Tisdagen den 16 maj 2000 - Oväsen

Klonk. Klonk. Ungefär klockan sju sätter dom igång. Det är nåt byggprojekt på gång här i Västertorp. Jag vet inte var dom håller hus eller vad dom gör. Jag vet bara att om klockan är sju och jag inte ska åka till skolan (och om jag var uppe till tre kvällen innan) så vill jag sova vidare och inte lyssna på oväsendet. Jag försöker. Det går inte. Jag går upp en stund efter att Malin har gått hemifrån. Hon var jättestressad. Försenad till jobbet. Troligtvis för att jag i sömnen stängt av väckarklockan när den ringde strax efter sex. Fast hon väcktes så småningom av oväsendet därute.

Jag sätter mig framför datorn. Jag är inte hungrig, för jag tog en macka precis innan jag gick och lade mig för fyra timmar sedan. Tankar upp klubbens hemsida på Passagen. Det gick ju bra. I sista minuten, för skolorna ska i dag få den där affischen som gör reklam för Rikslägret och hemsidan.

Sen går timmarna. Jag sitter och joxar, joxar, joxar framför datorn. När jag blir hungrig sätter jag mig på balkongen och äter sill. Sen fortsätter jag sitta framför datorn. Spelar lite Rollercoaster Tycoon. Alldeles för länge.

Jag vet att det nästan är en dödsynd. Det är underbart väder ute och jag borde skissa på mitt slutprojekt. Jag ska, jag ska, jag ska. Men jag gör som jag vill. Tänker väl att jag  ska cykla in till stan och möta Malin lagom till att hon slutar, så kan vi hitta på nåt där. Gör jag det har jag nog rättfärdigat innesittandet idag.



Onsdagen den suttende mai 2000

Uff. Fem och halv mil har jag cyklat idag. Cyklade till älvsjö pendeltågstation (typ 3 å en halv km), tog tåget med cykeln till Spånga, cyklade till Lunda Industriområde (ett par km till) där skolan ligger. Jag gör det jag ska där (lämnar in ett papper…) och sen… Sen börjar min Picture Quest.

Den här och nästa vecka har vi slutprojekt och jag måste ha bilder till reklamaffischer jag ska göra. Bilder på dels skitiga miljöer och rena, natursköna miljöer.

Jag hojar förbi Hjulsta, plåtar lite natur på Järvafältet, hittar några höns (skitiga?), plåtar dessa, cyklar tillbaka till Spånga. Får nobben av en skrotfirma när jag frågar om jag får fotografera lite skrot. (Deras skrot är hemligstämplat och de vill inte riskera att bilder på deras skrot ska hamna hos andra, konkurrerande skrotfirmor.) Tyvärr är deras plank runt området för högt att jag ska våga klättra upp för att plåta i alla fall (för att inte tala om risken att bli utittad eller åka fast för spionage).

Nåja, vidare förbi Bromma (fotograferar en mås) och Sundbyberg, där några hyggliga skrotnissar låter mig ta några bilder på deras skrotbilar. När jag är i Alvik börjar jag bli
rejält trött, men det är bara att bita ihop, för jag måste göra det här så att jag kan lämna in filmen för framkallning och scanning och behandling… Cyklar vidare till slussen och upp i Katarinahissen där jag tar bilder på Slussen (som är ful) och Saltsjön (som är fin). Trampar på till Fåfängan, tar en bild på vattnet ut mot Nackahållet, åker till Lugnet, plåtar en osannolik lunchrestaurang i form av ett plåtskjul, cyklar vidare via Gullmarsplan till årsta där jag tar en bild på årstagropen (där dom gräver ner årstalänken under jord), och vidare hem.

Vid östberga tar vattnet slut. Kommer hem och tar ett bad.



Torsdagen den artonde maj 2000

Var till optikern idag. Fick uppleva att bli studerad av fem olika väsen: en optiker och fyra maskiner som man får kika in i. En maskin som jag fick stirra in i visade en bild på en rak vägsträcka som blev suddig och tydlig om vartannat. Den kunde tydligen känna av ögats reaktioner när bilden blev otydligt eller klar. Detta istället för att jag
skulle sitta och läsa bokstäver… Cool!

Var jag hemma och började på allvar med slutprojektet. Stod bland annat ute på balkongen och fotograferade en äggkartong, en tvålkopp (med en tvål i, naturligtvis), en behållare med raklödder och några papperstallrikar. Alltmedan en vilt främmande människa med en vilt främmande tvåochenhalvåring gick husesyn i lägenheten för eventuellt framtida hyresgästskap, när jag och Malin flyttar i augusti.

Vilket börjar bli en konstig känsla. Jag har sökt till skolor i Luleå, Skellefteå, Umeå, Bollnäs och Karlskoga och ingen här i Stockholm och tecken börjar dyka upp om att detta verkligen är på väg att ske, som just till exempel att våra värdar letar efter hyresgäster till vår andrahandslägenhet. Och snart börjar uppsägningarna (hyror, kabelteve, bredband med mera), vilket kommer att kännas än konstigt.

Min optiker kommenterade det där: Hon frågade hur det känns att flytta till landet efter att ha bott i Stockholm i 26 år… Jag svarade med en axelryckning och sa att jag flyttat från större till mindre städer tidigare; minns nådens år 1974 när jag som tvååring flydde med Mamma och Bror till Sverige under fruktansvärda förhållanden ;-) Jag tror, jag hoppas att det kommer att gå bra. knack, knack, knack… Det enda jag kommer att sakna är alla biografer och mina vänner i stan. Suck.

Efter optikern gick jag just på bio och såg ”Pitch Black”, en blandning mellan Alien och Event Horizon. Betyg: tre, nära fyra, silverfiskar.


Fredagen den 19 maj 2000

Varför får jag för mig att alla biljettförsäljare på Stockholms biografer är så himla sura jämt? Det känns som en självuppfyllande profetia: I filmens värld målas biljettförsäljerskan ut som en tant eller ung sur dam som sitter i den trånga kuren och egentligen inte vill göra sitt jobb. Fast det är klart, så himla roligt kan det inte vara, att vara sitta där och göra samma sak, om och om igen… Ungefär som ett jobb på Pressbyrån.



Måndagen den 22 maj 2000

Ska detta aldrig ta slut? Slutprojektet måste vara klart på torsdag (egentligen först på måndag, men det kommer att bli köööö vid färgskrivaren på skolan så det är bäst att vara ute i god tid) och jag har knappt börjat känns det som. Och det är svårt att känna att man kommer någon värt när allt man gör på dagarna är att sitta hemma och stirra på en skärm och en liten indikator som skata, sakta rör sig från vänster till höger…

Jag menar alltså att det går trögt, trögt, tröööögt att jobba med stora tunga 15 megs-bilder på en 233MHz-dator. Man väntar och väntar på att filtrena, kopieringarna och förstoringarna och förminskningarna ska bli klara. Och de bör helst vara så stora (300dpi) om det ska se snyggt ut vid utskrift på högupplösningpapper. Men jag inser väl att det är dags att minska ned i alla fall. Annars kommer jag inte hinna. Hoppas 200dpi räcker.

Såg filmen Gladiator igår, med Malin, Björn och Walle. Betyg: fyra JäTTEstora silverfiskar.



Tisdagen den 23 maj 2000

Den här dagen gick jag upp halv sju på morgonen för att äta frukost med Malin och komma igång tidigt med ”arbetet”. (Fast jag tror inte att jag var ett speciellt gott sällskap vid frukostbordet, som den zombien jag var.) Sen satte jag mig framför dattorn. I vanlig god ordning.

Allt för att hela dagen fortsätta titta på den där lilla indikatorn som flyttar sig från vänster till höger. Det rör sig om scannern, som av naturliga skäl tar ett par minuter på sig att scanna in en A5-stor bild på 200dpi. Det rör sig om omvandling från RGB till CMYK-färger, ändring av storlek och upplösning. Till och med när man sparar i olika format tar det evigheter.

Nåja, jag åt lunch vid tolvtiden, middag med Malin runt sex, såg på TV en halvtimma vid tio och gick och lade mig vid tre på natten. Summa summarum tid spenderad framför burken: cirka arton timmar. Har jag fått nånting gjort? Jajamännsan!



Fredagen den 26 maj 2000

Kom i säng halv fyra i ”natt”. Satt uppe och gjorde det sista på slutprojektet. Jag tänkte att jag sover till halv elva, så blir jag inte så trött på dagen. Glöm det. Vid nio ringer en dam som ska kolla på lägenheten och det var ju bara att pallra sig upp och öva sig på smilbanden. Hon går runt på med sin ettårige unge på armen och säger ”Mjaha mjaha…” och gör mitt bästa för att hålla mig vaken.

När hon går äter jag frukost och kommer raskt på att jag borde knalla ner till frisören och klippa mig, annars får jag inte det gjort på ett tag, och jag känner mig mer och mer som en nörd ju mer håren växer och ”frisyren” blir oregerlig. Blir genast klippt av den glada killen från jugoslavien (som själv har slingor i håret). Jag tror han är bög. (Och vad har det med saken att göra?)

Sist jag blev klippt av honom var på en eftermiddag och jag var helt slutkörd och orkade absolut inte vara trevlig och pratsam vilket jag då märkte, för han tittade konstigt på mig när jag gick, typ ”vad var det för fel på honom då?”… När jag kom idag hade han glömt det där. Phuh… Jag var beredd att säga till om han skulle ge sig på mina kära Star Trek-polisonger (vilket han gjorde förra gången, grrr) men han lät dem vara.

Tur det. Annars skulle han få på moppen.



Söndagen den 28 maj 2000

Ok. Det känns som om jag har gått igenom det förr. Och nyss hände det igen. Jag går ner till affärn för att köpa grönsaker, matlagningsyoghurt och tonfisk. Grönsakerna går bra, jag plockar på mig en gurka, en sallad och några tomater. Jag hittar en burk tonfisk. Och så går jag till mejeriavdelningen (som på Vivo Gesters är ganska kompakt) för att ta en stycken matlagningsyoghurt… Trallallaaa…

Nånting går fel. Jag letar och letar. Som sagt är mejeriavdelningen inte speciellt stor så jag har hela mejerihyllan (förutom margarin och ost) i blickfånget, cirka en halvmeter framför mig. Youghurt, mjölk, fil, gräddfil, matlagningsgrädde, grädde, creme fraiche och matlagningsädel hittar jag.

Men ingenting som heter ”matlagningsyoghurt”. Ingen förpackning som det specifikt står ”matlagningsyoghurt” på.

Jag står ett par minuter och stirrar på varorna, tar en sväng runt margarinet, osten och äggen men inser att just ”matlagningsyoghurten” kan inte finnas på något annat ställe än där mjölken och grädden och creme fraichen står. Jag kommer tillbaka till mjölkdisken och står där några minuter till, lite kallsvettandes och försöker så gott det går ignorera de människor som går förbi (de tar en burk kesella och en liter mjölk som om det vore världens naturligaste grej) och bestämmer mig för att inte fråga någon i personalen vad ”matlagningsyoghurt” betyder. Det vore lite för pinsamt.

Jaha. Det här har hänt förr, som sagt. Jag har blivit nerskickad för att köpa en burk extra stark jordnötscaramello med fisk och jag tycker att ”jamen det, det vet jag precis var det står”, och så står man där och kommer på sig själv att vara en korkad mansgris som inte vet ett jota om matlagning, och så kommer man hem med
en sak som man tror, eller hoppas är rätt men naturligtvis är helt fel och så vill man låsa in sig… Jag greppar en ”matlagningsgrädde” och hoppas för guds skull att det är rätt, rätt, rätt.

Naturligtvis är det fel, fel, fel… Såååå jäkla typiskt.



Onsdagen den 31 maj 2000

Det har varit skolavslutning idag. Alla barnen sprang omkring med blommor i håret och var jätteglada. Solen sken (bakom molnen) och flaggorna vajade (i allas tankar). Fröken delade ut betyg och jag fick jättebra. Jag fick till och med en applåd, fast det fick ju alla.

Det är middag ikväll på Collage, men jag har inte anmält mig, vilket jag börjar ångra. Fast det går säkert att komma ändå. Gillar inte Collage. Nåja, det är rätt så trevliga klasskamrater, så det väger säkert över.



Fredagen den 2 juni 2000

Åh, vilken trevlig dag! Cyklade till stan för att träffa Walle, Björn och Inger och käka lunch på restaurangernas dag i kungsan. Åt en otroligt god oxfilebaguette från La Brochette, ouiiii, trés boooonnnn… När vi skulle cykla hem släpptes helvetet lös, det vräkte ner, jag tror det kallas regn och normala människor blir på dåligt humör och tycker inte alls om belägenheten att bli genomvåt, men vi tyckte det var ganska trevligt och försökte cykla igenom så många pölar som möjligt. Schploff.

