I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.
Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.
Flyg, Skidor, Träning, Ute
Inga kommentarer
Idag är det Tjugondedag knut. Det är då man ska ha tröttnat rejält och slänga ut julen. Det är även idag som man kallblodigt ska mörda sin julgran. Ut med skiten. Du har förgyllt vår vardag med doft och liv, men nu räcker det. Du ska dö. Du platsar inte längre i vårt liv, i vårt hem. Det spelar ingen roll hur många väldoftande neongröna skott du skjuter ut. Du ska slängas ut från balkongen och dö frystorkningsdöden. Långsamt men säkert.
Men neeeeeej! Du får inte dö!! Du måste stanna kvar här hemma! Jag vill fortsätta höra ditt glurgande, jag vill känna doften av dig varje gång jag går förbi, jag vill känna dina nya mjuka, nästan ludna barr som kommer i tusentals, överallt i kvisttopparna, framförallt högt upp. Jag känner och hör dina försök att övertyga oss att låta dig stanna kvar hos oss!
Hemma, Säsong
Inga kommentarer
Den sjuttonde januari 2011, alltså för precis ett år sedan, var första dagen som legitimerad och praktiserande logoped. Då klampade jag in på mottagningen i Gällivare och kände mig välkommen tillbaka av mina kära kollegor (som jag ju träffat under två praktikvändor tidigare under utbildningen). Sedan dess har jag under hela året kämpat med att känna mig som en riktig, professionell och seriös yrkesutövare. Då och då ansträngt mig för att inte känna mig som en bluff (vilket jag naturligtvis aldrig varit, vilket kan vara skönt att höra för de av mina patienter som eventuellt snubblar över detta inlägg, jag ser det inte som helt otroligt eftersom det är hit man kommer om man googlar på mitt fullständiga och inte helt vanliga namn, och risken finns ju att någon av dem faktiskt gör det, googlar mitt namn menar jag). Ett år behövdes kanske för att nå upp till en ny känsla, en professionell självsäkerhet och trygghet i rollen. Osäkerhetskänslan har varit lite svår att tampas med, även om det inte alltid synts utåt. Men osäker eller inte, mitt utövande har alltid varit rätt och korrekt, aldrig direkt felaktig. Och, när jag ser tillbaka, för det mesta positiv och nyttiggörande. Hoppas jag. Dom säger det i alla fall.
En handledare sa till mig en gång att man är ny första året som logoped, och halvny andra året efter examen. Nu kan jag se tillbaka på året som ny, och med nya ögon och en smula mognare perspektiv se framåt mot en period som halvny. Nygräddad, inte längre så värst degig utan mer gyllenbrun till färgen och lite, lite hårdare skal. Nu hinner jag bara vara halvny i ett par veckor, ty snart går vikariatet här i Gällivare ut och jag kan äntligen få vara hemma i Skellefteå på heltid ett tag. Måste vila ett tag från pendlandet. Det behövs. Det har tagit på krafterna att fragmentera upp ett helt år mellan två städer med sex timmars restid emellan. Hur jag ska kunna fortsätta vara halvny logoped någon annanstans än Gällivare återstår att se. Det löser sig.
Dagar, Gällivare, Jobb
Inga kommentarer
Nu har vi dödat den. En vecka och två dagar den senare än vad som är konventionellt åkte den ut. Nu står den ute på balkongen och dör uttorknings- och förfrysningsdöden. Till på köpet så halshögg vi den innan. För säkerhets skull, liksom. Och det bisarra slutar inte där – det halshuggna ”huvudet” har vi satt i en vas med vatten på vardagsrumsbordet. Allt för doftens och det neongrönas skull.
Hemma
Inga kommentarer
Kliver på bussen vid Gällivare sjukhus. Busschauffören tittar inte upp. Han säger:
- Och du ska till?
Jag säger:
- Hej, jag ska till Skellefte.
