriär i Pressbyrån.
Vilket jag inte hade tänkt, men ändå.

Besöksfrekvensen på den här sidan är ju inte så himla
hög, men ryktet kan ju spridas, distriktschefen kan få reda på
vad jag gjort och kräver min avgång…



Onsdagen den 5 juli

Sitter här med kladdiga armveck och borde egentligen gå och ställa
mig i duschen, men Denny på jobbet tjatar så himla mycket att jag
måste skriva dagbok oftare så jag känner att måste tillmötesgå
hans krav.

Och varför har jag kladdiga armveck? Jo, det är torkat svett efter en
hård cykeltur från Stockholms Central och hem, en sträcka på
cirka nio och en halv kilometer. Det tar väl en tjugofem minuter och är
alldeles gratis!

Haken är bara att det är lite riskfyllt att cykla i stan. Läste
i DN om en tjej som cyklat omkull på Skeppsbron och fått hjärnskakning
och stämmer Stockholms Gatukontor för sveda och värk för de
taskigt skötta cykelbanorna i stan med omnejd. Hon får ingen ersättning,
för utredaren tycker inte är det är en säkerhetsrisk med lappade
banor och gropar i vägen. Utredaren snuddade vid tanken att om banorna var
i bättre skick skulle cyklisterna kanske fara fram lite vildare än de
gör nu. Jovisst… Tur att hon inte uttryckte det i klarspråk. I såna
fall kan man riva upp gatorna i stan i syfte att få de galna taxichaufförerna
att lugna ner sig.

Jag tycker inte heller att det är en säkerhetsrisk med de lappade banorna,
snarare en hälsorisk. Ibland har jag onödigt ont i ryggslutet av alla
mysiga små stötar som kommer när man kör över gupp efter
gupp efter gupp…

Att cykla säkert i stan, det går. Det gör man genom att på
ett ödmjukt sätt betrakta alla ens medtrafikanter (fotgängare,
cyklister, bilister och taxis (som är en kategori för sig)) som blinda
idioter. Då går det.

Tyvärr finns det ju andra medtrafikanter än ben- och hjulburna. Nämligen
de med vingar. De stora, dvs fåglarna, är tillräckligt skickliga
flygare för att kunna undvika kollissioner, men inte de mindre, ryggradslösa.
Dom ser ju ingenting. På väg hem i natt fick jag mig en redig kyss
av något för litet för att vara en fågel men samtidigt vad
jag trodde var för stort för att vara en insekt. Men det var någonting
som flög och surrade i alla fall. Det måste ha varit en jätteskalbagge
med vingar eller nåt. I vilket fall flög den rakt på mitt högra
öga (som lyckligtvis som en otrolig tur var stängt just i det ögonblicket),
det gjorde ont. Vilsna insekter får man ju i svalget var och varannan
dag, men det här var någonting extraordinärt.

Det gör inte ont längre, men det gjorde det ett tag. Tror jag ska gå
och se efter om jag fått en blåtira. Det vore någonting att
skryta om.



Torsdagen den 6 juli

I kväll är jag återigen kladdig om armvecken. Detta för att
jag, denna underbart vackra dag, med solen gassandes utanför fönstren,
ägnat hela dagen åt att flytta saker runt i lägenheten, flytta
saker, flytta saker, flytta saker. För på lördag åker jag
på semester i norrland och under tiden kommer våra värdar hit
(vi hyr möblerat i andra hand) och hämtar möbler. Så hyllor
och dyligt ska vara rensade på grejor och köksredskap ska vara sorterade.
Öken. Så när jag kommer hem i slutet av juli kommer vi inte ha
nåt soffbord. :-(

Så nu är jag slut. Gonatt.



Lördagen den 7 juli

Dags att åka.

Ska ha två och en halv veckas sommarlov i en by nära kusten i Västerbotten.
Titta på en karta över Sverige. Mellan Umeå och Skellefteå
buktar kustremsan ut. Där ligger en by som heter Önnesmark, en tätt
sammanhållen by med några lantbruk, ett par förfallna gårdar,
ett bönehus, några grannfejder men ändå levande för
där bor ändå några unga som kör runt runt grusvägarna
på sina moppar. Och där ligger naturligtvis Önnesmarkträsket,
sjön som vimlar av aborre och mört om somrarna. De är lätta
att få upp med metspö men omöjliga med kastspö. Plus matmor
som ställer sig på trappen och skriker: Nu ä de mat! Nä,
kanske inte…

Men innan jag åker med niotåget ikväll så måste jag
sitta på Hötorgstrappan och käka glass. Känns som om jag
bara suttit inne framför skärmen hittills i sommar. Men det ska bli
ändring på det nu. Vilket gör att jag inte har så mycket
tid att skriva här och nu. Men jag ska försöka skriva nån
rad dagbok även på semester. Om jag kommer åt nån dator,
vill säga.

Ahh…


Torsdagen den 27 juli

Tillbaka från semestern. Vi har kört i en gammal Volvo 144 -73 hela
vägen från Lövånger till Stockholm. Jag skriver igen när
jag känner mig hel igen. (Fast det var inte jag som fick köra.)


Söndagen den 30 juli

Jaha, nu satte Malin på en skiva med en artist som hon inte visste vem det
var, bara på kul. Farliga grejer, det där. Det visade sig vara Marian
Gold, sångaren i Alphaville, som för åtta år sedan gjorde
en soloplatta.

Om ett par veckor flyttar vi.

Detta hem är just nu i undantagstillstånd, och värre kommer det
att bli. När vi kom hem från Norrland i torsdags morse var den väldigt
tom på möbler, det var dags att skruva ihop det egna, väldigt
rangliga köksbordet och flytta in min fula soffa in i vardagsrummet. Så
nu ser det ut som ett hem igen, om än ett väldigt stökigt sådant.
Vi är i full färd att packa ner alla våra ägodelar i kartonger.
Vi försöker slänga så mycket som det går, men
det vet ju alla hur lätt det är. En väldigt stor och tung bok som
har hängt med hur länge som helst i sitt liv, men som man inte direkt
haft användning för de senaste tio åren, vad ska man göra
med en sån? Slänga? Gör man det känns det som om man slänger
en del av sig själv. Men det är bara att blunda och droppa den i soporna.

Vi har nämligen ett otroligt begränsat utrymme att flytta i. Vi ska
hyra ett släp som max får ta 500 kg last. Vi har en del tunga möbler
också. Det ska nog bra.

Å imorgon ger jag mig av med cykeln till Rikslägret. Rikslägret
äger i år rum ute i Stockholms skärgård. Jag beräknar
vara framme på fredag eller lördag. Hur långsamt kan man cykla
egentligen?

Ähum, jag tar en liten omväg runt Mälaren för att komma dit.
Låter det sunt? Det är det faktiskt, jag lovar. Att ge sig ut på
cykelsemester alldeles själv, att inte veta vart man ska spendera natten
någonstans, att helt få hålla sin egen takt, att njuta av att
ha tillryggalagt så många mil bakom sig helt av egen kraft, det
är sunt och absolut någonting som gärna etsar sig fast i hjärnan
ett bra tag.

Såvida jag inte sträcker knät eller gör nåt annat dumt
så jag måste spendera två dygn på camping i väntan
på att någon skulle hämta mig, vilket hände förra året.


» Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!