Sen var det inomhuspicknick med potatis- och purjolökssoppa, pizzabullar, pesokestokycklingpasta, Ritter Sport, nån konstig stekt ost med tsatsiki, jordgubbar doppade i choklad och svullotårta (men världens godaste, från Gourmandie på Regeringsgatan) till efterrätt. Plus kex och ost och vindruvor.

I morrn ska jag och Malin cykla till landet. Egentligen ska vi cykla från Södertälje (4 mil) fast efter den här kvällen borde vi cykla hela vägen för att förbränna allt vi ätit idag.



Tisdagen den 6 juni 2000

Jag har inte gått upp tidigare än halv sju på morgonen på fem månader. Igår gick jag upp halv fem. Det var mumsigt. Det var nämligen dags för mig att börja jobba på pressbyrån igen, vilket konstigt nog inte kändes ett dugg konstigt. Det kändes nästan helt normalt. Hu. Det var bara några smårutiner som man glömt, men jag visste fortfarande exakt på vilken plats Arbetarbladet skulle ligga.

Men jag börjar med att börja vara ledig. Idag är det Sveriges nationaldag och jag är ledig. Det har blivit en slags tradition för mig att åka till Skansen varje nationaldag, bara för att det är gratis då (och inte för att Kungen kommer dit) och hade inte tänkt att vara sämre idag. Men igår gick jag s.s. upp halv fem på morgonen och gick och lade mig efter tolv på natten. Det gör att man blir så himla slö dagen efter så jag har inte kommit mig iväg. Jag hann så långt att jag gjorde ett par mackor och cyklade till i höjd
emd Hägerstensåsen, men där ångrade jag mig. Vad är det för vits? Jag vill inte åka till Skansen alldeles själv. Tidigare år har jag haft sällskap, men idag är det en vardag och
alla jobbar. Och jag roar mig hellre framför den här datorn.

Jag vet att om jag senare i kväll ser tillbaka på dagen så kommer jag se att jag inte fått någonting gjort. Men är det nödvändigt. Jag har ju tagit igen mig efter gårdagen.



Fredagen den 9 juni 2000

Malin påpekar fem i tolv i kväll att jag minsann inte skrivit någon
dagbok på flera dagar och det måste jag väl be om ursäkt
för. Här är orsaken:

Den här veckan jobbar jag för första gången på Pressbyrån
på fem månader och intrycken har varit många, nya ansikten,
arbetskamrater som tror man är vikarie, chefens sista vecka, nya rutiner
och gamla som man förträngt. Alla dessa intryck har påverkat mig
i den grad att jag inte kunnat ägna mig åt något annat än
att smälta dessa. Ojojoj… Jag har inte kunnat sova på nätterna.
Jag har ångest över kunder som jag inte kunnat hjälpa trots att
jag såååå otroligt gärna velat. Jag tänker att:
”åh, hon eller han skulle jag vilja lära känna mer”
eller ”om jag lägger sedlarna åt andra hållet i kassalådan
kanske jag blir mycket mer effektiv” eller ”jääääklar,
jag glömde byta det där lysröret” eller ”jääääklar,
jag glömde säga till kunden att SL-remsor finns även att köpa
i spärren” eller andra livsviktiga ting som är av vikt för
framtiden.

Nä.



Måndagen den 12 juni 2000

Vi satt en stund idag på en trappa i Stadhusparken och lapade gassande sol.
Malins föräldrar var på besök och vi hade varit på
Björkö och Birka tidigare på dagen. Min mamma var med.

Medan vi satt där tittade jag på duvorna. Jag tycker det är roligt
att titta på duvorna, deras jakt på skitig föda, deras ofta lemlästade
fötter och deras sociala beteende gentemot varandra. Jag började fundera
på likheterna på dem och oss människor. De har förmodligen
sina revir, precis som alla andra fåglar. De som struttade omkring i pakrne
såg tämligen välmående ut. Välmatade av de flanörer
som för en gång skull tycker att det är trevligt att mata fåglarna
litegrann! Men hur är det med stackarna som råkar ha sitt revir på
centralens perronger? De går ofta omkring, hungriga, pickar på fimparna
på marken och de har ofta vid något tidigare olyckligt tillfälle
blivit av med några eller hela delar av foten, så att de haltar omkring.
Vilken klasskillnad! Duvorna på centralen är de förtappade, de
”hemlösa” och fattiga lodisarna och de som bor i närheten
av nåt schysst fik på Djurgården är de rika, de eleganta,
de som inte behöver göra så mycket för att få föda.
De som bor på centralen lever dessutom farligt. De riskerar med jämna
mellanrum bli skjutna av människor som har som jobb att skjuta av duvbeståndet
på centralstationen.

Jag började känna en viss föaktfullhet gentemot duvorna i Stadshusparken.
Vet de om hur deras kamrater på spår 13-14 har det? Vet de om hur
bra ställt de egentligen har? Tror inte det. Jag ångrade genast att
jag hade matat en av dem med en bit av min våffelstrut. Jag skulle ha sparat
den och gett den till en stackars duva på centralstationen.

Gör det du också! Nästa gång du matar fåglarna i någon
park någonstans, ägna då också en tanke åt stackarna
på Centralen, Slussen, Sergels torg…



Fredagen den 16 juni

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.

Har haft en ganska trevlig dag idag. Lagom stressigt på jobbet men på
gott humör, på bio ganska direkt efter (Stigmata, 3+ silverfiskar),
och därefter till Walle och hans inflyttningsfest på söder. Cyklar
hem med malin, kommer hem, går igenom posten.

Jag hade för några veckor sedan fått beskedet att jag kommit
in på en ny typ av utbildning i Umeå som heter PILOT. Det var en spetsutbildning
i multimedia, en ganska högmeriterande och krävande sådan som
jag till en början var tveksam till om jag ville gå, eftersom utbildningen
innehöll en rätt så stor portion programmering. Efterhand har
tanken fått mogna, och jag har börjat vänja mig vid tanken att
flytta upp till Umeå, bo i lägenhet där tillsammans med Malin
och plugga ganska hårt med något som verkligen intersserar mig och
som kan ge mig ett bra jobb i framtiden.

Det fanns bara en hake. På antagningsbeskedet stod det att det gäller
i förutsättning av att Mål 1 i Västerbotten godkänner
någon slags tillströmning av medel till projektet och när jag
var i Umeå på intervju fick jag veta att det hela i stort sett var
i hamn, alla inblandade parter var positiva till projektet. Och nu kommer det
med posten ett brev från PILOT som säger att projektet inte kan realiseras.
Utbildningen blir inte av. Jag måste citera brevet:

”…utbildningen … kan ej realiseras på grund av att beslutsgruppen
för Mål 1 i Västerbotten ej kan fatta sitt slutgiltiga beslut
gällande PILOT den 29 juni, utan tidigast 31 augusti. Eftersom denna del
av finansieringen utgör ca 40% av det totala finansieringsbehovet finns ingen
möjlighet att gå vidare…” ”Anledningen till att PILOT ej
kan realiseras är alltså att en mycket kraftfull och oförutsedd
försening inom EU-byråkratin har inträffat.”

Det är så att man börjar gråta. Jag har hela tiden haft
tanken i bakhuvudet – att det finns en risk att utbildningen inte blir av. Det
är därför jag t ex åkte till Bollnäs för prov och
intervju. Nu är det som att börja om från scratch. Det enda jag
vet säkert nu är att jag blivit antagen till Digitala Medier på
samma ställe som jag gick i våras. Men får jag gå en annan,
längre utbildning så är det bättre. Men vad ska Malin göra
nu? Hon hade också ställt in sig på att åka till Umeå
för att studera – hon är ganska så säker på att hon
kommer in på de kurser på universitetet som hon sökt. Men nu
då? Var hamnar jag? Var hamnar hon? Hon vill helst läsa i Umeå.
Jag vill helst gå i Luleå, Skellefteå eller Bollnäs dit
jag sökt.

Allt det osäkra skjälper över en igen som ett gammalt diskvatten
och jag mår illa.

Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck.



Lördagen den 17 juni 2000

Vaknade olycklig. Käkade frukost med Malin. Sen åkte hon på möhippa
i Västerås. Jag satte mig framför datorn, och fastän jag
borde ha gjort en massa nyttiga saker som att duscha, dammsuga, tvätta så
satt jag där tills att det precis var dags att ta cykeln till jobbet.

Humöret avgör verkligen hur roligt det är att spendera sina timmar
på Pressbyrån. Och idag var jag verkligen på dåligt humör.
Kunderna märkte det, mina arbetskamrater märkte det. Mot slutet av dagen
går det över. Ju längre man jobbar – det gäller båda
i långa och korta perspektiv – faller man in nåt slags drogat bedövningstillstånd;
man glömmer verkligheten och man börjar tycka att det här helt
OK att spendera hela sin framtid i kassan på Pressbyrån. Så
även idag. Det går bättre ju längre kvällen lider och
jag blir på bättre humör. Men de första timmarna var verkligen
ett helvete.


Måndagen den 19 juni 2000

Trött, trött kommer jag hem efter en seeeg hemcykling (18,4 km/h i medel)
och hittar antagningsbeskedet från Bollnäs på hallgolvet. Jag
var där i tisdags på prov och intervju på en skola som inte verkar
helt annorlunda PILOT – kanske något mindre teknisk inriktad. Dom skulle
vara ganska snabba på att skicka ut beskeden sa dom, och visst var dom snabba,
det måste jag säga.

Beskedet var att jag hamnat som nionde reserv till fyrtio platser av drygt hundra
sökande. Lustigt. Det får en att tänka på hur olika olika
antagare bedömer olika sökande. Till PILOT var jag ju en av tjugo antagna
av 91 sökande. Vad betyder det? Hade jag tur i PILOT? Var jag fel person
till Bollnäs? Vad kunde jag ha sagt annorlunda i intervjun? Jag avslöjade
inte att jag blivit antagen till PILOT (som dom kände till). Hade det gått
bättre om jag hade gjort det?

Jag ska inte grubbla, jag lovar. Jag väntar fortfarande på besked från
skolor i Skellefteå och Luleå.



Söndagen den 25 juni 2000

Har kommit hem efter en helt underbar midsommarhelg tillsammans med goda vänner
i sydöstra Östergötland. Att komma hem efter en sån helg…
Nä, fy f—n…

Och i morgon bitti väntar Pressbyrån på Stora Hallen, centralstationen
i Stockholm. Yippikaaeeyy motherfucker…



Måndagen den 26 juni 2000

Har fått besked från KY-utbildningen i Skellefteå som jag sökt.
Har inte kommit överhuvudtaget. Inte ens reserv. Helvete. En skola kvar,
Luleå, och jag har inga större framgångsförhoppningar där.
Hmm, det börjar luta åt att jag får bo kvar i Stockholm i höst,
gå Digitala Medier på MiROi och hoppas på att PILOT kan starta.
Och var ska jag bo då? Malin ska ju flytta upp i alla fall… Eller?



Onsdagen den 28 juni 2000

När jag skulle cykla hem från jobbet efter stängning igår
visade det sig att jag fått punktering på bakdäcket. Jahapp.
Tunnelbana hem.

Idag följde jag med Malin till bussen som hon skulle åka ända
hem till Lövånger. Tillbaka till jobbet för att byta slang, ta
cykeln på tåget och bussen till landet. Vad gör jag där?
Jo:

  • Trilskas med gräsklipparen.
  • Klipper gräs.
  • Krånglar med stegar.
  • Lagar tak.
  • Rensar takrännorna på halvt förmultna löv.
  • Vattnar blommor.
  • Lagar två cyklar till.
  • Äter yoghurt och kanelgifflar.
  • Stressar till bussen hem (det ska regna imorgon):
  • Krockar med cykeln på grinden. Ramlar. Pajar grinden.
  • Stressar vidare, kommer på att jag har glömt sandalerna.
  • Missar bussen. Måste ta en trettio kronor dyrare sådan en timme
    senare.
  • Käkar äpple på bussen. Tappar äpplet.
  • Kommer hem h—-vligt trött.
  • Skitmånga besökare på Huddinge
    Vi Unga Clubs hemsida
    , fast lägerledarna har inte hunnit lägga
    upp fler bilder sedan i måndags…

Nu ska jag sova och hoppas på bättre tider.



Söndagen den 2 juli

Söndagmorgnar är inte att leka med, speciellt inte om man ska börja
jobba på Pressbyrån och serva kunder. Vill du ha fyrtio XXXX gratis,
kom till mig så blir du glad…



Måndagen den 3 juli

Vaknade i morse klockan halv två, halv tre, halv fyra och halv fem. Utan
väckarklocka. En god natts sömn… Speciellt om jag kommer ihår
exakt vad klockan var när jag vaknade alla gångerna. Åkte till
jobbet, jobbade åkte hem, sov. Gäsp.