Han tittar fortfarande inte upp, frågar:
- Hur gammal är du?
- Jag fyller 40 i mars.
Busschauffören skrattar till generat.
Inga kommentarer
Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.
Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:
Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!
Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.
Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.
Välkommen hem, jag!
Gällivare, Hemma, Jobb
2 kommentarer
Under dessa kalla dagar roar folk sig med att fotografera sina bilars instrumentpaneler som talar om hur kallt det är, och lägga upp dessa bilder på allehanda sociala medier. Det blir nästan som en tävling. Kallast vinner. Ju längre norrut desto bättre, förstås.
Väder
Inga kommentarer
Fler rapporter om hur hiskeligt kallt det är i form av bilder på folks bilars instrumentpaneler (plus en helt vanlig hemmatermometer), upplagda på allehanda sociala medier. (Och jag är medveten om att jag bryter mot lagen genom att lägga upp bilderna här – och brottsoffret är inte den som tog bilden utan det stora, nyss börsnoterade sociala medier som hävdar äganderätt på allt material som läggs upp där.)
Under tiden hade man huggit ett hål i skellefteälven och höll första SM i vintersim i den 28-gradiga kylan. Bakom arrangemanget stod Föreningen för Mörkrets och Kylans Glada Vänner, som jag antog var extra glada över kylan. Vi hade klätt på oss ett antal lager och stod och beundrade hjältarna som frustade sig igenom de 25 metrarna i de olika heaten. Tur dom simmade medströms. Allra mest hjälte var världsrekordhållerskan i vintersim som gjorde 18 längder (450 meter) till allas jubel.
Skellefteå, Ute, Väder
Inga kommentarer
Jag var väl förberedd. Hade vräkt i mig fyra knäckebrödmackor och en skitstor kopp välling alldeles före tolvslaget. Det stod ju så i lilla broschyren, att det är viktigt att jag fastar (nattfasta) minst åtta timmar före provtagningen. Jag fick bara dricka små mängder vatten under natten. För att fukta munnen. Allt för en god munvård.
Och jag vet ju hur ett sånt förfarande gick för ungefär ett år sedan, då jag som nyanställd i Norrbottens läns landsting anmodades att genomföra en hälsoundersökning. De ville väl ha stenkoll på alla sina arbetares hälsa. Även då skulle jag låta bli att äta något inför undersökningen, under minst åtta timmar innan. För mig som ofta är rätt hungrig på morgonen och har svårt att tänka mig en dag utan frukost, blev den dagen en pärs. Själva undersökningen gick bra men att jobba resten av dagen… Hu. Trötthet, yrsel, rejäl huvudvärk, svårigheter att hålla tankarna i styr – den dagen var inget vidare produktiv vill jag minnas.
Så jag ville undvika detta fenomen denna dag då Västerbottens läns landsting också vill ha stenkoll på sina medborgares hälsa, åtminstone för de som fyller 40 i krokarna (vilket för mig sker om några veckor). Effekterna av fastan mildrades väl av de där fyra knäckebrödmackorna och den skitstora koppen välling – plus de två och en halv decilitrarna sockerdricka jag fick hälla i mig varpå jag skickades ut i väntrummet för att sitta där och titta på tevefyras morgonprogram och fylla i en hälsoenkät under ett par timmar. Jag undrar om jag inte hade känt mig ännu konstigare om inte jag där fått sällskap av en pratsam gammal svåger och en ungefär lika, fast på ett annat sätt, pratsam fd hyresvärd till Den Långa Rödhåriga. Jag fick helt enkelt inte tid att bara sitta och känna efter.
Sessionen på Morö Backe vårdcentral avslutades med litet blodstick i fingret och sen var det intag av medhavd panik-”frukost” i bilen innan jag rattade mig in till stan för att… (fortsättning följer imorgon)
Flum, Krämpor
Inga kommentarer
Hem
RSS
Ego
Nyligen
