Fredagen den 13 augusti 2010

En berättelse om en resa som inte blev av.

Jag hade motat bort nervositeten under de dryga åtta milen till Långnäs flygplats norr om Piteå. Jag hade kommit fram i god tid. Jag hade meckat klart, förberett varenda teknisk mojäng som behövs för en komplett och angenäm flygtur. Jag hade stoppat i mig en halvliter mjölk och ett antal skivor skogaholm med ost, och på det en Red Bull. Jag var pepp. Innan alla skulle iväg för den årliga flygningen längs med Alterälven just då människor samlas där och fiskar kräftor (och äter dem också tror jag), tyckte jag att jag var ute i god tid, att jag gott kunde ta ett litet flyg först och känna på luften en kort sväng. För jag var redo att sedan tillsammans med några av mina piteåflygvänner uppleva det man bara får en liten glimt av när man tittar på Carlsson på takets väldigt inspirerande flygfilm på youtube.

Koll på vinden, den höll sig (just nu i alla fall) ganska stadig, men lugn. Skärmen var utlagd bakom mig. Jag hade knäppt på mig alla spännen. Karbinhakarna var i. GPS:en var på. Tankat hade jag inte gjort för det tänkte jag göra innan vi drar iväg allihopa - till det här korta turen räckte det med den soppan som fanns i tanken. Armarna utåt sträck, håll hårt i remmarna, jag börjar springa. När linorna sträcks tar det lite stopp men det är helt normalt, fortsätt bara framåt i så hög hastighet det går, och det ska gå när bara skärmen kommit upp ovanför mitt huvud. Då börjar jag försöka sträcka på ryggen för när jag gasar upp så är tanken att jag ska springa så bakåtlutat som möjligt. Och jag trycker på gasen. Och motorn stannar. Direkt. Jaha. Och flåset har kommit som på beställning.

Jag stannar. Skärmen ploppar ner bakom mig som en död sill. Jag får hjälp; Dick lägger ut skärmen bakom mig och drar igång motorn så att jag slipper krångla mig ur allting och göra om det själv. Okej. Motorn går på tomgång. Jag är redo igen. Armarna utåt sträck, och jag springer. Skärmen kommer upp ovanför mitt huvud, jag sträcker på ryggen under löpningen och trycker på gasen. Som stryper igen. Död sill. Vid det här laget är jag blöt av svett.

Detta känner jag igen. Vid uppgasning så stannar motorn. Den har betett sig såhär tidigare, men det var mer än ett år sedan. Hela denna vår och sommar har den gått klockrent. Vad kan det vara då? Svårt att veta, men jag får tips om att öppna lågfartsskruven cirka tio minuter. Vilket verkar ha hjälpt, för det går inte att återskapa strypningen.

Skärmen, som vid det här laget är rätt tung av fukt, läggs ut. Häller några liter i tanken. Armarna utåt sträck, springer, men skärmen vill inte riktigt resa sig hela vägen. Jag pumpar på med gasen och försöker fortsätta springa men benen är den här gången inte riktigt med mig. Skärmen dunsar i backen. Jahopp, det här händer ibland, särskilt om man råkat starta i medvind.

Jag kränger av mig alla pinaler, lägger ut skärmen åt andra hållet, kränger på mig grejerna igen. Svetten rinner. Armarna utåt sträck, springer, samma beteende i skärm och ben. Bristen på ork är påtaglig.

Innan sista försöket säger jag åt mina rotekompisar att dra iväg utan mig om jag misslyckas med starten en femte gång. Annars sinkar jag ju hela grejen. Och jag provar igen, armarna utåt sträck. Och benen är spaghetti och skärmen är tung och har ingen spänst alls.

Jag kränger av mig grejorna och sätter mig på gräset och pustar. De andra drar iväg och deras motorljud försvinner. Själv tar jag en stunds vila och begrundar. Bestämmer mig för ett nytt försök, inte för att förfölja de som dragit mot Alterälven utan bara för att komma upp och känna luften under fötterna. Någonstans har jag hittat energi, för jag kommer upp direkt. Däremot blir flygturen rätt kort eftersom färden är lite för skumpig för att det ska vara trevligt att bara glida omkring.

Jag landar. Packar ihop. Väntar snällt på att expeditionen ska komma surrande tillbaka. Vilket de gör, då mörkret gjort sitt intåg på allvar. De är helt lyriska över upplevelsen och jag är besviken på mig själv, eller på någonting, raden av händelser och omständigheter som förhindrade att jag var med på äventyret.

Det blir till att vänta till nästa år. Fram tills dess får jag nöja mig med kräftlösa flygningar.