Jag har just censurerat mig själv. Det jag skrev igår kanske inte är
så bra om man nu hade tänkt att satsa på en karriär i Pressbyrån.
Vilket jag inte hade tänkt, men ändå.

Besöksfrekvensen på den här sidan är ju inte så himla
hög, men ryktet kan ju spridas, distriktschefen kan få reda på
vad jag gjort och kräver min avgång…



Onsdagen den 5 juli

Sitter här med kladdiga armveck och borde egentligen gå och ställa
mig i duschen, men Denny på jobbet tjatar så himla mycket att jag
måste skriva dagbok oftare så jag känner att måste tillmötesgå
hans krav.

Och varför har jag kladdiga armveck? Jo, det är torkat svett efter en
hård cykeltur från Stockholms Central och hem, en sträcka på
cirka nio och en halv kilometer. Det tar väl en tjugofem minuter och är
alldeles gratis!

Haken är bara att det är lite riskfyllt att cykla i stan. Läste
i DN om en tjej som cyklat omkull på Skeppsbron och fått hjärnskakning
och stämmer Stockholms Gatukontor för sveda och värk för de
taskigt skötta cykelbanorna i stan med omnejd. Hon får ingen ersättning,
för utredaren tycker inte är det är en säkerhetsrisk med lappade
banor och gropar i vägen. Utredaren snuddade vid tanken att om banorna var
i bättre skick skulle cyklisterna kanske fara fram lite vildare än de
gör nu. Jovisst… Tur att hon inte uttryckte det i klarspråk. I såna
fall kan man riva upp gatorna i stan i syfte att få de galna taxichaufförerna
att lugna ner sig.

Jag tycker inte heller att det är en säkerhetsrisk med de lappade banorna,
snarare en hälsorisk. Ibland har jag onödigt ont i ryggslutet av alla
mysiga små stötar som kommer när man kör över gupp efter
gupp efter gupp…

Att cykla säkert i stan, det går. Det gör man genom att på
ett ödmjukt sätt betrakta alla ens medtrafikanter (fotgängare,
cyklister, bilister och taxis (som är en kategori för sig)) som blinda
idioter. Då går det.

Tyvärr finns det ju andra medtrafikanter än ben- och hjulburna. Nämligen
de med vingar. De stora, dvs fåglarna, är tillräckligt skickliga
flygare för att kunna undvika kollissioner, men inte de mindre, ryggradslösa.
Dom ser ju ingenting. På väg hem i natt fick jag mig en redig kyss
av något för litet för att vara en fågel men samtidigt vad
jag trodde var för stort för att vara en insekt. Men det var någonting
som flög och surrade i alla fall. Det måste ha varit en jätteskalbagge
med vingar eller nåt. I vilket fall flög den rakt på mitt högra
öga (som lyckligtvis som en otrolig tur var stängt just i det ögonblicket),
det gjorde ont. Vilsna insekter får man ju i svalget var och varannan
dag, men det här var någonting extraordinärt.

Det gör inte ont längre, men det gjorde det ett tag. Tror jag ska gå
och se efter om jag fått en blåtira. Det vore någonting att
skryta om.



Torsdagen den 6 juli

I kväll är jag återigen kladdig om armvecken. Detta för att
jag, denna underbart vackra dag, med solen gassandes utanför fönstren,
ägnat hela dagen åt att flytta saker runt i lägenheten, flytta
saker, flytta saker, flytta saker. För på lördag åker jag
på semester i norrland och under tiden kommer våra värdar hit
(vi hyr möblerat i andra hand) och hämtar möbler. Så hyllor
och dyligt ska vara rensade på grejor och köksredskap ska vara sorterade.
Öken. Så när jag kommer hem i slutet av juli kommer vi inte ha
nåt soffbord. :-(

Så nu är jag slut. Gonatt.



Lördagen den 7 juli

Dags att åka.

Ska ha två och en halv veckas sommarlov i en by nära kusten i Västerbotten.
Titta på en karta över Sverige. Mellan Umeå och Skellefteå
buktar kustremsan ut. Där ligger en by som heter Önnesmark, en tätt
sammanhållen by med några lantbruk, ett par förfallna gårdar,
ett bönehus, några grannfejder men ändå levande för
där bor ändå några unga som kör runt runt grusvägarna
på sina moppar. Och där ligger naturligtvis Önnesmarkträsket,
sjön som vimlar av aborre och mört om somrarna. De är lätta
att få upp med metspö men omöjliga med kastspö. Plus matmor
som ställer sig på trappen och skriker: Nu ä de mat! Nä,
kanske inte…

Men innan jag åker med niotåget ikväll så måste jag
sitta på Hötorgstrappan och käka glass. Känns som om jag
bara suttit inne framför skärmen hittills i sommar. Men det ska bli
ändring på det nu. Vilket gör att jag inte har så mycket
tid att skriva här och nu. Men jag ska försöka skriva nån
rad dagbok även på semester. Om jag kommer åt nån dator,
vill säga.

Ahh…


Torsdagen den 27 juli

Tillbaka från semestern. Vi har kört i en gammal Volvo 144 -73 hela
vägen från Lövånger till Stockholm. Jag skriver igen när
jag känner mig hel igen. (Fast det var inte jag som fick köra.)


Söndagen den 30 juli

Jaha, nu satte Malin på en skiva med en artist som hon inte visste vem det
var, bara på kul. Farliga grejer, det där. Det visade sig vara Marian
Gold, sångaren i Alphaville, som för åtta år sedan gjorde
en soloplatta.

Om ett par veckor flyttar vi.

Detta hem är just nu i undantagstillstånd, och värre kommer det
att bli. När vi kom hem från Norrland i torsdags morse var den väldigt
tom på möbler, det var dags att skruva ihop det egna, väldigt
rangliga köksbordet och flytta in min fula soffa in i vardagsrummet. Så
nu ser det ut som ett hem igen, om än ett väldigt stökigt sådant.
Vi är i full färd att packa ner alla våra ägodelar i kartonger.
Vi försöker slänga så mycket som det går, men
det vet ju alla hur lätt det är. En väldigt stor och tung bok som
har hängt med hur länge som helst i sitt liv, men som man inte direkt
haft användning för de senaste tio åren, vad ska man göra
med en sån? Slänga? Gör man det känns det som om man slänger
en del av sig själv. Men det är bara att blunda och droppa den i soporna.

Vi har nämligen ett otroligt begränsat utrymme att flytta i. Vi ska
hyra ett släp som max får ta 500 kg last. Vi har en del tunga möbler
också. Det ska nog bra.

Å imorgon ger jag mig av med cykeln till Rikslägret. Rikslägret
äger i år rum ute i Stockholms skärgård. Jag beräknar
vara framme på fredag eller lördag. Hur långsamt kan man cykla
egentligen?

Ähum, jag tar en liten omväg runt Mälaren för att komma dit.
Låter det sunt? Det är det faktiskt, jag lovar. Att ge sig ut på
cykelsemester alldeles själv, att inte veta vart man ska spendera natten
någonstans, att helt få hålla sin egen takt, att njuta av att
ha tillryggalagt så många mil bakom sig helt av egen kraft, det
är sunt och absolut någonting som gärna etsar sig fast i hjärnan
ett bra tag.

Såvida jag inte sträcker knät eller gör nåt annat dumt
så jag måste spendera två dygn på camping i väntan
på att någon skulle hämta mig, vilket hände förra året.


Tisdagen den 8 augusti 2000 - Cykelsemester

Jorå, det gick ju bra. Cyklade 34 mil på fyra dagar och kom fram en
dag för tidigt. Konstig känsla det där, att komma fram en dag
för tidigt
. Som om jag emigrerade på 1800-talet och hade beräknat
komma fram till Minnesota i slutet av Augusti men råkade komma fram ett
par veckor för tidigt. I dagens samhälle ser man nog inte tiden på
det sättet. Nåja. Det här är vad som hände, dag för
dag:

På måndagen gav jag mig iväg, cyklade till Älvsjö och
tog pendeln till Södertälje. Fusk? Nja, det är mycket roligare
att cykla på landsväg istället för att sicksacka på
dåligt undehållna cykelvägar i Stockholms förorter. Det
skulle besannas på torsdagen; man får mer ont i ryggen att cykla en
mil i Stockholm än tio mil på landsväg. Det är alla stötar
man får av gupp och kanter och hål i asfalten som gör det.

Köpte ny vattenflaska och grejade nya hål i sandalspännet i Södertälje
centrum. När jag skulle ta mig ur Södertälje cyklade jag vilse
litegrann, dels på grund av att jag var feg och tyckte det var pinsam att
fråga om vägen. Efter ett tag hittade jag de där röda skyltarna
som det står "Mälardalsleden" på och som skulle leda
mig runt Mälaren. Jag började följa dem men vände efter ett
tag då jag insåg att jag var på väg åt fel håll…

Och att snurra runt i Södertäljes "förorter" (man kan
ju undra hur i h-e man lyckas cykla vilse där…) krävde sin kraft,
för resten av dagen gick rätt segt. Eller också berodde det på
att jag var otränad. Nåja, när jag blev hungrig stannade jag vid
dånet av E20 och käkade en bit kall Makaronipudding. Cyklade vidare,
observerade flådda kadaver av icke längre definierbara djur i diket
bredvid vägen, stannade utanför Mariefred och käkade glass och
frustrerades av frånfället av bensinmackar längs vägen. Måste
ha godis!!! Det, och att lyssna på radio, är någonting som underlättar
otroligt mycket när man är ute på långfärd, åtminstone
psykiskt.

En glad cyklist i 40-årsåldern med trendiga kläder med en cykel
som gnisslade en alldeles fruktansvärt, cyklade om mig och vi bytte några
ord. Trevligt, trevligt.

Kom fram till Strängnäs och beslutade mig för att övernatta.
Parken nere vid vattnet verkade alldeles utmärkt som lägerplats, men
jag vet inte om det skulle uppskattas av ortsborna om någon campade där.
Dessutom ville jag inte bo granne med Stängnäs a-lag. Jag hittade en
skogsdunge alldeles utanför staden, käkade burk-kalops (stormkök!)
och slocknade.

Den dagen cyklade jag 74 kilometer, satt på sadeln i fyra timmar och medelhastigheten
var 18.4 km/h.

På tisdagen gick det bättre. På vägen mellan Strängnäs
och Eskilstuna passerar jag med jämna mellanrum sammanlagt ett hundratal
pensionärer som tydligen är ute på en arrangerad motionsrunda.
Hurtiga killar och tjejer! Badar i Mälaren (långgrund och algrikt)
och solar lite. Handlar framtida frukost i Torshälla norr om Eskilstuna (cyklar
alltså inte in i Eskilstuna rädd för att upprepa samma misstag
som i Södertälje).

Bestämmer mig för att inte ta vägen bort till Köping
eftersom jag tror att det kommer att ta för lång tid, så jag
tar vägen över Kvicksund mot Västerås istället. Teoretiskt
sett har jag nu rundat Mälaren eftersom vattnet mellan Kvicksund och Köping,
Galten, räknas som en egen sjö.

Hälsar på vid slottet Fiholm, och hoppas att få träffa någon
som jag känner, men hittar bara folk som jag inte känner. Fast de bjuder
på saft i alla fall. Min kompis Ingers familj äger slottet. Eller om
det är en herrgård.

Kommer fram till Västerås och övernattar hos Sara och Johan, som
bor där. Den här dagen tillryggalade jag 97 kilometer under 4 timmar
och 41 minuter med en medelhastighet på 20.4 km/h.

På onsdagen ger jag mig av tidigt, för Sara och Johan åker tidigt
till Göteborg. Cyklar österut. Det börjar göra ont i fötterna
vilket beror på att det har gått hål på sandalerna. Gör
en avstickare till Enköping för att köpa nya sandaler.

Regn. Står under ett tag vid en mack och väntar ut regnet. Ger mig
i väg när det svåra gått över och lyckas återigen
cykla vilse i en småstad. Blir tvungen att ta mig in i staden igen för
att kunna ta mig ut igen och passar på att tillaga frystorkad kycklingrisotto
på en asfalterad fotbollsplan. Ger mig ut ur den förbannade staden
och känner att jag börjar tröttna på att cykla… Tar ett
bad i Bålsta. Överväger att campa på en gräsplätt
vid vattnet i Bålsta, vilket jag inte gjorde och senare ångrar djupt
när regnet börjar vräka ner. Kul…

Kommer fram till Upplands-Bro, ger mig iväg till ett friluftsområde
där och slår upp tältet. I regnet. Tillagar frystorkad tomatkyckling
och slocknar utan att diska.

Sträcka 104 km, cykeltid fem timmar, medelhastighet 20.4 kilometer i timmen.

På torsdagen tar jag sovmorgon. Vaknar halv åtta, käkar varm
nyponsoppa, packar ihop tältet och kommer iväg halv tio.

Jag är mentalt förberedd för det här med att cykla tvärsöver
Stockholms norra förorter och att cyklar fel ett antal gånger eftersom
cykelvägarna sällan leder en dit man själv vill. Men det går
faktiskt bra, förutom att jag inte hittar de där pizzeriorna som jag
hade räknat med att passera en massa gånger under dagen, så det
fick bli hamburgare i Arninge istället. Dessförinnan hade jag hunnit
med att smörja kedjan hos bilprovningen i Sollentuna.

Trampar till Vaxholm, tar färja ett och två över till Värmdö
där jag känner mig förföljd av en massa gröna små
tomtar som springer runt i skogarna runtomkring mig. Det visar sig vara slutövning
för de stackars värnpliktiga. Bara en par kilometer kvar till mitt slutmål
passerar jag ett led soldater som tydligen ska uppmuntras med glada skyltar längs
vägen som säger "Håll ut!", "Snart framme!"
och "Nästan där!". Haha.

Och så når jag mitt mål. Vi Ungas Riksläger i Lillsved,
längst ut på Värmdöns nordöstra del. Jag förvandlas
ganska snart från hårt kämpande långfärdscyklist till
förtvivlad funktionär på lägret, där mina uppgifter
bland andra är att diska ur matrester ur bleckpannor i storköket, skura
rent toaletter och tömma bajamajor.

Varför tog jag inte omvägen runt Köping för?

(79 km, 3 tim 52 min, 20.3 km/h)



Torsdagen den 10 augusti 2000

Vad gjorde jag på Rikslägret då? Tja, skurade toaletter, diskade
i storköket och spolade bajamajor. Nä, inte riktigt, men nästan,
fast att beskriva vad man gör på ett Riksläger tar upp alldeles
för mycket bytes här, så vill man veta får man fråga
någon som vet.

Den här veckan är det stor-röj som gäller. Imorrn ska vi ha
utflyttningsfest och på söndag har vi hyrt ett bord på loppis
i Skärholmen. Allt detta jobb bara för att man ska emigrera till Norrland.
Undrar om Karl-Oskar hade det så här jobbigt. Säkert.

Fast idag har vi inte gjort så mycket nytta. Vi åkte till landet imorse
och höll mor sällskap litegrann, badade i Sillen och plockade hallon
och röda vinbär. Sen åkte vi tillbaka till stan (i Malins Volvo
144 -73) , bytte kläder, cyklade in till stan och gick på bio med David.
X-Men. Typisk serietidningsfilm som jag tror man uppskattar mer om man läser
serien. Fast det var hyggliga skådisar. Ian McKellen och Patrick Stewart
är gubbar som inte går av för hackor. Tjejen som spelade Storm
(som kunde framkalla stormvindar) var skitsnygg.

Sen träffade vi Inger och cyklade ut till Gärdet för att träffa
Walle och Björn och Niklas och Daniel och Sabina och lyssna på Marie
Fredriksson som spelade på Sjöhistoriska. Trevligt, trevligt.

Sen åkte vi hem för att dricka te och käka scones. Och kanske
titta på ett nyinspelat avsnitt Star Trek Voyager? Snälla Malin!!



Söndagen den 13 augusti 2000

Nu klibbar armvecken ihop sig igen. Svettigt.

Och nu börjar det likna nåt. Nu börjar det bli dags att vara noga
med vad man kommer att vilja använda för hushållsprylar de närmaste
tre dagarna. För när man plockat ner de flesta köksredskapen i
lådor är man inte fri att laga vilken mat som helst. Nu kan vi till
exempel inte göra wok, eftersom wokpannan är nerpackad. Ha ha ha…

Idag var vi även på loppmarknaden i Skärholmen och sålde
grejer. Vi fick ihop ungefär åtta hundra minus hyra av bord för
en dryg hundralapp. Hälften av våra grejer fick vi sålt innan
dom ens slog upp portarna för allmänheten. Det driver nämligen
runt "affärsmän" och köper upp böcker och elektroniska
prylar och möbler av såna som oss; first-timers som vill sälja
snabb och säkert och tyvärr blir tvunga att sälja grejerna till
under-under-underpriser. Och det tar en stund innan man själv kommer in i
den rätta förhandlar-andan. Det var därför jag till exempel
sålde min jättefina blåa fågelbur men ALLA tillbehör
för 120:- fastän jag annonserat om den i gula tidningen för 350:-…
Det gäller verkligen att inte gräma sig och tycka att man har gjort
dåliga affärer (vilket man faktiskt gör…). Det är bara
att glömma att man överhuvudtaget hade den där prylen alldeles
nyss och i stället glädja sig över att man är en slant rikare.

Det vi inte fick sålt (inklusive Björns gamla mahognyhylla) ska vi
skänka till myrorna. Så går de i alla fall till välgörande
ändamål istället för till folk som krälar i skräpkontainern
utanför loppmarknaden efter att de har stängt. Sådeså.



Tisdagen den 15 augusti 2000

Igår, när jag cyklade in till stan för att gå på bio,
ägnade jag mig samtidigt åt min trevliga vana att bita på fingrarna.
Och ibland gör jag det så att jag börjar blöda. -Ojdå,
tänker jag, och fortsätter bita, med förhoppningar att det ska
sluta blöda om jag rensar upp lite. Nåväl, jag kände av blodsmaken
i alla fall och fick känna en helt ny smakupplevelse. Jag hade nämligen,
innan jag cyklade iväg, suttit lite framför teven och käkat lite
ut Familjeguf-påsen som låg där. Lakrits. Och den smaken fanns
kvar när jag kände smaken av blod från mitt finger.

Sensation! Varför gör dom inte lakritsgodis med blodsmak. Blodsmaken
har ju den där lilla salta kryddan man ibland saknar, eller hur? Tänk
dig en bit ur en Salt-och-Blandat-påse, en svart liten plupp täckt
av lite salt. Man suger litegranna på den, och när man kommer in till
mitten fullbordas smakupplevelsen av den ljuva, salta blodsmaken.

Eller kanske inte…

Vi såg Patrioten. Väldigt snarlik Braveheart men med mer amerikansk
nationalism och sämre musik. John Williams börjar bli gammal.

Efter det var det sista kvällen med gänget. Buhuuuu…



Söndagen den 20 augusti 2000

Jaha. Då var man Schelleftebo. Jag känner mig väldigt vilsen.

På onsdagen kom vi iväg med släp och allt cirka klockan två.
Fast iväg kom vi inte förränn efter en timme. Det var en
något traumatisk eftermiddag. Vi hade lastat släpet på tok för
framtungt så vi svajade upp och ner hela tiden. Så kunde vi inte ha
det så i Sollentuna på en mack paniklastade vi om, flyttade allt det
tunga bak och allt det lätta fram. Inte vart det bättre. Jag har, efter
en olycka orsakad av just detta fenomen, svajskräck. Är ett släp
alldeles för baktungt kan man inte köra över en viss hastighet
(i vårt fall 50 km/h) utan att släpet började svaja, vobbla, från
höger till vänster till höger till vänster. Kul på en
trefilig motorväg norr om Stockholm. Så på en långtradarparkering
(snacka om att känna sig iakttagen av stora, tuffa, långtradarchaufförer
runt omkring en) öppnade vi släpet och flyttade den tyngsta lådan
från aktern till fören och vips! kunde vi köra i åtti utan
problem.

Vi körde ända till Hudiksvall där vi övernattade bakom en
möbelaffär. Fortsatte norrut tidigt på torsdagsmorgonen, käkade
lunch hos Frasses Hamburgare i Umeå. När vi kom fram till Skellefteå
var det bara att åka till Skelleftebostäder och hämta nycklar
och packa ur. Resten är historia. Kan bara konstatera att det tar lika lång
tid att packa upp och inreda sitt hem som det är att packa ihop och avveckla
ett.

Och som sagt, jag känner mig väldigt vilsen. Jag, en inbiten stockholmare,
uppväxt förortsgrabb, har aldrig bott i ett annan stad än Stockholm.
(Jo, jag är ju född i Amsterdam och kom till Sverige när jag var
två år, men det räknas inte riktigt.) Och nu har jag flyttat
till en småstad i norra Sverige. Inga vänner, bara en massa bekanta
(Malins kompisar). Hur ska det gå, hur ska det gå… Nu ska vi se
om jag kommer att lida av hemlängtan eller inte.



Måndagen den 21 augusti 2000

En vecka kvar tills plugget börjar. Spännande. Vi börjar få
ordning på lägenheten nu. Man snubblar inte längre över kartonglådor
överallt och alla rummen har blivit riktigt mysiga. Enda felet nu är
att kökselementet inte fungerar och att det överhuvudtaget är fel
område. Det ligger nära skolan, visst, men tristare, nästan motbjudande,
område finns inte. Det känns ungefär som en risig, billig campingplats
fast med riktiga hus istället. Låga flerfamiljshus med vinklat tak,
några villor, en väldig massa radhus och lite fler flerfamiljshus,
allt i en till synes oordnad och oplanerad blandning utslängda på en
åker. Spännande.



Onsdagen den 23 augusti 2000

Och snart är drönartiden över. Ända sen tionde juli har jag
haft semester och/eller bara varit ledig från jobbet. Sju veckors ledighet.
Meningsfullt? Nja, om man haft en väldigt jobbig vår kanske man behöver
vila upp sig lite, men jag har inte haft en jobbig vår. Suttit hemma och
spela meningslösa datorspel, typ…

Så det här är sista drönarveckan. Nästa vecka börjar
allvaret, fast det är ett kul och spännande allvar som jag ser fram
emot. Så nu gäller det att ligga i och hårddröna in i det
sista. Vi har hyrt en film. Om man räknar bort mackarna så finns det
bara en videobutik i Skellefteå. Nyheterna där kostar 49:-, alltså
nästan lika mycket som en biofilm. Det är nästan för mycket.
Bara nästan, för man är tvungen att hyra film ändå.
Men jag fruktar att det kommer att ruinera mig. Fast å andra sidan kommer
jag inte kunna gå på bio lika ofta nu så det jämnar väl
ut sig.

Sen cyklade vi hem, längs Skellefteälven. Den översvämmade
Skellefteälven, så delar av cykelvägen täckt med vatten.
Jag har tills idag aldrig cyklat med levande fiskar simmandes runt hjulen. Annorlunda
upplevelse.

Jag skrev tidigare (5 juli) om Stockholms kassa cykelvägar. Här i Schellefte
är dom precis lika dåliga, kanske sämre. Men det beror inte på
dåligt underhåll utan på naturens krafter. Tjällossningen
gör att asfalten spricker, vägen höjer sig på var sin sida
om sprickan och vips har man en djup kant där. Du-DUNK låter det när
man cyklar över.



Lördagen den 26 augusti 2000

Snart börjar det snart börjar det snart börjar det snart börjar
det snart börjar det snart börjar det!!!

Och jag behöver en ny dator. Den här hemsidan är gjord på
Malins dator, en 233-mhz:are med 1MB grafikminne. Jag och Malin sitter skift här
när jag suttit här tillräckligt vill Malin komma och arbeta. Hur
blir det sen, när både hon och jag behöver en dator för skolarbetet?
Jag behöver en ny dator! Och behöver mer pengar. Jag har varit inne
på www.freefund.com:s hemsida och sökt fyra företagsstipendier,
men när man läser de andra motiveringarna, från de som verkligen
fått stipendier, drar jag snabbt slutsatsen att jag inte har en chans. Suck.
Hoppas man kan sitta på skolan länge på kvällarna istället
(om jag nu inte kan lösa det här med en ny, egen dator).

Och igår gick jag lös med högtryckssprutan på Malins gröna
Volvo 144 från 1973. Sen gick jag lös med såpan och sen gick
vi lös med vaxet och polersnurran. Nu skiner pärlan. Nästa vecka
ska Malin ställa av bilen. :-( Nåja, jag har ändå inget
körkort, jag får lita till min kära franska racer från 1990.
Dessutom behöver Pärlan vila efter ett sådant äventyr som
den varit med om de senaste veckorna. Det förtjänar hon. Vilken annan
åldring skulle orka att dra två personers bohag 800 kilometer?



Måndagen den 28 augusti 2000

…fast egentligen är det den 29:e, klockan är 01:50 på natten.
Var det uppror… nej, upprop. Det var lite information från chefen för
institutionen och sjuksköterskan och läraren och vi fick gå och
titta på vår alldeles egna datasal som innehåller en för
varje elev rätt så utrustad dator. Tjugo stycken. Åtta av dem
var s k Silicon Graphics-datorer som var snäppet bättre än de andra,
och åtta lyckliga kommer att få arbeta vid dem (först till kvarn
sa de). (Var och en kommer att få förfoga över 30 GB hårddiskutrymme.
Skärmarna var minst 19 tum stora. Sen hade de såna där
pennor som man har istället för mus. Fett.) Sen var det registrering
och fotografering vid expeditionen och så fick vi varsin tygkasse med information
från kommunen. Efter det var det bara att fortsätta drönarlivet
(hittills 51 dagar) tills på onsdag, då vi ska till Scenografiskolan
och bekanta oss med deras grejor. Det ser bara bättre och bättre ut.