Måndagen den 23 augusti 2010

Sen kom en kylig vindpust och lade sig över norra sverige, och med den en stadig frisk luft med hög bärighet och jag gav mig av ut på ett fält och drog igång motorn och sprang och fick upp skärmen och steg till skyn och upplevde en jämn och fin flygtur. Som en slags revansch på det som inte hade blivit som jag tänkt mig några dagar tidigare.

Några dagar senare drog jag iväg till Norge för att vandra genom fjällen in i Sverige. Genom närmast arktiska landskap, över toppar, frivandring längs hedarna, sicksackat över nationsgränsen, genom fjällbjörkskogar, längs en två kilometer lång sandstrand, vadat, sovit djupt i tält, sett renar, lämlar, en järv, ripor och rovfåglar. Åtta mil på mindre än fyra dagar jämt. En rask promenad.

Lördagen den 28 augusti 2010

Mina knän gjorde ondare efter vandringen än under. Tack för det. Vill du titta på bilder från turen så finns de som ett album på min facebooksida. Observera att du inte måste facebook-användare för att kunna se dem. Finns här.

Imorgon kväll är det rutinartat konsert med Skellefteå kammarkör i Burträsk och på måndag börjar allvaret om, på allvar, på riktigt allvar, ty då är jag i Umeå och har fördjupningspraktik i habiliteringslogopedi. Återigen är jag nervös över det faktum att jag inte är nervös. Eller också grundar sig nervositeten på just prestationen, det normala. Det är svårt att veta ibland.

Måndagen den 30 augusti 2010

Det hela är över på ett par sekunder. Men det som händer hänger kvar i de medverkandes medvetande lite längre till, fast på olika sätt. Hos mig manifesteras det i ett leende, fast med lite latens, eftersom det tar en stund innan jag förstår vad som hänt. Hur det manifesteras hos den andre medverkanden är egentligen osäkert, men det som följer är en högst sannolik redogörelse över händelseförloppet och hans reaktion på det. Skulle jag råka ut för samma sak skulle jag nog reagera på samma sätt som jag för ett ögonblick ser att han gör. Med en väldigt förbryllad min. Han tittar sig runt axeln, undrande, forskande på omgivningen, på luften, hörde han rätt? Eller var allt i hans huvud?

Scenen är utrymmet på Norrlands universitetssjukhus där det finns en Bankomat och en Automat (kallades förr för Minuten). Själv har jag inget ärende till någon uttagsautomat utan jag sitter på en bänk i närheten, pillandes på min telefon. Måste ju passa på när Umeå Universitets öppna WiFi-nätverk finns tillgängligt där. Mannen kommer och ställer sig och börjar knappa på en av automaterna. Nuförtiden ska ju allting låta, och så även bankomater. Det säger blopp när han trycker på en knapp på tangentbordet. Ett enkelt men rätt så fylligt ljud.

Under tiden då det säger blopp, blopp från bankomaten så avslutar jag mitt pill på min telefon, ser att den är satt på ljudlöst och bestämmer mig för att ställa in den så att den ringer med ljud när den ringer. På min telefonmodell (SonyEricsson Xperia X10 mini) åstadkommer man detta enkelt genom att man höjer på volymen. När man är klar med höjningen hör man ett ljud som signalerar att volymen är höjd. Ljudet är enkelt men rätt så fylligt.

Blopp.

I det ögonblick som min telefon säger blopp är jag på gående fot bort från uttrymmet där mannen står och knappar in saker på bankomaten. Ögonblicket efter ögonblicket, när jag traskar vidare mot ett hörn där jag kommer att förlora mannen ur sikte, noterar jag att han vänder sig om och tittar. Inte direkt på mig eller någon, utan ut i luften. Sökande. Undrande. Han hörde bankomaten framför honom säga blopp, men han hörde även något säga blopp från en okänd källa bakom honom. Ett ganska så identiskt ljud. Som att han undrar: Hörde jag rätt? Var det samma ljud? Skämtar någon med mig? Hörde jag i höre? Håller jag på att bli galen?

Just innan jag glider ur sikte runt hörnet ser jag att han har ena ögonbrynet uppe, det andra nere. Det uttryckte allt. En famlande undran.

Fredagen den 3 september 2010

Här kommer ännu en historia om något som hände på ett ögonblick, men som hade effekt på världen under en stund efteråt, en stund som är längre än själva det nämnda ögonblicket. Fast lite äckligare än ett litet blopp.