Nu har klockan hunnit bli 02:02. Jag har just kommit hem från Frögatan
40, ett par stenkast härifrån där en av mina klasskamrater bor.
Hon har haft en liten fest. Mycket trevligt. Vi är ju en ganska liten grupp,
15-17 personer, så det dröjer inte så länge innan man lär
känna alla hyfsat mycket. Vi är fyra (tror jag) Stockholmare, fyra (tror
jag) Göteborgare, en handfull kommer härifrån (Umeå, Skellefteå,
Piteå, Luleå) och resten från spridda delar av landet. I början
sitter allihopa i en ring och tittar ner på marken eller upp i luften, men
så småningom lossnar det. Det lossnar ännu mer när klasskamraten
man saknat hittills dyker upp, lagom packad och roar oss andra med sitt snack
om hur bra han dansar, hur han bara äter micromat och att hans föräldrar
har en båt med ett hål i durken så att man kan titta ner under
vattnet. Han är förmodligen en helt annan människa när han
är nykter…



Fredagen den 1 september 2000

Åsså bara rinner tiden iväg. Första veckan i skolan var
inte speciellt stressande. Vi har i princip bara haft introduktioner och presentationer
och rundvandringar. Ändå är allt inte fixat så att det bara
är att tuta och köra. Vi skulle få passerkort så vi fick
tillgång till vår egen datasal, men när gubben (den ansvarige
för passerkorten) grejat dem idag hade de flesta gått hem och passerkorten
fungerar inte till datasalen i alla fall, bara in i själva skolan. Sen så
har man i alla fall rätt begränsad tillgång till datorerna. Det
går inte att installera något program som man hämtar från
nätet, inte ens ICQ. Dom ska fixa det, sa en kille som gick omkring där,
men enligt honom ska dom göra det själva, inte vi. Restrictions, restrictions…

Nä, usch… Jag är bara sur. Ska cykla över till en i klassen som
ska ha fest, så kanske jag blir gladare…



Måndagen den 4 september 2000

Ok, nu är jag gladare. Och jag inser att jag måste skriva lite oftare
här om någon ska vara intresserad att komma tillbaka och läsa.

Var och såg Shanghai Noon alldeles nyss med ett par av klasspolarna. Den
var OK, Jackie Chan är som vanligt lite så där snällt våldsunderhållande.
En vanlig axelryckningsunderhållningsvåldsfilm alltså som man
ska ta som den är. Lucy Liu, bitchen från Ally McBeal, spelar hjälplös
kidnappad kinesisk prinsessa. Varje gång jag såg henne förväntade
jag mig att hon skulle komma med en bitchig kommentar om något någon
säger eller skjuta iväg en av sina onda dödande blickar, men hon
gjorde mig besviken där.

Vad som också gjort mig besviken idag är att vi inte har så mycket
frigeter vad gäller datorerna i skolan. Var och en i klassen sitter framför
varsin burk och kommer att använda sig av den väldigt mycket (även
om andra elever ska ha nån lektion i datasalen, vilket aldrig tidigare har
hänt ändå), men vi får inte installera program som inte
har med skolan att göra. Det är ju egentligen helt logiskt, men inte
mänskligt. Jag skulle till exempel vilja ladda ner Winamp för att kunna
lyssna på nätradio när jag sitter och jobbar men det får
jag inte. I och för sig gick det att installera det ändå, men
ICQ går inte. Access denied. Synd…

Sen pluggade jag in hörlurar bak på datorn (var tvungen att stänga
ner den och dra ut sladdar för att komma åt på baksidan) och
blev shockerad över det dåliga ljudet. Total avsaknad av bas, av några
lägre frekvenser överhuvudtaget! Bara bara bara diskant hördes
vilket riktigt skar i öronen. Kan det vara fel på ljudkortet? Frustrerandeeee!



Lördagen den 9 september 2000

Hej. Jag är stockholmare. Nollåtta. Jag har bott i en förort till Stockholm i
hela mitt liv. Jag har aldrig flyttat längre än en mil åt gången de fyra första
gångerna. Och jag är 28 år. Bidrar det till att jag har bristande insyn i hur
det är att bo i en mindre stad? Är jag insnöad?

Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag ganska frekvent rest upp till Västerbotten
för att hälsa på flickvännens familj (tillsammans med henne, naturligtvis). Ett
antal gånger har jag då av hela hennes tjocka släkt fått frågan hur det känns
att vara uppe i norrland. Fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar, i alla
fall. De har frågat: – Tyck du det int är kallt? – Jer he int hemskt att vara
här? Och så vidare.

Ibland har jag känt mig som en exotisk individ som får komma och fika i den innersta
kretsen. Åååh, en stockholmare, undrar om han fryser, liksom, eller kvävs av den
rena luften…

Nu har jag flyttat igen, och slagit rekord i antal flyttade mil en sådär åttio
gånger. Nu bor jag i Skellefteå, Västerbotten. Nästan alla stockholmare har tittat
konstigt på mig och frågat: – Hur kan du flytta till Norrland? Glöm inte mössan!
Och den av infödingarna här uppe upprepade frågan hur det känns att vara i norrland
har utbytts till hur det känns att vara norrlänning. Och precis lika frekvent
ställd.

Fortfarande vet jag aldrig direkt hur jag ska svara på den frågan. Det känns väldigt
bra, men det låter som en kuggfråga. Och jag kämpar för att behålla min stockholmsdialekt.

Sajjan Thomasowich



Måndagen den 18 september 2000

Vem påstår att det blir kallt tidigt i Norrland? Vi har just suttit
ute på en filt i fräset och sovit… Björn är här och
hälsar på. Han tyckte det var bättre att dröna omkring här
hos oss istället för att göra detsamma hemma i Stockholm en hel
helg. Nice.

(Eftersom jag märker att jag skriver alltmer sällan här måste
jag motverka att tendensen blir värre och värre genom att skriva kort
oftare istället för långt mer sällan.)



Onsdagen den 20 september 2000

Usch, det här beteendet börjar kännas igen… Istället för
att sitta i köket och plugga Elementär Linjär Algebra sitter jag
i datarummet och joxar med dattan. Måste nog rycka mig i kragen och se till
att jag får nog riktigt gjort, typ cykla bort till skolan och sitta
där och surfa runt istället.



Söndagen den 24 september 2000

Ett gäng konstateranden:

  • Sitter på ett tåg.
  • Ska åka tåg från Stockholm till Umeå.
  • Resan kommer att ta elva timmar.
  • Minst.
  • Sedan är det två timmars buss som gäller.
  • Plus en halvtimmes väntan på att bussen ska avgå.
  • Vilket gäller om tåget kommer fram i tid.
  • Om tåget kommer mer än en halvtimma för sent (vilket inte
    vore otroligt) kommer jag få vänta mycket längre.
  • Ska alltså åka tåg i elva timmar (minst) och har sittplats.
  • Mittemot mig sitter en jättefet tjej (jag är inte alls fördomsfull).
  • Hoppas hon inte ska åka så långt, så jag får
    alla fyra sätena för mig själv.
  • Vi lämnar just nu Uppsala.
  • Jag funderar på vad jag ska hitta på härnäst.
  • Pilla på min nya telefon?
  • Läsa dagens Aftonbladet en gång till?
  • Plugga matte?
  • Läsa "Tuta och kör öppnar snart"?
  • Sova?
  • Svåra beslut.


    Onsdagen den 27 september 2000

    kul kan det vara att åka tåg ett halvt dygn. Jag
    blev väldigt förvånad när jag var hemma, för det kändes
    som att jag hade förväntat mig att det skulle ta längre, mycket
    längre tid. Men jag var hemma i ett huj. Kanske börjar jag vänja
    mig vid stora avstånd, och inte göra så mycket väsen av
    dem, precis som de är här uppe i glesbygden.

    Det blev bara en enda film. Snyft. Och jag som hade tänkt mig att se minst
    en biofilm, helst minst två, men Fantasia 2000 slutade gå dagen
    innan jag kom ner, och sen fanns det faktiskt inte så mycket nere i Stockholm
    att se som jag inte redan har sett eller som inte går att se häruppe
    i Skellefteå. Kanske var filmen jag såg med mamma, "Hur som
    helst är han jävligt död", en bidragande orsak till att
    jag inte såg nåt mer, eftersom jag tyckte den var så dålig.
    (Fast jag är liten kluven numera, nu när jag kommit på vad den
    egentligen handlade om. Regissören Kjell Sundvall hade en
    tanke bakom Peter Habers och Dan Ekborgs skränande och skrönande…)

    Sen lyckades jag fixa punktering på Björns jättedyra racercykel
    vilket gjorde att jag fick cykla tamdem istället, vilket var sämre,
    inte. Kändes bara lite läskit att vingla fram för första
    gången på en tandemcykel mitt inne i storstan.

    Och det var med ett visst vemod som jag lämnade Stockholm på söndagkvällen
    (om man bortser från Pizza Hut). Inte för att lämna staden som
    sådan, utan för att jag lämnade det sociala umgänge som
    man glömt att man hade kvar därnere… Snyft. Inte ett öga torrt.
    Att lämna staden som sådan kändes nästan bara bra. Jag
    hade ju bara varit besökare i min egen hemstad och jag hade inte varit
    ett dugg imponerad.

    Säger en framtida… öh… landsortsbo…?

    Äh, jag tycker vi lämnar det där öppet.


  • Söndagen den 1 oktober 2000 - Skinnet

    Jaha, så har man spelat innebandy för första gången på
    typ ett år eller så. Känns det i benen? Nähäääääää…
    Å vilken upplevelse sen. Jag föredrar vaolleyboll framför innebandy,
    men det fanns inget nät så vi fick skrapa ihop de klubbor som fanns
    och lira på det svinhala golvet. Skandal! Hur kan ett hallgolv vara så
    slipprigt? Det var som gjort för att ramla och gnida/bränna upp skinnet
    på knäna. Gosigt.



    Onsdagen den 4 oktober 2000

    Jag är numera ett wappare.

    Det är säkert, jag köpte en ny mobiltelefon häromveckan, en
    Siemens C35, och vips var jag en sån där affärsman som ägnar
    hela sitt liv på flygplatser och surfar på internet via sin mobiltelefon.
    Själva tjänsten är gratis (åtminstone hos Comviq (fast här
    uppe i norrland har alla Telia)), det kostar som ett vanligt telefonsamtal vilket
    för mig innebär 40 öre minuten på kvällarna. Det man
    behöver göra är att anmäla till Comviq att man har en WAP-telefon
    och sen är det, som dom säger, "bara att surfa iväg"!

    Det var med spänning som jag igår kväll, en minut över sju,
    kopplade upp mig. Och trots att 40 öre är ganska billigt för att
    vara mobiltaxa kände jag genast stressen skölja över mig. Oj, nu
    får jag verkligen vara effektiv med att kolla igenom vad man kan göra
    för skoj här, tänkte jag och ondgjorde mig över de något
    för mjuka knapparna på telefonen och den treradiga displayen. Och gud
    så rooligt det var att läsa små nyhetsnotiser på högst
    tre meningar om vad som har hänt i världen. Knäpp på radion
    istället…

    Känns som om WAP sällan kan vara till nytta för någon. WAP
    verkar vara med för nöje än för nytta, det verkar alldeles
    för bökigt att användas på annat sätt än bara för
    skoj skull. Om jag nu var en sån där affärsman som ägnar
    hela sitt liv på flygplaster så surfar jag inte på internet
    på min mobiltelefon. Då tar jag min bärbara dator istället.

    Själv tänker jag wappa när jag har det tråkigt på krogen.



    Fredagen den 6 oktober 2000

    Nu sitter jag här. Jaha. Klockan är halv ett på lördagsmorgonen,
    nä, fredagskvällen, eller, det beror på hur man tänker, för
    mig är ett nytt dygn i princip påbörjat när man har sovit.
    Klockan halv ett tillhör i alla fall helt klart samma dag som en timma tidigare.

    Men jag är så jäkla trött. Jag känner bara en viss tvungenhet
    att skriva här eftersom folket KRÄVER DET. Fast ibland är det ju
    helt enkelt svårt att komma på nåt roligt och klämkäckt,
    särskilt om Mamma (som är uppe på besök) tittar över
    axeln på en.

    …ojdå, jag får nog akta mig för vad jag skriver här…
    Eftersom det är en publik publikation och de jag skriver om ofta läser
    här gäller det att akta sin tunga… jag menar pekfingrar. Så:
    Mamma, det var inget illa ment när jag skrev att du tittade över axeln
    på mig. Jag gav dig ju onda blicken (förlåt) och så försvann
    du väldigt kvickt härifrån.

    Gonatt.



    Lördagen den 7 oktober 2000

    Uff. Klockan är två på natten och det är, som jag indikerar
    ovan lördag (se gårdagens argument). Alltså natt efter lördag.
    Jag har varit ute. Först hemma hos Jessica, en klasskompis, sen på
    kåren och spelat biljard och sen på ett ställe i stan som heter
    UnderBar.

    UnderBar är ett väldigt läskigt ställe. På många
    sätt.

    Dels för att det är tre, fyra våningar under jorden och trots
    att det finns tre nödutgångar så är den klaustrofobiska
    känslan väldigt påträngande. Före halv tolv är
    det gratis inträde (men bara för studenter tror jag) så då
    väller allt folk in, och att bli föst fram och tillbaka (eller snarare
    upp och ner) av folkmassan i den smala spiraltrappan som leder ner till helvetet.

    Dels för att stället egentligen bara består i ett enda rum med
    ett dansgolv och två barer. Det går inte att driva en normal
    konversation där. Jag hatar ställen där man inte kan prata utan
    att behöva skrika. På UnderBar måste det vanligaste uttalade
    ordet vara VA?!…

    Sist men inte minst känner man sig lite väl gammal. Medelåldern
    håller sig väl runt 21. Jag är tjugeåtta. Visst är
    det trevligt att titta, men efter ett tag börjar åtminstone jag känna
    mig lite gubbsjuk.

    Så jag åkte till skolan istället, satte mig framför datorn
    där och somnade.



    Söndagen den 8 oktober 2000

    Seeg dag… Trots det vaknade jag efter sju timmar och kunde inte somna om igen.
    Så jag gick upp, käka lite frukost och satte mig framför dattan
    för att slösurfa litegrann. Internet var stendött. Det hände
    ibland. Det verkar som om det är nån server uppe i Luleå som
    gillar att hänga sig eller nåt.

    Så jag roade mig med att iordningställa mina tre bilder i mitt hemsidesgalleri
    i stället. Så småningom gick uppkopplingen igång igen och
    jag kunde ladda upp grejerna. Kolla in galleriet här.
    Jag måste be om ursäkt för webbhostens (nbci) sega server och
    den otroligt jobbiga framen överst som INTE går att få bort..
    Det positiva med den är att man får mycket space att lägga sina
    grejer på.



    Tisdagen den 10 oktober 2000

    Mer lyckad dag… I går, i dag och imorgon sitter vi i hörsal A på
    Skería, universitetsområdet i Skellefteå och lyssnar lite på
    en hitflugen amerikan och veteran i datorgrafikkretsar och tittar desto mera på
    en massa datorgrafikanimation på video. Man blir lite mätt på
    det måste jag nog påstå. Jag vill se verklighet! (Det
    lär jag nog få göra ikväll. Ska gå på Filmstudion
    och titta på den spanska filmen "Ensamma Hjärtan". Har ingen
    aning om vad den handlar om, men den är säkert bra.)

    Fick tillbaka mattetentan idag. Argh. Ingen i klassen hade alla rätt, två
    i klassen hade ett poäng från alla rätt och jag var en av dem.
    Jag ska respektera och föregå med gott exempel mot mitt förflutna
    (då jag var bland de sämsta i klassen) och vara jätteglad över
    att det gick så bra, men jag är nog lite sur ändå. För
    jag KUNDE ha haft alla rätt om jag hade upptäckt det där förbenade
    slarvfelet… Vad är -1 gånger -3? Jag skrev -3. Det skulle vara +3
    (och alltså låg punkten i planet…) men min hjärna tillät
    inte det.

    Sen köpte jag en ny mus idag. En med tre knappar och två hjul och som
    låter pekaren flytta sig precis dit jag vill! …till skillnad från
    vår föregående…



    Torsdagen den 13 oktober 2000

    Å ännu en lyckad dag… Idag har vi fått lära oss
    två rätt kompletta videoredigeringsprogram – Adobe Premiere
    och Adobe AfterEffects. Man kan ju undra varför Adobe gör två
    nästan likadana program, i alla fall två program som man kan få
    ut samma slutresultat ur. Förvisso liknade AfterEffects gränsnitt mer
    Adobes klassiska gränsnitt (typ Photoshop) än Premiere, men vad ska
    man då med Premiere till? Jag hade inte sett AfterEffects tills idag. Nu
    är jag omvänd.

    Sen, klockan sju ikväll, gick jag och Ricken på en frivillig föreläsning
    på Nordanå som var fruktansvärt intressant. Det var en
    kille som var film- och teatermusikkompositör som föreläste om
    hur musiken och ljudet påverkar våra sinnen när vi upplever dessa
    media. Ok, jag var hungrig och trött mot slutet, men jag ville inte att han
    skulle sluta prata! Han gick bland annat igenom harmonilära (hur vissa tonintervall
    kan vara glada, sorgsna, ONDA, vänliga) och hur harmonin används väldigt
    tydligt i filmmusiken. Han gick igenom en bra bit av "När Lammen Tystnar"
    och förklarade och analyserade vilka typer av ljud och musik som används
    när och hur. Han berättade också med en del sorg om hur outvecklad
    svensk filmmusik är och hur lite svenska filmmakare egentligen vet om den
    och hur viktig den är. Han visade också litegrann ur "Kommisarie
    Morse. Då fick vi se (eller höra) skillnaden mellan amerikanskt och
    brittiskt filmljud. Brittiska filmmakare är lika duktiga som amerikanerna
    på att lägga ljud och musik, men på ett annat sätt.

    Åsså fick vi lite kontakt med scenografiskolans elever som också
    var där och som vi ska göra projekt tillsamamns med senare.

    Livet bara leker!



    Söndagen den 15 oktober 2000

    Hela dagen (nåja, till klockan två…) har förflutit utan att
    man har tittat ut genom fönstret i mer än två sekunder. Det var
    i morse när jag stack ut huvudet genom vardagsrumsdörren för att
    titta ut och såg då att det var mulet och grått. Inget bra väder
    att vara ute och grilla inte. Bäst att gå tillbaka till sängen…

    Det blir lätt så att man inte tittar ut när man har majoriteten
    av persiennerna i lägenheten nedsläppta. För att man bor på
    bottenvåningen. Och man vill ju inte riktigt exponera sig fullt ut när
    man springer omkring halv(?)näck här.

    Fast om folk som sagt tittar in genom vardagsrumsfönstret kan säkert
    få syn på ett och annat.

    Hyrde Any Given Sunday igår. Tre silverfiskar. Den var lite lång,
    men den var inte direkt tråkig för det. Fast jag är nog fel målgrupp
    eftersom den handlar om amerikansk fotboll. Hårda, tuffa grabbar. Det var
    nästan som en krigsfilmskildring. Fast det var ju förstås Oliver
    Stone som hade regisserat.

    Filmen hyrde jag i en obemannad videobutik här i stan, Movieman.(Konstigt
    namn, jag menar "man" är väl en förkortning på
    "manuell" och det är det väl inte. "Movieauto" vore
    riktigare, fast det låter inte lika ballt förstås) Cool! Billigare
    än den vanliga videouthyraren. Man går till cafét intill, skaffar
    sig ett kort och så går man till butiken, drar kortet i dörren
    så är man inne. Väl inne går man till en automat, drar kortet
    tjugo gånger innan den uppfattar streckkoden, "loggar in" och
    så får man bläddra mellan en massa kategorier. Man laddar sitt
    kort genom att stoppa i pengar i en sedelautomat. När man väl valt sin
    film, låter det en massa bakom väggen och så pluppar en film
    ut. Ganska häftigt.



    Tisdagen den 17 oktober 2000

    Caroline har varit på besök. Caroline är en an och en halv meter
    lång kärring (nä, hon är… öh, jag glömmer alltid
    hur gammal hon är, runt 35 i alla fall) som pratar mycket men jag ändå
    håller av väldigt mycket. Hon bor i skåne, pratar göteborgska
    och är född i Lycksele.

    Annars känns det en aning stressigt just nu. Vi har en tenta på fredag,
    en filmaffisch ska vara klar tills dess och på måndag ska vi vara
    klara med en "kladd" av den filmtrailer/vinjett som hör till den
    affischen. Samtidigt ska vi lära oss ljussätta på Nordiska Scenografiskolan
    och göra varsin film som vi sedan ska integrera datorgrafik i. Det är
    alltså mycket nu. Det är jävulskt roligt, men ibland får
    jag nog av att sitta framför dataskärmen och pilla. Önskar jag
    hade mer tid framför teveskärmen istället…



    Onsdagen den 18 oktober 2000

    Idag har jag cyklat mellan skolan och hemmet åtta gånger. Åtta
    enkla vägar alltså. Varför? Det kan man undra. Sex av dessa gånger
    var egentligen helt i onödan. Här kommer en detaljerad lista över
    dessa åtta turer:

    1. Hemifrån till skolan, precis som vanligt.
    2. Hem, eftersom jag hade glömt några viktiga anteckningar hemma
      som jag behövde.
    3. Tillbaka till skolan, utan anteckningar eftersom Malin inte var hemma
      och jag hade lämnat nycklarna i skolan.
    4. Hem igen, nu med nyckel.
    5. Till skolan igen, nu med anteckningsblock.
    6. Hem för att låsa dörren eftersom jag trodde Malin hade lämnat
      dörren olåst då hon trodde jag inte hade nån
      nyckel. Fel av mig, hon hade låst dörren och lämnat nyckeln
      i brevlådan som sitter utanför dörren.Och får skylla
      mig själv som inte läser vad hon skriver över ICQ…
    7. Tillbaka till skolan, sur som en ättika.
    8. Hem för sista gången idag, efter ett väl (?) förättat
      skolpass.

    Och alla dessa gånger passerar jag stället där en kille dog efter
    att ha åkt av vägen i hög fart i söndags morse. Där
    finns nu en liten hög med rosor, ljus och kort. Ibland sitter det nån
    där


    Söndagen den 22 oktober 2000

    Jag misstänker att min cykel inte tycker om Skellefteå. Alls.

    Igår skulle vi på födelsedagsfest. Det var Daniel, en kompis
    till Lotta (tillika ledamot i kommunfullmäktige), som fyllde 27 år.
    Han bor på Moröhöjden och det hörs ju på namnet att
    det är en jääävla uppförsbacke dit. Till råga på
    allt är det en stor skog imellan som man antingen cyklar igenom eller runt.
    Runt vill man inte cykla så vi chansade på genvägen genom skogen.
    Naturligtvis var det en senväg. När vi kom ut från skogen befann
    vi oss på E4 och hade en otroligt vacker vy norrifrån över Skellefteå.
    Vackert, men vi var dead wrong about the place we wanted to be.

    Och dessutom hade jag fått punka. En sån där pyspunka. Man märker
    att man har pyspunka genom att cykeln gärna fladdrar åt höger
    och vänster och att stötdämpningen blir mycket bättre för
    att efter ett tag försvinna helt. Detta tillsammans med att vi cyklade på
    ett motionsspår genom skogen I UPPFÖRSBACKE gjorde inte saken bättre.
    Jag var inte på världens mest strålande humör och visste
    att ett festande hos Daniel inte var något som lockade.

    Nåja, OKQ8 låg i närheten så vi pumpade upp cykeln och
    lyckades ta oss till Daniel innan däcket var helt tomt igen. Efter en kort
    visit där fick jag låna en pump och lyckades faktiskt komma hem på
    två "pumpningar" utefter vägen.

    Det här var fjärde gången jag fått punktering på min
    cykel sedan jag flyttade hit. Två av de gångerna har det visserligen
    varit ventilen som pajat, men ändå. Det måste vara en
    protest från min cykel som inte vill bo här. Men jag, husse, säger:
    – Synd. Jag trivs här, och det får du minsann acceptera.

    Dessutom nollställdes min cykeldator häromdagen. Jag visste väl
    att det skulle hända så småningom, men det är ändå
    tragiskt att inte kunna skryta över en trippmätare på över
    3500 kilometer…


    En timme senare

    Hm. Här sitter jag och beskyller min cykel för att ställa till
    det för mig bara för att jag tror att den inte gillar Skellefteå.

    Jag kan ha fel. Kanske är det så att Skellefteå inte gillar
    en sån fräsig cykel som min. Nu har jag bytt slang. Boven i dramat
    var en metallflisa som satt där och gnagde. Stackars liten, det måste
    ha gjort ont, förlååååt! Jag måste ha sått
    salt i såret genom att pumpa upp och cykla i alla fall, trots att det pös.

    Jag ska ta bättre hand om dig i fortsättningen, jag lovar.