Jag har den senaste veckan dragits med en trevlig liten infektion i halsen. Inget som smittar (eller gör ont heller för den delen), men min hostreflex är minst sagt överaktiv. Regionerna under epiglottis har väl varit lite svullna, antar jag. Det har i alla fall inte varit något slem som legat där och irriterat. Jag har ätit Nipaxon, som enligt uppgift dämpar hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt. Jag tror det har hjälpt en aning, till en del. Vid patientmöten och annat har hostreflexen satt in, och jag har lyckats stävja en hostattack som skulle te sig något olämplig just för den stunden, men inte utan ansträngning.

De senaste dagarna har slemmet gett sig till känna, och jag har gått över till Bisolvon, som enligt uppgift "anses lösa upp segt slem så att det blir mer tunnflytande och därmed lättare att hosta upp". Det har också hjälpt. En kort hosträcka eller kraftig harkling, rensar. Men slemmet måste ta vägen någonstans. Svälja, eller spotta ut. Trevligt.

Idag shoppade jag loss på ICA Supermarket på Morön. Ost, bröd, fil och mjölk. Betalade med kort. Godkänn, klart, tack till kassören. Medan jag packade ner varorna i min väska började den där reflexen säga "hej, här kommer jag" och involverade muskler i hals, bröst och mage började vilja dra ihop sig. Slem på gång. Men nu var jag inte på någon patientmöte där man bör avhålla sig från otillbörliga läten som misstänkliggör mig som smittspridare på en vårdinrättning, utan på ICA Supermarket på Morön, och om man inte är på någon känslig avdelning där, till exempel i frukt och grönt-avdelningen, utan vid kassabandet, så tyckte åtminstone jag att det skulle vara ok att släppa på hosttrycket.

Så jag gör det. Det kan nästan vara skönt. Jag sträcker på halsen, låter diafragman ta sats och så släpper jag. En hostning, och en till direkt efter. Och det framkallande slemmet lösgöres från sitt ställe. Det är nu det händer. Det som gör ögonblicket eventuellt lite längre, det som eventuellt har någon slags inverkan på framtida skeenden.

Det är fri väg från glottis, där någonstans detta slem suttit, genom svalg, munhåla, tänder och läppar. Av den medföljande luftmassan formas den till en liten slemkula som går i en fin flygbana och landar på den halvan av varuband där inte mina varor finns. Just då finns inga varor där, men dom är på väg. Kunden (av manligt kön tror jag) efter mig har köpt ett par chipsdippåsar, lite frukt, ett smörpaket och andra mejerivaror. Vi kan kan kalla honom för min kassagranne.

Min slemkula, som i sin något mörkvita uppenbarelse avtecknar sig tydligt mot det mörkgråa varubandet, har alltså landad en bit före hans varor. Jag hinner tänka att "uhbluäh... men det var ju tur, då hinner slemkulan åka ner på undersidan innan varorna kommer till slutet av bandet". Som alla vet så finns där, på undersidan av bandet, en avlång borste som ligger an mot bandet och som är tänkt att borsta bort alla främmande ting som eventuellt fastnat sig fast på bandet. Borsten kommer att borsta bort det värsta av slemkulan innan det kommer runt, upp i början igen.

Men slemkulan är tillräckligt hållfast för att undgå att åka igen den där springan som utgör slutet av varubandet. Den ligger där och gosar. Och chipsdippåsarna och allt det andra närmar sig med hög fart. Det sista jag ser av slemkulan är när min kassagrannes varor landar ovanpå den och ramlar runt som varor gör i slutet av varuband.

Vid det laget har jag lastat min väska klart med varor, lyfter upp den och går. Jag vill inte stå kvar och ta konsekvenserna. Jag vill inte stå kvar och skämmas över att min kassagrannes varor har blivit nedsmetade av mitt hostslem. Vad kunde jag har gjort. Det som skett hade skett. Det är klart att jag kunde ha räddat hans varor från slemkulan genom att kast mig över dem och sopa undan dem från bandet, rädda dem från inslemning. Men så kvicktänkt är jag inte, och det är inte säkert att han såg slemkulan överhuvudtaget. I så fall hade mitt beteende tett sig än mer underligt.

Vad lär vi oss av detta. Jo, håll för munnen när du hostar. Även vid varuband.

>>Senaste 2010 jan feb mar apr maj jun         jul aug 2009 jan feb mar apr maj jun 2008 jan feb mar apr maj jun         jul aug sep okt nov dec 2007 jan feb mar apr maj jun         jul aug sep okt nov dec 2006 jan feb mar jun okt 2005 mar maj jun jul         aug sep okt nov dec 2004 feb maj dec 2003 jan maj okt 2002 mar jul 2001 feb apr sep 2000 maj sep okt dec	Hem Ego Nyligen
Gästboken *Namn: Mejl: Hemsida: *Säg: Infoga smiley (nytt fönster)

Spelas just nu på Radio Paradise: Fats Domino - Blue Monday