    Onsdagen den 25 oktober 2000

    Scen: Tegelvägg. Slitet fönster bakom man ser en tv och kanske en skugga
    av någon som tittar på tv… Ljuset av en gatlykta kommer uppifrån
    vänster och ett svagt månsken på höger.

    En hemskt skrämmande figur kommer in från vänster. Han har en
    mörkgrå rymddräktsmundering på sig, en slangar och kablar
    går ut och in hans backpack. På huvudet har han något som ser
    ut som en motorcykelhjälm och istället för visir har han ett par
    skyddsglasögon i stället.

    Visst låter det skrämmande? Du skulle väl inte vilja möta
    en sån kille ute, eller hur?

    Figuren tittar snett bakom sig en sekund, sträcker upp handen och verkar
    "peka" på handen några gånger för att sedan sänka
    handen och titta in genom fönstret. Efter en stund går han ut ur bild
    till höger.

    Låter inte det ruskigt spännande? Nja… Efter lite musik, ljud och
    pålagd datorgrafik och effekter kan det säkert bli det. Men först
    om ett par månader…



    Senare

    Åsså börjar jag få koll på videouppspelningens och
    streamingens underbara värld… Fast bara nästan… Har precis lagt
    upp mitt senaste alster från skolan: En affisch och trailer på en
    mysig film om människor som flyger genom luften i stora båtar och som
    söker efter en plats på jorden att börja ett nytt liv efter Den
    Stora Förstörelsen. Hoppas bara inte STIM kommer och stämmer mig
    för att jag använt musiken från Den Sista Mohikanen i trailern
    utan att betala…

    Grejerna finns att beskåda i mitt galleri.



    Torsdagen den 26 oktober 2000

    Det börjar bli ganska gemytlig stämning i rum D110 på Skería.
    Flera kvällar i rad har minst hälften av klassen suttit senare än
    till klockan nio på kvällen – vissa har stannat kvar tills lååångt
    efter midnatt och jobbat och lekt. Vi har det lite cosy, lite småmörkt
    i klassrummet. Man ser ju skärmen så mycket bättre när inte
    alla skinande lysrör är på. Och alla hjälper alla med både
    teknik och det estetiska. One big happy family, helt enkelt. Å, så
    gulligt…


    Fredagen den 27 oktober 2000

    He en trevlig helg! Det ska jag ha. Ska nämligen, från idag 18:30 till
    söndag klockan ett, se totalt tolv filmer på bio och storbildsvideo.
    Detta i en bygdegård nånstans i Västmanland. Årets hittills
    bästa filmer (American Beauty, Sjätte Sinnet, GO, The Straight Story
    mm) och en handfull förhandsvisningar, som vi inte vet någonting om
    just nu, men det brukar röra sig om större kommande blockbusters…

    Och tänk att få se filmer FÖRE den stora massan! Woow…



    Måndagen den 30 oktober 2000

    …och är ni inte avundsjuka nu va?! När man ser en annons om en förhandsvisning
    av en biofilm står det ofta: "Se den föra alla andra!" Och
    det är ju verkligen nånting att sträva efter, att se en film före
    "alla andra", innan den haft biopremiär, innan den stora massan
    kommer och förstör på nåt sätt. Man är ju verkligen
    en mervärdig människa om man har sett en film som inte haft premiär
    änuu, eller hur?

    Så efter den här helgen är jag verkligen en mycket mer viktig
    person än vanligt. Jag har nämligen sett fem förhandsvisningar
    plus sju filmer på bio och video. Det har varit filmvisningsdagar på
    Möklinta bygdegård i Västmanland. Tolv filmer alltsomallt. Den
    sämsta av förhandsvisningarna var "Bootmen", en av de mest
    klichéfyllda filmer jag nånsin sett. Den bästa var nog "Dolt
    under ytan" (What Lies Benieth). Robert Zemeckis kan inte göra fel –
    här har han gjort en rysare i Hitchcock-klass, något som man kanske
    inte tror om man ser trailern. Fyra starka silverfiskar. Däremellan kommer
    Tigerland och Quills, som var så färska att de inte var svensk-textade
    än, och därmed lite svåra för mig att följa – speciellt
    Tigerland som innehåller rätt mycket slang och oväsen. Slå
    upp dessa filmer på IMDB för veta
    mer om dem.

    Fast det värsta (förutom att åka därifrån och från
    allt trevligt folk som man känner) var nog att det snöade. Fan, här
    har jag flyttat till Västerbotten och sett fram emot att vara med om den
    första snön som faktiskt kommer att ligga kvar men som tydligen
    är lite försenad i år… Åsså åker man ner till
    Södra Sverige och så börjar det snöa där. Snacka om
    krossade förväntningar. När vi landade med flyget igår kväll
    var det ju förstås snö på marken även här, men
    det har jag ju varit med om förr. Jag hade gett mycket för att vara
    här när den föll.

    Visst är det löjligt? Löjligt men sant!



    Fredagen den 2 november 2000

    Den här veckan har vi börjat med Maya. För de oinsatta är
    Maya ett stort, dyrt program som man använder till att skapa 3D-grafik. Och
    det är verkligen stort. Gränsnittet bara det tar minst en vecka att
    vänja sig vid. Och jag blir jättestressad över det. Precis som
    jag blir över allt nytt. Hittills i kursen har jag varit ganska bekant med
    de programvarorna som vi arbetat med men det här… Nä, usch… Fast
    jag antar att när väl vant mig kommer jag att åstadkomma underverk!



    Onsdagen den 8 november 2000

    Och mardrömmen fortsätter… Jävla Maya!

    Nä… Maya är säkert bra, men det tar tydligen ett tag att komma
    in i den rätta stämningen, den rätta touchen. Igår
    satt jag i skolan till halv ett på natten (jag var inte den sista som gick
    därifrån) och kan bara konstatera att jag borde ha gått hem två
    timmar tidigare. Så sent, och när man är så trött,
    får man inte mycket gjort, särskilt inte när man är mitt
    inne i en intensiv inlärningsprocess.

    Men, precis som jag trodde, drömde jag en mardröm inatt. Väntat.
    Med en mycket klar symbolik:

    Jag drömde att jag bodde ihop med min bror. Det kunde ha varit vem som helst,
    men nu var det bror min. Vi blev väldigt osams. Han beskyllde mig för
    nånting, jag vet inte vad – det är svårt att komma ihåg
    detaljer från drömmar. Men det var väldigt jobbiga anklagelser,
    typiska anklagelser som brukar komma när man lever nära nån och
    det börjar skava. Jag förstod inte varför han beskyllde mig, tyckte
    inte att jag hade gjort nåt fel, jag var helt oskyldig – så jag blev
    ännu argare på honom. Och så trissades allt upp i omgångar
    och så flyttade nån till slut ut (kommer inte ihåg vem av oss
    som flyttade, men det spelar ingen roll). Sen var drömmen slut. När
    jag vaknade kände jag mig jättearg. Fast jag blev förstås
    glad att det bara var en dröm.

    Ska jag komma till saken? Jo, jag tror att min bror symboliserade Maya. Nästan
    hela dan igår ville jag göra saker i programmet där resultatet
    blev helt anorlunda än jag räknat med. Hela dan. Och allt det har byggt
    upp min frustration, som släpptes lös i min dröm.

    Roligt.



    Onsdagen den 15 november 2000

    Och vintern lyser med sin frånvaro. Där fick jag för att jag var
    sur över att första snön hade ramlat över mig i Västmanland,
    och inte här i Västerbotten.

    Men min önskan över att snön till slut ska komma sitter tydligen
    även i mitt undermedvetna – så allvarligt är det. Det förstod
    jag i morse när jag vaknade upp nynnandes "Jag såg Mamma kyssa
    tomten jag". Det har aldrig hänt förut.



    Torsdagen den 16 november 2000

    Inatt drömde jag att det snöade. Och jag var så lycklig.

    Det här är allvar!



    Tisdagen den 22 november 2000

    …och nu börjar det bli riktigt kallt. (Jag gillar att prata om vädret…)
    Jag minns nån broschyr man fick när man gick på mellanstadiet
    som innehöll en graf som visade hur mycket kallare det blir när det
    blåser olika hårt. Just nu är det inte så farligt kallt,
    typ bara ett par minusgrader. Men när man cyklar gör man det i ca 20
    km/t. Vad blir det i meter i sekunden…? Äh, jag orkar inte räkna ut
    det, men myyyycket kallare blir det. Och jag märker redan nu att jag måste
    nog investera i en ny huvudbonad och vantar som håller kylan när jag
    är ute och cyklar. Hur blir det när tempen sjunker till minus tio…?
    Köldskador…

    Jag måste också köpa dubbdäck. Vurporna har lyckligtvis
    lyst med sin frånvaro, men de har varit farligt närvarande…



    Lördagen den 25 november 2000

    Jäkla stockholmsvinter. Det här är nederbördsrikaste året
    i sverige, någonsin. Om det bara var normalkallt så skulle allt vara
    bra, men nu håller sig temperaturen sig lagom över nollstrecket. Så
    det regnar istället för snöar. Och den lilla snön som fallit
    innan smälter bort. Grr…

    Fast igår morse var det under noll. Då hade vattnet som vanligtvis
    täcker vägarna frusit till en härligt blank hinna av is. Jag gjorde
    min första vurpa med cykeln. Inget farligt, men det ironiska är att
    jag hade ett par dubbdäck på styret just då. Skulle inte dom
    sitta på hjulen? Tja…


    Lördagen den 2 december 2000 - Julkrimskrams

    Var det första advent i söndags? Hmmm. Ska kolla almanackan…

    Jag tar en titt i min fickalmanacka (de där små flikarna som man ska
    riva loss i hörnen för att snabbt komma till aktuell vecka, de har inte
    blivit rivna sen månadskiftet augusti/september…) och konstaterar till
    min omätliga lättnad att jag INTE missat första advent. Det är
    imorgon. Phuh. Jag som alltid dyrkat denna helg. En riktig nedräkning till
    ett jubileum av kristi födelse, då Guds son kom ned till jorden för
    att frälsa människorna.

    Nä.

    Det enda jag bryr mig om första advent är möjligen att det är
    runt den helgen som allmänheten smäller upp diverse krimskrams i fönstren,
    för att få det mysigare, för att stå ut med mörkret.
    Det konstiga med det är: Varför gör man det inte tidigare under
    hösten? Är det inte tillräckligt mörkt då?

    Nåja, i "morse", innan vi steg upp ur sänghalmen, föreslog
    jag att vi skulle sätta upp julprydnader idag. Det slank ur mig och i samma
    ögonblik tappade jag hakan av häpnad över mig själv. Tänk
    att jag, jag, jag skulle föreslå något sådant? Jaja, det
    är nog vad jag tänker ägna min dag åt. Julkrimskrams. Och
    Maya.



    Lördagen den 9 december 2000

    Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Den bara rusar iväg.
    Nu är det skola, skola, skola för hela slanten. Klockan är just
    nu halv tre på natten, har just kommit hem från skolan, och tänker
    åka dit imorgon förmiddag. Nu står dattan där på dygnet
    runt, för jag håller på att rendera ut mina filmklipp ur barnrummet.

    Kruxet är bara att det tar sån tid. Jag hade tänkt mig att min
    film ska innehålla ca tio sekunder dataanimering. (och det låter inte
    mycket, eller hur?) Varje sekund består av 25 frames, bilder. Varje bild
    tar runt elva minuter för datorn att räkna fram (rendera). Hmm… Enkel
    huvudräkning säger: tio sekunder gånger 25 frames blir 375 bilder.
    Om varje bild tar elva minuter att rendera så tar det 4125 minuter att rendera
    ut tio sekunders film! 69 timmar! Nästan tre dygn, om man låter datorn
    hålla på oavbrutet… Tre dygn för tio sekunder, vad sägs
    om det?



    Lördagen den 16 december 2000

    Ok, ok, ska försöka skriva oftare än på enveckorsbasis…

    Vilken otroligt skön dag! Vi kom hem halv ett i igår kväll, gick
    och lade oss, gick upp halv tolv, Malin käkade en macka och gick ut på
    promenad med grannen, jag satt och åt frukost och satt sedan totaldåsig
    och fikonsurfade i ett par timmar (kändes det). Malin kom hem. Jag förflyttade
    mig efter en stund till köksbordet där hon satt och fortsatte i samma
    stil. Sen la jag mig i soffan i vardsrummet och bläddrade lite i Bonniers
    Musiklexikon. Segt, segt, seeeegt, men skönt, skönt, sköönt.
    Vanligtvis skulle jag få panik och tycka att nu måste jag ta tag i
    saker och ting (och om det inte finns saker att ta tak i så sätt för
    bövelen igång med ett nytt projekt!) men nu… Efter en veckas intensivt
    jobbande i skolan på den lilla 3D-filmen om Stålnalle som räddar
    Dolly känner jag att jag äntligen kan slappna av. Och leva lite deg-liv
    i stället. Och skirva lite dagbok.

    Lite senare…

    Läste en rolig sak i en kvällstidning i dag och känner mig nödgad
    att dela med mig. Det är en dialog som ägde rum för några
    år sedan mellan ett amerikanskt krigsfartyg och den kanadensiska kustbevakningen
    utanför Newfoundland. Dokumentet frisläpptes av The Chief of Naval Operations"
    10 oktober 1995:

    Kanadensare: Var vänlig ändra kursen 15 grader syd för att undvika kollision.
    Amerikaner: Vi rekommenderar ER att ända er kurs 15 grader nord.
    Kanadensare: Negative. Ni måste ändra er kurs 15 grader syd för att undvika kollision.
    Amerikaner: Detta är kaptenen på ett amerikanskt krigsfart tyg. Jag säger
    igen: ändra ER kurs!
    Kanadensare: Nej, ni måste ändra ER kurs.
    Amerikaner: Detta är hangarfartyget USS Lincoln, det andra största fartyget i
    Förenta statemas atlantflotta. Vi eskorteras av tre jagare, tre kryssare samt
    ett antal underhållsfartyg. Jag kräver att ni ändrar er kurs 15 grader nord. Jag
    upprepar: etta femma grader nord. Eller så kommer motåtgärder att vidtas för att
    trygga säkerheten för detta fartyg.
    Kanadensare: Vi är en fyr.



    Tisdagen den 2 januari 2001

    Gott nytt år!

    …och god jul också, för den delen. Det var en halv månad jag
    skrev sist, eller? Ojdå. Fast sen jag skrev sist har mitt liv varit fyllt
    av viktigheter, såna som för stunden är viktigare än att
    göra nåt annat som man så här i efterhand tycker att det
    hade varit bättre om jag hade gjort. Glöö… Känner att min
    uttryckningsförmåga ligger lågt just nu, och ska väl fatta
    mig kort om var jag tyckt har varit viktigt under veckorna kring julen.

    Vardagarna före jul satt jag i skolan och filade färdigt på klassens
    hemsida. (här!)
    Dessutom byggde jag en snögubbe som hoppade (han var jätteglad över
    att det fans snö…) och önskade alla en god jul och gott nytt år.
    Den tjugoandra tog vi sittvagnen ner till Stockholm. Under tre dagar (23, 24,
    25 dec) fick jag återuppleva mitt underbara jobb som kioskundersåte
    på AB Svenska Pressbyrån på Stockholms Centralstation. På
    julafton fick jag dessutom uppleva julmiddag och julklappsöppning och dans
    run granen och julevangeliet och tio små slaktade tomtar med min kära
    släkt. Tusen tack Effi (som bytte pass med mig på julafton och jobbade
    istället för mig till sex på julaftonen). Annandan for vi till
    stugan i Västerljung i Sörmland för att hjälpa mamma stänga
    av vattnet (och uppleva allt det andra man upplever där). Följande dagar
    hälsade vi på Calle, David och Lina, Björn och Inger, historiska
    muséet, cosmonova och en massa gator och affärer. Hu… Tröttande,
    tröttande. Sen åkte vi hem i ett trångt tåg.

    Väl hemma igen fick man en halv dag att pusta ut, sen var det dags för
    nyårsfirandeförberedelser. Klockan två på nyaftonsförmiddagen
    var det full str… fart i huset i Långviken där festen i fråga
    skulle äga rum. Lite väl tidigt för min smak i och för sig,
    men…

    Uff.

    Det var i alla fall trevligt. Jag orkar nog inte skriva mer just nu. Min verbala
    förmåga står lågt just nu… Vi hörs.



    Fredagen den 5 januari 2000

    Vi var på bio igår. Släkten är värst (Meet the parents).
    Komedi som skulle vara i samma "anda" som Den där Mary. Jovisst.
    Kan förstå att en del tycker det, men… I Den där Mary kunde
    man skratta åt pinsamheter som folk gjort, och det var väldigt bra
    gjort, hur de byggde upp känslan och karaktärerna så att man kunde
    skratta åt dem, inte tycka synd om dem. Fast i Släkten är värst
    blir det bara pinsamt, hela tiden, för man identifierar (och inte bara jag…)
    och sympatiserar för mycket med huvudpersonen. Jag har aldrig upplevt en
    sådan manodepressiv film som denna. Malin var beredd att gå vissa
    stunder (inte minst när sen övriga publiken satt och skrattade på
    absolut fel ställen, vilket kan vara otroligt irriterande), men samtidigt
    var det länge sedan jag skrattade som jag gjorde när Ben Stiller skulle
    checka in till planet. Den scenen måste räknas som en klassiker vid
    det här laget.

    Två silverfiskar (ändrat från tre svaga i efterhand).


    Lördagen den 6 januari 2000

    Usch, nu har jag ont i huvudet. Jag vet att det är för att jag suttit
    här framför skärmen alldeles för mycket utan att komma nån
    egentlig vart. Idag har jag rensat på min förstasida, tagit bort alla
    dom härninga jobbiga grejerna (buggar) som far omkring när man rör
    musen över en ikon. Egentligen var jag klar med det för flera timmar
    sedan men jag fick för mig att jag ska använda mig av alxnet:s röstningstjänst
    (det är via dem som jag har min gästbok), en återkommande "månadens
    omröstning", men jag kom inte på nåt roligt att låta
    folk rösta om. Dessutom var inte omröstningstjänsten inte lika
    anpassningsbar som deras gästbok – det ser jättekonstigt ut när
    stapeldiagrammet (resultatet) ska visas. Och som den pedantiska perfektionist
    jag är klarar jag inte av att låta nånting vara halvfärdigt
    eller i en halvmesyr. Det ska länge tills att jag ger upp. Tills slut gav
    jag upp – ett par timmar senare. Kanske det går bättre sen – jag kanske
    kommer på ett jätteskoj ämne att rösta om så småningom.
    Jag har ju faktiskt gjort en skitsnygg ikon för ändamålet.

    Och i och med att jag suttit så här länge på samma ställe
    har jag spolierat mina andra planer för kvällen. Malin är borta
    på lajv och jag ville njuta litegrann av att vara för mig själv.
    Planerna var att ta längdskidorna och köra slingan runt härutanför,
    käka lite, åka till skolan för att leka lite med Maya, hyra en
    film eller två (filmer som jag vet Malin vägrar att se) och åka
    hem och se dem. Nu hinner jag bara hyra en film. Fast jag borde nog göra
    nåt annat ikväll som inte innefattar ett stadigt stirrande på
    en skärm, så jag ska nog ge mig ut med skidorna i alla fall.

    Sen kan jag ju hyra en film i alla fall, även om det blir sent då.
    Jag är ju faktiskt så vuxen att jag får stanna uppe hur länge
    jag vill!



    Lördagen den 13 januari 2001

    …och så sitter man här igen. På en lördagskväll.
    Ensam och övergiven. Har hyrt en film och ska sitta i min ensamhet och konsumera
    smaskigt videovåld.

    Nä, jag har varit och käkat missag med Malin på schtaans enda
    grekiska restaurang. Sen skulle Malin ut med diverse tjejkompisar, men jag vill
    inte gå ut, så jag åker hellre hem istället. Och tänker
    sitta här helt för mig själv, utan vänner och djur. Men jag
    är lika glad för det, jag lovar, jag lovar, jag lovar, jag är jätteglad
    att jag får vara för mig själv igen, jippi, hemmakär och
    allt, har inga problem med det alls…

    Lät det där krystat, eller? Det var bara som det lät. Men jag tycker
    faktiskt det är skönt att leka… nej, sitta för mig själv
    och bara vara. Kan vara ohälsosamt i längden kanske, men för att
    upprepa lite vad jag skrev förra veckan:

    Jag gör som jag vill!



    Onsdagen den 17 januari 2001

    Och i söndags åkte vi buss till Önnesmark för att träffa
    lite av Malins familj och vara med på en mottagning. Eller hur man nu säger.
    Hanna, en av Malins gamla kompisar har gått och prästvigt sig och hon
    hade mottagning, ett litet stillsamt "party" i ett bönhus i närheten
    av Lövånger. (Det finns ungefär tre bönhus per kvadratmil
    i hela Västerbotten.) Trevligt, trevligt. Jag har aldrig sett så många
    präster på samma ställe i verkligheten i mitt liv. Många
    gamla människor, smörgåstårta, presentöppning och mycket
    läsande ut Bibeln. Umf… Jag gör mitt bästa för att hålla
    god min och vara gudfruktig trevlig ung man. Konstigt. Svårt att känna
    att jag hör hemma bland dem, fast Hanna och hennes karl (också präst)
    är roliga att umgås med.

    Hanna hade ett litet tacktal mot slutet, och som nybliven präst är hon
    numera "legitimerad" att säga Herren välsigna Er. Och det
    kändes ännu konstigare. Nån som inte finns ska… ja… vad betyder
    "välsigna" egentligen…?

    Kanske får utveckla det där senare.



    Måndagen den 22 januari 2001

    Jag har gjort mitt eget personlighetstest på The
    Spark
    och fått reda på vem jag är. Hur jag är som person.
    Öh… Det vet jag väl själv bäst, eller? Hoppas jag. Jag fick
    reda på att jag är en kille som gärna försöker finnas
    försvunna barn på internet. (Va?) Jag är, som dom säger,
    en "Submissive Introvert Concrete Feeler". Så här skriver
    dom:

    "Like just 11% of the population you are a HELPER WHO FINDS MISSING CHILDREN
    OVER THE INTERNET (SICF). You are very tentative in the world and introverted
    with people–which means you are the shy and silent type. Hence the Internet.
    But behind your reserved exterior lies a dedicated person with a passion for the
    concrete truth who wants to, in his heart of hearts, help find missing children.
    God bless you."

    Jaja. Roligt. Och tänk att dom där sista tre orden skulle dyka upp.
    Jag verkar inte slippa undan.



    Fredagen den 26 januari 2001

    Såg "Cast Away" igår. Igen. Och den var bättre den
    andra gången.

    Men nu är det för tidigt att recensera filmer. Nu ska jag gå å
    äta frukost.

    …liiite senare….

    …närmare bestämt på natten till lördagen. Sitter hemma
    och pular med dattan. KOmmunicerar med Walle om rikslägerhemsidan och med
    Kajsa om "Sjunde-Stenen"-hemsidan. Mycke hemsidor blir det. Mycket nätunderhåll.

    Har varit på Etage efter att ha varit hos Acke och tjabbat med klasspolarna
    och några av Malins kompiiisar där. Fast på Etage var jag inte
    länge. Kom in (gratis för studenter!), gick på muggen, köpte
    en drink för vad det skulle ha kostat att komma in, studerade kroglivet.
    Sen började jag få det rätt tråkigt, så jag gick på
    muggen igen och drog hem sen.

    Alltså, jag är kluven. Vet inte vad jag tycker om mig själv när
    jag sticker så där. Gör jag verkligen det, "sticker sådär"?
    Vet inte hur andra ser det. Vet bara att känner jag för att gå,
    så gör jag det. Vill inte stanna för att göra andra glada,
    vilket jag inte gör, eftersom jag ofta bara sitter där och ser ut att
    ha väldigt tråkigt. Pratar inte, tittar upp i taket, fingrar på
    nåns ciggpaket och så vidare. Och det är absolut inte fel på
    sällskapet. Det är liksom inte den mest pratstimulerande miljön.
    För mig. Tycker jag. Dansa vill jag inte heller. Jag vet att jag är
    i minoritet när jag säger att det känns fånigt att dansa.
    "Äsch, du har svårt att släppa loss", säger en
    del då. Nähä, säger jag då, jag är ofta stel som
    en pinne. Är jag på rätt humör kan det vara roligt att "släppa
    loss" på dansgolvet i ett par minuter, sen står man där
    och slentrianguppar. "Jamen, dansa bara i ett par minuter åt gången
    då…", säger väl nån då. Och så fortsätter
    diskussionen. I evighet. Tills jag blir tyst. Och fortsätter fingra på
    det där cigarettpaketet.

    Känns som ett återkommande epitet, det där: Jag gör som jag
    vill Punkt slut..



    Lördagen den 27 januari 2001

    Malin konstaterade att jag har fyra saker emot mig när jag går på
    krogen, och det är därför jag har så tråkigt:

  • Jag raggar inte.
  • Jag dricker inte kopiösa mängder av sprit.
  • Jag dansar inte.
  • Jag gillar inte att småprata med jättehög musik i bakgrunden.
  • What else is there to say?


    » Senaste!


  • Prenumerera!



  • Hem 
    RSS
    EgoEgo 
    Nyligen
     

    Lyssna på Radio Paradise!